Månadsarkiv: februari 2016

Han, hon eller hen?

Hen kan vara ett bra ord, men oftast fungerar han eller hon alldeles utmärkt och ska man vara konsekvent så kan man tycka att vi borde säga henom också, men det hör jag inte att någon gör. Vad som i dag fick mig att fundera över ordet var att jag kom att tänka på föräldrar som vägrar att berätta för omgivningen vilket kön deras barn har. De talar heller aldrig till barnen utifrån om barnet är en pojke eller en flicka, utan behandlar det helt neutralt.

Huruvida det är är bra eller inte utifrån barnets perspektiv är svårt att säga eftersom det här är ett ganska nytt påfund. Argumenten är givetvis att man inte vill begränsa sitt barn och man vill se det som en individ och inte en individ med ett visst kön. Är det då bra utifrån ett jämställdhetsperspektiv? Vissa experter tvivlar eftersom man i stället för att stärka kvinnors positioner i samhället flyttar fokus till en annan diskussion. Men kvinnorna finns ju kvar och de gamla strukturerna kan kanske till och med enklare leva vidare om debatten svänger om och vi bara ska vara individer utan kön.

Om vi är lite mindre ängsliga och erkänner de skillnader som finns, till exempel den i våra hjärnors utveckling, samtidigt som vi är noga med att vi har samma värde som människor så tror jag att vi har bra förutsättningar till ett jämställt samhälle. ”Hennarna” och dem som vill sudda ut könsskillnaderna vill att alla ska ha samma förutsättningar och bli sedda som de människor som de är och inget annat. Det vill jag också, men jag tror att möjligheterna blir bättre om vi kan förhålla oss till den verklighet som vi faktiskt befinner oss i.

 

Annonser

Vi måste göra mer för att eliminera självmorden

2008 beslutade riksdagen om nollvision när det gäller självmord. Uttrycket nollvision möttes med skepsis från vissa håll, men inte alla. Målet är självklart dock detsamma oavsett hur man benämner problemet och här finns verkligen mycket att göra. Jag är övertygad om att arbetet görs som planerat, men tyvärr så känner jag inte att man från högre ort har inkluderat de lokala politikerna tillräckligt. Så är det tyvärr ofta i olika frågor, ansvariga kommunalråd för olika frågor bjuds inte in i den omfattning som de borde. Det gäller både nu- och dåvarande regering. Det hoppas jag ska bli bättre och när det gäller självmord så är det för viktigt för att inte ha en dialog.

1 531 människor tog livet av sig i Sverige år 2014. Det är en hisnande siffra. De flesta ungdomar som dör gör det på grund av självmord och det en tragedi varje gång som det händer. Det sägs ibland att människor begår självmord på grund av enstaka händelser, men det är mer komplext än så och därför så behövs mycket mer kunskap, för det går att förebygga det här.

Mind är en förening som jobbar med dessa frågor och som hjälper personer som mår dåligt men även deras omgivning. Behöver du själv stöd? Tveka inte att ringa, mejla eller chatta. https://mind.se/sjalvmordslinjen/ Mind finns som stöd dygnet runt. Vi måste prata mer om självmord, både för de människors skull som mår dåligt, men även för deras vänners och anhörigas skull. Liv ska inte avslutas så här och vi kan alla finnas där när någon mår dåligt. Du också!

 

Kloka Lotta Gröning

I går skrev Lotta Gröning en krönika i Expressen där hon berättade om problematiken kring Alexandra Mezhers mördare och att han hade stora psykiska problem, vilket ledningen kände till men inte tog på allvar. Personalen var rädd, ändå var boendet underbemannat. Det handlar alltså om det hemska mordet på ett flyktingboende för ett tag sedan. http://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/omstandigheterna-ar-varre-an-vi-trodde/

Hur är detta möjligt? Varför tar vi på oss mer än vad vi klarar av och låter både boende på dessa hem, samt personalen få utstå misshandel, sexuella övergrepp och även mord? Varför kan vi inte i vår godhet inse att vi behöver vara fler som hjälper till och dessutom mycket mer än nu? Varför riskerar vi medvetet andras liv? Trots detta så vill många ha helt öppna gränser. I den bästa av världar så skulle vi det, men vi har en verklighet att förhålla oss till.

Vi tar emot människor som säkert många gånger tror att de har hittat landet där allt är bra och där de kan få en ny tillvaro, men i själva verket så kan det bli år av väntan utan att det blir som de önskar. Vi måste också kunna hjälpa alla som vi tar emot och som har stora trauman i bagaget, både från hemlandet och den jobbiga resan hit. Det är dags att diskussionen förs i den verklighet som vi befinner oss samtidigt som vi måste se till att inte rasister och människor med hat vinner. Det är det värsta som kan hända.

 

 

Sockerskatt?

Ibland så kommmer vissa politiker på vad de själva anser vara lysande idéer så som till exempel sockerskatt. Under förra mandatperioden så la Sverigedemokraterna en motion om just detta; den avslogs, men nuvarande folkhälsominister Gabriel Wikström har sagt att han inte stänger dörren för en sådan. Det finns säkert ivrare för den här typen av skatt i fler partier.

Skulle den här typen av skatt hjälpa då? Det vet vi inte innan vi har provat förstås och några enskilda personer kanske skulle dra ner på sockerintaget. Men jag tror att det är viktigt att titta lite vidare än så. Om man är beroende, låter man då bli sin last om den blir dyrare och i så fall i vilken omfattning? Är man fast i ett beroende så är det inte troligt att man avstår sin choklad bara för att kilopriset ökar en tia. Många med usel ekonomi röker, för att ta ett annat exempel. Har de råd med det? Nej, men man prioriterar cigaretterna ändå. Inte på grund av att man inte bryr sig om pengarna utan för att begäret är så stort.

En annan grupp är alkoholisterna. Det är sannerligen inte gratis med alkohol i Sverige, men är man fast så är man. Finns det verkligen inte bättre sätt att hjälpa människor? Kanske kan vi bli bättre på att arbeta förebyggande, för uppenbarligen så har vi inte lyckats så bra som vi borde. Större medvetenhet hos oss själva kring hur vår livsstil påverkar oss vore också bra och det bör vi fundera över så tidigt som möjligt. Här kan skolan säkert göra mer. Dock ska man påpeka att många redan i dag är otroligt upplysta och till dem skulle samhället kunna bli mer kreativt i sitt stöttande, för det är tufft att ändra vanor.

Men för att runda av: Vad ska då beskattas förutom vitt socker? Ska rårörsocker beskattas? Honung? Söta frukter? Juicer? Och till sist: Är det försvarbart att de som kanske bara köper ett par wienerbröd till helgen ska betala avsevärt mycket mer för dessa av solidaritet och att lördagsgodiset i familjen med lite pengar blir så dyrt så att man får dra ner på det trots att det är det enda onyttiga barnen får? Det är sådant som man måste fundera igenom innan man föreslår sådana här skatter.

 

Varför utnyttjar så få sin möjlighet att påverka?

Eftersom jag har varit politiskt aktiv i nästan hela mitt vuxna liv och då som förtroendevald och numera som engagerad invånare och medborgare, så har jag många, många gånger funderat över att så få av oss verkligen tar steget och är med och påverkar. Vi lever i ett fantastiskt land där alla har rätt att engagera sig i politiken och man kan fritt välja sitt parti och vi har yttrandefrihet. Det är dessutom väldigt lätt att bli politiskt aktiv i Sverige och eftersom alla partier alltid behöver fler medlemmar så är de oftast väldigt välkomnande.

I min hemkommun, Huddinge, är det inte mycket mer än 25 promille som har förtroendeuppdrag inom politiken. Det är ledsamt och det är illa för demokratin. Det innebär samtidigt att i princip hela kommunens invånare lämnar ifrån sig ansvaret till knappt några hundra personer att bestämma allt åt dem. Ibland så är vissa upprörda över att det inte finns någon eller väldigt få politiker i det område där man själv bor, men det är ju inga andra än dem som bor där som kan bli dessa representanter och varför inte jag själv om jag vill ha bättre representation i stället för att hoppas på att grannen ska bli den där politikern som jag saknar? Tar jag själv steget så vet jag dessutom att de åsikter som jag själv står för verkligen blir dem som framförs.

Min erfarenhet av politiker, både från Huddinge och andra kommuner, är att de flesta är bra människor som är där av rätt anledning, de vill påverka och förbättra saker. Men det finns även många som inte är speciellt aktiva tyvärr och ju färre människor som ansluter sig till partierna och tar på sig uppdrag, ju större är risken att partimedlemmar som egentligen inte brinner för vissa frågor ändå måste ta på sig uppdrag i en nämnd som jobbar med sådant som inte engagerar dem, bara för att ingen annan finns som ställer upp. Ju fler som ställer upp, ju fler finns att välja på och det ökar kvalitén på våra politiker.

Det är så lätt att ha åsikter om politiker, men tänk om alla politiker här i kommunen tänkte som övriga 99,75 procenten i Huddinge, vilka skulle då värna om demokratin och se till att vi invånare trots allt fick vår röst hörd? Fler måste engagera sig och inse att demokratin är viktigare än så här och vi vet att runt 15 – 16 procent skulle kunna tänka sig att engagera sig politiskt. Jag hoppas att de tar steget, för politik är även väldigt roligt och man lär sig massor samtidigt som man fyller en viktig funktion. Jag hoppas att även invånarna i resterande 289 kommuner gör detsamma.

 

 

Varför tar vi emot fler män än kvinnor och varför naggar vi av biståndspengarna?

De mest vidriga saker händer i världen och det på fler håll än i Syrien, det är krig och det är svält och demokratin och jämställdheten haltar rejält på många håll. Inget nytt under solen kanske, men just nu flyr fler människor än någonsin. Det här dominerar nyheterna mer eller mindre varje dag. Själv har jag bloggat om att det här är ett globalt problem där hela världen måste ställa upp för de drabbade. Det sker tyvärr inte, vilket för mig är obegripligt.

Men något som borde få mer uppmärksamhet är att runt 70 procent av flyktingarna som Sverige tar emot är pojkar och män och samtidigt så har biståndet till u-länder dragits ner och omfördelats till flyktingar här i landet. Det här är helt obegripligt. Det är alltså de som är svagast och mest förtryckta som blir kvar på plats och de får mindre pengar än dem som har lyckats ta sig ifrån eländet plus att kvinnor även i andra länder än dem med krig drabbas då biståndet nallas på. Det här är pengar som behövs för förlossningsvård, utbildning, rent vatten och en rad annat. Förutom att det är högst oetiskt så riskerar det att försämra situationen i världen så att vi skapar ännu större problem än vad vi redan har.

Sverige borde se till att ta emot en lika stor andel kvinnor som män och det är givetvis av humanitära skäl, men även en fråga om att samhället ska ha en jämn könsfördelning på sikt. Företrädare från alla partier borde diskutera det här och på vilket sätt det ska lösas och man ska från regeringens sida självklart ha en bättre dialog med alla landets 290 kommuner då det är där som vardagen sedan ska hanteras. Som det nu ser ut med könsfördelningen samt att man tar pengar från det viktiga biståndet måste göras något åt. Låt inte dem som lider mest få betala.

 

Sorundanet med flera lokalpartier

Jag skrev om Sorundanet i går och det möte som de höll i söndags. I Sverige finns det ett stort antal lokala partier, faktiskt i snart varannan kommun i landet. På 1970-talet kom de lokala partierna in i våra kommunfullmäktige och i de senaste valen så har det nästan exploderat kan man säga. Vi har i Sveriges riksdag åtta politiska partier, de flesta eller alla finns i våra 290 kommunfullmäktigeförsamlingarna. Den kommun som leder ligan med antal partier är Kiruna med 23 000 invånare och hela tolv partier i fullmäktige.

Förutom riksdagspartierna så finns där även Feministiskt initiativ, Norrbottens sjukvårdsparti, Sámelistu/Samelistan, Knegarpartiet samt Kirunapartiet. Ska man hårddra det så är det egentligen de tre sista som är lokalpartier. Sjukvårdspartier finns det på många håll, fast då främst i landstingen och FI är ett parti som vill in i riksdagen, så dessa är lite annorlunda än övriga icke riksdagspartier. Men det är intressant hur fem av 12 partier har fått ta plats trots att de inte finns med i riksdagen. Röstdelning kallas detta och åt sådant ägnar sig runt en tredjedel av väljarna. Det tyder på medvetenhet och aktiva val vilket är positivt.

Rent allmänt så kan man om lokala partier säga att de ger uttryck för ett missnöje mot de etablerade, men alla partier har ju en gång startat på det viset, eller att man helt enkelt har velat ge uttryck för andra åsikter, men det kan i och för sig också sägas vara en form av missnöje. Det finns givetvis populism och ibland mycket snäva åsikter på vissa håll, men de flesta politiker i lokala partier jobbar hårt och är väldigt seriösa och vill verkligen förbättra i sin kommun och de vill företräda sina väljare genom att lyssna på dem och driva frågor som de anser är viktiga. Partierna fångar dessutom upp väldigt många invånare som aldrig skulle ha blivit politiskt aktiva annars och det är något som är positivt för vår så viktiga demokrati. Att både få bilda och gå med i vilket parti som man vill är en demokratisk rättighet som vi alla borde värna om.