Månadsarkiv: juli 2016

Utsatta människor i Irak

Jag delar i dag en artikel från Expressen: http://www.expressen.se/geo/magda-gad/de-vill-inte-fly–de-vill-bara-fa-stopp-pa-kriget/ Det är en berättelse från Irak, om hur det är att vara utsatt för krig och förföljelse. Inget nytt i sig kanske, men ändå en rörande berättelse. Själv har jag många gånger tänkt på just dessa männiakor, de som är kvar, blir kvar… Alla vill inte fly, de flesta vill bo där de är födda och uppvuxna. Det är normalt, för där finns tryggheten och det som man känner igen. Språket, kulturen, vännerna och så vidare.

Människor som flyr kan naturligtvis vara lika utsatta, men det är lätt att man bara ser dem, för det är de som kommer bland annat till Sverige. Många som kommer hit väljer dessutom att göra en flera hundra mil längre resa än vad de behöver. De tar sig genom hela Europa för att komma till oss. De kan göra det då de har den möjligheten. Men många som blir kvar har inte ens pengar till mat och de kan inte få det genom att sälja något heller, för det finns inget att sälja. De flesta som flyr är dessutom pojkar och män. Det är den största gruppen som vi i Sverige tar emot. Men flickorna och kvinnorna som blir kvar då, när ska de få lika mycket stöd av oss?

För allas bästa så vore det bättre att hjälpa människor mycket mer där de befinner sig, speciellt om vi vill hjälpa de allra mest utsatta. Hur många handikappade kan till exempel ta sig till tryggheten hos oss? Vi måste våga se att de mest utsatta är de som blir kvar. Kanske måste man i en akut situation som denna bara ge dem som är nyanlända det absolut nödvändigaste för att kunna hjälpa fler människor och då alltså dem som väljer att stanna i krigszoner eller som helt enkelt inte har något annat val? Kanske skulle de pengarna kunna hjälpa kvinnor som har hållits som sexslavar eller ännu hellre, hjälpa dem därifrån. För mig så är valet självklart, men det är inte den prioriteringen som vi gör tyvärr.

 

 

Risk för terrorattentat

Det menar tidningarna i dag, men polisen hävdar att säkerhet inkludrat vapen är det normala vid tillfällen som Pride. Det är bra, för man vet aldrig vilka situationer som kan uppstå, men det är däremot inte bra om media skrämmer människor utan anledning, eller hittar på saker för att få läsare. Vad för något positivt kommer det ut av att man förtar glädjen för deltagare och ersätter den med obefogad rädsla? Den här typen av tillställningar drar tyvärr alltid till sig hatiska människor, vilket är otroligt sorgligt. Gillar man inte det som sker, så stanna hemma. Men är du i stan, så har du ändå aldrig rätt att ge dig på en oskyldig person bara för att dina värderingar är annorlunda.

Ju mer man skrämmer människor, ju fler väljer att inte delta och även om jag inte alls gillar allt i paraden, som för övrigt håller på i just denna stund, så stöttar jag tanken om att alla ska ha rätt att få vara dem de är. Man måste skilja på det och att paraden i vissa delar är väl extrem och provocerande. Det spelar nämligen ingen roll att vissa till och med går helt nakna, det är inte den enskildes sak att ta lagen i egna händer i alla fall. Dessvärre så gör vissa det och ibland så räcker det med bara vetskapen om att någon är homosexuell, mer behös inte. Just därför så fyller Pride en funktion. Man kan vara homosexuell och man kan vara annat, men man är fortfarande en individ som har rätt att behandlas på samma sätt som andra.

Redan under veckan så kunde vi läsa om många som nu inte vågar ta del i Prideparaden på grund av hot. Om då media också skrämmer människor så att de stannar hemma så hjälper de individer och grupper som ibland alltså vill gå så långt som att ta livet av andra på grund av vilka de är. Är terrorhotet verkligt, fine! Skriv det, men hitta inte på saker bara för att få rubriker. Låt polisen sköta säkerheten. Vädret är vackert och jag hoppas att det blir en bra dag i stan. Själv ska jag också in, men för att göra annat. Fortsatt trevlig lördag!

 

Massmördarna, vår tids världskändisar

Jag har på sistone funderat mer över fenomenet med att media gör massmördare, och för den delen andra kriminella, till superkändisar. Det publiceras privata bilder där de poserar på ett sätt som gör att de ska framstå som större än oss andra, någon som minsann ska visa oss vilka de är. Namn på dem skrivs också naturligtvis och ibland rullas deras liv upp som en slags film. Har de dött i samband med händelsen så vet de ändå innan att de kommer att bli förstasidesstoff och alla kommer att se dem på bild vare sig vi vill eller inte. De har blivit någon, äntligen! För det här är människor som må framställa sig som grandiosa, men insidan är väldigt, väldigt liten.

Så i går på nyheterna så tog man upp frågan och jag kände att äntligen, ska det nu få bli ett slut på det här som sannolikt sporrar fler att begå hemska handlingar? Frankrike har efter de hårda drabbningarna på senare tid kommit fram till att det ska bli ett slut på att göra terrorister och liknande personer till kändisar. Men, så diskuterades vad som ska göras i Sverige och några journalister intervjuades varav den sista menade att bild på personen är viktig så att vi verkligen förstår att det är en människa som har utfört dådet. Något i stil med det, jag minns inte ordagrant. Sorglig ursäkt hur som helst.

Jag undrar hur det hade sett ut om vi hade tänkt till innan? IS framfart hade naturligtvis inte kunnat stoppas, men jag är övertygad om att vissa händelser som fotats och filmats skulle kunna ha förhindrats och färre bilder hade kunnat inspirera andra sjuka människor. Än mer övertygad är jag om att vissa ensamma och enskilda gärningsmän inte hade begått brott i samma omfattning om inte bekräftelsen genom det blivande kändisskapet hade hägrat. För det blir ju inte bara bilder utan det blir också ett tecknande av deras liv många gånger. Gör en vettig avvägning och skriv inte mer än nödvändigt och måste en bild med, gör den suddig så inte människan känns igen. För åtta år sedan fanns denna artikel (som jag tyvärr inte lyckas länka till) med i DN, men dessvärre så har ingen lyssnat: www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-ultimata-bekraftelsen/

 

Hillary Clinton kan skriva historia

Ja ännu mer historia alltså, eftersom hon faktiskt redan har gjort det genom att bli demokraternas första och Amerikas första kvinnliga presidentkandidat. Hon har sina lik i garderoben och många är negativa till henne. Sådant gör en så klart alltid lite ambivalent, men jag tror ändå utan att blinka att hon är en av de bäst skickade för uppdraget och med motkandidaten Donald Trump så är ju valet självklart. Man önskar att det vore det även för amerikanerna, men det är det inte. Han har stöd av väldigt många.

Men på sätt och vis så var det historiskt redan för åtta år sedan när hon ställde upp, även om Obama som bekant vann, men som Hillary Clinton själv sa när hon insåg att loppet var kört: ”Vi lyckades inte krossa glastaket den här gången, men det fick 18 miljoner sprickor.” Alla dessa sprickor har nu tagit henne närmare målet och jag tror att hon kommer att lyckas. Världen kommer att kännas bra mycket tryggare med henne vid rodret än tokstollen Trump. Hon har dessutom bott i Vita huset, är politiskt insatt och har många kontakter världen över. Hon kommer att ha en bra grund att stå på och hon kommer naturligtvis att ha ett bra stöd i sin man.

Jag är inte för kvotering och jag anser inte att en kvinna ska få ett uppdrag på grund av kön, men när hon får det på rätt grunder så ser jag det positiva då det är viktigt av olika anledningar. En är att hon är en förebild och som en kvinnlig president för stormakten USA så kommer Clinton att visa vägen för många andra kvinnor. Hon kommer om hon lyckas också att visa många män inom politiken i vår omvärld att en kvinna är lika självklar som en man på den här platsen. Amerikanerna må ha valt Trump till en av presidentkandidaterna, men de har även valt Clinton och det är mycket positivt.

 

 

Vila i frid, Thorbjörn Fälldin

Jag hade börjat fila på en annan text för dagens blogginlägg, men efter beskedet om att Thorbjörn Fälldin hade lämnat oss så känns det fel att skriva om något annat. Jag var ju ganska ung när han var statsminister, men kommer så klart ihåg honom ändå. Han hade sin egen stil och blev därför inte en bland alla andra. Senare så skulle det bli att jag gick med i Centerpartiet, mycket för miljöns skull, men även för att kunna påverka annat. I september 1989 så var jag på mitt allra första möte med partiet och sedan så rullade det på. Efter mindre än ett halvår så var jag plötsligt fritidspolitiker. Tiden i Centerpartiet var både rolig och lärorik och jag fick prova på olika uppdrag, men även att vara valledare.

Jag fick också möta det första riktiga motsåndet politiskt genom en gruppledare som inte alltid såg medlemmar och förtroendevalda som tillgångar, något som många av oss fick erfara. Men de flesta som jag kom i kontakt med var bra människor och flera gav mig mycket stöd, vilket gjorde att jag hann få en hel del erfarenhet under åren i partiet. I början på sommaren 1997 så lämnade jag dock Centern, men det har alltid haft en speciell plats i hjärtat, även efter det.

Många hyllar i dag Fälldin för att han var sig själv, aldrig tappade fotfästet och aldrig glömde sina rötter och sin hembygd. Det är saker att visa respekt. Det är lätt att sugas upp i det man befinner sig i. Men behåller man perspektiven så som han gjorde, då är man också en bättre företrädare för sina väljare. Även om jag nu har lämnat politiken så fanns det något som alltid var med mig och det var att alltid tänka på hur invånarna ser på saker. Jag säger inte att jag alltid lyckades, men det var i alla fall min ambition. Blir man kontaktad så ska man alltid kunna sätta sig in i den andres situation. Det är något som jag ibland saknar hos vissa. Det blir lite dem och vi och det är inte bra. Kanske en sorglig händelse som Thorbjörn Fälldins död ändå kan göra att vi alla reflekterar lite mer över hur vi är. Jag lovar i alla fall att göra det.

 

Varför alltid denna flathet?

I går så läste jag en så bra ledare. Den handlade om huruvida man ska separera pojkar och flickor och ge efter för osunda krafter, eller om man inte i stället borde ta fatjen och göra rätt. Självklart så ska man göra det rätta, men få vågar och fler tar den enklaste utvägen för att slippa konfrontationer. ://www.expressen.se/ledare/sakine-madon/fritidsgardar-for-tjejer-cementerar-fortryck/ Denna feghet och flathet går naturligtvis ut över dem som det handlar om: tjejerna. Det är de som inte får, inte bör och så vidare. Så vad göra? Jo, vi flyttar på dem så att killarna och männen med unkna värderingar får bekräftelse att vi stöttar deras förföljelse eftersom tjejerna annars kan skada deras rykte.

Senare på kvällen så läste jag kommentarer på facebook om just den här ledaren och givetvis så tyckte de flesta att det inte är tjejerna som skulle anpassa sig utan killarna. För mig är det totalt obegripligt att de som redan har problem på grund av andra ska behöva fundera över vad de själva ska göra så att förtrycket kan fortsätta, men då på annat håll så klart. För det är väl ingen tänkande människa som tror att det upphör bara för att vi separerar dem lite här och var? Vidare så undrar man i vilket syfte som vissa politiker och ansvariga chefer vill backa tiden tillbaka till förr. Har man ingen respekt för det arbete som har pågått i decennier, ja sekel, för att få oss kvinnor jämlika med männen?

Kanske blir jag extra upprörd på grund av att jag är kvinna, men då jag alltid har varit väldigt självständig och även fostrat mina barn på samma sätt när det gäller rättigheter och möjligheter oavsett deras kön, så blir jag verkligen tokig på sådana här dumheter. Jag tål inte att vissa tror sig vara förmer än andra och att de anser sig kunna sätta sig på dem som det behagar. Men vårt samhälle underlättar detta gång på gång. Eller bryr man sig inte när det inte är etniska svenskar som det handlar om? Bor man här så ska man givetvis oavsett var man är född lyda under svenska lagar och regler. Vi ska inte ha parallella samhällen där vissa har rättigheter men inte andra. Därför så är det självklart att killar och män får lov att backa och inte de utsatta tjejerna. Jag tycker verkligen att de som nu har beslutat om separat fritidsgård och annat har en hel del att förklara, inte minst till tjejerna.

 

Trump, ett val att beklaga

Då har republikanerna fått sin presidentkandidat och deras val av kandidat, alltså Donald Trump, har nu hållit sitt tal. Det var i natt på konventet i delstaten Ohio och det var det första talet som presidentkandidat. Hilary Clinton fick inte helt förvånat ta emot en del påhopp. Man skulle kunna tro att hon är landets förbannelse. Retoriken är väldigt annorlunda i USA än här hemma, men någon form av nyansering vore klädsamt även för Trump, trots att det inte verkar ligga för honom. Det är beklagligt att någon som aspirerar på ett av världens mest inflytelserika uppdrag har så svårt att förstå sociala spelregler och vad man kan och inte kan säga. Han har ingen förmåga att skämmas eller inse när man gör övertramp vilket kan bli en farlig egenskap.

Men även om han har sina sidor då fanns det sådant som var bra i talet. Han lovade exempelvis att måna om och beskydda HBTQ-personer. Det är naturligtvis positivt. Ingen ska, som offren i Orlando, behöva bli berövat sitt liv på grund av sexuell läggning. Däremot så är jag rädd att Trump är alldeles för naiv när han ger intryck av att kunna utrota kriminalitet och snabbt dessutom. Han till och med säger att våldet i landet snart kommer att upphöra. Det är en lögn och det tror jag även att han förstår. Man kan givetvis göra mycket för att minska det, men att tro att man kan eliminera det är att leva uppe i det blå. Det som för övrigt förvånar är att väljarna verkar köpa budskapet.

En anledning till att han har lyckats tror jag beror på att han målar upp en väldigt dyster bild av sitt land. Även uttalanden som inte helt stämmer med verkligheten kan bli sanna om de sägs tillräckligt ofta och nu kommer han alltså som räddaren i nöden. Man ska självklart ha respekt för hur amerikanerna känner då de har blivit hårt drabbade av terrorism och kriminalitet. Men att ge en mer negativ bild än nödvändigt och att generalisera så mycket som Trump gör när det gäller vissa grupper i samhället är trots detta inte värdigt en presidentkandidat. Men det är min uppfattning och uppenbarligen inte en stor del av de amerikanska medborgarnas. Men blir det då Trump eller Clinton som vinner? Svårt att säga, men jag tror och hoppas på den senare, även om allt mjöl i hennes påse inte är så rent som det borde vara.

 

Närhetsprincipen för de yngsta eleverna

Även om det inte var något som avgjorde att jag lämnade politiken, så var det en viktig fråga för mig när mitt tidigare parti frångick vår inställning om närhetsprincipen för de yngsta och menade att föräldrarna ändå skjutsar sina barn till skolan. Det skedde i samband med att man tog det beslut som sedan ledde till att jag hoppade av. Hade jag fortsatt som förtroendevald så hade jag aldrig kunnat stå bakom det. För mig har just närhetsprincipen, alltså att ju yngre man är, ju närmare ska man ha till skolan, alltid varit självklar. Den främsta anledningen är naturligtvis att det ska vara så enkelt som möjligt att ta sig till skolan när man är liten. Vidare så är det en miljöfråga. Ju fler som kan promenera eller cykla, ju bättre är det för miljön. Det handlar också om trafiksäkerhet på grund av att många föräldrar skjutsar barnen till skolan. Är man lite äldre så kan man ta sig till skolan själv, men det fixar man inte om man går i förskoleklass eller på lågstadiet.

I Huddinge där jag bor så jobbar man sedan många år med vandrande skolbussar. Det innebär att föräldrarna går med barnen i grupp till skolan, vilket är bra på många sätt och inte minst så är det trevligt att promenera när man har sällskap. Motion får man också och klarar därför dagen bättre. Det här var något som jag jobbade för när jag var politiker och ansvarig för folkhälsan i kommunen och jag brinner fortfarande för den här frågan. Jag hade själv nära till skolan när jag gick i grundskolan och kunde ganska snart gå fram och tillbaka ensam. Snart fick jag även ta cykeln. Mina egna barn har också kunnat gå eller cykla de första åren och det har känts bra att de har kunnat göra det.

Så här beskriver Huddinge vandrande skolbussar: ”En vandrande skolbuss är ett organiserat samgående där flera familjer turas om att följa sina egna och andras barn till skolan. Familjer i samma område går samman och turas om att gå med barnen till skolan.” Här kan du läsa mer och bli inspirerad: http://www.huddinge.se/trafik-vagar-och-resande/trafiksakerhet/saker-skolvag/vandrande-skolbuss/ Nu kan man visserligen bo så till så att det inte finns möjlighet att ta sig på skolan på annat sätt än med bil eller buss och då är det som det är. Men jag kommer aldrig att ställa mig bakom att närhetsprincipen ska gälla de äldre eleverna på bekostnad av de yngsta när möjligheten finns och det främst för barnens egen skull naturligtvis, men miljön och trafiksäkerheten väger väldigt tungt det med.

 

Fler självmord på sommaren

Ett stort folkhälsoproblem i Sverige är självmord. Människor känner att livet är så tungt så det blir den enda utvägen till sist. Många kanske tror att ett självmord alltid är planerat, men speciellt sommartid så är det många som sker impulsivt. För oss flesta så är sommaren skönare ju varmare och soligare den är, men för många så blir just dessa saker det som gör det outhärdligt. Vårdguiden skriver väldigt bra om det här och de ger även tips på var man kan vända sig både om man bär på självmordstankar och om man är vän eller anhörig. http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Sjalvmordstankar/?ar=True

Självmord går att förebygga, men kunskapen är alldeles för låg hos de flesta. Ett förlorat liv går dessvärre aldrig att få tillbaka, så det är sorgligt att just de här problemen får så litet utrymme i folkhälso- och hälsopolitiken. Jag menar inte att det ska vara på bekostnad av annat, men kanske hälsa som politiskt område helt enkelt borde få större utrymme totalt. Ibland så skrivs och talas det om självmord, men det är oftast i samband med någon speciell händelse som att till exempel en känd person har tagit sitt liv. Sedan så tar det slut där och de råden och den där kunskapen om vad som vi alla som medmänniskor kan göra, ja de kommer aldrig.

Har du någonsin svarat ärlig på frågan ”Hur står det till”? Testa och se hur många som verkligen menar vad de säger. Det är visserligen en artighetsfras, men om någon, speciellt som du inte förväntar dig, ärligt talar om att det inte är bra, var då beredd att lyssna. I de flesta fall så kan det räcka med att få prata av sig, men det kan faktiskt vara så att någon mår mer dåligt än att det bara är lite extra motigt för tillfället. Det finns hjälp att få när man mår som sämst, men ibland så behöver omgivningen rycka in och se till att den hjälpen fås. Så avbryt inte och visa ointresse om någon öppnar sig för dig. Lyssna och visa att du finns där.

 

 

Ett förtydligande om lokalpartier

I februari så gjorde jag ett inlägg där jag skrev att lokalparteirna kom in i våra kommunfullmäktige på 1970-talet. Jag har även, förra månaden, skrivit om att de var vanliga förr fram till 1940-talet. Det är korrekt, för de här partierna har alltid funnits parallellt, men det tog ny fart från 70-talet och framåt, så det var alltså en felskrivning när jag sa att de kom först då. Rätt ska vara rätt och eftersom jag trots allt inte vill ta bort inlägget så rättar jag mig själv i stället. Men har man inte all information så ser det lätt ut att vara så; det har nämligen inte varit något större intresse att berätta om andra partier än riksdagspartierna. Dokumentationen om lokalpartiernas historia är alltså ytterst begränsad. Det tycker jag är märkligt då även dessa partier är en viktig del av demokratin.

De lokala partierna har dessutom väckt många invånares politiska intresse, väljare som aldrig skulle ha blivit politiker i ett riksdagsparti. Jag tror inte att det för det mesta handlar om att riksdagspartierna inte skulle vara intressanta nog att engagera sig i, eller välkomnande mot nya medlemmar, men man köper även en ideologi vilket många inte vill. Nu finns det för all del lokala partier som är väl så ideologiska, men engagemanget där blir ändå på ett annat plan då man begränsar sig till den kommun där man bor, vilket uppenbarligen tilltalar många.

Vi är alla olika och därför så väljer vi olika partier när vi engagerar oss. Det är bra, för demokratin kräver att fler än en eller två åsikter kommer fram. Riksdagspartierna är väldigt viktiga och jag har stor respekt för dess medlemmar och deras engagemang. Men jag känner även respekt för dem som kämpar med de lokala frågorna i våra lokalpartier. När de stora partierna ibland ”glömmer” att lyssna på strömningar i kommunen eller att driva de där små och nära frågorna så lyfter de lokala partierna dessa i många fall. Det skulle vara intressant om det kom mer forskning kring alla politiska partier, inte bara de stora välkända. Demokratin är nämligen mer komplex än så och vill man dokumentera historien korrekt så är det ett måste.