Månadsarkiv: april 2016

Visst skulle vi kunna skapa fler arbeten

Varje regering och även kommunpolitiker gör satsningar för att fler ska få arbete. Bra, för att gå sysslolös är ingen hit. Men hur många miljoner går inte åt till tillfälliga och ibland ”påhittate” arbeten med olika former av stöd som inte är en lön? Hur många människor har inte satts i nedlåtande klipp- och klistraprojekt eller andra tveksamma åtgärder eller onödiga utbildningar? Varför ska man hitta på saker när det finns så mycket som skulle kunna göras?

Skolan är en värld där det aldrig kan bli för många vuxna. Fler rastvakter som såg och hörde mer är en sak som säkert många utsatta elever skulle önska sig. I klassrummet skulle en extra vuxen säkerligen välkomnas av läraren, alltså någon som kan hjälpa till med enklare uppgifter och även bistå med ordningen under lektionerna. Snyggt och tryggt utomhus är något annat som vi behöver mer resurser till. Nu är det dessutom snart badsäsong och våra badplatser behöver ofta lite extra tillsyn så att det är rent och snyggt. Badvakter är en annan sak som vi inte kan få för många av. Nattvandrare skulle också kunna vara något som man skulle kunna få lön för att vara.

Utbilda och fortbilda och kolla register så att rätt person är på rätt plats och anställ sedan och ge en riktig lön. Det tror jag skulle vara positivt på flera sätt. Det skulle både individen och samhället tjäna på. Behandla också vuxna som det de är, just vuxna. Vissa arbetsmarknadsåtgärder upplevs inte på ett sätt där man känner sig respekterad. Vill vi göra mer för att skapa fler riktiga arbeten så kan vi, men än så länge så är jag inte övertygad om att viljan är hundraprocentig, tyvärr.

 

Annonser

Rektorerna ställer sig på elevernas sida

När jag tittade på nyheterna förut och skolan kommer upp och man kopplar problem med hot och våld mot lärare med friskolereformen, ja då kan jag inte hålla tyst. Jag kan inte säga att det aldrig stämmer och att teorin, alltså att skolan är rädd att förlora elever, gör att rektorerna inte vågar säga ifrån som de borde när det gäller utsatta lärare är fel. Men det är sannerligen ingen hundraprocentig sanning. Det finns nämligen ett bra motexempel och det är IES.

Internationella engelska skolan är den mest framgångsrika fristående skolan i Sverige och har de bästa kunskapsresultaten. Jag har själv haft mina tre barn där, visserligen är det några år sedan nu, men jag kan garantera att här skyddar man inte våldsamma elever. Respekt mot andra är grundläggande och uppfyller inte eleverna det så jobbar man med både dem och föräldrarna för att det ska lösas. Respekt samt ordning och reda var bland det första som förmedlades till oss föräldrar och köpte man inte det så hade man valt fel skola.

För mig är det totalt obegripligt att någon skulle skydda elever som slår en lärare bara för att inte förlora andra elever. I logikens namn så borde det ju vara tvärtom: en skola där sådant förekommer är oattraktiv och det är när rektorn har nolltolerans mot hot och våld som man väljer skolan då den är trygg. Varför känns slutsatsen om undfallande rektorer som haltande? För det gör den verkligen. Och till sist: var är föräldrarna? Om en elev ger sig på en lärare så finns det förmodligen fler att jobba med än bara den personen. En barn som har fått lära sig moral slår inte en medmänniska. Fridolin, du har mer att jobba med än att bara fylla på med lärare och jag hoppas att du vågar se det.

 

Skaka hand eller in

Det går ju bara inte att låta bli att spinna vidare på detta ”skaka hand-tema”. Nej, det är inte världens undergång att låta bli, men som jag skrev i går så är det riktigt ohyfsat. Ett stort problem i sammanhanget är att det var en politiker som vägrade ta en kvinna i hand. Ingen kan givetvis tvinga karlen att göra detta privat, men att en politiker inte kan skilja på sitt professionella jag och sitt privata jag är allvarligt. Man måste veta skillnaden på detta och att agera professionellt visar dessutom på ödmjukhet och respekt, det gör inte beteendet som Kahn visade upp.

Att sedan Fridolin inte förstod hur kvinnor kan uppleva detta är ju också fascinerande. Om en medmänniska tar alla män i hand, men inga kvinnor, eller tvärtom för den delen, vi lever i ett (förhoppningsvis) jämställt samhälle, så är det självklart en kränkning, då man värderar kvinnan/den andra personen utifrån kön och inte utifrån person. Många låter alldeles för mycket styras utifrån detta och det år 2016! Det är verkligen på tiden att den här debatten kommer.

Nu har det handlat om att ta i hand, men jag tror att många skulle behöva ta sig en funderare rent allmänt när det gäller bemötande av andra och det här med vad man tycker och vill privat och hur det funkar i samhället. Om ens övertygelser eller vanor ger en problem så kanske man behöver ändra på sig. Det är inte nödvändigtvis så att man måste göra något fel, det ligger inte alltid där, men vi är sociala varelser och det uppstår alltid koder och sedvänjor och att ha social kompetens hjälper därför både oss själva och andra i det här samspelet. Smidighet tjänar vi alla på. Men, vi ska också vara toleranta mot varandra, det får vi aldrig glömma bort.

 

 

Att inte ta i hand

Att inte ta i hand har blivit dagens stora samtalsämne och det har till och med fått en politiker att lämna sina uppdrag. Han vägrade att ta en reporter i hand, vilket självklart är otroligt ohyfsat och därför är debatten kring detta högst relevant. Han ville helt enkelt inte hälsa på det sättet på grund av hennes kön. Att vara svensk politiker med den inställningen är uppenbarligen ingen bra kombination.

Intressant i sammanhanget är dock att det här inte är första gången som en man inte tar en kvinna i hand och det är heller inte första gången som en kvinna vägrat ta en man i hand. Det är också intressant att vare sig dessa män eller kvinnor har blivit så ansatta som den miljöpartist som det handlar om nu. Det beror naturligtvis på två saker: för det första så är han svensk politiker och det i ett land som under väldigt lång tid har kämpat för jämställdhet och då kan man inte skylla på att det blir en för intim situation. För det andra så är Miljöpartiet minst sagt i hetluften och att då bete sig så här just nu är väldigt naivt då alla vet att drevet kommer att gå direkt.

Man kan hälsa på flera olika sätt och det gör vi också. Men oavsett sättet så är det otroligt ohyfsat att inte besvara en hälsning. Det hör till de oskrivna sociala reglerna att som vuxen kunna anpassa sig och fungera med andra, även i de situationer som man själv skulle ha valt ett – som i det här fallet – annat sätt att hälsa. Det är sorgligt att vissa anser att varje tillfälle är ett där man ska kunna ”uppfostra” sin omgivning. Har vi verkligen in kommit längre?

 

Intryck från Afrika

Nu har jag varit hemma i två dagar efter mitt besök i Kisumu i Kenya. Förutom kenyaner så träffade jag politiker från flera andra länder och vi svenskor lär oss mer och mer vilket är utvecklande. Det är inte alltså bara vi som delar med oss. Det är intressant att få inblick i saker som man annars inte har en aning om. Till exempel så lär vi oss om olika politiska system och det är inte enkelt att vara politiker i andra länder alla gånger. Nu är det inte lätt här hemma heller, men på vissa håll så blir man automatiskt en socialarbetare och inkomstkälla också när man når en viss position. Är det begraving så ska man vara med och man ska lägga en summa för att bidra till den. Det ringer hela tiden och man ska lösa än det ena, än det andra.

För kvinnor är det speciellt svårt att ta sig fram inom politiken. Det kostar pengar och de har sämre möjligheter till att finansiera sina kampanjer. De blir motarbetade både av männen de är gifta med och männen inom politiken. Även vanliga kvinnor i kommunen kan stjälpa för dem, sannolikt av ren och skär avundsjuka. Vart tog det där med att vi ska stötta varanda vägen? Har man också huvudansvaret för hemmet plus pressen från väljarna så är det sjutton inte lätt. Vi svenska politiker känner verkligen beundran för deras ork.

Kenya och Kisumu var välkomnande när man kom och välkomnade en tillbaka. Även andra afrikaner sa på konferensen att kenyanerna var så öppna och trevliga. Landet – det lilla som jag hann uppleva – kändes västerländskt på vissa sätt. Jag hoppas dock innerligt att de inte ska tappa sin afrikanska själ och bli ett västerland i Afrika. Vi har alla vår kultur som måste värnas och det handlar om både stolthet och trygghet. När vissa påstår att Sverige inte har någon kultur så är det som att spotta och trampa på landet på samma gång. Vi har alla en kultur, men den utvecklas, och jag har nu utifrån min egen fått ta del av en annan. Med hjälp av vår egen kultur som vi utgår ifrån när vi möter andra så kan vi tolka deras och vi kan möta varandra på ett bättre sätt.

 

Kompromisser i politiken

Jag läser just nu Maud Olofssons bok Jag är den jag är. Jag har inte kommit så långt ännu, men den fångar en på en gång, i alla fall fångar den mig. Något som fastnade lite extra var det som hon säger om kompromisser: ”Min åsikt är att kompromisser är det finaste som vi har i en demokrati. För om vi inte kompromissar, hur ska vi få någonsin kunna förändra och förbättra?” Jag håller verkligen med henne, men det är en balansgång.

Politik är ett hantverk som det tar många år att bli riktigt bra på och ju skickligare man blir när det gäller hur man förhandlingar, ju bättre blir man också på just kompromisser. Man vet när man ska ge och man vet när man ska ta och man kan göra detta så att ens parti får igenom det som det vill, samtidigt som andra kan känna sig lyssnade på och även de bli nöjda med resultatet. Det behöver inte vara en omedelbar utdelning, utan den kan komma senare. Har man visat sig kompromissvillig så har man också ett bättre utgångsläge i kommande förhandlingar när det gäller politiska frågor. Huvudsyftet bör aldrig vara att driva igenom sin vilja till vilket pris som helst. Det vinner ingen på.

Som politiker träffade jag båda sorterna, alltså de som förstår och kan spelet och vet hur de ska balansera på den svåra linjan, vilket ofta är knepigt. Jag har även stött på dem som till varje pris vill ha sin vilja igenom och det är ofta den typen av politiker som tänker kortsiktigt och stannar kortast. Långsiktigt tänkande är A och O om man vill bli långlivad i den här branschen, åtminstone om man vill ha inflytande. Sitta i opposition kan man så klart alltid göra, men vad ger det?

Jag påstår inte att allt som Maud Olofsson har sagt och gjort har varit bra, men mycket har varit det och jag har stor respekt för henne. Hon kan hantverket och hon har stor ödmjukhet. Jag hoppas för övrigt att resten av boken är lika intressant som den första sjättedelen.

 

Modefrågor i media

Ibland när man får möjlighet att stanna upp och fundera lite eller hamnar i nya situationer så kommer man att tänka på annat än det som man oftast läser om i media. Det här med att det finns modefrågor inom politiken har jag funderat över även många gånger tidigare, men nu poppade det upp i huvudet igen. Måste det vara så? Det är så klart som med allt annat, ibland ska alla ha pudelfrisyr, åka till Mallis på semester, prata om vårsolen när den äntligen kommer fram eller gå omkring i tajts. Det här är inget konstigt och vi fungerar likadant allihop.

Ändå så tycker jag att det är märkligt att utbudet av nyheter och olika typer av tidningsatiklar eller krönikor inte varieras mer än vad de gör. Läs inte detta som att jag menar att det gäller 100 procent av det som skrivs, men talar man om det som är i fokus så är jag inte imponerad. Det är bara att gå in på några olika tidningar på webben så ser man att det är samma nyheter i dem alla. Ska man då inte berätta när saker händer kanske någpn undrar? Självklart så ska man det, men då kommer vi in på nästa intressanta sak: Hur många länder skrivs det om i media? Eller rapporteras ifrån på TV-nyheterna? Du kan själv fundera lite så inser du att vissa länder inte ens verkar finnas på den journalistiska kartan.

Det som stör mig är att man inte kan få ett bredare utbud och perspektiv på saker. Hur ofta hör man om det gigantiska malariaproblemet? När diskuterades senast USA:s katastofala rättsystem eller hur många fantastiska friluftskommuner som vi har i Sveige och vilka som har fått utmärkelser som de främsta? Det vore mycket mer spännande att läsa tidningar och se på nyheterna om man varierade dessa i stället för att säga samma sak men med lite olika ord på flera ställen. Vissa saker måste naturligtvis med, men därutöver så finns det absolut utrymme till detta.