Månadsarkiv: mars 2017

Vilka alternativ finns för ungdomar mellan 14–17 år?

Jag talar om ungdomar som inte vill gå i skolan och ser upp till gangstrar och hamnar fel i livet och sedan blir kriminella. Här i Huddinge så finns det något som heter ”Fråga din politiker” och frågeställaren som funderar över just detta tar upp problemet med ungdomar som inte studerar eller inte kan få något jobb. Det som jag själv tänker på när jag läser frågan är hur vi kan tillåta att det blir så här. Omyndiga lär ju ha vårdnadshavare, i de flesta fall sina föräldrar. Om inte, så finns ett ansvar som samhället i övrigt måste ta. Men det spelar ingen roll vilken eller vilka vuxna som har ansvaret för ungdomarna, att de får dra omkring utan sysselsättning är alldeles galet.

Att man som ung kan hoppa av skolan kan bara ske om det tillåts. Ett studieuppehåll, visst, under speciella omständigheter, men att sluta skolan innan man ens är färdig med den är helt oacceptabelt. Vi kan inte ursäkta det med att alla inte klarar av den och så vidare. Ungdomars begåvning är inte kopplat till bostadsadressen, så varför skulle fler i Flemingsberg än i andra bostadsområden tillåtas sluta i förtid? Hur tänker de vuxna i dessa ungdomars närhet? Jag vet precis hur det är att ha skoltrötta ungdomar, men att hoppa av är och får aldrig vara ett av alternativen på problemens lösning.

När jag tänker på det här så blir jag både arg och ledsen, för det är orättvist att ställa krav på vissa ungdomar, men inte alla. Som att en del av dem inte är värda en grundutbildning med den trygghet som det innebär? Varför ska vissa gå in i vuxenlivet med stukad självkänsla och tro att de inte ens klarar av grundskolan trots att de med rätt stöd klarar av lika mycket som alla andra? Ja det som kan tyckas självklar är det uppenbarligen inte, men vuxenvärlden är skyldig att både hjälpa och ställa krav på alla ungdomar. Att ”offra” ett antal är bara fel och sorgligt. Så mitt svar på frågan skulle ha varit att ingen ska behöva stå utan vare sig skola eller arbete i den åldern, det är de för unga för. Skolan först, jobb sedan. Andra alternativ är uteslutna.

 

Annonser

Barn är olika

I debatten om skolan, stökiga ungdomar med mera så måste vi alltid ha i minnet att barn är olika. Det finns föräldrar som kämpar mer än de flesta, men ändå så räcker det inte. De här familjerna behöver naturligtvis mycket stöd och ibland experthjälp. Så är det alltid, vad man än diskuterar så finns det alltid undantag, saker är inte svart eller vitt – någonsin. Men rent generellt så kan många föräldrar göra mer. Jag tror även att barn som har exempelvis koncentrationsstörningar som lätt gör att de hamnar i problem, behöver ännu tydligare regler. Det är inte att vara hård, utan att vägleda.

Det här måste skolan kunna hantera. Om dessutom alla som inte har barn som kräver mer än normalt tar större ansvar så finns också resurser att hjälpa dem som verkligen behöver det. Därför så måste vi lyfta fram föräldraskapet och det ansvar som man därigenom har. Det är orättvist mot dem som verkligen behöver hjälp att andra tar resurser från dem. Det är ju inte bara en gång som vi har hört uppgivna lärare vädja till föräldrar att ta ansvar för sina barn och sätta gränser med mera.

Men alla vuxna har ansvar för kommande generationer och tar vi det så får vi ett fantastiskt samhälle. Det är jag övertygad om. Det skulle dessutom öka tryggheten för både barn och föräldrar eftersom det alltid finns någon som ser och stöttar. Men som sagt var, för våra barns skull så måste vi komma ihåg att alla är olika, en del har medicinska problem, andra mognar bara lite senare. Med rätt hjälp så ger vi ändå alla chansen att få ett bra liv. Ingen förtjänar mindre.

 

Kultur och museer

Museer är för många kulturintresserade något som är väldigt uppskattat. För ungefär ett år sedan blev inträdet till flera museer i Stockholm, de som ligger mest centralt, gratis. Detta för att fler ska ta del av vårt kulturarv. Bra tanke i och för sig, men jag minns att många ute i landsorten reagerade. Varför då kan man undra? Jo eftersom det inte finns något som är gratis, så måste ju pengarna tas någonstans ifrån och det är vi alla med och finansierar eftersom det inte är Stockholms kommun som finansierar det gratis inträdet. Vi stockholmare har ju möjlighet att utnyttja det här, det är inte lika enkelt om man bor i Haparanda eller Ystad. Men tanken är så klart god.

Vidare så finns det en hake till, och det är att gratis inte nödvändigtvis är mer attraktivt än det som kostar. Moderna museets 120 kronor i inträde för vuxna tidigare var väl saftigt, men att ta ett par tior betalt kan snarare vara mer attraktivt än helt gratis. Man känner att man får mycket för en liten summa. Museet signalerar samtidigt att här finns något som är värt att betala en slant för. Psykologi och pedagogik, svårare än så är det inte. Det gör också att skattepengarna räcker längre. Sedan så tänker man så klart på att om man är en familj som ska gå och speciellt om man har flera barn så kan det bli kännbart. Där borde man kunna ha ett familjepris.

Kultur är både fantastiskt och viktigt och oavsett vad man tycker om gratis inträde till museer så är det bra att staten satsar, även om jag i förrgår skrev att kulturen syns för lite, för det gör den verkligen. Men frågan är om just den här satsningen till stor del inte mer gynnar utländska turister än oss själva. Kanske har jag fel där, men just museer brukar vara poppis när man är utomlands. Nej, jag håller fast vid att en liten summa alltid ska tas ut. Däremot så kan barn till och med 15 år få gå in gratis.

 

 

Flyktingläger och neddragningar till Västsahara

Flyktingläger… Kanske reagerar vi mindre på ordet nu än förr och då av den enkla anledning att vi hör om dem så ofta. Det gör inte plågan mindre för dem som befinner sig där. Ingen borde bo i ett sådant, men många gör det, uppskattningsvis 60 miljoner människor är på flykt. De flesta flyr i sitt eget land och det är ju så att man helst inte vill lämna det som trots allt är hemma för en. Siffran har jag fått från Röda korset. Hur många som bor i läger av dessa vet jag inte, men sannolikt de flesta. Jag har tidigare skrivit om flyktingläger och det är bland det mest utsatta man kan bo i då tillgång på framför allt vatten är minimal. Det gör det svårt att sköta både hygien och klara av sin matlagning.

Att jag återigen skriver om alla dessa utsatta människor handlar inte om annat än att de är så osynliga. Många blir otroligt upprörda över flyktingars situation i Sverige, och jag försvarar naturligtvis inte heller vad som helst, men vad jag vill få fram är att ett trist och trångt boende på en förläggning här trots allt är enormt mycket bättre än ett läger ute i ingenstans i ett fattigt land där det kanske även förekommer krig. I Sverige har vi rinnande vatten, mat, toalett, värme, med mera. I ett flyktingläger i andra länder så finns ofta inget av detta i den omfattning som det borde om det ens finns alls.

I Västsahara har många människor levt på flykt sedan 1975, men var kommer de in i debatten om humana förhållanden? Det delas ut matpaket, men inte med tillräckligt näringsriktig mat och många blir därför sjuka. Vad gör Sverige åt detta? Jo, för att klara av vad det kostar med de flyktingar som vi har tagit emot så minskar man biståndet dit från 15,5 miljoner till 5 miljoner. Man skäms! Vi måste förstå att det finns större armod i vår omvärld än den vi ser här hemma när det gäller människor på flykt. Kanske vi måste acceptera viss trångboddhet under en period eller lite lägre standard då det trots allt är fred här och att få äta sig mätt är självklart på de flyktinganläggningar vi har i Sverige. Det eller att ännu fler blir sjuka och dör i till exempel Västsahara.

 

Vi måste alltid ha kultur

Till och från så är det ganska tyst om kulturen, alltså den som vi behöver för vårt välbefinnande och som rekreation. Där tilltalas vi av väldigt olika saker, men oavsett om vi tittar på konst eller kanske själva utövar kultur på olika sätt så måste vi alltid tänka på att det här är en viktig del av vårt samhälle. Kulturen berättar till stor del vilka vi är, inte bara som enskilda personer utan som folk. Vi mår bra av kultur och det är direkt nödvändigt för mångas välbefinnande.

Det finns naturligtvis sådant som aldrig kan prioriteras bort. Vi behöver alla utbildning för att kunna fungera i samhället och arbeta. Vi behöver ibland vård och vi behöver infrastruktur med mera. Men vi blir inte kompletta människor om vi inte även får rekreation och den ser olika ut för oss och därför så är det viktigt att tillfredsställa allas behov. Även andra fritidsintressen måste också få kosta, till exempel idrott.

När vissa samhällskostnader blir höga så ser man ibland att kultur dras ner på, men frågan är hur långsiktigt man tänker då. Mår vi bra så kostar vi samhället mindre. En annan viktig förutsättning är att vi har människor som har kultur som arbete och de måste få betalt för det de gör. Även sponsring till kulturella verksamheter från våra myndigheter är nödvändigt. Det ska givetvis ske med sunt förnuft, men det får aldrig prioriteras bort.