Månadsarkiv: april 2017

Trevlig Valborgsmässoafton!

Jag hoppas att ni får en trevlig valborg. I morgon är jag tillbaka med ett nytt inlägg om mina politiska funderingar, men idag firar vi att våren är här.

 

Annonser

Yttrandefrihet och bokmässa

Det stormar kring den kommande bokmässan och jag ska erkänna att jag fick fundera innan jag tog ställning för om jag tyckte att det var bra eller dåligt att tidningen Nya Tiders för andra året får delta. Min slutsats är att jag anser att bokmässan gör rätt, även jag ogillar det de står för och det de gör. Yttrandefrihet är viktigt i Sverige och jag tror att ju mer vi människor umgås och pratar med varandra, ju mindre är risken att de med extrema åsikter verkligen kan göra verklighet av det de vill. Att utestänga andra, även dem med avskyvärda åsikter, leder sannolikt inte till något gott. Det är ju inte så att de slutar tycka som de gör, men de kommer att göra det med en ännu större offerroll och känsla av exkludering och de kommer än mer att verka i det fördolda.

Widar Andersson har skrivit en ledare om Nya Tiders deltagande på bokmässan: http://www.folkbladet.se/opinion/konkurrens-med-extrema-inslag-om4620437.aspx Som alltid så formulerar han sig på ett sansat och vettigt sätt. Maria Kälsson som är vd för mässan säger så här angående de författarprotester som pågår: ”Vi beklagar att dessa författare inte kommer till årets bokmässa. Men vi respekterar fullt ut att de har en annan ståndpunkt än vår. Åsiktsfrihet gäller naturligtvis även de författare som avstår från att delta.”

Nu kan man av en bokmässa inte kräva att de ska släppa in rasister och andra, för det är inte så lagen om yttrandefrihet fungerar. Men jag tror att ett öppet samhälle där vi inte delar upp oss i allt för stor utsträckning är det bästa. Däremot så förstår jag protesterna och har respekt för dem. Frågan är svår, fast att bojkotta bokmässan är inte den bästa vägen. Men det är min åsikt.

 

Vila i frid

Idag är det fredag, precis som när terrordådet ägde rum för tre veckor sedan. Det är helg, solen skiner och våren är här. Ändå så känner jag stor sorg; dådet har nu krävt sitt femte dödsoffer. Jag var vare sig släkt eller vän till någon av personerna, men jag blir ändå så ledsen och berörd. Orden tar på något vis slut, vilket de har gjort för så många de här veckorna eftersom det är så hemskt och allt redan verkar vara sagt.

I gårdagens Bara politik på expressen.se var bland annat Ebba Busch Thor med. Där talades om terrorism och om all den kärlek som Sveriges befolkning har visat varandra. Själv så tycker jag att det är underbart, vilket även hon gjorde, men som Thor sa, man kan inte bekämpa terrorism med kärlek. Nej vi behöver göra mer och vi får inte vara naiva. Jag litar trots allt på de myndigheter vi har. Sedan så gäller det att de får rätt resurser.

Men mer tänker jag av respekt till det femte offret inte skriva i det här inlägget. Det får utvecklas en annan dag. Allt jag kan säga nu är vila i frid.

 

Då var slöjdebatten igång igen

Oj vilka rubriker och diskussioner det har blivit efter att en kvinna har gått ut i media då hon inte fick det jobb hon ville ha om hon inte tog av sig slöjan. Som vanligt så läser jag kommentarer och ser försvinnande få som anser att SAS, som det handlar om i det här fallet, har gjort något fel. De har en klädkod och den handlar om enhetlig klädsel och inga religiösa symboler. Hon fick göra fyra tester som hon klarade och blev sedan kallad till intervju. Det var där som arbetsgivaren informerade om klädkoden. Detta kan man så klart ha åsikter om, men är man osäker så är det alltid bäst att fråga.

Jag anser att SAS har gjort rätt, det går nämligen inte att ställa krav när det gäller religiösa eller politiska symboler hos vissa av personalen, men inte andra. Dessutom så är Sverige världens mest sekulariserade land och därför så lär det här inte ha kommit som en överraskning för kvinnan. Jag kan förstå att hon hamnar i en mycket knepig situation, men jag hoppas att hon verkligen reflekterar över om hennes tro och identitet måste vara så starkt förknippade med slöjan så att hon hellre väljer arbetslöshet.

Miljöpartiet har idag ryckt ut för att tala om att SAS och andra arbetsgivare som inte tillåter vissa symboler hindrar att kvinnor som bär slöja fullt ut kan ta del av arbetsmarknaden. http://www.expressen.se/debatt/oroande-att-just-sas-nekar-anstallda-att-bara-sloja/ Där håller jag inte med, även om jag aldrig skulle drömma om att försöka förbjuda slöja privat. Men för att ett samhälle ska fungera så väl som möjligt så är det bästa att vi alla anpassar oss och i det här fallet så är det kvinnornas religion alternativt deras kultur som sätter upp hindren, inte SAS eller andra som vill att personalen ska vara neutral. Vi måste kunna diskutera vikten av att skilja på sitt privata jag och sitt professionella jag. Kan vi göra den skillnaden så försvinner många konflikter.

 

”Alla som kan arbeta ska arbeta”

Så sa finansminister Magdalena Andersson i senaste programmet av Bara politik. (Jo jag vet, det var förra onsdagen, men det är först nu som jag har haft chansen att se det.) Hur som helst så är det positivt att hon säger så, eftersom Socialdemokraterna gärna delar ut bidrag och förr var ivriga att förtidpensionera arbetsföra människor. Frågan är bara om hon har partiet med sig. Jag hoppas verkligen det och kanske har samhällets förändringar gjort att de inser det felaktiga i att människor ska kunna gå på bidrag ett helt arbetsliv.

Men alldeles för många har levt på det viset även under Moderatstyrda regeringar och jag tror helt enkelt att det till stor del har berott på flat- eller feghet. Att kräva något av någon som säger sig inte klara av det ger lätt reaktioner från omgivningen. Men sakernas tillstånd ändrar alltid på sig och låter man pendeln svänga för långt åt ena hållet så riskerar den att svänga för långt åt andra också. Med andra ord: jo, alla som kan ska jobba, men man måste inse att inte alla alltid kan.

Sedan så kan arbetsförmågan vara medsatt och då är det bätte att man jobbar det som är 100 procent för en själv, vilket i praktiken kan vara 25 procent av arbetstiden. Där borde flexibiliteten bli mycket större, för risken är att sjuka tvingas arbeta mer än vad de klarar av, eller att de bli sjukskrivna helt, vilket kan vara väldigt nedbrytande då ett arbete handlar om så mycket mer än inkomst, inte minst sociala relationer. Men jag vill tro gott om våra politiker och ser fram amot bättre arbetsmarknadspolitik oavsett parti och regering.

 

Folkstyre

Jag har skrivit om demokrati och deltagande tidigare, men det kan aldrig nog påpekas hur viktigt det är att vi värnar om den demokrati vi har. Från regeringens sajt har jag kopierat följande:

”Ordet demokrati betyder folkstyre, vilket innebär att all makt utgår från folket. I en demokrati har medborgarna ett gemensamt ansvar för samhället de lever i. Det är därför viktigt att alla människor engagerar sig i samhällsutvecklingen. Genom att delta och påverka skapar vi vår gemensamma framtid.

Den kanske mest grundläggande möjligheten att påverka är att utnyttja rätten att rösta. På kommun-, landstings-, riks- och EU-nivå har väljarna möjlighet att uttrycka sin åsikt genom att rösta på det parti och/eller den person som stödjer deras värderingar. I frågor av särskild vikt har man även möjlighet att säga sin mening i folkomröstningar.”

Just det som de säger om vi har ett gemensamt ansvar tycker jag är speciellt viktigt. De flesta av oss har åsikter, men bara en liten minoritet vill ta på sig politiska förtroendeuppdrag. Det är synd för det finns så mycket kompetens och klokhet som aldrig kommer politiken till gagn. Tänk om fler vore beredda att åtminstone en mandatperiod vara politiker, vilken vitalisering av demokratin det skulle bli. Som före detta politiker kan jag säga att politik är både roligt och givande och jag har än inte träffat en politiker som har ångrat att de tog på sig uppdrag. Funderar du? Gör slag i saken, både för din egen och samhällets skull. Du behövs.

 

”Vuxna i förorten måste ta ansvar”

 

De orden är hämtade från en debattartikel i DN. Det är visserligen lite mer än 1,5 månad sedan den här debattartikeln skrevs, men den är väl värd att läsas, speciellt som det ändå lite grand verkar vara ett uppvaknande på gång i samhället där äntligen föräldraansvar börjar utkrävas. Det är trots allt så att samhället (vilka ju även alla föräldrar är en del av) kan göra allt de förmår, men vill inte föräldrarna delta som ansvariga för sina barn så är det nästan omöjligt att lösa problemen. Här gäller det verkligen att jobba förebyggande och kräva att föräldrarna har koll på sina barn och i de fall det behövs, samarbetar med myndigheterna.

Raziyeh Khodayari, invandrare och en person som brinner för samhällsfrågor har skrivit väldigt bra om just det här:  http://asikt.dn.se/asikt/debatt/vem-bryr-sig-om-oss-barn-i-fororten/de-vuxna-i-fororten-maste-ta-ansvar-for-sina-barns-framtid/ Han säger bland annat: ”Vi som kom till Sverige lockades av tryggheten och möjligheten att skapa en bättre framtid i ett land som är demokratiskt och solidariskt.” Så tror jag också att det är, de flesta vill börja om i trygghet, men uppenbarligen inte alla och de förstör enormt för de andra, alltså majoriteten av invandrare. Tyvärr drar många ändå alla över en kam.

Det han bemöter är ett annat debattinlägg: http://asikt.dn.se/asikt/debatt/vem-bryr-sig-om-oss-barn-i-fororten/ Det är skrivet av en gymnasiestuderande vid namn Shamm Salih som bor i Rinkeby. Hon skriver att det inte bara är föräldrarnas, utan alla vuxnas ansvar och det har hon verkligen rätt i. Däremot så anser jag inte att hon har lika rätt i att ”Vi vill bygga upp ett tryggt och säkert samhälle för alla. Vi vill att Sverige ska satsa på oss och sluta vända ryggen mot oss.” Jag håller självklart med om det första, men att Sverige skulle vända exempelvis Rinkeby ryggen köper jag inte. Det satsas lika mycket där som på andra håll i Stockholm, problemet är bara att det finns alldeles för många individer som inte är intresserade av satsningar utan istället förstör. Det pågår också omfattande kriminalitet och det är ett enormt problem. Något som vore bra är om fler som vill påverka samhället engagerade sig politiskt, tog på sig förtroendeuppdrag och representerade sin stadsdel. Ingen annan kan nämligen göra det bättre än de som bor där.