Månadsarkiv: januari 2016

Alla dessa identiska köpcentum

Jag minns det fortfarande trots att det är en herrans massa år sedan. Det skulle tas beslut om ett köpcentrum i området där jag bor. Alla utom en ledamot i nämnden plus jag själv ville ha detta köpcentrum. Det var en ordinarieröst mot resten och den var inte min, för vad jag tyckte räknades inte ens eftersom jag bara var suppleant. Jag gillade dem inte då och jag gillar dem inte nu heller, alla dessa köpcentrum och ärendet som jag nu drar mig till minnes var i början på 90-talet.

Ja det är inte så att jag ser rött när jag ser köpcentrumen och jag förstår fördelarna och drar även nytta av dem själv. Det är vansinnigt praktiskt när man är stressad, till exempel en fredageftermiddag när man snabbt vill komma hem och allt finns inom räckhåll. In på Ica Maxi och handla mat och i byggnaden bredvid så ligger Systembolaget och där slinker man in och köper vin. Snabbt och enkelt. Men ändå, det är något tråkigt och sorgligt över det hela. Om de som planerade områdena åtminstone hade vänligheten att lägga butikerna på samma ställe ungefär så att man slapp att leta så när man kommer till ett nytt centrum för att handla, vilket trots allt händer då och då. Det är ju i alla fall samma kedjor.

Att jag är negativ beror bland annat på att det just är samma utbud överallt; det finns sällan något unikt, men huvudanledningen är att det utarmar våra vanliga centrum och det konkurrerar ut de unika butikerna. Däremot så har jag en känsla av att vi människor börjar känna oss ganska ”färdighandlade” och vill ha något annat och att upplevelser och rekreation är på väg framåt. Vi får hoppas att det blir mer variation då och inte som med butikerna, samma kedjor i varenda köpcentrum.

 

Allt detta hat

Sent igår så samlades ett antal svartklädda män för att tillsammans ge sig på gatubarn- och gatuungdomar. Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är för jäkligt att barnen och ungdomarna beter sig som de gör och tar tjejer mellan benen, misshandlar både privatpersoner och ordningsmakten samt rånar människor. Utsatthet rättfärdigar givetvis inte sådana handlingar. Nu har jag varit tydlig med att jag tar avstånd från det här, precis som jag alltid gör när människor ger sig på varandra.

Dock, detta är barn och ungdomar som är utsatta och behöver hjälp och det är samhället, polismyndighet och andra, som ska hantera det här och inte privatpersoner. Därför så tycker jag även att det är för jäkligt att man samlar ihop sig på det här viset, alltså vuxna män som ger sig ut för att sätta dem på plats. Hur vet de förresten att det är någon som har begått kriminella handlingar som de slår? Det syns inte utanpå och även om det gjorde det så kan man inte ta lagen i egna händer på det här viset. För mig som tror på att visa sitt missnöje den demokratiska vägen så är sådant här obegripligt. Polisen tog för övrigt en man igår, född 1969! En medelålders karl som ger sig ut på stan på det här sättet! Man finner inte ord…

Det är inte utan att man undrar hur hatet kan bli så stort så att man tar risken att till och med ge sig på barn och ungdomar som inte ens har gjort något. Det är fel att slå vem det än är, men att bli så hatisk så att man ger sig ut och enbart går på utseendet på det här viset är väldigt otäckt. Hur kan man för övrigt tro att våld löser problemet? Våld är det sämsta botemedlet mot problem. Att ta lagen i egna händer förstör för alla, även för dem som gör det och jag önskar att de kunde förstå det. Jag är inte heller nöjd med hur politiker och myndigheter hanterar problemet med de här barnen och ungdomar, men vill jag påverka så går jag den lagliga vägen.

 

Problemområden

Det ordet används inte längre, utan nu är det det mer populära ”utsatt områden” som används och det rackarns flitigt. Ygeman, inrikesminister, har till och med benämnt vissa som ”särskilt utsatta”. Jag vet inte vad jag ska säga om det här, jag blir uppgiven varje gång jag hör det faktiskt för jag inser att man stämplar områden hela tiden och även där det inte är så illa så blir det till sist en uppfyllande profetia. Men självklart så är det så att det finns stora problem i de områden som han och andra benämner på det här sättet och man inte låtsas som att det är annorlunda, men han bidrar utan tvekan till att trycka ner dem lite extra.

Det är ju så att om du hela tiden bekräftar för människor att de bor i ett dåligt område, de har oförmögna och uppgivna grannar och samhället sviker alla som bor där och resurserna till service och annat är för få, så tror du till sist på detta. Du kommer att känna dig mycket mer orättvist behandlad än vad du egentligen är och det leder till frustration och uppgivenhet. Jag har många gånger sagt att man ska erkänna problemen när de finns och man ska ta tag i dem, men man ska samtidigt tänka på hur man uttrycker sig för det ligger otroligt mycket pedagogik i det här.

Jag kan ta ett exempel och det är Tensta som ligger i Spånga i Stockholms kommun. Här har man ett fint centrum, man har samhällsservice, man har stora rekreationsytor för picknick och lek, det finns tunnelbana och inte allt för långt bort har man även pendeltåg. Området har flera bussar så kollektivtrafiken är alltså bra, Kista centrum ligger i närheten och man har skulle jag gissa tillgång till Stockholms bästa badhus. Motorvägen passerar precis i utkanten av Tensta och man är alltså snabbt in till stan om man vill det, eller ut i landet om man har ärende åt andra hållet. Här finns hyresrätter för dem som vill eller behöver det, men även bostadsrätter som är välskötta med god ekonomi.

Skulle någon som inte känner till Tensta komma dit och se allt detta så skulle de sannolikt inte klassa stället som utsatt eller särskilt utsatt. Det gör faktiskt inte jag heller, för jag vet ju allt det här och jag har sett det själv. Men vet ministern det och vet alla kommunpolitiker det? Har de varit där och sett hur fint det ligger med härliga promenadområden till exempel, eller är det bara de där gråa husen som man ser från motorvägen som har satt bilden av hur det ser ut?

Här har man alltså en bra grund att stå på om man vill, visserligen med ett hästjobb framför sig, men om man fokuserar på rätt saker så är jag övertygad om att även Tensta kan bli ett toppenområde att bo i. Det behöver inte forskas mer eller rotas mer där, utan ta  i stället tillsammans med boende tag i problemen och gör det med framför allt föräldrarna, för det är i hemmen framtidstron eller uppgivenheten börjar.

 

Är Trump på riktigt?

Det slänger och i början på nästa vinter så är det presidentval i USA. Det ska bli väldigt spännande att följa det. Däremot så finns det en kandidat som inte är ett dugg spännande och då tänker jag på Donald Trump och man undrar ju om karlen är på riktigt. Ett tag tänkte jag att han gjorde vissa övertramp medvetet, som en strategi för att få uppmärksamhet och ibland för att föra folkets talan när ingen annan politiker vågade det. Men sedan så inser man att nej, det var inte strategi, han är dum på riktigt. Jag känner att jag själv passerar gränsen här som kallar honom dum, men varje gång som man ser eller hör något om honom så är det på grund av en ny groda som har hoppat ut ur munnen på honom.

Han hånar människor för hur de ser ut och han slänger ur sig plumpa kommentarer till och om kvinnor. Sexistiska skämt verkar ligga honom speciellt varmt om hjärtat. Ett av alla dessa låga citat är det om Hilary Rodham Clinton: ”Om Hilary Clinton inte ens kan tillfredsställa sin man, varför skulle hon då kunna tillfredsställa Amerika?” En annan grov kommentar är den här: ”Lathet är ett vanligt drag hos svarta människor.” Han anser inte heller att muslimer ska få vare sig resa till eller bosätta sig i USA.

Det här är bara några exempel och det är inte svårt att få känslan av att han gör bort sig i varenda debatt som han är med i plus att han fortsätter med plumpheterna genom alla dumheter som han bidrar med genom att knappa på datorn eller smartphonen. Ett land med ungefär 319 miljoner invånare och de flesta givetvis födda i USA (ett krav för att bli president), borde kunna skaka fram en bättre kandidat än så här. Men det sorgliga är att en ansenlig andel amerikaner stödjer honom. Man slutar aldrig att häpna över mänskligheten.

 

Bygg på höjden och i trä

Bostäder behövs och det byggs, om än inte i den takt som skulle behövas, men när det byggs så ska det vara både snyggt, säkert, inte kosta för mycket och det ska vara praktiskt. Något som tilltalar mig väldigt mycket, men som tyvärr många byggherrar och kommuner ryggar tillbaka för är trähus, speciellt om det ska vara hus i flera våningar. Varför kan man undra. Det är ett fantastiskt material och det är lika brandsäkert som hus i andra byggmaterial.

Är det något som är modernt just nu så är det att värna vår miljö och det talar också för att man borde bygga i trä. Det går snabbare och det är ett förnybart material. En annan sak som jag gillar är att det ger huset och även området som det står i, en helt annan karaktär. Variation är trevligt och ska man bygga i områden med villor och radhus, vilket man ibland får lov att göra speciellt i storstäderna, så är det mycket lättare att få flerbostadshusen att smälta in om man har en annan arkitektur och ett byggmaterial som stämmer bättre överens med området sedan tidigare.

Folkhem har i Sundbyberg byggt världens högsta flerbostadshus i just trä och det är hela åtta våningar. Jag tycker att det är jättehäftigt att de har lyckats med detta och jag säger bara: Bygg fler flerbostadshus i trä.

 

Valdeltagande, högt eller lågt?

Det är visserligen långt kvar till nästa val, men hur många som ska gå och rösta är något som partierna påverkar under hela mandatperioden så därför är ämnet alltid aktuellt. Vi anses ju ha högt valdeltagande i Sverige och det är något att vara stolt över, men för egen del så är det inte enbart alla dem som faktiskt tar sitt ansvar vart fjärde år som jag ser, utan väldigt mycket de andra och jag undrar varje val varför? Varför väljer man att avstå sin demokratiska rätt? Speciellt i en värld som denna? Det här är en av våra mänskliga rättigheter, det är en del av folkhälsofrågorna, detta att få vara med och påverka och det är viktigt.

Det är vår självklara rätt att kunna påverka och att rösta på det parti som vi anser är det bästa och det är även en rättighet att låta bli. Jag avstår ifrån att säga att det tyvärr är en rättighet att låta bli, för jag vill verkligen inte att vi ska tvinga vuxna människor att ta ansvar, men det gör mig ledsen att så många utnyttjar den här rättigheten.

Att rösta är både en rättig- och skyldighet. För mig är det väldigt speciellt att gå till valurnan vart fjärde år. Jag tillhör till och med dem som inte förtidsröstar. Det hände i min ungdom, i alla fall första gången som jag fick rösta, men det är många val sedan. Naturligtvis så är det svårt att ha ett hundraprocentigt valdeltagande, man måste vara realistisk och saker är inte svart eller vitt. Man kan ha förlorat en nära anhörig eller kär vän och helt enkelt inte orka rösta eller man kan ha invandrat till Sverige nyligen och inte ens ha haft en chans att ta reda på vilka partier som finns. Men det här är ju undantag, alla andra då? Egentligen så behövs endast ett argument för att rösta och det är att visa dem som gav en denna fantastiska rätt respekt.

Hur många var det då som röstade senast? 85,8 procent av de röstberättigade i riksdagsvalet 2014 röstade. Motsvarande andelar i valen till landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige var 82,4 respektive 82,8 procent.

 

Tänk först, skriv sedan!

Det är något som Sverigedemokraternas ordförande i Orsa, Gunnar Håkansson säkert gör nästa gång som han skriver på Facebook. Å andra sidan så blev han utesluten på grund av sitt grova språk och det med rätta, så det är ju inte säkert eftersom ingen kommer att ställa honom till svars framöver. I en kommentar kring en krönika om de obehagliga händelserna i Köln skrev han så här om FI:s Gudrun Schyman som han inte tyckte stod upp för offren: ”Fy fan vilken ”Slampa”, ovärdigt det parti som hon startat. Gillar förmodligen att blir tagen på våld.”

Det spelar ingen roll att han använde citationstecken, man kommenterar helt enkelt inte andra på det viset. Vad människor tänker är en sak, men att sätta det på pränt en helt annan. Varför? Jo, för vi kan alla bli upprörda och irriterade över andra människors åsikter och handlingar, men börjar vi att acceptera sådant här, alltså personliga påhopp och mycket nedsättande kommentarer i skriven form, så är vi farligt ute. Det är så många människor som till och med har fått sitt liv förstört på grund av vad andra har skrivit om dem. Har man förmågan att formulera sig, vilket de flesta faktiskt har, så kan man få fram precis vad man tycker utan att sjunka så här lågt som Gunnar Håkansson gjorde.

Skriven text missuppfattas lätt, men därför ska man vara ännu försiktigare med vad man skriver och själv har jag alltid två grundregler och det ena är att aldrig, inte under några omständigheter, kalla andra vid namn och den andra är att skriva på ett sätt som så mycket som möjligt inte riskerar att missförstås. Det kan bli fel ändå så klart, men det utesluter mycket. Bryr man sig inte om hur andra uppfattar saker och känner så kan man alltid ha dessa regler av rent egoistiska själ eftersom man inte hamnar i sådana situationer som politikern här ovan som fick lov att lämna sina uppdrag. Dessutom så skadar det faktiskt inte att visa andra lite mer respekt än vad vi stressade människor ofta gör.

 

Jag är så kränkt!

Har du läst det förut? Söker man på ordet ”kränkt” på google så får man 459 000 träffar. Allra först bland alla dessa tusentals träffar så kommer Wikipedias förklaring som bland annat säger så här: ”Att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet. Synonymer är förödmjuka, skymfa och såra.” Högt upp bland träffarna finns också Europarådets kampanj No Hate Speech Movement och de förklarar ordet på det här viset: ”Om du får en obehaglig känsla i kroppen efter att någon gjort eller sagt något som inte känns okej – så är det inte okej, och då är det en kränkning.” Personligen så tycker jag att det är svårt det här med vad som ska räknas som kränkning och inte. Det är jag uppenbarligen inte ensam om att tycka med tanke på allt som man läser om det här.

Problemet när människor använder ordet i fel sammanhang eller slentrianmässigt är att det går inflation i det och verkliga kränkningar riskerar att missas eller förminskas. Häromsistens så var det en kvinna som tyckte sig vara kränkt för att ett par herrfrisörer inte ville klippa henne. Vari består kränkningen undrar jag som kvinna? Däremot så skulle jag känna mig otroligt kränkt om min rösträtt togs ifrån mig. En annan kvinna som nyligen kände sig kränkt var en nyutexaminerad barnmorska som av Landstinget fått sin tvååriga utbildning betald, men sedan inte ville utföra alla arbetsuppgifter och i det här fallet handlade det om abort. Hon sa sig till och med vara så kränkt så att hon skulle ha skadestånd. Så vitt jag vet så är ärendet inte avslutat ännu, men jag skulle bli mycket förvånad om man kan få skadestånd för en sådan här sak.

En annan kvinna blev kränkt när det bara fanns beigea plåster på apoteket och hon ville ha mörkare för att matcha sin hudfärg. Att hon ville ha det förstår jag fullt ut och tänker man efter så är det ingen konstig önskan, men kränkt? Eller som när facket för ett antal år sedan menade att busschaufförerna kunde känna sig kränkta av att alla bussar skulle få alkolås och det skulle kunna vara integritetskränkande. Man häpnar.

Det finns många typer av sådana här exempel och jag ogillar dem då de ofta får uppmärksamhet när människor som blir kränkta på riktigt borde stå i fokus. Varför är vi så otroligt känsliga? Har det att göra med att vi har det så bra här i Sverige så att vi ser varje motgång, hur liten den än må vara, som ett problem eller något som handlar om andras felaktiga behandling av oss? Jag tror faktiskt att det här påverkar oss negativt, för vi hamnar i ett tillstånd där vi hela tiden stöter på motgångar som omedvetet förstoras upp. Ingen ska acceptera kränkningar, men då måste vi kunna skilja på vad som är en kränkning och de där vardagliga händelserna som irriterar oss men som vi inte bör lägga någon större vikt vid.

 

Vi behöver fler Lars Lerin

Jag tror inte en sekund på att Lerin alltid är glad och trevlig och aldrig blir så där arg som alla vi andra blir ibland, det vill jag börja med att säga ifall nu någon skulle se mig som överdrivet naiv annars. Givetvis så blir han det, han är ju inte mer än människa han heller. Däremot så är han en människa som man tycker om bara man ser honom, det gör i alla fall jag. Han är en sådan som man skulle vilja bjuda hem på middag just för att han känns så äkta. Visst, programmet Vänligen Lerin är ju gjort för att få tittare och är alldeles säkert lika regisserat som allt annat, men programidén skiljer sig från andra och den tilltalar mig rejält.

Lerin tar inte chansen att synas i rutan för att förhäva sig eller för att utnyttja andra eller för att han vill visa sig överlägsen övriga deltagare och gärna passa på att samtidigt trycka ner dem. Sådana program har vi gödslat med de senaste decennierna. Antalet dokusåpor som har gått ut på att få deltagarna att skämma ut sig för resten av sitt liv bara för att de ska dra in pengar är många och sångtävlingsprogrammet Idol har varit omskrivet fler än en gång på grund av otroligt taskiga programledare. Varför vill så många se sådana här program? Vad är det som gör att människor blir så avtrubbade så att de ser fyllesex och gråtande sångdeltagare som underhållning? Ett program är givetvis mycket mer, men just de här delarna är alldeles för stora.

Jag hoppas att det blir fler program med Lerin, för han behövs och han tilltalar en annan sida av oss som jag vet finns i de flesta människor och kanske är hans program just den kontrast som behövs för att vi ska se hur sjukt det är att se utnyttjande och nedtryckande av våra medmänniskor som underhållning.

 

Ny kultur inom Kommunal?

Ja enligt Ylva Thörn som var ordförande före Annelie Nordström så är det inte samma kultur som på hennes tid. Jag hoppas så innerligt att det stämmer det som hon säger, för varje gång en människa är oärlig så blir det en besvikelse för omgivningen och varje gång så skadas det så viktiga förtroendet för andra. Själv så är jag och kommer alltid att tillhöra dem som tror gott om de flesta och det gör jag även efter den här skandalen, men för att vi andra, vi som inte är en del av det som har hänt ska fortsätta ha förtroende för både Kommunal och andra fackföreningar, så krävs att många fler aktivt fackliga nu stiger fram och visar att det mesta trots allt är sunt. För det är väl inte så illa så att det mesta är osunt?

Många lämnar nu Kommunal, något som jag har full förståelse för, men som någon skrev på webben (kanske med lite annan formulering), att fackförbundet behövs för medlemmarnas skull så det vore bättre att stanna och jobba för en sundare kultur. Det är det som gör saken så svår, många vill verkligen fortsätta vara medlemmar och de som är aktiva vill säkert fortsätta som fackliga representanter, men hur ska man orka göra det i en sådan här situation?

I alla typer av föreningar så representerar man sina medlemmar när man har fått ett förtroendeuppdrag och det borde därför vara glasklart att man inte kan rucka på moralen då de andra är i beroendeställning till en och då man faktiskt är vald för att föra deras talan. Visar man sig inte pålitlig, hur tror man att man ska kunna fortsätta att ha deras förtroende? Eller är man bara en ögontjänare som tycker att det går bra att agera lite hur som helst så länge man får något ut av det själv och ingen upptäcker det? Vill man minska risken för sådant här så måste fler ställa upp och vara beredda att jobba i förbundet. Då finns det fler att välja på och man slipper ta någon på grund av att det är det enda alternativet för tillfället.