Månadsarkiv: september 2016

Tuffa prioriteringar inom polisen

På nyheterna i dag så berättades det om att polisen är så hårt pressad och resurserna så begränsade så att inbrott och till och med våldtäkter prioriteras bort när man i stället borde rycka ut för att hjälpa de drabbade. Det här är naturligtvis helt oacceptabelt. Men varför räcker inte resurserna då? Jo, på grund av kriminella element som mördar varandra. Vi vet alla vad det här handlar om och vilken typ av gäng som utför dem. Man ligger i luven på varandra och det handlar ofta om vuxna människor, trots att man gärna vill tro att en vuxen individ gör andra prioriteringar än att vara gängmedlem.

Jag vet att man inte direkt ska dra in jämställdhetsperspektivet i alla lägen, men det är svårt att inte tänka på att just kvinnor drabbas hårdast på grund av det här. Allt det här våldet som pågår känns så onödigt och för oss utomstående är det helt obegripligt. Men hur har det kunna gå så fel? Förmodligen så har vare sig politiker eller polismyndigheten tagit de problem som faktiskt har pågått i många år, på allvar. Det är inget annat än för bedrövligt att det inte blir stentuffa konsekvenser direkt den här typen av problem uppstår. Men vi har nog varit för naiva också; den här typen av grupperingar är något nytt i Sverige.

Nu är det dock mer än välkänt vad som pågår och det drabbar oskyldiga som bor i bostadsområdena och det drabbar alla skattebetalare. Men framför allt så drabbar det brottsoffer som inte får någon hjälp av polisen. Jag blir lika upprörd varje gång som jag tänker på det här. Samtidigt så känner nog både jag och många andra en uppgivenhet då vi har en polis som leds av en person som helt klart borde vara någon annanstans. Dessvärre har han sina kompisar i ett av våra regerande partier. Men kanske, kanske, någon gång inom en snar framtid att någon trots kompisförhållanden vågar flytta på honom och ge polisen en chef som agerar igen. Det är uppenbarligen helt nödvändigt.

 

Avhoppade politiker

I går så läste jag att det lokalparti som jag själv lämnade i vintras är det parti i kommunen som har flest avhoppare i förhållande till storlek. Det är naturligtvis ingen rolig läsning då jag var aktiv i många år och även var med och byggde upp partiet. Jag vet faktiskt inte anledningen till alla avhopp, men jag vet att ett parti, trots att det består av många människor, lätt blir sårbart när sådant här händer. Det är ju ingen hemlighet att partierna, både de lokala och riksdagspartierna har det tufft och alltid behöver fler aktiva medlemmar. Ofta är de flesta bara stödmedlemmar. Det är visserligen nog så viktigt att ha detta mentala stöd, men fler aktiva medlemmar är ändå angeläget.

Varför ett parti tappar förtroendevalda är väldigt olika och alla partier gör det mer eller mindre, och ju större parti, ju fler avhoppare. Det kan naturligtvis vara interna orsaker, men ofta så handlar det om mindre ”spännande” anledningar som att någon flyttar, får en annan livssituation eller att man inte har samma engagemang längre. Det händer även att vissa byter parti. En mandatperiod är hela fyra år och att då utgå ifrån att alla förtroendevalda ska stanna så länge vore bara naivt. Men det är alltid synd när avhopp sker. Ett parti med få avhopp är stabilare, vilket är bra för väljaren för det mesta. Men det kan också vara så att man inser att man har valt fel parti och då är det bäst för alla att lämna sitt uppdrag. En viss omsättning av politiker kan nog vara bra ibland och att få in lite nytt blod brukar vitalisera partiet, men det gäller att ha bra ersättare om många lämnar sina uppdrag.

Ju fler människor som är aktiva, ju fler finns som kan ta på sig uppdrag när det behövs under mandatperioden, eller vid en ny period så klart. Fler aktiva gör också att kvalitén blir högre eftersom det finns ett urval av människor och det ökar också chansen att man hittar någon som är intresserad och inte tar på sig uppdraget på grund av att ingen annan vill ha det. Det senare riskerar alla partier att drabbas av. Vidare så tror jag även att fler aktiva medlemmar kan förhindra avhopp eftersom fler delar på bördan om man uttrycker det så. Vissa lämnar nämligen för att det blir för tungt. Fler politiker behövs, då skulle samhället bli mycket bättre och inte bara på grund av ovanstående, utan även då fler är med och tar ansvar och får kunskap om hur vårt samhälle funderar.

Intressant av Josef Kurdman

Häromdagen så publicerades ett debattinlägg av Josef Kurdman: http://www.aftonbladet.se/debatt/article23574082.ab Han tar upp problemet med invandrarungdomar och deras enorma förstörelse av olika slag som bland annat bilbränder. Han gör intressanta reflektioner som andra inte vill eller vågar göra. Kanske för att den enklaste vägen är att skylla på arbetslöshet eller att ungdomarna vill protestera mot utanförskapet och att det hela därför är ett politiskt agerande. Ja, ungefär så säger han. Ett orsak till beteendet som han tar upp är problem mellan barn och föräldrar. Föräldrarna längtar hem och vill att barnen ska dela deras längtan, men det kan de ofta inte göra av naturliga skäl och det blir konflikter.

Något annat väldigt intressant som Kurdman berättar är att den här bedrövliga vandaliseringen inte förkommer i ungdomarnas hemländer. Där bränns inte bilar och kastas sten på polisen. Jag tror att många svenskar lever med tron att det är så som man gör där. Många tror säkert att det ofta är stor laglöshet på andra håll. Det kan naturligtvis stämma i vissa fall, men det är intressant att den här typen av kriminalitet inte är något som man skulle begå i sitt hemland.

Jag hoppas att du tar dig tid att läsa hela artikeln eftersom den är mer nyanserad än många andra. Men hur som helst så funderar man ju på varför detta kan pågå. Det har jag reflekterat över flera gånger här på bloggen och jag tror att det kan fortsätta just för att det går att hålla på. Problemen i vissa bostadsområden måste lösas och det snabbt, men kriminaliteten måste få bra mycket starkare reaktioner samtidigt som man tar tar i övriga problem. Varför ska Sverige vara det land där man bär sig åt på ett sätt som man aldrig skulle drömma om någon annanstans?

 

Clinton mot Trump

Alla verkar engagerade i USA:s presidentval och vi har ju länge haft en fascination av landet. Men, det är väl inte så märkligt egentligen med tanke på den supermakt det är, men nog är det mer än så för många. Kulturen lockar och influerar och får svenskar att resa dit, eller till och med bosätta sig där. Fast nu är det så klart presidentvalet som är på tapeten och jag känner dessvärre en viss sorg över det. Självklart så är det sorgligt att det verkar finnas så mycket skit att gräva fram om familjen Clinton, men det som är ännu värre är att Trump har tagit sig så långt. Någon med hans språk när det gäller beskrivning av andra människor är inte värdigt en presidenkandidat.

Men även annat stör en och det är hans syn på andra människor. Att han ohämmat vräker ur sig vad som helst är obehagligt. Vad är han då kapabel till om han får makt? Men hans bristande politiska erfarenhet, precis som Läfvens, är inte heller bra. Ett tungt uppdrag kräver kunskap och erfarenhet. Det som händer på andra sidan Atlanten angår oss både direkt och indirekt beroende på vad det handlar om. Men hur stor chans har han att vinna? Nattens valduell verkar ju inte ha gått lysande för honom. Det är vad man än anser om Hilary Clinton, både en smart och erfaren kvinna och hon har en politisk kunnighet som han aldrig kan tävla med.

De flesta diskussioner på facebook och twitter i natt handlade om Donald Trump under tiden som han och Clinton debatterade. Jag hoppas att inläggen kom till på grund av dumheter som han slängde ur sig och det blev ett stort antal kommentarer när han talade om att hans temperament var hans största tillgång. Ja jisses! Personligen så tror jag snarare att det är till hans nackdel och uttalandet säger väl en del om hans bristande självinsikt. Spännande är det i alla fall att följa valet och att landet kan få sin första kvinnliga president gör inte det hela mindre spännande. Fortsättning följer…

 

Skötsamma elever

Det är intressant att läsa om både föräldrar och lärare och deras olika åsikter om hur man ska få fler elever att sköta sig i skolan och vems ansvar detta är. Det är självklart vi föräldrar som är huvudansvariga för att ge våra älsklingar folkvett och gott uppförande. Vi ska se till att de vet vad respekt mot andra handlar om och vi ska lära dem grundläggande saker som gott bordsskick, vissa sociala färdigheter med mera. Lättare sagt än gjort kanske. Som mamma så vet jag vad svår föräldrarollen är många gånger och barn är barn, precis som ungdomar är ungdomar. Skolan ska också ge våra barn färdigheter som de behöver i sitt kommande vuxenliv, men den ska framför allt ge utbildning inom olika områden så att eleverna kan gå vidare till högre studier och arbete.

I min värld så är det inte skolans främsta roll att lära barnen att man inte slår sin kompis när man är sur eller att man inte lägger upp mer mat på tallriken än den som man tänker äta. Däremot så ska skolan lära mina barn att skriva, räkna, hur naturen fungerar, vad pytagoras sats är och så vidare. Däremot så tar inte det ena ut det andra så klart och något som kanske behövs mer av är ett gott samarbete mellan hemmen och skolan. Konflikter uppstår ofta under skoltid och då är det i första hand skolan som har ansvaret att lösa dem. Men går inte det, ja då får man gemensamt ta tag i problemen.

De flesta lärare som jag själv har haft kontak med har varit bra att ha att göra med, men det har funnits undantag, för alla lärare är dessvärre inte på rätt plats i yrkeslivet. Jag utgår ifrån att jag tillhör en minoritet, men jag anser inte att lärare ska kallas pedagoger, utan det de förr kallades, alltså lärare. Det känns som  att fokus har flyttats sedan titeln ändrades. Tydliga roller är viktigt och skolan bör absolut i början av varje termin tala om för föräldrarna vad deras egen roll är och vad som förväntas av hemmen. Tydlighet kan nämligen förebygga väldigt många problem, för det finns föräldrar som tyvärr tror att skolan inte främst ska undervisa, utan också göra sådant som åligger dem själva. Där har skolan ett ansvar när det gäller deras roll, så att alla vet vad som gäller.

 

 

Återigen blossar abortdebatten upp

Då tänker jag inte på en debatt för eller emot abort, utan debatten om samvetsfrihet. Jag har bloggat om detta tidigare. Nu diskuteras det friskt kring detta igen eftersom den religiösa barnmorskan Linda Steen åter är på krigsstigen efter att ha hon inte fått det jobb som hon ville. Anledningen är att hon vägrar utföra aborter. Jag blir alltid illa berörd när jag hör om sådant här. Vården är till för att hjälpa människor, inte ha åsikter om dem eller vägra att utföra vissa uppgifter på grund av att man anser dem felaktiga. Vårdpersonal ska och måste vara helt neutral.

Som patient så ska man inte ens behöva misstänka att det finns personal där man befinner sig som är dömande kring det man behöver hjälp med. Det borde även den här barnmorskan förstå och det gör hon säkert också, men vi människor står som bekant oss själva närmast. I det här fallet så anser jag dock att hon borde backa och det av respekt för de patienter som behöver den hjälp som hon vägrar utföra. Vi har alla rätt till adekvat vård och det utan att vi ska känna oss dömda av en del av personalen. Vidare så är det faktiskt ingen rättighet att vara barnmorska. Att utbilda sig till ett yrke där man vill välja bort vissa arbetsuppgifter är helt absurt. Då väljer man att göra något annat.

Abort ska däremot inte tas lätt på eftersom det är en stor tragedi när ett liv måste släckas, och när man hör att det finns kvinnor som kommer in både fyra och fem gånger så undrar man verkligen över hur någon kan hamna i en sådan situation. Men det är ett annat problem och det behöver tas tag i så klart. Ingen ska missbruka aborträtten. Men det finns sitationer där abort trots allt är det bästa och det är därför som vi har den rätten plus att kvinnor måste kunna få hjälp när de behöver den. Att det finns människor som fördömer detta är inget annat än sorgligt.

 

60 år med socialbidrag/försörjningsstöd

I år är det 60 år sedan Socialdemokraterna i sitt folkhemsbygge införde socialbidraget, numera formellt kallat försörjningsstöd. Jag tycker att det här var en bra reform, för alla medborgare ska kunna känna trygghet. Ingen ska behöva hamna på gatan eller gå hungrig. Ändå så kritiseras ofta socialbidragen och hur de fungerar. Det med rätta. Jag minns när man till och med kunde få hjälp till semester, något som jag anser är helt uppåt väggarna. Hur det är nu vet jag inte, men jag har ytterst svårt att tro att det finns socialkontor som är så generösa numera. Jag utgår även ifrån att man inte längre ger bidrag till nya barnvagnar, något som inte ens alla förvärvsarbetande har råd med.

Däremot så gillar jag inte att det ibland är så strikt så att människor som tillfälligt hamnar i en svår situation ska behöva sälja sin bil eller sitt hem. Det är verkligen att stjälpa och inte hjälpa. Ingen vet hur framtiden ser ut och medmänsklighet och smidighet måste alltid finnas. Alla borde därför få en rimlig chans att komma på fötter under en tid innan de ska behöva vidta åtgärder som sätter dem i en ännu svårare situation. Man kan även tänka sig att ge lån i större utsträckning om det är rimligt. Men vänta med att kräva sådant som försvårar för att komma tillrätta med situationen.

Men, det finns något som jag ogillar och det är att man år efter år, kanske ett helt arbetsliv kan gå på socialbidrag. Då är det självklart ett utnyttjande och ingen tillfällig hjälp. Det är väldigt märkligt att det ens är tillåtet att utnyttja systemet på det viset och utan motprestation. Eller också så är motprestationen för liten. Sedan så finns det de som verkligen kämpar och kan behöva hjälp men inte får det, sådana exempel hör man ofta om. Det är förkastligt. Jag tror att hela bidragssystemet bör ses över, men att vi ska ha den här tryggheten kvar, det är naturligtvis självklart.

 

 

Tänk om alla la sitt engagemang på att förbättra

Hur kommer det sig att vissa människor viger sitt liv åt att engagera sig i samhället, kanske som politiker eller på annat sätt, men hur som helst gör något som gagnar demokratin medan andra gör allt de förmår för att förstöra den? Jag har inget svar och ärligt talat så tror jag inte att någon har det. Vi är helt enkelt olika individer och alla vill inte omgivningen väl. Däremot så påverkar vår uppväxt ibland vilken väg vi tar. Men även där så kan man se gripande livsöden och usla förutsättningar för ett bra liv, och ändå så väljer vissa den goda vägen, om man uttrycker det så. Här finns många människor att beundra.

Eftersom jag har varit politiskt aktiv i så många år och på senare tid även haft förmånen att träffa politiker från fattiga länder, eller länder med stor ojämlikhet, så tror jag visserligen att förutsättningar och personlighet spelar roll, men att vi ändå har ett eget val. Jag har träffat så många som verkligen kämpar i motvind, men de ger inte upp. Det är annars enkelt att bara se omgivningens brister och skylla på det, istället för att se sin egen roll i saker. Som jag ser det så är vi alla skyldiga att göra det bästa av vad vi har och det handlar inte enbart om oss själva så klart, utan till stor del vår omgivning.

Varför kräver vi inte av alla att de ska vara goda samhällsmedborgare? Det är nämligen inte samma sak som att aldrig kunna förstå och hjälpa, för det är precis det vi ska göra, men det är fel att ta exempelvis dåligt beteende mot medmänniskor eller kriminaltet i försvar. ‘Men det gör väl ingen?’ kanske någon säger, men jo, det är många som gör det. Faktiskt! Tänk om alla som förstör för omgivningen såg sig i spegeln och erkände att de faktiskt, precis som majoriteten av alla skötsamma människor, har ett ansvar, både för sig själva och sina medmänniskor. Hur bra skulle vi inte kunna ha det då?

 

Höjt apanage!

Det är säkert inte alla som håller med mig nu, men personligen så tycker jag att det är otroligt provocerande att regeringen höjer kungahusets apanage. Det finns hur många hål som helst att stoppa pengarna i och man väljer detta! Jag ställer ytterst sällan olika poster emot varandra på det här sättet eftersom man behöver resurser på alla håll, men nu väljer jag ändå att göra det eftersom jag anser att den här utgiften är helt och hållet onödig. Kungahuset har stora tillgångar, tillgångar som de lyckats skaffa tack vare generöst apanage.

Jag är även förvånad att de själva ber om mer pengar på grund av förra årets utgifter. För hur många fungerara det så, att man kan komma efteråt och få pengar? Det hade gått att planera bättre för eller hålla nere utgifterna. Jo, jag vet deras roll och ja, jag anser att de ska ha apanage så länge som de finns, men jag tycker trots det att man måste våga säga att nu är det tillräckligt. Jag är väldigt förvånad över att regeringen gör den här prioriteringen.

Vad står i deras partiprogram då? Jo följande: ”I en demokrati ska ingen födas till ett offentligt ämbete. Vi har därför svårt att se monarkins plats i ett modernt demokratiskt samhälle och anser att den på sikt bör avskaffas.” (Miljöpartiet) ”Socialdemokratin vill upprätthålla och utveckla den demokratiska samhällsförvaltningen. I linje med detta har vi uppfattningen att statschefen ska utses i demokratisk ordning och att monarkin ska avskaffas.” (Socialdemokraterna) Så, vad ska man med ett partiprogram till när man inte följer det kan man undra. Vad mer skriver man och sedan gör tvärtemot?

 

Vad vill vi ha för politiker egentligen?

För vill ha dem, det vill vi, men hur ska de vara? Ska de vara helt felfria, så där otroligt perfekta som vi egentligen vet att ingen kan vara, eller ska de vara som folk är mest? Eftersom jag själv har varit förtroendevald så har jag många gånger funderat över detta när jag läser om saker som politiker ”gör”. Mycket är naturligtvis helt oacceptabelt. Vi kan dessutom inte bortse från vad som helst. Inte skulle det se bra ut med en politiker som håller på med penningtvätt, som har begått grova brott, kanske till och med mord, eller som anser att män har större värde än kvinnor och därför ska ha fler rättigheter. Nej, de går bort direkt så klart. Men annars då? Kan vi acceptera en p-bot? Eller en för blöt kväll ute, eller kanske att någon groda hoppar ut ur munnen även när den inte borde?

Personligen så tycker jag att det kan vara svårt ibland att avgöra om en politiker borde ha avgått eller inte när de blir indirekt eller direkt tvingade till det. För det mesta så är det nog det bästa, men är det det alltid? Dömer vi för hårt ibland? Jag tror det. Jag tror vidare, eller rättare sagt, anser, att media ibland blåser upp saker och gör stora rubriker av sådant som kanske bara borde bli små rubriker eller till och med få passera. Att jag skriver det här beror inte på att jag tycker att vad som helst ska ursäktas, men det blir alltmer utsatt att vara politiker och vill vi ha bra människor som tar på sig detta ofta väldigt krävande arbete, ja då måste vi nog acceptera att de är som folk är mest.

Politiker är i de flesta fall bra människor och de vill väl, men de är inga robotar utan de är mänskliga precis som alla vi andra. Man brukar säga att den som är utan skuld kastar första stenen. Det ordspråket kanske vi borde tänka på oftare när vi har åsikter. För vem vill ta på sig ett uppdrag när risken att få sitt liv förstört hela tiden lurar bakom hörnet? Det finns många exempel på politiker som inte har varit rikskändisar innan media snokat fram något som sedan har blivit en skandal och personen plötsligt har gått från okänd till ökänd. Jag kommer aldrig att försvara sådant som inte bör försvaras, men att hänga ut människor hur som helst kommer jag heller aldrig att acceptera. Politiker är faktiskt också människor.