Respekt för våra politiker

Jo jag har respekt för dem, stor respekt för det mesta. Med tanke på ”sandlådeinlägget” kanske det inte verkar så, men ibland måste man få ur sig sin frustration. Dessa damer och herrar gör säkert så gott de kan och jag är alldeles övertygad om att de vill både landet och medborgarna väl. Ändå blir det så vansinnigt fel och det kan jag däremot inte har någon respekt för. När principer blir viktigare än landets bästa, då är något vansinnigt galet.

Självfallet så förstår jag att saker inte alltid är så enkelt. Jag har själv varit politiker och vet att det behövs massor av kompromissanden ibland. Den delen har jag också respekt för. Det jag alltså ogillar är att man sätter upp villkor som i praktiken endera är omöjliga att fullfölja, eller också så stjälper den ens politik. Man får avstå makten och möjligheten att förändra på grund av principer som man aldrig borde ha skaffat sig. Fler och fler retar sig på det här och det märks tydligt att det inte bara gäller väljarna utan även internt. Det här är inte bra för demokratin.

Varför ska man rösta på ett parti när de inte gör allt de kan för att få styra landet? Det handlar inte om att sälja sig eller göra något omoraliskt. Men många tycks av någon obegriplig anledning tro det. Varför? Man har dessutom valt att sätta demokratin ur spel, vilket inte alls är bra för landet. Det finns hur mycket som helst att säga om det här och det är med uppgivenhet som jag ser på när alla partiledare ställer krav och villkor som för övrigt inte står i proportion till partiets storlek. Det är högst beklagligt det som nu sker.

 

Annonser

Från sandlådan

Vill du leka? Nej, det vill jag inte, inte med dig, jag vill leka med de där två. Men jag vill leka med dig. Det bryr jag mig inte om, för du är dum. Hur vet du det när vi inte har lekt något? Det vet jag för det har jag bestämt. Vill ni leka med mig då? Vi kan bygga ett sandslott? Ja, gärna, fast du får bara hjälpa till att hämta sand, för vi tänker inte bygga med dig. Vad ni är taskiga. Nej, det är vi inte alls. Hej, vill ni bygga sandslott med oss? Hm, nej det vill vi faktiskt inte. Ja men jag lovar att ni får vara med och bestämma. Hur mycket då? Jättemycket. Okej, men då ska jag bestämma mest. Va, det får du inte. Det förstår du väl. Förresten, om du ska ha med henne och honom så tänker i alla fall inte jag vara med även om jag får bestämma mest. Men det är ju mina kompisar. Det spelar ingen roll, för de gör bara en massa dumma saker. Nej, det gör de inte, bara ibland.

Men ni två då, vill ni vara med mig och bygga? Nej, det vill vi inte och speciellt inte om han där ska vara med. Fast egentligen behöver ni inte bry er om honom, han är bara med för att jag ska få bestämma mer. Det tror vi inte på för vi vet att han bestämmer massor. Ja det gör jag, det är faktiskt sant. Jag är jättebra på att bestämma. I så fall får du verkligen inte vara med. Fast det får du i och för sig inte ändå. Får jag inte? Nej, du har så konstiga idéer om hur vi ska bygga så får du bestämma något så kommer sandslottet att rasa om ett tag. Nej, nej, så är det inte alls. Jo, det är det visst det. Men det är bara om vi bygger som jag vill som det kommer att stå kvar. Vi tänkte att vi skulle bygga slottet med dig, dig och dig. Vill ni det? Ja det kan vi kanske göra. Vi då, får inte vi vara med i så fall? Nej för vi vill att det ska se annorlunda ut än vad i vill. Fast det är väldigt elakt att bara låta vissa vara med. Det är det väl inte alls det? Så är det när man bygger sandslott, då får inte alla vara med.

Men blir det inte bäst om alla hjälper till? Jo, om de hjälper till ja, men ni hjälper inte till, för ni förstår inte hur man bygger. Jag tycker i alla fall att alla ska få vara med och jag vill bygga med alla er. Absolut inte, du får bygga för dig själv. Det var dumt sagt. Det var det inte alls. Fast lite kan han väl få vara med? Då får du väl leka med honom då, men i så fall är inte jag kompis med dig längre. Har ni tänkt på en sak förresten? Om vi inte bygger sandslottet nu så kommer inte våra små figurer att ha någonstans att ta vägen i natt och det kan bli ganska kallt ute. Jaha, jo det har du rätt i. Men då kommer vi här och hjälper till då, jag och mina kompisar. Hm, du får komma, och kanske han och hon, men inte han där. Honom vill vi inte ha med. Men vad ska vi göra då? Ska de frysa bara för att ni tycker det? Ja det kan de väl göra? Är de så dumma så de släpper in oss alla nio så blir det som det blir. De visste ju att vi bara ville leka med de två, kanske de där två också, och kanske han där, men absolut inte med er andra. Vet du vad, det gör inget, för vi kommer aldrig leka med dig ändå, bara om du inte ska bygga utan bara hämta sand. Glöm det, jag tänker inte hämta någon sand, det är jag som ska bestämma hur sandslottet ska se ut. Det kan du ju tro, men det kommer vi aldrig låta dig göra. Så hur ska vi lösa det här nu? (Och där uppstod tystnaden och idéerna upphörde eftersom alla ville bestämma mer än vad de kunde.)

 

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.

 

Kils golfrestaurang

Ja varför skriver jag om den igen? Det är nästan 22 månader sedan jag gjorde det här blogginlägget: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2016/12/06/hur-tankte-kils-golfrestaurang/ Fortfarande så läses inlägget då och då och det jag skrev om är lika relevant, så därför gör jag ett nytt inlägg i frågan. Nu handlar inte detta direkt om eller enbart om Kils golfrestaurang, eftersom det som hände där när Sverigedemokraterna hade bokat julbord och plötsligt inte var välkomna är inte unikt. Själva sa de så här till NWT (Nya Wermlandstidningen): ”Alla är välkomna här och här har alla precis lika stort värde, vår restaurang skall vara en neutral mötesplats.” Sedan så gjorde de tvärtom. Alla var inte välkomna plötsligt.

Neutral mötesplats, självklart ska det vara så och ett julbord är ett julbord och ingen politisk aktivitet. Därför uppför man sig som vuxna förväntas göra, lämnar strandflaggan och flygbladen i bilen och låter bli att pådyvla andra gäster sina åsikter. Respekteras inte detta så har man inget på restaurangen att göra. Däremot så måste ju politiska partier, religiösa grupper och alla andra sammanslutningar få komma och äta, bara man inte skyltar med sina åsikter. Smälter man in och sköter sig, ja vad är då problemet?

Det intressanta i kråksången är att det endast handlar om Sverigedemokraterna i de här sammanhangen. Någon som kan påminna sig att till exempel Vänsterpartiet har blivit portade någonstans trots sina relativt nyliga kopplingar till dåvarande Sovjetunionen, medlemmar som kallar sig kommunister och som hyllar dessa vidriga kommuniststater? Det finns en förväntad ängslighet som gjort att även företag numera agerar politiska partier. Man sätter demokratin och yttrandefriheten åt sidan och därmed på spel. Vi har ett fantastiskt land där alla har rätt till sina åsikter; nu jobbar många hårt på att kväsa den rätten. Det blir som en informell åsiktsregistrering och tycker du ”fel” så riskerar du att inte ens få äta en bit mat. Tänker någon av dessa företagare, för de är fler än bara Kils golfrestaurang, på vad det är de egentligen sysslar med?

 

Kvinnor i nöd eller 9 000 unga män?

Är det något som jag ogillar så är det när saker ställs emot varandra, speciellt utan grund, vilket ideligen sker. Man måste kunna skilja på päron och äpplen. Alla gör inte det utan menar att vissa saker inte borde få kosta alls så länge det finns andra behov. Så kan inte ett samhälle fungera menar jag. Det finns människor som helt vill ta bort bidrag till flyktingar och nödlidande i utvecklingsländer. Argumenten kan givetvis vara olika och jag kan till viss del förstå och respektera dem, men faktiskt inte fullt ut. För mig är det helt uteslutet att stänga in oss i vår egen bubbla och inte hjälpa andra som lever under förhållanden som ingen borde. Däremot så blir det allt mer svårt att säga emot vissa saker som rör kostnaderna för flyktinghantering när vi ser utvecklingen i Sverige. Det handlar inte om domedagsprofetia, utan sunt förnuft och att se verkligheten. Men det handlar också om humanitet, något som har kommit i skymundan i den så kallade godhetsivern. Ett återkommande ämne är de 9 000 ensamkommande, vilka taleskvinnan Fatemeh Khavari skrev om i går:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RxeelJ/gymnasielagen-visst-men-hur-blir-det-sen

Hon driver sin sak stenhårt, och hon blickar inte åt något annat håll än åt dessa unga män. Khavari, precis som alla andra som mer eller mindre enbart diskuterar de här 9 000 personerna, inkluderat ungefär 55 kvinnor ska förtydligas, även om dessa aldrig hörs eller syns, funderar inte över vad det här fokuset medför. Först och främst är det alltså en snedfördelningen mellan kvinnor och män. Den så kallade feministiska regeringen har blivit manskramare mer än någon tidigare regering. Jag följer debatten hyfsat bra får jag säga och jag ser i princip alla partiledardebatter samt alla debattprogram jag hinner, plus läser en del. Trots detta så kan jag inte på rak arm peka ut någon politiker eller samhällsdebattör som verkligen tagit fajten för kvinnorna eller alla andra som inte har möjlighet att ta sig hit. Och nu talar jag om dem med asylskäl, inte dem tillhörande de ”ensamkommande” som fått avslag på sina ansökningar.

Nu kom vi alltså in på det andra problemet. Det denna taleskvinna ”glömmer” när hon så stenhårt tillsammans med till och med regeringsmedlemmar, propagerar för den här gruppen är att det sker på bekostnad av dem med asylskäl, både män och kvinnor. Det sker på bekostnad av dem som ärligt visar sina riktiga identitetshandlingar med risk att få avslag. I gruppen som hon försvarar så visade noll procent upp en sådan handling. Det är anmärkningsvärt, men inget som någon vill diskutera. Något som inte heller riksdags- eller regeringsmedlemmar vill tala om är att man har tagit av det så otroligt viktiga u-landsbiståndet för att ha råd med svensk flyktinghantering. Borde vi inte prioritera bättre och hjälpa fler? Att jag återigen återkommer till ämnet är för att vårt enormt stora mottagande har skapat många problem för både flyktingar och lidande i vår omvärld. Det har även skapat motsättningar då mycket ges förtur till och är gratis när många svenska medborgare som inte har råd med till exempel samma saker samtidigt ska betala andras som inte är skattebetalare här. Det är en farlig väg vi för många decennier slog in på. Vågar någon bryta den?

 

Hur behandlar politikerna varandra?

Eftersom jag själv har varit politiker i en herrans massa år (dock inte längre), så vet jag att bemötandet från andra sådana varierar väldigt mycket. Vissa osynliggör en totalt, andra är väldigt vänliga. Det jag tänker på är hur man beter sig över partigränserna. De flesta beter sig som man ska, men väldigt många gör det inte. Jag minns en gång för många år sedan när jag stod vid mitt dåvarande partis informationsbord i vårt lilla centrum. En kollega från kommunfullmäktige, tillhörande ett annat parti, stod och pratade med mig. Strax så kom en partikamrat till henne förbi, men för att vara tydlig med vem hon hälsade på så sa hon följande: ”Hej Eva!” Hon kunde helt enkelt inte låta bli att markera att mig hälsar hon minsann inte på. Att jag fortfarande minns det trots att det är så länge sedan beror på att jag tyckte att det var så otroligt larvigt. Varför inte hälsa på oss båda?

Händelsen poppade upp i huvudet på mig igen då jag läste ett inlägg på facebook där en Sverigedemokrat berömde en Miljöpartist som kommit och satt sig vid hans bord på lunchen då han satt ensam. Jag gissar att de varit på en gemensam konferens. Jag svarade på inlägget och skrev så här: ”Man ska skilja på sak och person. En människa är så mycket mer än en politisk åsikt. Dessvärre så är det alldeles för många förtroendevalda som inte förstår det trots att de är i demokratins tjänst.”

Det tål att upprepas hur många gånger som helst, vill vi leva i ett demokratiskt samhälle så får vi acceptera att det finns olika partier och olika åsikter. Om vi inte respekterar det så bör vi samtidigt fundera över motsatsen och hur samhället skulle bli om vissa har någon form av företräde till ”rätt” åsikter. Jag har själv mycket åsikter när det gäller politik och hur saker ska drivas, men jag skulle aldrig få för mig att bete mig illa mot dem som tycker annorlunda. Jag skulle heller inte försöka tysta dem. Vill man nå fram till andra så gör man det genom dialog och inte dåligt beteende.

 

”Alla dessa män” ja…

En före detta riksdagsledamot och Socialdemokrat, Jan Emanuel Johansson, har skrivit en debattartikel om asylpolitiken. Den tar upp ungefär samma saker som jag själv har bloggat om vid några tillfällen, alltså den icke feministiska politik som regeringen förs, inte minst ivrigt påhejade av Miljöpartiet. Johanssons debattartikel är publicerad av Expressen och här kan du läsa den: https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/ Bland annat så nämner han just det jag själv har varit upprörd över så länge, alltså hur de svagaste inte nås av vår hjälp och att man för att kunna prioritera dem som kommer hit drar ner på u-landsbiståndet. Det är inte utan att det vänder sig i magen på en, och har man dessutom mage (ursäkta upprepningen av ord) att påpeka detta och förespråka en annan politik, ja då är man rasist. Det är bara skyddande av flyktingar som tar sig hit som är det rätta.

När vi ändå är inne på ämnet så är det väl värt att notera att det läggs miljard efter miljard på män utan identitetshandlingar, ofta grovt kriminella sådana. Man till och med sätter dem i gymnasiet trots att man på förhand vet att ingen som knappt har grundskola i bagaget klarar av den utmaningen. Men nu är vi i Sverige och då tror man att det ska gå bra. Finansieringen? Ja som sagt var, det går alltid att dra ner på u-landsbiståndet och offra flickors skolgång där. Givetvis så är jag inte emot att de som kommer hit och får stanna ska gå i skolan, det är så självklart så det knappt behöver kommenteras, det som upprör är när man inte ens har asylskäl och får förmånen på bekostnad av andra som lider större nöd. Vi vet ju alla att det är så, men vi fortsätter i samma hjulspår.

Jag tänker avsluta det här blogginlägget med ett citat från texten som så tydligt illustrerar vad vi håller på med. Inte för att jag tror att regeringen eller riksdagen vaknar, men för att jag anser att det är viktigt och jag tror på det där med att det är droppen som urholkar stenen. ”Slutligen drabbas kvinnor genom att det nuvarande asylsystemet styr resurser till de som haft styrkan att ta sig hit. Grupper som exempelvis de yezidiska kvinnor som förslavats och våldtagits av IS erbjuds inte skydd då de helt enkelt inte har samma möjligheter att ta sig hit.”

Ett par av mina tidigare inlägg på temat:

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2018/03/20/vad-haller-regeringen-pa-med-egentligen-2/

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/03/02/flyktinglager-och-neddragningar-till-vastsahara/