Månadsarkiv: december 2016

GOTT NYTT ÅR!

Det blev ett långt uppehåll i bloggandet, men vi behöver alla koppla av och jul- och nyårshelgerna är perfekta för det, men i morgon så är jag tillbaka igen. Ha en fin kväll och ett gott 2017!

 

En riktigt god jul,

vill jag önska er, mina bloggläsare. Det kommer att bli något inlägg under mellandagarna, men annars så är det avkoppling och julfirande som gäller nu, hur intressant politiken än må vara. Må gott, njut av mat och dryck och koppla av oavsett om det blir en stilla jul eller en med stora fester.

 

Ytterligare en sorgens dag

Ja, vad ska man säga? Finns det någon som inte upplever tomhet och bestörtning i dag? Julstämningen i går kväll kom verkligen av sig när man fick höra om det hemska som hände i Berlin i Tyskland. Så tragiskt, så onödigt… Jo, det händer visserligen tragedier världen över, varje dag, året om, men ibland så blir det så påtagligt, det blir så nära på något vis. Vi människor skulle gå under om vi reagerade lika kraftigt på allt som händer hela tiden. En julmarknad som kanske drabbas på samma sätt i USA är lika tragiskt, men den är ändå inte nästgårds. Kanske handlar det delvis om att terrorn kommer en närmare på något vis.

Berlin ligger väldigt nära oss och många svenskar reser dit hela tiden. Själv var jag där i förra veckan och bodde precis vid den här julmarknaden, något som jag har gjort många gånger och jag passerade den varje dag och satt även en kväll och tog något att dricka tillsammans med min man. Det känns overkligt att nu se bilderna därifrån och veta att man lika gärna kunde ha varit ett av offren. Men det är inte främst det som är i mina tankar, utan tragedin för de drabbade. Oskyldiga människor har skadats och 12 har dödats av en galning som inte har några som helst sympatier för sina medmänniskor.

Men det går inte att blogga i dag och inte kommentera att Donald Trump nu är formellt vald till president. Det kan också räknas som en sorg, speciellt med tanke på att valet kanske inte har gått rätt till samt hans blivande ministrar och deras skruvade uppfattningar om vissa saker. Världen är en märklig plats, men vi kan bara fortsätta kämpa för att den ska bli bättre. Hoppet är ju det sista som överger oss.

 

ICLD:s arbete är ovärderligt

Jag har tidigare berättat om de projekt som ICLD har och där jag själv har varit med i de tre första, ett fjärde pågår och fler lär det bli. ICLD står för Internationellt centrum för lokal demokrati, och är en biståndsorganisation som finansieras av SIDA. Att som ICLD gör, alltså arbeta på lokal nivå är att engagera sig där vardagen sker och det är alltid där som det måste börja; fungerar inte det lokala så spelar det inte så väldans stor roll vad som händer högre upp när det gäller besluten som tas i form av lagar och annat som ska vara styrande för kommun- och regionarbetet.

Det kanske är lätt att tänka på biståndsarbete som sådant som enbart handlar om att skicka iväg pengar och förnödenheter, vaccin, bygga skolor och likande. Men det finns så mycket mer och att stärka kvinnor inom politiken är en del och en väldigt viktig sådan. Men även manliga politiker kan behöva utbildning och ny kunskap för att på bästa sätt tjäna demokratin och även det jobbar man med. Vidare så har även tjänstemän från demokratiskt eftersatta länder involverats i biståndsarbetet.

Jag tror verkligen på det här, för vi kan göra hur mycket vi vill inom olika områden och vi kan pumpa in hur mycket pengar som helst, men om inte demokratin fungerar så får aldrig medborgarna i ett land den frihet och de rättigheter som de ska ha. Jag menar inte att det ena är bättre än det andra och det finns mycket som kan räknas in bland det grunläggande, så det får aldrig bli endera eller, utan som nu, både och. Däremot så kan man alltid bli bättre och effektivare på det som görs och de år som jag har varit med i ICLD:s projekt så har det verkligen gått framåt och jag tror att det bara kommer att bli bätte och bättre.

 

Vi har en idiot till statsminister, i alla fall enligt Robert Gustafsson

Det haglar kommentarer efter Robert Gustafssons plumpa och högst olämpliga beskrivning av vår statsminister. Jag har själv haft ganska mycket åsikter om Löfven, bland annat på grund av hans politiska oerfarenhet, men att kalla honom idiot i offentlig media skullr jag aldrig göra. Att Gustafsson inte vet bättre gör mig verkligen förvånad. Sannolikt så försökte han bara vara rolig och så gick det överstyr. Vem har inte någon gång önskat att man kunnat bita tungan av sig? Finns det någon av oss som inte har gjort bort sig vid något tillfälle? Naturligtvis inte. Men vi har alla en gräns och det är bra att dra den gränsen vid att man aldrig tillåter sig att kalla andra för sådant som handlar om personliga påhopp. Har man en sådan gräns så slinker sannolikt inte saker som idiot ur en.

Jag tror trots allt att Robert Gustafsson ångrar sig och kommer att be om ursäkt, för han är en intelligent person som normalt sett kan föra sig. Det som däremot gör mig väldigt fundersam är alla påhejare till det han sa. Vissa kommentarer är dessutom långt ifrån klädsamma. Varför bryr sig så många inte om ifall vi människor blir mer och mer respektlösa mot varandra? Varför bryr sig inte föräldrar om att de lär sina barn att man kan behandla andra hur man vill? Var är för övrigt ens egen självrespekt? Hur kan man inte bry sig om att man framstår som obildad och som någon som inte kan diskutera på en normal nivå?

En statsminister måste tåla kritik även om den är hård, men har man åsikter om den politik som förs, ja då kritiserar man den, men ser ändå till att ha respekt för personen Löfven. Man får inte lättare fram sin kritik genom elakheter och att vara nedlåtande, faktiskt så blir det tvärtom. Ett tufft debattklimat är helt okej, men det ska ske med respekt och på en saklig nivå. Det är i alla fall min åsikt. Till sist så vill jag påpeka att väldigt många har reagerat emot det Gustafsson sa och det ger en ändå hopp. Alla gillar verkligen inte den typen av kommentarer. Tidningarna skulle heller inte ha skrivit om det ifall det var något normalt.

 

 

Nej, de handlar inte bara om män…

I går skrev jag om den jämställde lokalpolitikern som jag lyssnade till i Uganda, en man som står för värderingar som verkligen är viktiga för landets kvinnor. När jag tänker på honom och vad han sa, så tänker jag på hur resonemanget ofta går här hemma, visserligen inte hos alla, snarare inom en minoritet, men en stark sådan, vilket gör att det hela tiden sätts käppar i hjulen när det gäller lösningen på en stor del av kvinnoförtrycket och övergreppen i vårt land. Det handlar visserligen om män – vilket alltså är vad jag syftar på – oavsett vad det handlar om när det gäller kvinnoförtryck. Det kan vara ojämställdhet i allmänhet, till exempel på en arbetsplats, det kan vara ojämn fördelning av ansvaret för barnen, hot och våld, sexuella övergrepp och till och med så grova saker om mord. Men jag håller inte med om att det alltid ”bara” handlar om män, för det finns enorma kulturella skillnader. Det är långt ifrån samma som att alla svenska män vill ha jämställdhet och vi har själva haft samma kamp som många länder nu genomgår. En kamp som vi allt oftare måste föra även här hemma igen. Fast vi har kommit långt och det ska vi framhålla, inte tvärtom.

Politikern i Uganda berättade om att många kvinnor förbjuds att bli politiker, då deras män inte kan hantera detta. I extrema fall sker till och med mord om de inte lyder. Det är både obegripligt och förkastligt. Händer det i Sverige? Inte vad jag känner till i alla fall. Säker skulle det kunna hända inom vissa kulturer även här, då mord sker i större utsträckning inom vissa grupper och ofta drabbar kvinnor om de inte håller sig på mattan. Men tala för sjutton inte om män i allmänhet i dessa sammanhang.

Jag hävdar att svenska män utan tvekan är bland de mest jämställda och toleranta i världen och om vi vill hjälpa kvinnor som lever i förtryck så erkänner vi också detta. Då vågar vi se att det kommer hit en hel del män med en helt annan kvinnosyn än den de borde ha och vi kan förhindra brott mot både deras egna kvinnor och andra som blir drabbade. Vi borde ge de svenska männen ett erkännande och se dem som de förebilder som de för det mesta är. Det hjälper kvinnor och det kan kan även hjälpa män som behöver andra förebilder än vad de tidigare har haft. Det är svårt att lära gamla hundar sitta, men vi måste i alla fall försöka och det gör vi inte genom strutsmentaliteten.

 

 

Jämställda män

När jag nyligen var på ICLD-konferens (Internationellt centrum för lokal demokrati) i Uganda så fick jag bland annat chansen att lyssna till en manlig politiker som jobbade för jämställdhet. Han var förresten den som hade första passet på våra dagar och det blev en både intressant och positiv inledning. Det är fortfarande mycket arbete kvar att göra, men den här borgmästaren ansåg det självklart att kvinnor skulle ha samma möjligheter som männen i politiken. Han hade även en syster inom toppolitiken, men i en annan kommun än den han själv var aktiv i. Även övriga jämlikhetsfrågor engagerade honom och han berättade sin egen historia om hur han som barn fick börja arbeta och hur hur han som ung råkade ut för en olyka och fick amputera halva ena benet.

Han tillhörde ändå de lyckligt lottade som hade fått chansen att utbilda sig och få ett bra arbete. Själv menade han att han sannolikt hade suttit på gatan och tiggt annars på grund av sitt handikapp. Att jag berättar den här historien beror på att det är så lätt att se allt elände i svåra situationer och sedan fokusera på det. Hans historia visar att även i rejäla uppförsbackar så går det med rätt medel att vända situationen till något bra. Kanske hans egna erfarenheter också hade gjort honom mer vidsynt och ödmjuk och att han därför lättare kunde sätta sig in i kvinnors situation. Det finns nämligen många män även i de mest ojämlika samhällen som vill väl och som förstår allas lika värde och att alla människor ska ha samma möjligheter.

Det är utifrån det positiva som vi ska bygga vidare samtidigt som vi parallellt jobbar med lösningen på de problem som finns. Men vi får aldrig låta det negativa ta över. För mig blev därför den här inledningen på konferensen en väldigt bra start. Det finns alltid lösningar på saker och det är genom samarbete och med fokus på det positiva som vi tar oss framåt. Fler måste få möjlighet att gå i skolan och jämställdhet ska vara självklart. Jag är övertygad om att även länder som Uganda kan ta sig dit och jag är stolt över att Sverige på olika sätt engagerar sig för detta både där och i andra eftersatta länder.