Månadsarkiv: maj 2016

Indien

Om du har läst min blogg tidigare så har du kanske sett att jag förespråkar mer nyanserade bilder av olika länder då det säkerligen skulle påverka både landet om omvärlden positivt. Indien är nog ett land som länge har setts som en plats med mycket mystik och dessutom väldigt exotiskt. Jag tror att det är så i verkligheten också och jag har ju hört fascinationen från dem som har varit där. Men Indien har också en baksida och jag förstår att många undviker att resa dit just nu. Därför så var det så härligt att besöka Kungsträdgården i går där Indien mötte Sverige och det var proppfullt med människor, mest svenskar så klart, men väldigt många Indier och stolta sådana. Till och med Indiens ambassadör var på plats.

Vädret bidrog givetvis till att så många hade letat sig dig, men det är ingen tvekan om att temat lockade. Jag tog med mig några broschyrer hem, en om norra, en om södra, en om västra och en om östra Indien. Det här är ett land med fler än 1,25 miljarder människor och det har 22 språk. I väst så gränsar det till Pakistan, och i öst till Bangladesh. Ett så stort land, sjunde största i världen, har så klart många olika kulturer och med det olika typer av mat och många spännande kryddor. Vackra kläder och färger är nog något som många tänker på också när de hör ordet Indien. Djur, natur och fantastiska byggnader likaså. Ingen kan väl heller låta bli att tänka på yoga, denna underbara träningsform som sedan länge har frälst även västvärlden.

Men det finns som sagt var baksidor som innebär kriminalitet, ojämställdhet, klasskillnader och ojämlikheten i landet är enorm. Det finns en fattigdom som inte går att föreställa sig, men det finns också en rikedom som vi här hemma inte är vana vid. När dessa kontraster möts, vilket de gör där borta, så blir skillnaden givetvis än mer uppenbar och man lider med dem som inte ens har ett hem. Det är inte bara så att man är lite trångbodd bara, många har inte ett hem alls. Trots detta så är jag positiv till att lyfta fram just det positiva som indierna gjorde i Kungsträdgården i går för det är ofta mat och kultur som förenar oss människor och gör att vi lär att känna varandra. Det skapar dessutom nyfikenhet och gör att fler vill turista och kanske till och med samarbeta, arbeta eller studera med/i landet och det tror jag är en stor vinst för Indien precis som för andra länder inklusive oss själva. Det går att både förbättra för människor samtidigt som man lyfter fram det positiva och även om Indien på många sätt är ett fattigt land så har de, precis som vi sin stolthet. Det handlar om respekt och den visar vi endast om vi tar del av dess kultur och historia också.

 

 

Annonser

Bilden av Sverige

Vem är det som sätter bilden av vårt land? Är det vi själva eller är det andra? Är det politiker, media eller kanske allmänt missnöjda människor som bestämmer vad Sverige är? För egen del så är jag i alla fall ofantligt trött på att det förmedlas så mycket elände och så lite positivt. Vi är alla mer eller mindre en del i skapandet av bilden, därför så är det också upp till var och en av oss att fundera över vad vi vill förmedla till omvärlden. Vill vi så kan vi låta det bli en bättre bild än nu. Vad ger vi själva som enskilda personer till exempel för bild till andra som inte bor i Sverige om och när vi träffar eller talar med någon? Framhåller vi hur illa det har blivit, eller förmedlar vi en mer nyanserad bild? Naturligtvis så är inte allt positivt jämt, men vi kan förhålla oss på ett övervägande positivt eller negativt sätt till vår omgivning och just nu så känns det som att det är människor som är fallna åt det eländiga hållet som är de som sätter bilden och det tror jag att vi är många som har svårt att acceptera.

Hur det än är så är det mesta väldigt bra i Sverige och vill vi så kan vi motverka det som många upplever som en negativ utveckling, för den finns och den är på riktigt. Vi kan behålla den stolta bilden och visa att även om det händer oacceptabla saker här, så är det det som är det onormala och det normala är fortfarande stolthet, trygghet, ärlighet och tillit till varandra. Det är så lätt att falla in i negativa tankar och jag tror att när vi gör det, då är det svårare att lösa de problem som finns. Rationellt tänkande i kombination med ilska, stress och uppgivenhet är inte alltid den bästa kombinationen. Vi har ett land som under lång tid har jobbat för jämlikhet och vi har hög arbetsmoral, vi har ett socialt kapital, vi röstar i större omfattning än många andra, vi är välutbildade och vi månar om vår omgivning. Jag påstår inte att vi är bäst på allt, men vi har mycket att vara stolta över och därför så känns den där uppgivenheten som ofta förmedlas som så trist och onödig.

Sedan så händer visserligen sådant som förstör och ger oss dåligt rykte, inte minst alla påhopp på blåljusbilar och dess personal, men även annan grov kriminalitet. Det har skändat omvärldens bild av oss. Trots det så är det endast en liten, liten del av befolkningen som står för det här och vi måste stå emot och vi måste på alla sätt visa att det här inte är acceptabelt. Jag tänker i alla fall inte låta någon ta ifrån mig min identitet och stolthet och jag kommer att fortsätta engagera mig för att utvecklingen här ska vara positiv. Sverige är ett fantastiskt land med många härliga människor och det är det som vi ska bygga vidare på och därför så måste vi visa de onda krafterna att det här, det är inte acceptabelt. Vi är bättre än så!

 

Skärp straffen mot dem som begår brott mot blåljuspersonal

Moderaterna håller just nu sitt Sverigemöte i Malmö och på morgonen sa Tomas Tobé, partisekreterare, att man vill skärpa straffen för dem som ger sig på blåljuspersonal. Toppen! Jag hoppas även att man vill göra större insatser för att fånga dem som begår dessa brott. Resurser behövs för det är ohållbart som polisen nu jobbar för att ta fast de kriminella. De kommer allt för ofta undan. Men att Moderaterna vill det här är ingen nyhet och det finns även andra partier som har uttalat liknande åtgärder, men ändå verkar det inte hända så mycket. Varför kan man verkligen undra. Man kan också undra varför inte regeringen verkligen sätter ner foten när det gäller de ungdomar som ”roar” sig med att riskera sina medmänniskors liv.

Så här sa inrikesminister Anders Ygeman (S) till TT i går:

– Jag utesluter inte att det kommer att komma förslag om lagändringar.

Exempel på tänkbara ändringar är att kunna sekretessbelägga personlig information för de som jobbar inom blåljusverksamhet för att undvika hot på fritiden.

– Men kanske viktigaste slutsatsen från mötet var att man kan arbeta förebyggande mot den här typen av händelser och att det kan vara väldigt effektivt, säger inrikesministern och lyfter fram Räddningstjänsten Syds arbete med bland annat dörrknackning och träffar med skolelever.

Det är väl bra, men förebyggande arbete hjälper tyvärr inte när det gäller dem som håller på att göra kriminalitet till sin karriär och det räddar inte livet på människor som riskerar att drabbas just nu. Och återigen: Var är föräldrarna? Finns det ingen politiker som vågar lyfta fram föräldraansvaret? Det är väl ändå i hemmen som man måste börja? Jag har också svårt för att ministern inte har ett högre tonläge eftersom det handlar om otroligt allvarliga brott. Men självklart så ska förebyggande arbete också ske, men blanda inte ihop det med brotten som begås precis nu, för förebyggande arbete förhindrar inte det som vissa i just denna stund kanske sitter och planerar. Jag bloggade för övrigt om det här även i februari: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2016/02/12/if-you-think-it-is-okay-to-assault-our-health-workers-well-give-you-up-to-14-years-to-think-again/

 

Besvärande segregation

Vad tänker du på när du hör de orden? Utan att ha undersökt saken så närmare så gissar jag att de flesta tänker på problemområden. Det gör däremot inte kommunstyrelsens ordförande i Botkyrka, Ebba Östlin, Socialdemokraterna. Hon ser framför sig de två områden i kommunen där det är minst sociala problem, nämligen Tullinge och Uttran. I det senaste numret av Dagens Samhälle så menade hon just att den mest besvärande segregationen finns där. Hon utvecklar detta med att det är mest villor och att invånarna är födda i Sveige.

Är det här värdigt en politiker som ska företräda alla sina invånare och väljare? Någon som ska arbeta för att lösa problemen utan att tala negativt om de boende? Jag anser inte det. För det första, var man är född är väl det sista som man kan påverka och att ha åsikter om det när de boende inte ens har gjort något fel är för mig helt obegripligt. Att boende i Sverige för övrigt är födda här får väl anses som helt naturligt. För det andra, om man trivs i villa, ska man då behöva försvara den typen av boende om man bor i vissa delar av Botkyrka? Det märkliga i kråksången är nämligen att hon i samma intervju talar om hur glad hon är för att man har sålt ett antal villatomter i Alby och ingen gick under 2 miljoner kronor. (Alby har en dominans av invandrare.)

Det är allmänt känt att en blandning av människor ofta är positivt, så länge som det sociala fungerar vill säga. Det finns ett mervärde i att lära känna andra som är annorlunda. För egen del så har jag vänner och bekanta i flera olika länder och det är en rikedom för mig. Förutom att jag lär mig nya saker så har jag också lärt mig att vi i grund och botten är väldigt lika. Problemet är alltså inte först och främst vem som bor var och i vilken typ av bostad, utan om det finns sociala problem och kriminalitet. För det har det alltid gjort även i områden med många svenskar. Att en toppolitiker därför går ut och talar negativt om invånare som är skötsamma tolkar många som en provokation. Vad är hon egentligen ute efter? Vill hon provocera och i så fall varför, eller försöker hon bara plocka politiska poäng? Är det det senare så tror jag att hon misslyckas faktiskt.

 

 

Har vår politiska korrekthet kostat mer än vad den har smakat?

Vissa tror det, eller rättare sagt många, och jag håller med. Nyligen så läste jag ett par artiklar i tidningen Södra sidan om hur många upplever att Sverige har förändrats och det till det sämre. Det här gäller både svenskar och invandrare. Men jag tror framför allt äldre svenskar som var med på den tiden när landet fick sin välfärd känner störst oro inför framtiden. Jag är ju själv så gammal så att jag ser en förändring fast det gör nog även unga. Men jag förstår så klart att äldre har en annan helheltsbild av allt. Vi ser dock alla hur vissa områden verkligen är i kris och det är vi själva som har låtit det bli så.

Hur har det kunnat bli så här då? Varför denna enorma ängslighet och faktiskt stora pajkastning och påhopp varje gång som någon har försökt göra något för att komma tillrätta med saker. Balansgången är svår och man måste vara försiktig så att inte oskyldiga människor hängs ut, men jag har ofta funderat på det här med att när vi accepterar vissa beteenden, eller åtminstone är rädda för att kritisera dem så drabbar även det oskyldiga och det varenda gång. Hur många politiker stod verkligen upp och kritiserade det som hände i Husby för ett par år sedan? För få skulle jag vilja säga. Vilka drabbar det? Jo alla utom dem som bar sig illa åt.

Varför accepterar vi att så många invandrarungdomar inte klarar av sin skolgång? Varför tillåter vi generation efter generation att leva på bidrag? När ska vi underlätta för människor att driva företag så att fler kan få jobb? Vi vet ju att många vill det. Hur kan vi tillåta att föräldrarna till den minderåriga som har begått ett brott inte kommer till förhöret hos polisen? Varför låter vi allt det här ske? Vågar vi inte göra något eller bryr sig vissa inte eftersom det inte rör människor från deras egen kultur och ursprung? Är det viktigare att vara politiskt korrekt än att våga se verkligheten? Oavsett så är det sorgligt hur vi har tillåtit allt att hända.

Vad kan 70 000 flickor under 15 år ha gemensamt?

Ja det är tyvärr inget som är upplyftande. 70 000 är nämligen siffran för hur många flickor som dör i världen varje år på grund av att de blir gravida innan de har fyllt 15 år. Endera så får de komplikationer innan de ens ska föda sitt barn, eller också så dör de i barnsäng. Hur är det ens möjligt att det här kan hända, eller att det får hända? Det är naturligtvis inte i västvärlden som de flesta drabbas utan i U-länderna. Problemet är unkna kulturer, sexuellt utnyttjande eller barnäktenskap, för de flesta tjejerna är redan gifta. Men det kan även handla om blåögdhet eftersom sällskapande ungdomar inte vet hur barn kommer till.

Som alltid så börjar problemen i vuxenvärlden. Det är många gånger vuxna som gifter sig med barn, det är vuxna som inte informerar om sex, det är vuxna som förhindrar att barnen går i skolan, gifter bort sina döttrar och så vidare. Vuxenvärlden har ett ansvar som uppenbarligen inte tas. Ett problem i många länder är att flickor inte är jämställda med pojkar, vilket innebär att de får sluta skolan när de gifter sig och det även om det är en tjej som visar sig vara duktig och ambitiös. Även om alla inser att hon till och med skulle kunna försörja familjen så tvingas hon stanna hemma.

Jag har ju bloggat om medias rapportering av olika saker och att vissa frågor dominerar. Det är givetvis inget konstigt med att Trump med sina sanslösa uttalanden får rubriker eller att MP har synts överallt senaste tiden. Men skulle det kunna vara så att man bara vid något tillfälle skulle kunna klämma in en kort artikel om dessa otroligt utsatta flickor? Bara så att omvärlden får upp ögonen för dem och saker börjar hända? Kanske man kan ta lite utrymme från någon B-kändis som ändå ingen vet mer om än att de var stupfulla i någon dokusåpa? För mig så är det här alldeles för tragiskt för att inte få ta plats i nyhetsrapporteringen. Jag hoppas därför innerligt att det går att lösa så att barn får vara barn och framför allt att de inte mister sitt liv så tidigt.

 

Med rätt krav så klarar fler gymnasiet

Vi hör om dem då och då, de där eleverna som inte klarar av sina gymnasiestudier och hoppar av. Måste det verkligen vara så? Klarar inte alla av gymnasiet med rätt förutsättningar? Jag tror att skolan själv dribblar bort många elever och då tänker jag på grundskolan. Inte så att man med illvilja gör fel, men man ställer inte samma krav på alla skolor och det gör att många kommer till gymnasiet med alldeles för låga förkunskaper.

Nu är det visserligen många år sedan som mitt äldsta barn kom hem första terminen på gymnasiet och med förvåning och även viss irritation berättade att första veckorna skulle ägnas åt repetition av grundskolan och inlärning av sådant som man redan borde kunna och detta alltså bara efter ett sommarlov mellan 9:an och gymnasiet. Hur kunde det bli så här? Ska inte alla ha rätt förkunskaper? Saken är den att när man börjar gymnasiet så hamnar man med elever från olika skolor och olika kommuner och då blir det uppenbart vilka som har ställt krav på eleverna innan och vilka som inte har gjort det. För skulle grundskolan ha ställt samma krav och delat ut betyg på samma grunder så skulle inte elever med för låga kunskaper komma in.

Det finns inget snällt med att ställa lägre krav och att ge så kallade glädjebetyg till elever bara för att föräldrarna är invandrare, har låga inkomster eller har kort utbildning. Det är inte heller så att man har genetiskt sämre förutsättningar för att klara av skolan bara för att man bor på en mindre tjusig adress. Mitt barn hade haft lärare som trodde på honom och som aldrig skulle sätta ett betyg som inte var förtjänat. Alla har inte haft den turen. Tyvärr så verkar problemen fortfarande vara desamma som de var när vi erfor det här och det är sannerligen inte lätt att både ta igen det som man inte har med sig från grundskolan samtidigt som man ska klara av en ny utbildning. Snacka om att riskera självkänslan på den elev som nöjd har tagit sig in på gymnasiet och sedan kommer dit och det visar sig att de betyg som har gett en platsen inte var satta på ett korrekt sätt. Ställ krav på alla, men se till att hjälpa eleverna så att de klarar av dem, för det går och då skulle vi få mycket färre avhopp från gymnasiet. Det är jag övertygad om.