Månadsarkiv: augusti 2016

Samhället har gjort föräldrarna osäkra i sin föräldraroll

Jag bloggade i går om att jag tycker att Stockholms beslut om obegränsad förskoletid till föräldraledigas barn är ett dåligt beslut. Jag har alltid varit av inställningen att det är fel att ge allt för många timmar. Det av flera anledningar, men främst för barnets egen skull så klart. Nu handlar det visserligen om hur gamla barnen är, men sådana här beslut diskuteras sällan utifrån den aspekten, trots att en femåring självklart har andra behov än ett mycket yngre barn. Men det är även en kostnadsfråga och många kommuner har det kämpigt redan som det är. En annan aspekt är att även det äldre barnet fortfarande är i en period då det behöver knyta an till sina föräldrar. ”Men om man jobbar då?” hör man ibland. Ja, då är det ju som det är, men har man chansen att få ge sitt barn en lugnare tillvaro så bör man ta den.

Men förskolan är förhoppningsvis en bra plats för alla våra barn och jag minns själv att mina trivdes. Det var många gånger som man kom lite tidigare, som många av oss försöker att göra, och barnen var upptagna med annat och inte alls hade bråttom hem. Det hände vid enstaka tillfällen att man även var sist att hämta och de gångerna minns jag faktiskt som positiva på så vis att mitt barn fick ha fröken för sig själv och de hann sitta och mysa med en bok till exempel. Men de fick så kkart mycket annat med sig, för förskolan är ett ställe där man lär sig och upptäcker saker. Än mer i dag är när mina barn var små. Men ändå, något har blivit knas på resans gång.

Många gånger fick vi politiker och tjänstemän fått ta emot mejl och telefonsamtal från upprörda föräldrar som ansåg att de borde ha rätt till ännu fler förskoletimmar för det äldre barnet när de är hemma med sin bebis. De flesta hänsvisade till pedagogiken och barnets behov av detta oavsett hur litet det var. Mitt svar var alltid att de trots detta är de viktigaste personerna i sina barns liv och att de den tid som barnet inte är på förskolan absolut kan tillfredsställa dess behov. Det har verkligen gått snett när många är oroliga för att de inte räcker till för sin 2-åring om de inte får fler än 15–25 timmar i veckan. Det är ett misslyckande när samhället har förmedlat en bild som gör att föräldrarna tror det. Stärk föräldrarollen i stället för att öka antalet förskoletimmar.

 

Sorgligt beslut om antal timmar inom barnomsorgen

Från hösten så tar Stockholms stad bort taket för antal timmar som föräldrarana kan lämna äldre syskon när de är hemma med sitt yngsta barn. Antalet timmar som man ska kunna lämna får inget tak, utan små barn, kanske 1 eller 2 år bara, kan bli lämnade fler timmar än barn vars föräldrar arbetar. Många har med rätta reagerat på beslutet och jag tycker att det är otroligt sorgligt. Finansborgarrådet, Karin Wanngård, lutar sig mot forskning säger hon, men det är helt uppenbart att hon har valt bort den forskning som visar på de problem som ofta följer med att vara separerad från föräldrarna allt för lång tid på det sätt som förskolan innebär.

Jag har personligen inget negativt att säga om förskolan och mina barn har också gått där och jag tror precis som de flesta andra att det finns mycket positivt med den. Det finns hur många exempel som helst på bra saker som sker där, allt från lek till pedagogik. Sverige har en förskola som vi kan vara stolta över. När jag var politiskt aktiv så var jag under 8 år vice ordförande i förskolenämnden och innan dess satt jag i dåvarande förskole- och grundskolenämnden. Det har gett mig viss insikt i vilken utveckling som har skett inom verksamheten. I Huddinge har just förskoleverksamheten varit den verksamhet som har fått högst betyg bland våra invånare. Alltså så instämmer jag i att alla barn ska ha rätt till förskola.

Men trots detta, att lämna ett barn allt för många timmar är inte alltid positivt. Anknytningen till föräldrarna är otroligt viktig. Sedan så är det energikrävande att vara långa dagar i stora grupper när man är liten och många får nästa barn när det äldre barnet är väldigt litet. När man är föräldraledig så kan man välja tiden som man lämnar, vilket är svårare när man börjar jobba igen. Borgarrådet kommenterar också vikten av fler förskollärare, men har missat en viktig bit även här: det finns inte tillräckligt många med den utbildningen, vilket är anledningen till att kommunerna inte har tillräckligt många. Därför så handlar det inte enbart om kostnader, vilket hon tycks tro. Avslutningsvis så hoppas jag till skillnad från henne, att inte de andra stockholmskommunerna följer efter.

 

Bättre samarbete kan minska antalet självmord

Om de olika vårdformerna vore bättre på att samarbeta så skulle färre liv tas, det är ett faktum. De flesta av dem som begår självmord har bara någon vecka eller någon månad innan haft kontakt med vården. Eftersom självmord går att förebygga så måste medvetenheten bli större här. Till exempel vid depression så ökar risken drastiskt. Det är inte så konstigt naturligtvis, men hur tas dessa patienter omhand och är alla läkare medvetna om hur stor risken är? Hur reagerar den övriga omgivningen när någon som mår dåligt öppnar sig? Många kanske tror att eventuellt prat om självmord är ett sätt att få lite uppmärksamhet bara.

Pojkar och män är överrepresenterade och man vet att till exempel skilsmässa och arbetslöshet är en riskfaktor. Både vården och övriga omgivningen kan göra mycket här. För dem som inte har kommit i kontakt med självmord så är det säkert lätt att tro att det inte är ett så stort problem, men fler än fyra självmord begås per dag. I DN fanns för några år sedan en kort men intressant artikel som jag länkar till här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/man-loper-storre-risk-for-sjalvmord/

Ända sedan 1931 har föreningen Mind arbetat för att förbättra den psykiska hälsan. Trots detta så känner väldigt få till dem. https://mind.se/om-oss/detta-gor-vi/ Deras arbete för psykisk hälsa handlar om mer än bara förebyggande mot självmord vilket är bra, för tillvaron handlar ju inte bara om att vara vid liv, utan att faktiskt leva också. Alla kan vi hjälpa till att sprida kunskap och själva lära oss mer för både vår egen och vår omgivnings skull. Ju fler som gör detta, ju fler kommer att må bättre och ju färre kommer att ta sitt liv.

 

Hur stort ansvar ska egentligen avkrävas av föräldrarna ?

Det jag tänker på just nu är vad man ska kunna avkräva föräldrarna till omyldiga när de begår skadegörselse som annars ska belasta övriga samhället. Vissa anser att de inte ska betala ett öre, andra att de ska betala allt om deras barn åker fast för till exempel klotter, bilbrand eller sönderslagen busskur. Jag ska erkänna att jag känner en viss ambevalens här; ungar är ungar och det går inte att ha hundraprocentig kontroll över dem. De är många gånger dessutom impulsstyrda, eller faller offer för grupptryck. Alltså så är det svårt att ställa föräldrar till svars fullt ut. Men… Med detta sagt så tycker jag ändå att det borde ställas högre krav än i dag.

Mycket av den skadegörelse som sker åstadkoms kvälls- och nattetid, alltså tidpunkter när åtminstone inte grundskolebarn ska vara ute då de ska upp till skolan nästa dag, och är de lediga så finns det ändå vissa tidpunkter som de inte bör vistas ute utan föräldrarnas uppsikt. Men även om man går på gymnasiet eller är i den åldern, så finns det anledning att ha koll på sina barn. Mobiltelefonen är ypperlig här, det minns jag själv från den tiden. Ett samtal med frågan: ”Hur är det, har ni trevligt?” kommer man långt med. Hör man sirener i bakgrunden eller annat konstigt så vet man att nu är det dags att reagera. (Detta ska så klart inte missbrukas, för frihet och respekt är väldigt viktigt att visa sina barn.)

Jag tror att mycket kan förebyggas när det gäller vad ens barn har för sig och många skulle säkerligen ha bättre koll om de visste att de fick betala en stor del av eventuell skadegörelse. I dagsläget så kan en förälder aldrig bli skyldig att betala mer än 8 800 kronor och då ska man vara medveten om att det finns flera undantag i detta som gör att man kan komma ännu billigare undan. Den unge själv kan däremot bli skyldig till att betala mer, vilket känns märkligt faktiskt. Det är hur som helst helt fel att någon ska kunna krossa glasrutor på skolan och sedan så ska andra med orgare betala kalaset. Med fler kameror på ställen där risken för skadegörelse är stor, så skulle fler också kunna identifieras. Men den största anledningen att ha koll på sina ungar är självklart deras säkerhet.

 

Vem ska ansvara för gymnasieutbildningen?

I dagsläget så är det våra kommuner som ansvarar för utbildningen på gymnasienivå och jag har inga åsikter om hur detta sköts, däremot så har jag i många år ansett att detta borde ske ett snäpp högre upp, alltså på regionnivå. Det är en av anledningarna till att jag är positiv till regioner. För egen del så skulle de gärna få ersätta landstingen och sedan så kunde man flytta upp gymnasieutbildningen dit. Jag tror att det skulle finnas flera fördelar med det här, både för eleverna och kommunerna själva.

De flesta av våra kommuner har inte möjlighet att tillhandahålla alla utbildnkngar utan måste samarbeta med sina grannar. Det här är inget konstigt så klart, man samarbetar i många olika frågor. Men det vore enklare med en och samma huvudman, alltså en region, som hade ansvaret för utbildningen och samordnade den för de kommuner där eleverna kommer ifrån. När man har kommit upp i gymnasieåldern så är det mycket vanligare att man söker sig till en skola utanför sin kommun än när man fortfarande går i grundskolan. Det gör att det inte enbart handlar om ifall utbildningen finns där man bor eller inte. En region istället för flera kommuner som sköter utbildningen skulle även göra den mer jämlik då alla söker på samma villkor.

Med tanke på alla uppgifter som en primärkommun redan har och att det dessutom ständigt tillkommer nya utmaningar, så ser jag möjligheten till att slippa det här ansvaret som något positivt. Redan barnomsorgen och grundskolan tar stora resurser i anspråk. Låt det stanna där. Det är naturligtvis viktigt med ett bra samarbete mellan grundskolan och gymnasiet om det skulle bli olika huvudmän, men det samarbetet är viktigt redan idag och med en och samma huvudman istället för ett flertal kommuner som ska samarbeta, så torde även detta bli en lättnad för kommunerna.

 

Anpassa inte biblioteken efter stökiga ungdomar

Jag har alltid varit av åsikten att ordning och reda ska råda och jag tycker även att det är viktigt med auktoritet i vissa fall. Jag är vidare av åsikten att man inte ska ge människor femtielva chanser att visa att de kan göra rätt, för har man fått chans efter chans efter chans, så är det nog så att man av erfarenhet kan utgå ifrån att även kommande chanser kommer att sumpas. Men det är inte samma som att man inte ska göra någonting, för dessa ungdomar behöver uppenbarligen vägledning i livet.

Många bibliotek har under de senaste åren utsatts för både stök, hot och sabotage. Vad händer? Jo ofta så anpassar man sig och försöker bara tysta ungdomarna som bråkar och stör besökarna. Man kanske ändrar öppettiderna, eller till och med stänger under en period. Detta trots att man så att säga tar dem på bar gärning, i vissa fall om och om igen. Hur kan vuxenvärlden bli så tafatt? Ibland så rör det sig om väldigt unga människor och i min värld så finns det bara en sak att göra då: ta dem och gå hem till föräldrarna!

Sker detta? Ytterst sällan gissar jag. Bibliotekspersonal, vakter, väktare och polis måste visa vem som är vuxen, bestämmer och är auktoritet här. Direkt som man backar eller inte visar pondus så har man hamnat i underläge. Det sker per omgående. Att det kan tillåtas är för mig totalt obegriplig. Det sägs ju ofta att barn och ungdomar testar gränserna, visa därför att de finns. Struntar man i det så testas det på nytt, och på nytt och så vidare. Man gör vare sig biblioteksbesökare eller stökiga ungdomar en tjänst genom att backa här och man gör definitivt ungdomarna en björntjänst.

 

Våra 290 kommuner

I Sverige bor det ungefär 9,9 miljoner medborgare. Dessa är utspridda över 290 kommuner. Storleken på dessa varierar rejält och störst är vår huvudstad med ungefär 900 000 invånare. Mediankommunen har runt 15 300 invånare. Landets minsta kommun är lilla Bjurholmen med färre än 2 500 invånare. Det är med andra ord både olika förutsättningar och utmaningar. Men det är väl ändå en del av charmen med vårt samhälle, det kan se olika ut, men ändå fungera bra både om man är liten eller stor.

Men olika typer av kommuner kräver olika styre och sätt att fungera och vi har ju en viss variation men olika stora kommunfullmäktigen och möjlighet till att välja om vi vill ha de flesta nämnder eller inte. Personligen så skulle jag trots detta önska att flexibiliteten vore ännu större, då förutsättningarna i exempelvis en liten kommun i Norrland med stor landyta inte på något sätt kan jämföras med en liten kommun i stockholmsregionen. Kanske även möjligheten till annan typ av arvodering och förutsättningar som kommunfullmäktigledamot kunde bli större? Eller rätten att ta bort kommunstyrelsen om man skulle vilja det?

Det finns vissa som förespråkar en ny kommunreform där små kommuner slås samman till större. Vi har gjort så förr och det fanns säkert många vinster, men sedan dess så har även de flesta politiker försvunnit. Det har naturligtvis även andra orsaker, men frågan är om vi inte skulle tappa ännu fler om vi tvingar ihop kommuner på nytt. Under mina aktiva år, men även fortfarande, så träffar jag kommunpolitiker från kommuner som ligger i olika delar av landet och jag gillar olikheterna och att man kan anpassa sig efter sina förutsättningar. Det går ofta bra, men det är viktigt att staten ger dem möjligheter att göra det och inte tvärtom. Självbestämmandet är nämligen förutsättningen för välfungerande kommuner.

 

Vad har den stackars granatkastaren varit med om?

Han kanske har varit med om väldigt mycket svårt, eller inte speciellt mycket alls. Kanske bara medkänslan för andra har fallit bort, vad vet jag? Man ska naturligtvis vara medveten om att varje människas livserfarenheter leder denna i olika riktningar och vad vi är med om kan göra oss till både sämre och bättre människor. Men just nu, efter det som hände i Göteborg, så är faktiskt inte det primära vad denne gärningsman har varit med om, även om jag förstår att vissa grubblar över detta och ser förmildrande omständigheter i dådet.

En 8-åring fick sätta livet till på grund av någons bristande respekt för andras liv, till och med ett barn var det värt att offra, ja flera stycken om det nu hade varit så. Expressen skrev en bra ledare i samband med det ohyggliga, läs gärna den. http://www.expressen.se/ledare/barn-som-sprangs-ihjal-ar-barbari/ Kommer det som hände att göra så att Eliasson och regeringen nu äntligen sätter ner foten för att sätta stopp för utvecklingen en gång för alla? Tittar man bakåt så blir svaret nej. Det är så otroligt sorgligt att inte människors liv är mer värda än att man låter kriminaliteten fortsätta. För när inte ens mord får de styrande att reagera så finns det inget kvar som kan få makthavarna att göra det.

Hela Sverige skriker desperat efter åtgärder. Människor är rädda och många är förbannade, något som kan leda till att de tar lagen i egna händer. Varför driver man trots detta på i den riktningen? Vad är det som gör att man lunkar vidare som om inget hade hänt? Olika typer av kriminalitet normaliseras hela tiden; ska granatkastning bli nästa? Jag har bara två saker till att säga just nu: Regeringen vakna! Eliasson: avgå!

 

Donald Trump är ledsen

Någon som tror att Donald Trump verkligen är ledsen? Ja på grund av att han har sagt klumpiga saker eller sårat andra alltså? Det är klart att han ångrar sig, men det handlar ju inte om hans medmänniskor, utan att han är ledsen för sin egen skull och det för att han är orolig att det påverkar hans popularitet och i förlängningen chansen att bli president. Det han gör nu är för övrigt inget nytt inom politiken; hur många är inte ledsna för både det ena och det andra och ångrar sig sedan? Men de ångrar sig när de blir påkomna med att ha gjort något fel, inte innan, vilket är intressant. I hans fall så är det däremot lite annorlunda, men det är ändå samma så till vida att det handlar om honom själv.

Är man som i Trumps fall, 70 år, så har man haft ganska gott om tid på sig att lära sig vad som är rätt och fel och hur man ska behandla andra. Att man under en stressig presidentkampanj plötsligt skulle komma fram till hur man uppför sig och dessutom vara ledsen för att man har gjort fel är mycket osannolikt. Dessutom så har han ju klantat sig så många gånger den senaste tiden, och plumpa eller pinsamma kommentarer om saker är ju inget som han helt plötsligt har börjat med. Han har varit fullt medveten om vad han har gjort och det har inte bekommit honom alls.

Tonen kan vara hård mellan politiker även här hemma, men jag är glad att den inte är som i USA, för när det blir allt för oseriöst så flyttas fokus från det väsentliga till det tramsiga. För övrigt så skulle ingen politiker kunna klara sig så länge som han har gjort, om de nu hade uppfört sig så lågt alltså. Han hoppar ju för övrigt inte bara på sina politiska motståndare utan har åsikter både hit och dit. Det skulle vi aldrig acceptera här. Jag gillar högt i tak och jag vill att allas åsikter ska få plats, men jag vill att de framförs och bemöts på ett respektfullt sätt. Det är bara då som det kan komma något gott ur en diskussion.

 

Mer lokalpolitik

I dag har jag haft ytterligare samtal med lokalpolitiker, vilket även denna gång har varit väldigt roligt. Det första samtalet varade en längre stund och var väldigt givande. Vi hann med både stora och små politiska frågor utöver frågorna till min bok. Personen som jag talade med företräder ett av våra nya lokalpartier och är en av alla dessa seriösa och engagerade lokalpartister som finns men sällan eller aldrig syns som andra politiker. När man samtalar med en sådan politiker så är det som att få en enegikick. Det är alltid roligt att prata med någon som är både engagerad och kunnig.

För att boken om Sveriges lokalpartier ska bli den jag vill, så är dessa intervjuer med ett antal lokalpartister väldigt viktiga. Det blir några nedslag i verkligheten ute i kommunerna och visar hur den politiska vardagen kan se ut. Att intervjua alla är tyvärr ogörligt. Nu är dessa partier förvisso väldigt olika eftersom de alla finns i olika kommuner med olika frågor på agendan. Eftersom de inte har någon moderorganistion så blir de än mer unika och faktiskt även om de skulle råka driva samma frågor.

För mig har politiken som förs i våra kommuner alltid varit väldigt viktig och intressant, för det är i kommunerna som vardagen sker och politikerna bor. Lokalpolitikerna kan visserligen ha bättre eller sämre lokalkännedom och engagemanget varierar, men de bor alltid i samma kommun som oss själva och det är synd att inte fler av väljarna och även övriga invånare tar sig tid att kontakta dem oftare och framför sina synpunkter. Ju mer våra företrädare vet om vad vi vill, ju bättre blir de på att företräda oss. Vi sitter ju liksom i samma båt när vi bor på samma ort och kanske till och med är grannar.