Månadsarkiv: maj 2016

Det här med föräldraansvar

Jag har nämnt det här med föräldraansvar på bloggen vid några tillfällen. Jag tänkte utveckla det lite mer i dag, för jag saknar verkligen den här biten i debatten när man talar om barn och ungdomar i samband med olika problem. Ofta så är det ingen speciell som verkar vara ansvarig, utan samhället i stort. Det kan handla om allt från att det inte finns något att göra till att skolan går dåligt eller att det inte finns jobb. En förälder kan självklart inte lastas för allt som någon annan gör, även om det är deras barn, för varje individ har så klart ett eget ansvar. Dock… Vad man kan ge och är skyldig att ge som förälder räcker långt och för det mesta är det en alldeles utmärkt grund att stå på och förebygger det mesta av kriminalitet eller oacceptabelt uppförande. Ge ditt barn självkänsla, självförtroende och god moral så ordnar sig oftast resten. Det kan visserligen gå lite krokigt på vägen men det kallas för livet, för så ser det ut oavsett om man är ung eller gammal, men har man med sig det grundläggande så fixar man svängarna.

Jag tror att det är ytterst få föräldrar som aldrig har känt att det ibland har varit väldigt svårt att vara just förälder. Det är heller inte alltid helt lätt att ge barnen självkänsla, självsäkerhet och moral. Vi är alla individer, både stora som små. Däremot så är föräldraskapet inget som man kan säga upp sig ifrån; ett jobb kan man säga upp sig ifrån, men man har ingen som helst rätt att sluta vara förälder och allra minst när det blåser som värst. Vi är skyldiga våra barn att finnas där och det oavsett om de är koltar eller tonåringar. De flesta av oss gör så gott vi kan och det brukar vara gott nog. Men när det bli övermäktigt, det är då som vi måste ta vårt ansvar på annat sätt och kanske kontakta skolkuratorn eller gå med i en föräldrakurs. I många fall så kanske det räcker med att be en vän eller släkting om hjälp. Vad som helst, men inte som vissa gör: abdikera. För det är då som det blir så fel. Den rätten har vi helt enkelt inte.

Det är dessa barn och ungdomar som man skyller samhället på när det går fel. Men är vi inte alla en del av ett samhälle och har vår roll i det. En är att vi alla tar ansvar för våra barn och ser till att de blir ansvarstagande samhällsmedborgare. Skolan är tyvärr väldigt populär att skylla på när en elev inte sköter sig. Men hur ska skolpersonalen kunna sätta tider och ha koll på att de hålls? Är inte det föräldrarnas skyldighet? Likaså att man behandlar omgivningen med respekt, vilket också tycks vara skolans fel i många fall om det brister. Men är det lärarens fel om en elev slår sina klasskamrater eller kallar till och med skolpersonalen vid fula namn? Jag hävdar återigen att det är föräldrarnas skyldighet att lära barnen god moral, och respekt för sin omgivning ska man ha med sig hemifrån. Vi måste våga prata om vilken roll föräldrarna har, för det är hos dem som barnen och ungdomarna bor och trots allt så är det så att det är vi som har skaffat våra barn, inte tvärtom.

 

Kvinnor som inte tar i hand då?

Handskakningsdebatten har lagt sig, även om en och annan diskussion fortfarande hörs ibland. Det intressanta med det här är att det hela tiden handlade om män som vägrar ta kvinnor i hand. Nu utlöstes visserligen allt av att en politiker inte hade hängt med i jämställdhetsutvecklingen och dessutom inte kunde skilja på sitt privata och professionella jag. Fast man kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om vederbörande hade varit kvinna. Hade rubrikerna blivit lika stora?

Det är intressant det här, för även om media kan gå riktigt hårt åt kvinnor, så finns det en viss ängslighet ibland. Jag är övertygad om att om miljöpartisten hade varit kvinna så hade vår statsminister aldrig gått ut offentligt och sagt att i Sverige så hälsar vi på samma sätt på alla. Jag håller visserligen med honom, men ändå. Hur ojämställt det än är med vissa saker så finns det områden där kvinnor kommer lättare undan och det här är ett sådant. För det finns många situationer där kvinnor behandlar män annorlunda än kvinnor och i jämställdhetens namn så bör väl även det ifrågasättas?

Men håll med om att detta är en diskussion som inte borde hållas år 2016. Vi som har kommit så långt inom så mycket. Men sedan så kan det bli så tokigt när det gäller något så banalt som en hälsning. En annan sak som jag saknar i debatten är varför det är så hemskt för exempelvis Khan att skaka hand med en kvinna. Vad skulle hända om han frångick principerna och gjorde det? Att jämställdheten har kommit så långt beror faktiskt på att vi har ifrågasatt gamla invanda mönster och det är definitivt en egenskap som en politiker ska ha. Men även många andra skulle tjäna på att kunna utmana sig själva ibland. Det skulle bespara dem mycket krångel i sina liv.

 

Nej, man ska inte använda mobilen när man cyklar, men inte när man kör bil heller

Visste du att fler än 65 personer som cyklar och använder mobiltelefonen samtidigt måste uppsöka akutvård varje år? Lägg sedan till alla som skadar sig lindrigt på grund av att de krockar med något/någon eller kör in i stolpar och träd. Det här är olyckor som helt skulle kunna elimineras. Som cyklist så är man otroligt utsatt eftersom man sitter helt oskyddad och många vill heller inte använda hjälm, vilket gör dem än mer sårbara. Man behöver inte tänka länge innan man inser vilka risker som dessa cyklister tar. Kommer de då att sluta surfa, läsa mess eller vad de nu pysslar med? Ja de som har livet väldigt kärt och även har stor respekt för sin omgivning gör det förhoppningsvis, men alla andra då? Tveksamt. Ingen kan ju vara omedveten om riskerna, men man tar dem tyvärr ändå. Det har faktiskt inträffat även dödsolyckor i samband med cyklande och mobilanvändande och hur mycket man än önskar att det inte skulle hända igen så kommer det säkert att göra det.

Men hur är det med bilkörning och mobilanvändande i kombination då? Finns det någon fara? Så här säger Trafikverket på frågan om varför vi inte likt andra EU-länder har infört lag på att man måste tala i lurar eller via Blåtand: ”Studier har visat att det inte är telefonen vid örat som stör uppmärksamheten, det är själva samtalet i sig. Därför skulle ett krav på handsfree vara verkningslöst.” Personligen så anser jag därför att det borde vara förbud helt mot mobilsamtal och surfande när man kör bil. Det är sannolikt få telefonsamtal som är så akuta så att man inte kan köra åt sidan för att ta dem. Enligt polisen så sker det olyckor varje dag på grund av mobiltelefonanvändande, varje dag! http://www.aftonbladet.se/motorista/nyheter/article19952174.ab Ändå så införs inget förbud.

En annan sak att fundera över här är om det är rimligt med alla försäkringspengar som måste betalas ut på grund av dessa helt onödiga olyckor. Men det är en sak, en annan och mycket värre är givetvis personskadorna och dödsfallen. Nu finns det mycket som ska undvikas när man kör bil, för att sminka sig och sitta och titta i backspegeln i stället, hålla på med GPS:en eller vad man nu distraherar sig med är precis lika farligt. Slutsats: Respektera dig själv och medtrafikanterna och alla på cykel och våra fotgängare och gör därför inget annat än att koncentrera dig på just bilkörningen. En hastig blick från vägen kan kosta en medmänniska livet. Är det värt det…? Kanske något att fundera över.

 

Det är väl självklart att det ska vara jämställdhet

Det känns som att media och webben är full av diskussioner, nyheter och debatter som aldrig skulle förekomma om vi vore jämställda i samhället. Saker som egentligen borde vara icke-frågor. Man kan undra hur det har blivit så här och det är ju inget nytt. Varför har männen makt och fördelar framför kvinnor så ofta? Jag påstår inte att det alltid är så, absolut inte, men alldeles för ofta. Sannolikt har det att göra med den fysiska styrkan som män har. De har därför ett övertag och många drar sig dessvärre inte för att utnyttja det. Men även i sammanhang där en man aldrig skulle bli fysisk på det viset så ser de mycket som självklart när det gäller deras egna fördelar. Vi har kommit en bra bit på väg i Sverige, men det har tagit tid och det är lätt att falla in i invanda mönster. Det är även lätt att missa sådant som inte är så uppenbart. Därför så är jämställdhetsarbetet viktigt.

Samtidigt som jag är glad över att media tar upp problemen, så kan jag bli irriterad över att vi ska behöva tala om vissa saker. Är det inte självklart med lika lön för lika arbete så länge som vi presterar lika mycket? Varför ska man ens behöva kämpa för något så grundläggande? När ska glastaket plockas bort? Allt för många kvinnor slår tyvärr fortfarande i det. Varför ska vi behöva ha skilda badtider i offentliga badhus på grund av att männen har problem med att bada tillsammans med kvinnor? Det är väl i så fall de som ska anpassa sig och inte kvinnorna? Vad gör att vissa män tror att de kan bestämma över sina döttrar och fruar när det gäller klädseln och hur kommer det sig att samhället accepterar detta? Varför är det än i dag inte en rättighet för alla tjejer att välja sin egen utbildning?

Häromdagen så var det 97 år sedan som kvinnor fick rösträtt i Sverige. De borde ha fått det långt tidigare, men nu är det 97 år sedan. Den rätten har vi fortfarande och genom åren så har allt fler kvinnor tagit sig in i politiken, men det har tagit väldigt lång tid innan de har fått det inflytande som de har i dag. Vidare så är det är fortfarande svårt för många som vill klättra i karriären och få chefspositioner och det alltså i dagens Sverige och trots att vi är ett av världens mest jämställda länder. Jag ser så otroligt mycket fram emot den dagen när de här diskussionerna ligger bakom oss och alla män ser oss som sina jämlikar, eftersom vi faktiskt är det. Men jag ska avsluta med att säga att de flesta är bra och stöttar kvinnor på olika sätt och det är jag glad över, men det finns fortfarande för många som inte gör det. En riktig man ser inte en kvinna som ett hot och det är alltså hos dem som problemet ligger, inte hos kvinnorna.

 

Ska man ha rätt att slippa utföra abort?

Nej, jag tycker ju inte det. För tillfället så är det återigen diskussioner kring detta i en facebookgrupp. Jag välkomnar diskussionen oavsett om man har samma åsikt och blir överens i slutänden eller inte. Sannolikt så blir man inte överens, men att höra andras tankar och argument är alltid intressant och lärorikt i alla fall. Trots att jag kan ha ganska bestämda uppfattningar i saker så kan jag ändra mig om argumenten från min motståndare är bättre än mina egna, men i det här fallet så är min åsikt faktiskt huggen i sten. Inget kan få mig att anse att man som barnmorska ska kunna välja bort denna arbetsuppgift om man har sökt det jobb som man har. Jag har självklart respekt för att man inte vill eller klarar av att utföra en abort. Det är inte svårt att sätta sig in i den känslan. Däremot så anser jag att de arbetsuppgifter som ingår i en yrkesroll ska gälla alla anställda. Därför så ska man  söka jobb som man inte kan utföra fullt  ut.

För mig så finns det två stora problem. Det första är att ingen patient oavsett vad de ligger inne för ska behöva känna olust på grund av vetskapen om att det på avdelningen finns personal som anser att det jag behöver hjälp med är så fel så att de aldrig skulle ge mig den hjälpen. Jag har i diskussioner spetsat till det och frågat försvararna om de anser att det är rätt att vägra att ge hjälp till och med till en våldtagen tjej. Ingen har trots det scenariot ändrat sig. Det gör mig väldigt illa berörd och det är bland annat hennes talan som jag för här och nu. Det spelar ingen roll om jag inte behöver träffa den barnmorskan eller inte, jag ska inte riskera att stöta på henne alls.

Det andra stora problemet som jag ser är att de andra barnmorskorna får utföra fler aborter om vissa vägrar. Det finner jag omoraliskt mot arbetskamraterna. Jag tror nämligen inte att någon tycker om den här delen av arbetet och säkerligen så mår många dåligt, speciellt om det har gått en bit in i graviditeten. Rent praktiskt så kan man säkert lösa situationen i de flesta fall, men ska det behövas ett pusslande på det sättet på grund av att vissa inte vill utföra alla delar av jobbet? Det finns så många olika yrken att välja på och det kan omöjligt ha undgå något som utbildar sig till barnmorska att aborter ingår. Inom vården ska alltid patienten stå i fokus, inte personalen. Det är min bestämda uppfattning.

 

Lämna kaffekannan hemma och visa var skåpet ska stå!

Jag hade inte tänkt att skriva om problemområden i dag igen och om utsatta poliser med flera, men efter att ha sett Agendas inslag som jag hade spelat in, och som handlade om hur det går till i ett stort antal svenska områden, så känner jag inte att det finns något alternativ just nu. Ingen av oss är väl numera omedveten om hur illa behandlade både poliser och vissa andra yrkesgrupper är, men när jag tittade på TV-inslaget med poliserna ute på fältet så blev det så påtagligt så jag riktigt kände hur irritationen steg på ett helt annat sätt än tidigare. Att de vågar arbeta här utan skyddsutrustning är för mig en gåta. Jag är ändå väldigt tacksam över att det finns så många som trots allt gör det. Blir de lika uppgivna och irriterade som många av oss andra så kommer det aldrig att bli någon ordning i dessa områden. Ingen vågar vistas där till sist.

Men det fanns även annat som retade mig i inslaget och det var att SVT berättade att polisen egentligen inte är ute efter att gripa någon, man vill bara skapa ordning och ta tillbaka samhället. Om man ska vara lite raljerande så kanske det är dags att lämna kaffekannan hemma och se till att faktiskt gripa dem som bär sig åt som de gör. En kastad gatsten är ett mordvapen, punkt! Man vet att det pågår omfattande kriminalitet på många håll och oavsett om det är droghandel eller annan verksamhet som man håller på med, så är det trots allt bara en handfull personer som det handlar om. Varför ska många tusen invånare i de här områden drabbas för att en ”klick” som polisen uttryckte det i inslaget, inte kan uppföra sig? Minister Ygeman började med att säga att det är ”för djävligt”; starka ord av en minister i TV. Men sedan då? Både han och kollegan Annie Lööf ville skärpa straffen, få fler poliser på plats med mera, men jag upplevde det inte som att någon av dem riktigt vågade ta steget fullt ut trots att båda sa mycket bra.

Det talades också om den berömda ”svansen” i TV-inslaget från det otrygga bostadsområdet och där hittar man många omyndiga ungar som tycker att de stora kriminella grabbarna är häftiga. Genom svansen så sker också tillväxt och det borde vara självklart att kontakta varenda unges föräldrar för ett ordentligt samtal med dem. Fråga föräldrarna vad barnen gör ute på kvällen när de ska upp tidigt till skolan nästa dag. Berätta att det är kriminella som de hänger med och inte bara sina vanliga kompisar. Arbeta med föräldrastöd där det behövs. Inte en anda gång nämndes något sådant. Varför? Är man fortfarande så rädd för att prata om det ansvar som alla vi föräldrar faktiskt har, så man hellre offrar barnen? För det är faktiskt vad vi gör. Barnen och ungdomarna i svansen är också offer för det som händer. I så många andra sammanhang talas det om att sätta barnen först, men aldrig i dessa. Då är det vuxenvärlden som skyddas. Vi måste inse att 99,9 procent (om man ska gissa) av dem som bor i områdena med problem är skötsamma människor och det är de som låser in sig och inte vågar gå ut när det är mörkt. När ska vi vända på detta och se till att det är de skötsamma boende som ska ha tillgång till sitt bostadsområde och inte de kriminella?

 

Sommarjobb

Nu är det snart sommarlov och många ungdomar har sökt sommarjobb; vissa kommer att få ett, andra kommer inte att få det. Jobben finns bland annat hos privata företag, cooperativ, fastighetsbolag och i kommunerna. Att ungdomar jobbar är det bara vinster med då de får extra fickpengar och sådant är så klart alltid välkommet, men att söka ett jobb är något som är bra att kunna även för framtiden, så bara sökandet har ett värde. Man lär sig att formulera vem man är och man lär sig hur processen går till. Kan man inte det så finns det risk att man har väldigt svårt att få jobb som vuxen. Att ha arbetskamrater är också en väldigt viktig social träning och även om man har ett arbete där man inte hela tiden umgås så träffar man oundvikligen andra människor. Man ser dessutom hur det kan gå till på en arbetsplats.

I Huddinge kommun så finns något som heter Tillsammans för Vårby. Det har pågått i några år nu och där samarbetar kommunen, kommunens fastighetsbolag och två andra fastighetsbolag för att ge ungdomar sommarjobb. För fastighetsbolagen är det en stor vinst eftersom ungdomarna jobbar för att förbättra Vårby. Jag tycker att det är en jättebra idé och den kan man använda sig av i alla områden i en kommun även om det inte alltid går att kopiera den exakt. Det finns alltid sådant som kan förbättras och i Vårby så är ett av målen att öka trivseln i kommundelen. För er som inte har varit där så kan jag berätta att det är en väldigt vacker del av Huddinge med både vatten och mycket grönområden. Det finns alltså en väldigt bra grund att utgå ifrån. Att man genom sommarjobb kan ge området ett bättre rykte är bra, för den har tyvärr ett oförtjänt dåligt rykte tycker jag.

När jag var aktiv som politiker så var jag en av dem som ville att det här skulle sprida sig i Huddinge och som jag ser det så borde alla våra kommundelar jobba tillsammans med ungdomar för att förbättra där de bor. Det finns alltid något som behöver göras och jag tror att övriga boende uppskattar det också när de ser ungdomar som är med och gör något positivt för bostadsområdet. Att jobba just i det område där man bor gör också att man lär att känna andra bättre och det ökar samhörigheten och ju mer som görs för trivseln, ju stoltare blir alla. Vill du läsa rapporten från första året som Tillsammans för Vårby gjordes så kika in här: http://www.tillsammansforvarby.se/wp-content/uploads/2013/10/ny-Rapport-TFV-2013.pdf Ingen kommun eller kommundel blir förresten bättre än vad vi som bor där gör den till och de här ungdomarna är en stor del i det arbetet.

 

Indien

Om du har läst min blogg tidigare så har du kanske sett att jag förespråkar mer nyanserade bilder av olika länder då det säkerligen skulle påverka både landet om omvärlden positivt. Indien är nog ett land som länge har setts som en plats med mycket mystik och dessutom väldigt exotiskt. Jag tror att det är så i verkligheten också och jag har ju hört fascinationen från dem som har varit där. Men Indien har också en baksida och jag förstår att många undviker att resa dit just nu. Därför så var det så härligt att besöka Kungsträdgården i går där Indien mötte Sverige och det var proppfullt med människor, mest svenskar så klart, men väldigt många Indier och stolta sådana. Till och med Indiens ambassadör var på plats.

Vädret bidrog givetvis till att så många hade letat sig dig, men det är ingen tvekan om att temat lockade. Jag tog med mig några broschyrer hem, en om norra, en om södra, en om västra och en om östra Indien. Det här är ett land med fler än 1,25 miljarder människor och det har 22 språk. I väst så gränsar det till Pakistan, och i öst till Bangladesh. Ett så stort land, sjunde största i världen, har så klart många olika kulturer och med det olika typer av mat och många spännande kryddor. Vackra kläder och färger är nog något som många tänker på också när de hör ordet Indien. Djur, natur och fantastiska byggnader likaså. Ingen kan väl heller låta bli att tänka på yoga, denna underbara träningsform som sedan länge har frälst även västvärlden.

Men det finns som sagt var baksidor som innebär kriminalitet, ojämställdhet, klasskillnader och ojämlikheten i landet är enorm. Det finns en fattigdom som inte går att föreställa sig, men det finns också en rikedom som vi här hemma inte är vana vid. När dessa kontraster möts, vilket de gör där borta, så blir skillnaden givetvis än mer uppenbar och man lider med dem som inte ens har ett hem. Det är inte bara så att man är lite trångbodd bara, många har inte ett hem alls. Trots detta så är jag positiv till att lyfta fram just det positiva som indierna gjorde i Kungsträdgården i går för det är ofta mat och kultur som förenar oss människor och gör att vi lär att känna varandra. Det skapar dessutom nyfikenhet och gör att fler vill turista och kanske till och med samarbeta, arbeta eller studera med/i landet och det tror jag är en stor vinst för Indien precis som för andra länder inklusive oss själva. Det går att både förbättra för människor samtidigt som man lyfter fram det positiva och även om Indien på många sätt är ett fattigt land så har de, precis som vi sin stolthet. Det handlar om respekt och den visar vi endast om vi tar del av dess kultur och historia också.

 

 

Bilden av Sverige

Vem är det som sätter bilden av vårt land? Är det vi själva eller är det andra? Är det politiker, media eller kanske allmänt missnöjda människor som bestämmer vad Sverige är? För egen del så är jag i alla fall ofantligt trött på att det förmedlas så mycket elände och så lite positivt. Vi är alla mer eller mindre en del i skapandet av bilden, därför så är det också upp till var och en av oss att fundera över vad vi vill förmedla till omvärlden. Vill vi så kan vi låta det bli en bättre bild än nu. Vad ger vi själva som enskilda personer till exempel för bild till andra som inte bor i Sverige om och när vi träffar eller talar med någon? Framhåller vi hur illa det har blivit, eller förmedlar vi en mer nyanserad bild? Naturligtvis så är inte allt positivt jämt, men vi kan förhålla oss på ett övervägande positivt eller negativt sätt till vår omgivning och just nu så känns det som att det är människor som är fallna åt det eländiga hållet som är de som sätter bilden och det tror jag att vi är många som har svårt att acceptera.

Hur det än är så är det mesta väldigt bra i Sverige och vill vi så kan vi motverka det som många upplever som en negativ utveckling, för den finns och den är på riktigt. Vi kan behålla den stolta bilden och visa att även om det händer oacceptabla saker här, så är det det som är det onormala och det normala är fortfarande stolthet, trygghet, ärlighet och tillit till varandra. Det är så lätt att falla in i negativa tankar och jag tror att när vi gör det, då är det svårare att lösa de problem som finns. Rationellt tänkande i kombination med ilska, stress och uppgivenhet är inte alltid den bästa kombinationen. Vi har ett land som under lång tid har jobbat för jämlikhet och vi har hög arbetsmoral, vi har ett socialt kapital, vi röstar i större omfattning än många andra, vi är välutbildade och vi månar om vår omgivning. Jag påstår inte att vi är bäst på allt, men vi har mycket att vara stolta över och därför så känns den där uppgivenheten som ofta förmedlas som så trist och onödig.

Sedan så händer visserligen sådant som förstör och ger oss dåligt rykte, inte minst alla påhopp på blåljusbilar och dess personal, men även annan grov kriminalitet. Det har skändat omvärldens bild av oss. Trots det så är det endast en liten, liten del av befolkningen som står för det här och vi måste stå emot och vi måste på alla sätt visa att det här inte är acceptabelt. Jag tänker i alla fall inte låta någon ta ifrån mig min identitet och stolthet och jag kommer att fortsätta engagera mig för att utvecklingen här ska vara positiv. Sverige är ett fantastiskt land med många härliga människor och det är det som vi ska bygga vidare på och därför så måste vi visa de onda krafterna att det här, det är inte acceptabelt. Vi är bättre än så!

 

Skärp straffen mot dem som begår brott mot blåljuspersonal

Moderaterna håller just nu sitt Sverigemöte i Malmö och på morgonen sa Tomas Tobé, partisekreterare, att man vill skärpa straffen för dem som ger sig på blåljuspersonal. Toppen! Jag hoppas även att man vill göra större insatser för att fånga dem som begår dessa brott. Resurser behövs för det är ohållbart som polisen nu jobbar för att ta fast de kriminella. De kommer allt för ofta undan. Men att Moderaterna vill det här är ingen nyhet och det finns även andra partier som har uttalat liknande åtgärder, men ändå verkar det inte hända så mycket. Varför kan man verkligen undra. Man kan också undra varför inte regeringen verkligen sätter ner foten när det gäller de ungdomar som ”roar” sig med att riskera sina medmänniskors liv.

Så här sa inrikesminister Anders Ygeman (S) till TT i går:

– Jag utesluter inte att det kommer att komma förslag om lagändringar.

Exempel på tänkbara ändringar är att kunna sekretessbelägga personlig information för de som jobbar inom blåljusverksamhet för att undvika hot på fritiden.

– Men kanske viktigaste slutsatsen från mötet var att man kan arbeta förebyggande mot den här typen av händelser och att det kan vara väldigt effektivt, säger inrikesministern och lyfter fram Räddningstjänsten Syds arbete med bland annat dörrknackning och träffar med skolelever.

Det är väl bra, men förebyggande arbete hjälper tyvärr inte när det gäller dem som håller på att göra kriminalitet till sin karriär och det räddar inte livet på människor som riskerar att drabbas just nu. Och återigen: Var är föräldrarna? Finns det ingen politiker som vågar lyfta fram föräldraansvaret? Det är väl ändå i hemmen som man måste börja? Jag har också svårt för att ministern inte har ett högre tonläge eftersom det handlar om otroligt allvarliga brott. Men självklart så ska förebyggande arbete också ske, men blanda inte ihop det med brotten som begås precis nu, för förebyggande arbete förhindrar inte det som vissa i just denna stund kanske sitter och planerar. Jag bloggade för övrigt om det här även i februari: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2016/02/12/if-you-think-it-is-okay-to-assault-our-health-workers-well-give-you-up-to-14-years-to-think-again/