Månadsarkiv: maj 2016

”Det var bara media som hackade på oss”

Jo men, så kan man så klart se det, eller inte. Jag vill börja med att säga att det finns en risk att Miljöpartiet får mer skit än förtjänat, men när en MP-politiker slänger ur sig detta i nyheterna i dag så undrar man ju och jag tänker på mina funderingar från gårdagen då jag bloggade om vad som bör sägas och inte. Det här belyser problemet ytterligare. Här blottas en stor naivitet och sådant är det sista som de behöver i helgens diskussioner på sin kongress.

Rubriken är svaret på frågan om deras katastrofala siffror nu när väljarna sviker nästan kapitalt och just i den här diskussionen så handlade det om stockholmsväljare. Zahir Drammeh (MP) menade att partiet och stockholmarna tror på varandra och att de kommer att få tillbaka väljarna här, det var ju medias fel. Med den slutsatsen så inser man verkligen hur långt från verkligheten som vissa står. Med det resonemanget är risken överhängande att de kommer att fortsätta tappa väljare och därmed åka ur riksdagen 2016.

Men man ska givetvis vara rättvis och det är ju så att media kan förvärra saker och i vissa fall så har nog partiet fått fler rubriker än vad de skulle ha fått under andra förhållanden, är bollen i rullning så huggs det på allt. Men jag vill mena att de interna problemen som partiet har, de har de skapat av dem själva och tappar de väljare så är problemet större än TV:s och tidningars rapporteringar. I Stockholm har man gått från 8,5 procent till 4,7 procent; man har alltså tappat nästan hälften av sina väljare här.

”Det var bara media som var emot oss och hackade på oss” är det exakta citatet.

 

Annonser

Hur rutinerade är egentligen Miljöpartiet?

Jag är ingen exptert på området, men efter väldigt många år i politiken så lär man sig ett och annat och det är bland annat att erfarenhet ger färdighet. Miljöpartiet har väldigt många kunniga personer efter att ha funnits i decennier och även om medlemmar har bytts ut på resans gång så har man hunnit bygga upp ett stabilt och rutinerat parti, men det verkar inte gälla allt tyvärr. I september fyller man 35 år men trots det så är det först den här mandatperioden som man får vara med och regera. Jag gissar att det kommer att dröja till nästa gång om ingen är så illa tvungen att ta med dem. Det är helt upprnbart att det bara har rullat på och även om det säkert har varit en del gupp och potthål på vägen så har det gått hyfsat i alla fall. Men då har man suttit i opposition. Nu kommer mer och mer fram i ljuset, för att styra är inte alltid så lätt.

Jag tror inte att MP egentligen har fler okunniga eller oengagerade politiker om man nu räknar bort dessa extrema som tydligen har sökt sig dit, men om vi talar om de andra, så finns det säkert en hel del kompetens. Men rutin, att vara i ledande position och kunnighet om det politiska spelet och att vara samspelt har inte varit deras starka sida. Att jag funderar extra mycket över det här just den här morgonen beror på att man kan läsa om vad de anser att de kan släppa och vad de vill ha i utbyte. Vice statsminister är tydligen inte så viktigt och varför skulle det? Det är en obegriplig titel då den i praktiken inte verkar innebära något. Redan när de fick den så blev de blåsta, men acceperade det.

Det som också får en att fundera över hur det fungerar internt och hur rutinerade de är, är att det verkar vara gansla lätt att få även högt uppsatta politiker i partiet att ventilera öppet vad de vill och tycker. Vilken minister vill vi ha? Vilken kan vi tänka oss att släppa? Och så vidare. Har de ens samma åsikter om framtiden och är alla talespersoner? Bör man läcka och tycka innan partiet ens har tagit ställning? Det känns som att de egentligen skulle behöva resten av mandatperioden till att bygga upp ett parti som är värdigt det de vill och inte försöka fortsätta att regera. Men nu är situationen som den är och fortsättning följer utan tvekan.

 

 

Afrikas framtid

I dag blev jag inbjuden till ett seminarium på Söderstörns högskola som handlade om Afrika och vi fick information från framför allt representanter från olika afrikanska länder. Problem belystes naturligtvis, men fokus låg på utveckling och framtid och behov av utomstående investerare som kan ge företag och utveckling en skjuts. Det handlade om turism, bredband, jordbruk, fiske med mera. Sverige ses som ett land vilket kan göra mycket för Afrika men det går åt båda håll, för Afrika kan göra mycket för oss också, om vi vill, som någon uttryckte det. Blir inte vi en del av företagandet i den här världsdelen så blir någon annan det.

När man får lyssna på afrikaner själva så är det uppenbart att de vill korrigera bilden av sin kontinent till en mer korrekt sådan. Media gillar av någon anledning att visa upp det negativa, det dåliga och sedan stanna där. Naturligtvis så ska krig eller fattigdom rapporteras, men varför nöjer man sig för det mesta med det? Här finns en världsdel som till ytan är så stor så man kan stoppa in både USA, större delen av Europa, Kina och Indien där och vi vet knappt något om den. Naturen är en stor tillgång, klimatet likaså, djurlivet är helt fantastiskt, utvecklingen inom flera olika områden är stor och det finns på många håll en stor framtidstro.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vill vi hjälpa länder ur fattigdom och andra problem, lyft fram det positiva och skapa förutsättningar för turism och företagande och andra kontakter mellan landet och omvärlden. Media har en stor påverkan i hur saker utvecklar sig. Ta det ansvaret! Det är inte rätt att rapportera som man gör i dag. Det är heller inte så som invånarna vill att omvärlden ska se på dem. De är väl medvetna om de problem som finns, men utan framtidstro och hjälp från omvärlden så är det svårt att lösa dem. Jag vill avsluta med att förmedla vad som sades i början av seminariet: Afrika går en ljus framtid till mötes!

 

 

Vi måste ha nolltolerans mot dessa påhopp i vissa förorter

Paulina Neuding – journalist och jurist – skriver i dag i Dagens Samhälle http://www.dagenssamhalle.se/kronika/reportrar-skraems-ivaeg-och-kvar-blir-foerortsborna-24819 om det ytterst pinsamma men även vansinnigt irriterande och oförsvarliga påhopp som skedde i Husby häromdagen. Ett norskt TV-team skulle intervjua Tino Sanandaji men fick lov att åka därifrån. Hon beskriver inte situationen med de orden, utan de är mina och de kommer utifrån irritation och frustration. Däremot så beskriver hon ett allvarligt problem som måste diskuteras mer och göra något åt.

Hon kallar Husby för ett utsatt område och man kan undra utsatt för vad då? Jo boende som de här männen skulle jag vilja säga, som inte alls verkar vara intresserade av någon lösning eller skulle komma på tanken att engagera sig politiskt eller engagera sig i samhället på annat sätt för att förbättra sin och andras situation. Röstar de ens? Jag vet inte, men håller det för troligt att de är soffliggare. Trots detta så anser de sig ha mandat för att smutskasta och förstöra för ett helt område. Neuding skriver just om att övriga boende är kvar med dessa styrande män när TV-teamet har åkt. Precis! Och bland dem så är säkert de flesta hyggliga medborgare precis som andra men de dras tyvärr av många över en kam.

Jag håller med artiklen om att polisen inte alltid kan vara där eller lösa alla problem, men det som polisen kan göra är att följa med vid tillfällen som dessa och se till att filma och fånga samhällsförstörarna som kostar oss massor på olika sätt. Det hjälper inte att åka dit då och då och sedan lämna situationen som den är, man håller på tills man har nått sitt mål. Annars så kan man lägga resurserna på annat, för visar man aldrig vart skåpet ska stå så har männen övertaget och det vet de. Avslutningsvis: undvik ordet utsatta om det inte är absolut nödvändigt. Det gör nämligen ingenting gott för vare sig Husby eller andra områden.

 

 

Hur mycket plats ska religionen få ta?

Vi har religionsfrihet i Sverige och för mig är det helt självklart att man får tro på det man vill om man vill tro. Sedan så finns det de som tvekar och inte vet var de står och det finns de som inte tror alls. Det här är helt i sin ordning och ingen ska försöka tvinga på någon annan ens eget synsätt. Man ska även vara försiktig med att döma. Man kan tycka att det är konsigt att tro på något och man kan tycka att det är konstigt att inte tro, men man ska alltid komma ihåg att en människa är mycket mer än bara det här. Jag hoppas att de flesta av oss förstår och respekterar detta, men det finns tvärr många som inte verkar göra det.

För mig som anser att religion är en privatsak och inte ska blandas in i politiken så har jag med viss oro sett hur vi sedan flera år faktiskt, verkar ta flera steg tillbaka istället för framåt i samhället och det just på grund av religion. Sverige har jobbat så hårt för jämställdhet och jämlikhet och vi har lyckats få en skola och arbetsplatser där religionen inte styr och där vi alla känner oss bekväma. Morgonbönen i skolan är sedan länge ett minne och att tvinga människor som inte vill att gå i kyrkan, likaså. Trots detta så går debatterna heta om hur samhället ska anpassa sig till religionsutövning. Det kanske funderar om det bara finns ett synstätt, men nu gör det ju inte det.

De som begränsas av sin tro tenderar ibland att begränsa även andra om den för stort utrymme. Det blir även konflikter och vissa saker verkar vara oförenliga. Sverige är sekulariserat och jag är stolt över hur långt vi har kommit här. Jag vill fortsätta utvecklingen och jag vill att alla funderar över sin egen roll i det här. Bidrar jag eller bromsar jag? Gör min tro att jag inte kan ta vissa arbeten? Är det i så fall verkligen rimligt? Vi behöver alla stanna upp och reflektera över livet ibland och en sak har jag lärt mig, att oavsett vad det handlar om så går det ofta att kompromissa och ändå vara den man är. Det finns dessutom ”två upplagor” av oss, den privata och den professionella. De här två måste vi alla kunna skilja på. Gör vi det så slipper vi många kollisioner.

 

Viktigt med dialog

I dag har jag återigen varit moderator på ett möte som lokalpartiet Sorundanet i Nynäshamn hade bjudit in till. Den här gången handlade det om skolan och främst sexårsverksamheten/förskoleklasserna. Nynäshamn är en kommun med både tätort och landsbygd och man står inför en viktiga förändringar framöver. Många föräldrar är naturligtvis oroliga för vad som ska hända för just deras barn. Bor man dessutom på landsbygden så är det stora avstånd som det handlar om ifall man måste byta skola eller börja på annat håll än där som det var planerat.

Med på mötet var förutom flera föräldrar även politiker från olika partier och då bland annat ordförande och vice ordförande i barn- och utbildningsnämnden samt tjänstemän. Det var bra att det fanns så många beslutsfattare på plats då det kom många frågor. Men det skickades även med förslag och idéer för framtiden, något som jag tycker är positivt. Som förälder är man trots allt den som bäst ser vilka behov som finns. Sedan så måste ju detta kombineras med verkligheten naturligtvis och jag hoppas att man från kommunens sida tar med sig de synpunkter och önskemål som kom fram.

Som före detta politiker och förälder så har jag befunnit mig på båda sidor så att säga. Är man förtroendevald så ska man naturligtvis ta de beslut som är bäst för helheten och man ska även ta hänsyn till ekonomin. Men, precis som det står i den skolutredning som låg till grund för mötet, medborgardialg är mycket viktigt och som förälder så ska man ha möjlighet att påverka. Jag hoppas verkligen att de orden har innebörd och att de inte finns där för syns skull, men jag både hoppas och tror att de som hade kommit i dag blev lyssnade på. Att träffas och prata är viktigt och det är en del av demokratin att det inte bara tas beslut som man inte tillåts reagera på. I höst kommer det även att bli rådslag och då blir det alltså tillfälle för alla föräldrar att vara delaktiga så att det blir så bra som möjligt för deras barn.

 

Mona, Mona, Mona…

Lär sig vissa aldrig? Jag trodde att Mona Sahlin hade lärt sig läxan den hårda vägen och verkligen skulle hålla sig i skinnet framöver, men där fick jag fel och vi är nog många som gapar av förvåning i dag. Vissa säger säkert ”Vad var det jag sa, hon kommer aldrig att bättra sig”, men jag tror ändå att de flesta trodde att även hon skulle lära av sina misstag.

Men jag känner trots allt mer besvikelse än förundran över faktumet att hon återigen har misskött sig. Efter det att hon hade lämnat politiken som förtroendevald så har jag vid några tillfällen haft tillfälle att lyssna till henne och har fått ett annat intryck än då hon var aktiv för Socialdemokraterna. Även om vi aldrig kommer att dela ideologi och vi har olika åsikter i mångt och mycket så hade hon vuxit i mina ögon och jag fick ett seriöst intryck av henne. Så därför känner jag nu besvikelse. Att slarva med skatten, skriva falska intyg och annat känns som ett svek mot oss andra. Så är det alltid när någon ger ett intryck av något som inte stämmer. Vi människor vill kunna lita på andra och när någon i sin profession, speciellt på hennes nivå, inte är ärlig och seriös så skadar det systemet. Människor blir mer misstänksamma och litar inte på andra om sådant här händer för ofta och tyvärr så gör det det.

Men det finns en sak till som jag reagerar på och det är Alice Bah Kuhnkes korta kommentar och sedan hänvisningen till att hon inte vill kommentera händelsen ytterligare. Vad då inte vill? Det är möjligt att hon inte har någon lust, men hon bör absolut kommentera det som har hänt och räta ut frågetecknen och om det finns anledning ta avstånd ifrån det som har hänt. I ett sådant här läge så räcker det inte med att säga att Sahlin har gjort ett bra jobb och att man respekterar att hon säger upp sig. Både Sahlin och Kuhnke måste kommentera detta ytterligare, det borde de förstå och jag hoppas att de snart kommer till insikt och det.