Månadsarkiv: mars 2016

Det är inte inom alla områden som vi vill ha jämställdhet

Nej, faktiskt inte. Ett sådant är område är naturligtvis självmord. Men ska vi tala jämställdhet så är det männen som är förlorarna här; två tredjedelar av alla självmord som begås, begås av män. Naturligtvis så är det viktigt att veta hur man ska kunna förhindra detta och vad det beror på. Däremot så vore det fel att tala om att man vill att självmorden ska bli mer jämställda. Här finns det bara ett mål och det är att eliminera dem. Dock så är statistiken återigen en bekräftelse på hur män är i underläge när det handlar om känslomässiga situationer.

Variationen inom könen är självklart stor, som alltid, men generellt så har kvinnor relationer som är närmare och de är inte lika benägna att visa upp en fasad eller gömma sig bakom en tuff eller häftig yta. Många mäns relationer är tyvärr ytliga eller till och med obefintliga. Så även om man inte kan sträva efter att ändra några siffror när det gäller självmord på annat vis än att förhindra alla att begå detta definitiva, så är det viktigt att veta hur man kan förhindra att så många män och ibland även pojkar, gör detta oåterkalleliga.

Även när det gäller trafikdöden så dominerar männen, men här är det lättare att få ner antalet då det till största delen handlar om risktagande. Trots detta så är givetvis även det här ett område där man inte ska sträva emot jämställdhet utan nollvision. Både när det gäller självmord och trafikolyckor så finns det mycket förebyggande som kan göras och precis som inom många andra områden så måste vill hålla på tills vi har lyckats. Ett förlorat liv är oåterkalleligt och därför får vi aldrig ge upp.

 

Hat föder hat

Nyligen så skrev jag om en kvinna som sa sig vara stolt manshaterska. Jag skrev inte hennes namn eftersom jag faktiskt hade svårt att tro att det var sant, men det var det. I ärlighetens namn så har hon visserligen sagt att hon inte hatar alla män, men det kommer liksom i skymundan när man gör sådana uttalanden. Men hat föder hat och kanske hon kommer att orka släppa hatet en dag. Hon – Marwa Karim – har nämligen blivit otroligt utsatt från andra elever under sin skolgång. Men hon var stark och började blogga och har efter det fått mycket stöd har jag läst.

För mig blir det här tveeggat då jag trots det jag nu har fått veta ändå blir lika upprörd över vad hon står för. Jag tror dessutom att man måste tänka med hjärnan och inte hjärtat här, för det finns alltid en bakgrundshistoria till saker som sker. Allt går att förstå och ursäkta om man vill. Däremot så är det inte alltid bra att göra det, för börjar vi visa förståelse för det hat som uttrycks på det här viset så är vi farligt ute. Det ger också fel signaler till barn och ungdomar som lär sig att det är okej att hata andra öppet.

Men jag blir samtidigt otroligt illa berörd över att läsa att när hennes mobbare fick nys om bloggen där hon berättade om det hon hade upplevt så startades en facebookgrupp med namn ”Alla vi som vill att Marwa Karim dör”. Det är så bedrövligt så det finns inte ord. Den här tjejen orkade kämpa vidare, men alla gör inte det och man kan undra vad det är för människor som vill ha på sitt samvete att man har drivit någon i döden, för sådant händer.

 

Politik utan visioner

Håkan Juholt sa i en intervju i Dalademokraten nyligen att hans parti saknar visioner. Efter drygt 40 år som medlem i Socialdemokraterna så utgår jag ifrån att han vet vad han talar om. Eftersom jag aldrig har varit medlem i partiet så kan jag endast betrakta det utifrån och som åskådare så får jag erkänna att jag ibland har undrat över ett och annat. Det är ett stort parti med en stor organisation och jag förstår hans frustration över hur det utvecklar sig just nu.

Att se partier med bristande visioner är inte så unikt faktiskt, alla går lite på tomgång ibland. Problemet är väl när man fastnar där. Huruvida Socialdemokraterna har gjort det eller inte, ja det kan jag inte uttala mig om, men det känns så. Något som jag genom åren också har sett är visionsfria politiker och då talar jag inte bara om ovanstående parti. Politik handlar väldigt mycket om människor och deras personligheter. Jag har sett politiker som är väldigt duktiga och ambitiösa, men de har inte visioner, utan är förvaltare. Sedan så har vi idésprutorna som många gånger är aktiva politiker, men bara till en viss gräns och sedan hoppas på att andra ska förverkliga deras idéer. Tyvärr har vi också ett gäng som mer eller mindre bara åker med och inte bidrar speciellt mycket på vare sig det ena eller det andra sättet.

Men, de flesta som jag har träffat har varit bra politiker och de som har varit i politiken för sin egen skull och inte för väljarnas, är tack och lov i minoritet. De flesta lägger ner mycket tid och energi och de vill verkligen förbättra. Men som på alla andra håll så finns ändå de där som kanske borde söka sig någon annanstans och blir de för många, ja då försvinner visionerna och utan dem så faller allt platt.

 

Rinkeby och Australien

I dag fick jag ett mess från en väninna i Australien; hon kommenterade det som hände i Rinkeby nyligen där ett TV-team blev attackerade. Hon var inte dömande eller så, bara kommenterade händelsen. Ändå så blev jag ledsen, för det här alltså är vad vissa visar upp för omvärlden. Oavsett vad som hände och sas så kastar man inte saker på andra, slår dem och så vidare. Man kan vänligt men bestämt säga att man inte vill bli filmad och sedan lämna platsen. Man skämmer inte ut sitt område och Sverige på det här viset.

Bilden som ges utomlands är trots detta inte rättvis och den är sannerligen inte vad de flesta av oss identifierar oss med. Vi har sedan decennier ett gott rykte på många sätt, ska vi verkligen tillåta att ett fåtal individer förstör det? Absolut inte! Vissa värderingar ruckar man bara inte på och när det gäller det som hände i Rinkeby så är jag övertygad om att de flesta som bor där känner sig mycket besvikna på de som bar sig så illa åt. Vi kan inte tillåta att det fortsätter.

Någon enkel lösning finns givetvis inte, men lösas måste det. Jag hoppas att bland annat polisen får de resurser som behövs, men jag hoppas även att andra myhdigheter gör det de kan och bör. Det handlar om trygghet för de boende, om pengar, för det som vissa ägnar sig åt på alla oss övrigas bekostnad är sannerligen inte samhällsekonomiskt och det handlar om att inte fortsätta förstöra det som generationer före oss har byggt upp, det som är vår kultur och identitet. Något som alla som bor här ska kunna känna sig stolta över. Det är dags att vända skutan nu, men det krävs rätt beslut och idogt arbete.

 

Måste allt vara så negativt hela tiden?

Nu stundar påsken, en helg där vi åter får chansen att koppla av, umgår samt äta gott. Den här högtiden är även den barnens då de klär ut sig till påskkärringar och påskgubbar och går runt med påskbrev och samlar godis. I dag skiner dessutom solen, så det går helt enkelt inte att skriva ett inlägg om något negativt. Men det kommer fler sådana inlägg, det lovar jag! Fast visst är det viktigt att stanna upp ibland och känna uppskattning över hur bra vi har det?

Sverige är ett land där det har varit fred i drygt 200 år. Sådant kan man tycka är självklar, men det är det inte, utan det pågår ständigt krig på olika håll. Vi har statliga subventioner till allt grundläggande som vi medborgare och invånare behöver eller önskar så som barnomsorg och skola, sjukvård, kultur, idrott, kollektivtrafik, renhållning, socialbidrag och rättsväsen.

Vi bor i ett land som är rent och snyggt och har förhållandevis lite korruption. Vi har demokrati vilket gör att alla medborgare har rätt att engagera sig politiskt och påverka det som de inte är nöjda med (så utnyttja möjligheten). Sverige är även ett land som ligger i framkant bland annat när det gäller utbyggd informationsteknik och i princip alla av oss har tillgång till internet, något som har öppnat världen för oss på ett fantastiskt sätt. Det finns alltid sådant som inte fungerar optimalt, även här, men väger man det positiva mot det negativa så borde vi visa mycket större tacksamhet och ödmjukhet inför det som vi har, det skulle vi må väldigt bra av, för få länder är lika bra som vårt.

 

Jag älskar män, men hatar vissa individer

Apropå alla diskussioner om bilden och texten med den unga kvinnan från SSU som säger att hon är en stolt manshatare så känner jag att det behöver göras något för att få bort allt detta hat som uppenbarligen finns. Jag hoppas för övrigt fortfarande på att texten är påhittad, men så tycks inte vara fallet. Söker man dessutom på orden ”Jag hatar män” så blir det direkt en massa träffar och inte bara på uttalande från kvinnor. En man har så mycket ilska i sig så han skriver att han hatar andra män som går med bar överkropp på offentliga platser. Det är visserligen inte vad man borde göra om man hade respekt för sin omgivning och jag reagerar varje gång som jag ser en man på baren, Ica, promenerandes i ett bostadsområde och så vidare på det här viset. Men hatar jag honom? Nej verkligen inte.

När man bemöter hat med hat så kan det bara komma elände ut av det. Jag kan också hata män, men då handlar det om grova saker som våldtäkt, mord, incest och annat i den andan. När vi känner hat inför varandra på grund av bar överkropp, att någon tar för stor plats på en fest eller talar för länge på ett möte, ja då är vi farligt ute anser jag. För när hatet tar över så är risken överhängande för att vi inte längre vare sig kan föra en saklig diskussion eller ta emot sakliga argument och det vet alla hur det kan gå då. Fysiskt våld är tyvärr inte ovanligt när orden inte räcker till eller när människors frustration blir för stor.

Till sist, byt ut ”män” mot något annat så ser du hur fel det här är. Jag hatar landsortsbor, jag hatar skåningar, jag hatar kvinnor, jag hatar polacker, jag hatar katoliker…

Måste man hata män?

Det cirkulerar en bild på facebook där en ung politiker säger sig vara stolt manshaterska. En bekant länkade till hennes webbplats, men jag kan ändå inte tro att bilden är riktig, utan funderar fortfarande över om det är någon som har gjort och lagt ut den av elakhet. Men det verkar som att den är på riktigt – tyvärr. Det är i så fall ytterst beklagligt. Men osannolikt är det inte, för sådana här uttalanden har gjorts av feminister förr.

Jag är så otroligt trött på dessa kvinnor och jag funderar faktiskt över om de verkligen är feminister, eller om de utnyttjar ordet för någon annan vinning, vad det nu kan vara. Varför säger jag så? Jo därför att en sann feminist hatar inte män, en äkta feminist respekterar män och ser till dem som människor och individer. En feminist som vet vad ordet betyder vill ha jämställdhet och ser sig som jämlikar med männen och börjar man döma dem i grupp på det här viset, då har man faktiskt inte förstått vad kampen om jämställdhet handlar om.

Men jag är inte bara lite avmätt trött på det här, jag är riktigt arg, för det vänder många män emot oss och det påverkar vår möjlighet att få med oss fler män i jämställdhetsjobbet. Skulle en man gå ut och säga samma sak om oss kvinnor så skulle jag bli otroligt upprörd och jag skulle inte känna mig uppmuntrad till att kämpa för hans rättigheter. Snälla alla ni som gör så att debatten blir infekterad i stället för att engagera er på ett konstruktivt sätt: Lägg av, för det här förstör för både oss kvinnor och för de sjysta männen. Vi ska samarbeta i stället för att ställas emot varandra, för annars så når vi aldrig dit vi vill.