1,5 år kvar till valet

Om 1,5 år så är det val igen. Även om det är långt mer än ett år sedan som jag själv lämnade politiken så kommer jag att följa det med lika stort intresse som under alla år och alla valrörelser som jag var aktiv. Faktum är att hur det går, både på hemmaplan och i övrigt, ju fortfarande berör mig lika mycket. Att rösta är självklart, det var det redan första gången som jag gick till valurnan 1985. Min vännina och jag stegade in på posten på Odengatan och gjorde vår plikt för allra första gången. Jag kan inte påstå att jag var så väldigt politiskt insatt, men hade väl ändå en viss uppfattning om saker och inser i efterhand att jag redan då ”röstade rätt”. Den högtidliga känslan finns för övrigt fortfarande kvar.

Att få rösta borde naturligtvis vara en självklar rättighet, men så är det inte i alla länder. Att röstskolka skulle för mig kännas nonchalant därför mot alla som vill, men inte får uttrycka sin egen uppfattning. Den främsta anledningen till att rösta är ändå så klart egoistisk, jag vill ju att det parti som står för mina åsikter och värderingar ska få möjlighet att komma till makten. Men det skulle räcka alldeles utmärkt med argumentet att jag borde göra det av respekt för dem som kämpade för att även jag skulle få min rösträtt.

Det är inte ens hundra år sedan som Sverige fick allmän rösträtt. Det är något att ha i åtanke om man överväger sofflocket. Som sagt var, spännande kommer det att bli och det är det redan. Vissa politiska frågor debatteras dagligen, andra kommer och går. Vilka som blir hetast i valrörelsen återstår att se, även om vissa redan är självskrivna.

 

Om alla tänkte som Maud Olofsson gjorde

Det finns mycket av centerpolitiken som jag tycker är väldigt bra, men det finns annat som jag inte alls håller med om. Däremot så finns det en del grundläggande åsikter som deras före detta partiledare Maud Olofsson skriver i sin bok som jag helt och hållet instämmer i. Bland annat vikten av att hålla ihop i ett politiskt samarbete. Hon skriver om när alliansregeringen hamnade i svåra förhandlingslägen internt och hur hon och de andra ibland fick sätta samarbetet före partiets frågor. Men hon skriver också att svåra beslut kan ge utdelning längre fram. Taktik med andra ord!

Hon tar i sammanhanget också upp vikten av att hålla ihop för att visa regeringsduglighet och där tror jag att hon trycker på något väldigt viktigt. Om det blir för fladdrigt och partierna går emot samarbetet när de tycker att något inte passar, vilket kan leda till att regeringen spricker eller att samarbetet kommer att kärva rejält framöver, ja vem vinner på det? Absolut inte väljarna. För mig handlar det även om att kunna lita på varandra eftersom det annars ständigt finns en misstänksamhet mellan partierna. Moralen upprätthålls helt enkelt inte om någon säger en sak men gör en annan eller går emot en överenskommelse, något som sannerligen inte gynnar demokratin.

Men… man ska självklart få ut något av att vara lojal och jag tror att det är precis vad Olofsson menar, en bra samarbetspart belönas, en dålig får på sikt svårare att få igenom sin politik. Däremot så ska man vara en tuff förhandlare och det går alldeles utmärkt även i ett ärligt spel. Man är som ledare satt att driva partiets politik och det får man inte tumma på. För mig så är Maud Olofsson en förebild där: hon visste när hon kunde vara tuff och hon visste när hon skulle vara ödmjuk. Ingen lätt balansgång, speciellt inte då hon ofta hade partikamraternas åsikter att tampas med. Men jag tror att hon lyckades ganska hyggligt.

 

Funderingar kring Sveriges kvinnolobby

Sveriges kvinnolobby är en ideell paraplyorganisation för jämställdhetsarbete och väl värda respekt. http://sverigeskvinnolobby.se/om-sveriges-kvinnolobby/om-organisationen De jobbar för ett jämställt samhälle både på hemmaplan och globalt och har 46 organisationer under sig. De är bland annat remissinstans till regeringen och riksdagen. Sverige har kommit långt i jämställdhetsarbetet, men det finns mer att jobba med. I omvärlden är det rent ut sagt katastrof på vissa håll, och nej, män men unkna värderingar blir inte feminister för att de passerar gränsen till vårt land, även om vissa krafter hävdar att det bara handlar om män när problem uppstår. Men det var ett sidospår, så tillbaka till lobbyn.

I går skrev deras generalsekreterare Clara Berglund en artikel i Metro. http://www.metro.se/artikel/8-argument-du-kan-använda-om-någon-inte-vill-kalla-sig-feminist Det hade ju kunnat bli hur bra som helst, på självaste kvinnodagen och allt, en så viktig dag. Men den fick mig att fundera en del, även om hon fick med många bra poänger. Mitt inlägg idag är alltså inte för att racka ner på artikeln, men i de här sammanhangen där så många känslor svallar och okunskapen och ignoransen hos vissa människor (här kan vi dessvärre i många sammanhang tala om män i allmänhet) är bedrövligt stor, så tror jag att vissa av hennes åtta punkter hade kunnat formulerats bättre.

Under första punkten så skriver hon att feminism handlar om att förändra strukturer och att det väldigt lite handlar om hat. Men måste hat finnas med alls? Inte lockar vi fler av de okunniga männen att ansluta sig då. Under punkt fyra så skriver hon att om man inte vill kalla sig för feminist så måste man naturligtvis inte det, men hon undrar vad man vinner på det. Jag tror att vi skulle locka både fler kvinnor och män till jämställdhetsarbetet om de slapp just feministetiketten. Det är inget neutralt begrepp och många känner sig därför obekväma. Flera av hennes punkter tar upp just detta med att människor inte vill kalla sig för feministet. Det kanske är dags att hitta ett nytt, neutralt ord, som alla kan känna sig bekväma med.

 

En tanke till alla er kämpande kvinnor

Det kan vara allt från det lilla, det där man gör hemma i sin egen familj genom att stötta sina barn i skolan, uppfostra dem jämställt så att de inte växer upp med tron att killar är värda mer än tjejer eller att man försöker vara en bra kvinnlig förebild. Jag höll på att skriva ”för sina döttrar” och det är man ta mig tusan skyldig att vara om man vill ge dem så bra förutsättnignar som möjligt och sådant kan också ske i det lilla. Man behöver inte erövra världen för det. Hur många av oss kan det förresten? Men jag skrev inte ”för sina döttrar” eftersom det är precis lika viktigt att visa sina söner att en kvinna vill och kan och att hon precis som alla fäder ska ha möjlighet att välja själv som vuxen individ.

Idag tänker jag på kvinnor som är förtryckta av sina män och även av andra män. Det är bland annat för deras skull som vi som har bättre förutsättningar måste dra vårt strå till stacken. Men förtryck är inte samma sak som att alla kvinnnor accepterar sin situation och det finns många som protesterar på ett sätt som jag själv och de flesta andra nog skulle vara för fega för att göra. Stor respekt här! Jag tänker vidare på hur lite som behövs för att faktiskt påverka rent allmänt. När du pratar med dina barn om vad de drömmer om, tala med dem förutsättningslöst och inte utifrån kön, lås dem inte från början. Tjejer ska inte fösas in i någon fålla, de ska ha framtidstro även om största drömmen är att bli bilmekaniker eller militär.

En dag som 8 mars så tänker jag givetvis på alla starka kvinnor som jag har träffat genom åren när jag var politiskt aktiv och de har sannerligen varit många, både politiker och andra. Vilka förebilder det finns om vi väljer att se dem! Sedan så har vi alla dessa kvinnor i andra världsedlar som kämpar för att få en politiskt position och faktiskt lyckas, men där männen ändå fortsätter styra alldeles för mycket, kvinnor som trots motgångar siktar på att ta sig in i riksdagen i sina länder, som i sin roll som lokalpolitiker engagerar andra kvinnor i sin stad och så vidare. Jag känner många av dem och jag beundrar dem. De gör mig stolt som kvinna. Det är dessa som verkligen kommer göra skillnad när de vågar och orkar vara kvinnliga förebilder i länder där många av männen helst skulle slippa dem som kolleger inom politiken. Ha en bra dag och fortsätt förändra. Vi kan lyckas om vi vill! Något annat får vi aldrig tro.

 

Vilka alternativ finns för ungdomar mellan 14–17 år?

Jag talar om ungdomar som inte vill gå i skolan och ser upp till gangstrar och hamnar fel i livet och sedan blir kriminella. Här i Huddinge så finns det något som heter ”Fråga din politiker” och frågeställaren som funderar över just detta tar upp problemet med ungdomar som inte studerar eller inte kan få något jobb. Det som jag själv tänker på när jag läser frågan är hur vi kan tillåta att det blir så här. Omyndiga lär ju ha vårdnadshavare, i de flesta fall sina föräldrar. Om inte, så finns ett ansvar som samhället i övrigt måste ta. Men det spelar ingen roll vilken eller vilka vuxna som har ansvaret för ungdomarna, att de får dra omkring utan sysselsättning är alldeles galet.

Att man som ung kan hoppa av skolan kan bara ske om det tillåts. Ett studieuppehåll, visst, under speciella omständigheter, men att sluta skolan innan man ens är färdig med den är helt oacceptabelt. Vi kan inte ursäkta det med att alla inte klarar av den och så vidare. Ungdomars begåvning är inte kopplat till bostadsadressen, så varför skulle fler i Flemingsberg än i andra bostadsområden tillåtas sluta i förtid? Hur tänker de vuxna i dessa ungdomars närhet? Jag vet precis hur det är att ha skoltrötta ungdomar, men att hoppa av är och får aldrig vara ett av alternativen på problemens lösning.

När jag tänker på det här så blir jag både arg och ledsen, för det är orättvist att ställa krav på vissa ungdomar, men inte alla. Som att en del av dem inte är värda en grundutbildning med den trygghet som det innebär? Varför ska vissa gå in i vuxenlivet med stukad självkänsla och tro att de inte ens klarar av grundskolan trots att de med rätt stöd klarar av lika mycket som alla andra? Ja det som kan tyckas självklar är det uppenbarligen inte, men vuxenvärlden är skyldig att både hjälpa och ställa krav på alla ungdomar. Att ”offra” ett antal är bara fel och sorgligt. Så mitt svar på frågan skulle ha varit att ingen ska behöva stå utan vare sig skola eller arbete i den åldern, det är de för unga för. Skolan först, jobb sedan. Andra alternativ är uteslutna.

 

Barn är olika

I debatten om skolan, stökiga ungdomar med mera så måste vi alltid ha i minnet att barn är olika. Det finns föräldrar som kämpar mer än de flesta, men ändå så räcker det inte. De här familjerna behöver naturligtvis mycket stöd och ibland experthjälp. Så är det alltid, vad man än diskuterar så finns det alltid undantag, saker är inte svart eller vitt – någonsin. Men rent generellt så kan många föräldrar göra mer. Jag tror även att barn som har exempelvis koncentrationsstörningar som lätt gör att de hamnar i problem, behöver ännu tydligare regler. Det är inte att vara hård, utan att vägleda.

Det här måste skolan kunna hantera. Om dessutom alla som inte har barn som kräver mer än normalt tar större ansvar så finns också resurser att hjälpa dem som verkligen behöver det. Därför så måste vi lyfta fram föräldraskapet och det ansvar som man därigenom har. Det är orättvist mot dem som verkligen behöver hjälp att andra tar resurser från dem. Det är ju inte bara en gång som vi har hört uppgivna lärare vädja till föräldrar att ta ansvar för sina barn och sätta gränser med mera.

Men alla vuxna har ansvar för kommande generationer och tar vi det så får vi ett fantastiskt samhälle. Det är jag övertygad om. Det skulle dessutom öka tryggheten för både barn och föräldrar eftersom det alltid finns någon som ser och stöttar. Men som sagt var, för våra barns skull så måste vi komma ihåg att alla är olika, en del har medicinska problem, andra mognar bara lite senare. Med rätt hjälp så ger vi ändå alla chansen att få ett bra liv. Ingen förtjänar mindre.

 

Kultur och museer

Museer är för många kulturintresserade något som är väldigt uppskattat. För ungefär ett år sedan blev inträdet till flera museer i Stockholm, de som ligger mest centralt, gratis. Detta för att fler ska ta del av vårt kulturarv. Bra tanke i och för sig, men jag minns att många ute i landsorten reagerade. Varför då kan man undra? Jo eftersom det inte finns något som är gratis, så måste ju pengarna tas någonstans ifrån och det är vi alla med och finansierar eftersom det inte är Stockholms kommun som finansierar det gratis inträdet. Vi stockholmare har ju möjlighet att utnyttja det här, det är inte lika enkelt om man bor i Haparanda eller Ystad. Men tanken är så klart god.

Vidare så finns det en hake till, och det är att gratis inte nödvändigtvis är mer attraktivt än det som kostar. Moderna museets 120 kronor i inträde för vuxna tidigare var väl saftigt, men att ta ett par tior betalt kan snarare vara mer attraktivt än helt gratis. Man känner att man får mycket för en liten summa. Museet signalerar samtidigt att här finns något som är värt att betala en slant för. Psykologi och pedagogik, svårare än så är det inte. Det gör också att skattepengarna räcker längre. Sedan så tänker man så klart på att om man är en familj som ska gå och speciellt om man har flera barn så kan det bli kännbart. Där borde man kunna ha ett familjepris.

Kultur är både fantastiskt och viktigt och oavsett vad man tycker om gratis inträde till museer så är det bra att staten satsar, även om jag i förrgår skrev att kulturen syns för lite, för det gör den verkligen. Men frågan är om just den här satsningen till stor del inte mer gynnar utländska turister än oss själva. Kanske har jag fel där, men just museer brukar vara poppis när man är utomlands. Nej, jag håller fast vid att en liten summa alltid ska tas ut. Däremot så kan barn till och med 15 år få gå in gratis.

 

 

Flyktingläger och neddragningar till Västsahara

Flyktingläger… Kanske reagerar vi mindre på ordet nu än förr och då av den enkla anledning att vi hör om dem så ofta. Det gör inte plågan mindre för dem som befinner sig där. Ingen borde bo i ett sådant, men många gör det, uppskattningsvis 60 miljoner människor är på flykt. De flesta flyr i sitt eget land och det är ju så att man helst inte vill lämna det som trots allt är hemma för en. Siffran har jag fått från Röda korset. Hur många som bor i läger av dessa vet jag inte, men sannolikt de flesta. Jag har tidigare skrivit om flyktingläger och det är bland det mest utsatta man kan bo i då tillgång på framför allt vatten är minimal. Det gör det svårt att sköta både hygien och klara av sin matlagning.

Att jag återigen skriver om alla dessa utsatta människor handlar inte om annat än att de är så osynliga. Många blir otroligt upprörda över flyktingars situation i Sverige, och jag försvarar naturligtvis inte heller vad som helst, men vad jag vill få fram är att ett trist och trångt boende på en förläggning här trots allt är enormt mycket bättre än ett läger ute i ingenstans i ett fattigt land där det kanske även förekommer krig. I Sverige har vi rinnande vatten, mat, toalett, värme, med mera. I ett flyktingläger i andra länder så finns ofta inget av detta i den omfattning som det borde om det ens finns alls.

I Västsahara har många människor levt på flykt sedan 1975, men var kommer de in i debatten om humana förhållanden? Det delas ut matpaket, men inte med tillräckligt näringsriktig mat och många blir därför sjuka. Vad gör Sverige åt detta? Jo, för att klara av vad det kostar med de flyktingar som vi har tagit emot så minskar man biståndet dit från 15,5 miljoner till 5 miljoner. Man skäms! Vi måste förstå att det finns större armod i vår omvärld än den vi ser här hemma när det gäller människor på flykt. Kanske vi måste acceptera viss trångboddhet under en period eller lite lägre standard då det trots allt är fred här och att få äta sig mätt är självklart på de flyktinganläggningar vi har i Sverige. Det eller att ännu fler blir sjuka och dör i till exempel Västsahara.

 

Vi måste alltid ha kultur

Till och från så är det ganska tyst om kulturen, alltså den som vi behöver för vårt välbefinnande och som rekreation. Där tilltalas vi av väldigt olika saker, men oavsett om vi tittar på konst eller kanske själva utövar kultur på olika sätt så måste vi alltid tänka på att det här är en viktig del av vårt samhälle. Kulturen berättar till stor del vilka vi är, inte bara som enskilda personer utan som folk. Vi mår bra av kultur och det är direkt nödvändigt för mångas välbefinnande.

Det finns naturligtvis sådant som aldrig kan prioriteras bort. Vi behöver alla utbildning för att kunna fungera i samhället och arbeta. Vi behöver ibland vård och vi behöver infrastruktur med mera. Men vi blir inte kompletta människor om vi inte även får rekreation och den ser olika ut för oss och därför så är det viktigt att tillfredsställa allas behov. Även andra fritidsintressen måste också få kosta, till exempel idrott.

När vissa samhällskostnader blir höga så ser man ibland att kultur dras ner på, men frågan är hur långsiktigt man tänker då. Mår vi bra så kostar vi samhället mindre. En annan viktig förutsättning är att vi har människor som har kultur som arbete och de måste få betalt för det de gör. Även sponsring till kulturella verksamheter från våra myndigheter är nödvändigt. Det ska givetvis ske med sunt förnuft, men det får aldrig prioriteras bort.