Månadsarkiv: september 2017

Grattis Grace Mary Mugasa!

Grace Mary Mugasa är borgmästare i Uganda och sitter numera även i GPM:s globala organisations styrkommitté. Det här är ett nätverk för borgmästare/kommunstyrelseordföranden från städer eller storstadsregioner med fler än 250 000 invånare. Mugasa är en av alla kvinnor som har ingått som elev i ICLD:s biståndsarbete för att främja jämställdheten för lokala och regionala toppolitiker i eftersatta länder. http://www.icld.se

Jag har skrivit om dem tidigare och jag kommer att göra det igen, då jag anser att det här är en form av biståndsarbete som förtjänar mycket mer uppmärksamhet. Här kan du läsa intervjun med deras tidigare deltagare: http://www.icld.se/artikel/borgmastare-far-toppjobb-i-globalt-parlament Förutom att kvinnor som Grace Mary Mugasa förtjänar att lyftas fram, så är det viktigt att det görs för att visa andra kvinnor att det går att få makt och att de har samma rättigheter som männen.

Man ska vara väl medveten om att det på flera håll finns politiska församlingar som ser väldigt jämställda ut, samtidigt som det är mer i teorin än i praktiken. Kvinnorna har många gånger svårare att få gehör för sina idéer. Det är viktigt för både dem och männen att de ges mer makt, för länder som är jämställda är välmående länder i mycket större omfattning och vill man ha demokrati så är det här självklart. Vi i Sverige kan göra mycket mer för att stötta jämställdheten i omvärlden, men även jämlikheten i stort. Det tjänar vi faktiskt på själva också då världen blir mindre orolig.

 

”Bara politik”

Tittade du på Bara politik i går? Om inte, gör gärna det, dels för att det är inressant rent allmänt så klart, men speciellt med tanke på Fridolins svar angående när han fick veta om Transportsyrelsens IT-skandal. ”Jag fick veta efter statsministern” var hans svar på när. Detta upprepade han när Niklas Svensson frågade om han fick veta i januari. Inte ja eller nej, utan efteråt. Gustav Fridolin är annars ganska rak i sina svar (med undantag så klart, precis som hos andra), och en av dem som i alla fall i mina ögon har moral och svarar ärligt. Men den här gången…

Fast det är klart, inte har han egentligen ljugit, men han har inte varit helt ärlig. Han är givetvis ärlig när han säger att han fick veta om skandalen efter att statsministern blev informerad. Däremot så är han inte ärlig när han undviker frågan om när detta var. Hans korta svar med ett uteblivet ”nej” är ju ett indirekt erkännande på att han faktiskt kände till detta tidigare än i år. Nu har väl ingen trott något annat, men det är ändå anmärkningsvärt och Miljöpartiet har legat ovanligt lågt i frågan med tanke på att de är ett regeringsparti.

Att så många statsråd inte skulle ha vetat något tidigare än vad de påstår är osannolikt. En fråga av den här digniteten som Transportstyrelseskandalen är givetvis sådant som diskuteras för att kunna hanteras på bästa sätt. Det är för övrigt märkligt att inte övriga riksdagspartier blev involverade efter en tid för att problemen skulle kunna lösas på bästa sätt. Allt mörkande och konstiga uttalanden gör ju bara att misstänksamheten från människor ökar. Jag hoppas att sanningen till sist kommer fram, oavsett vilka som har varit involverade, men jag beklagar samtidigt att annars duktiga politiker hamnar i den här situationen, oavsett om det beror på dem själva eller omständigheterna.

 

Vilket parti kommer att lyfta fram statens folkhälsomål i valdebatten?

Nu ska jag vara riktigt tråkig och svara: Inget! Det är helt ärligt vad jag tror, inget parti kommer att lyfta fram folkhälsan mer än nödvändigt nästa år. Att någon dessutom skulle driva statens alla elva folkhälsomål i valrörselsen, ja det kommer helt enkelt inte att hända. Jag önskar att det gjorde det och jag önskar att de här frågorna fick ökad status, men som före detta kommunalråd med folkhälsoansvar så vet jag hur lågt de står i kurs hos många. Förmodligen så skulle de flesta politiker säga att det inte är så, men tyvärr, vissa av målen får alldeles för lite utrymme.

Vilka är då de elva målen? Jo de här:

1. Delaktighet och inflytande i samhället
2. Ekonomiska och sociala förutsättningar
3. Barns och ungas uppväxtvillkor
4. Hälsa i arbetslivet
5. Miljöer och produkter
6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård
7. Skydd mot smittspridning
8. Sexualitet och reproduktiv hälsa
9. Fysisk aktivitet
10. Matvanor och livsmedel
11. Tobak, alkohol, narkotika, dopning och spel

Nu ingår ju flera av målen i den allmänna debatten, inte tu tal om det, men vissa saker borde få en mer framträdande roll, dessutom så borde det diskuteras mer hur olika saker påverkar målen. Det förebyggande arbetet måste också få mer utrymme i politiken. Men vad skulle behöva talas mer om då? Jo till exempel spelmissbruk som verkar vara en icke-fråga för många. Men med tanke på hur internet har påverkat speciellt unga och även gjort många människor till spelmissbrukare så är det märkligt att inte intresset för en lösning är större. Miljöer och uppväxtvillkor är visserligen något som får utrymme i debatten, men har det gjort så att en lösning siktas? Icke. Det här går att utveckla mycket och jag kommer att göra det framöver här på bloggen.

 

Ta chansen och bli politiker!

Jag har bloggat om det här förr, hur viktigt det är att vi alla tar samhällsansvar och engagerar oss på olika sätt. Politiken kan vara en väg och den behöver sannerligen fler människor. Nu är det mindre än ett år kvar till valet och partierna börjar så smått att annonsera och på olika sätt locka invånare och medborgare till att gå med i just deras parti. Jag hoppas att många tar den chansen. För det är verkligen en chans. Att vara politiker, oavsett om det är på heltid eller som fritidspolitiker, är väldigt givande. Även om man inte kan påverka allting, så kan man alltid påverka någonting, vilket alltid är mer än ingenting, så det finns alltså alltid en poäng med att engagera sig.

I dag läste jag i ett kommentarsfält på Facebook återigen det klassiska: Vi har de politiker som vi förtjänar. Det ligger mycket i det. Ju färre som ställer upp, ju sämre kvalité på politikerna riskerar vi att få. Men det är det som blir resultatet av att man främst ser ansvaret som andras, men inte sitt eget. Jag har många gånger undrat varför det är så svårt att få människor att engagera sig politiskt. Jag ångrar för egen del inte en sekund att jag själv var politiker i så många år som jag trots allt var. Visst var det tufft många gånger, det ska jag erkänna. Men det är ju så med allting, vissa saker är givande och roliga, andra är det inte.

Många människor är verkligen missnöjda med de politiker som företräder dem, och den politik som de för. Jag har respekt för sådant, men jag anser samtidigt inte att man bara kan klaga, utan att man måste göra någonting själv också. Det är bra att partierna försöker locka nya medlemmar till sig som kanske framöver kan bli aktiva och allra helst ta på sig uppdrag. Det behövs verkligen. Själv så ser med spänning fram emot att se vilka namn som kommer att stå på kommunfullmäktigelistorna där jag bor. Givetvis kommer de flesta var gamla kändisar för mig, men jag hoppas att jag får se många nya namn också. Funderar du bara lite grann på att engagera dig, ta steget, jag tror inte att du kommer att ångra dig. Ge politiken åtminstonde en mandatperiod, så gör du en stor samhällsinsats.

 

Vart tog miljön vägen i allt klimatprat?

Klimatet ja, det absolut största modeordet inom dagens politik och det sedan många år tillbaka. Där där som alla vet vad det är men kanske inte den exakta innebörden. Enligt SMHI så beskrivs det så här: ”Med klimat menas en beskrivning av vädrets långsiktiga egenskaper mätt med statistiska mått.” Naturvårdsverket skriver på det här viset: ”Med klimat menas de genomsnittliga väderförhållandena under en längre tid.” Det är alltså inget som är lika påtagligt som övriga miljöfrågor och sådant som vi snabbare ser konsekvenserna av, ändå så kommer miljöfrågor i allmänhet i andra hand numera. Det har under alla år gjort mig bekymrad. Faktum är att just miljöfrågorna var en av de saker som på 80-talet väckte mitt politiska intresse. Ändå så har jag inte engagerat mig så mycket som jag egentligen skulle ha velat. Varför? Därför att det inte går att prata miljö utan att samtidigt diskutera och etikettera allt med klimat.

Jag är fullt och fast övertygad om att vi skulle kunna engagera fler människor på ett bättre sätt om vi vågade prata om miljöfrågor, där ju klimatet faktiskt ingår, och inte tvärtom. Det här med klimatförändringar är abstrakt, det tar decennier eller ofta århundaden innan vi ser konsekvenserna av vad vi gör och dessutom så ändras klimatet konstant oavsett oss människor. Kan vi påverka då? Det är fullt möjligt, det säger jag inte emot. Jag tror precis som andra att vi gör det. Frågan är bara i vilken omfattning. Men det finns mycket annat som vi till hundra procent vet att vi påverkar här och nu, men de frågorna försvinner ofta i debatten. Det är just det som bekymrar mig.

När vi jobbade med olika dokument i kommunen när jag var politiker så försökte jag påverka det här, jag ville att formuleringar skulle bli tydligare och konretare, men det gick oftast inte. Kanske man gick med på att ändra lite lite, men så att det verkligen blev skillnad, nej det gick inte. Klimatet skulle baske mig med även där det egentligen inte behövdes ens. Är man i minoritet, eller som jag, helt ensam, ja då säger det sig ju självt att man inte får som man vill. Så var det många gånger även i andra frågor och jag är vare sig den första eller sista som är med om det. Vissa saker går som en röd tråd från vänster till höger; forumerlingar blir cementerade och då även åsikter så klart om man själv inte grubblar vidare. För mig är miljön en väldigt viktig fråga. Det finns så mycket som vi kan påverka i positiv riktning, men vill vi slippa skeptiker och vill vi att människor ska förstå, ja då måste vi driva frågorna på ett bättre sätt.

 

Landstingsvård efter misslyckad plastikkirurgi?

Ska sjukvårdspersonal moralisera kring vem som ska få vård? Ja säger vissa läkare, nej säger andra. I går så debatterades detta i Opinion och de flesta tittare ansåg att man fick skylla sig själv om man fick komplikationer efter ett plastikingrepp. Det gällde även om man hade andningsproblem, vilket en kvinna i publiken numera hade, plus andra problem efter att en klåpare hade opererat hennes näsa och sedan inte tog sitt ansvar. Det är så enkelt att spontant tycka att om man tar en medveten risk så får man också ansvara för konsekvenserna och betala för att få det åtgärdat. Men ändå… Det känns inte bra när vården börjar välja moraliskt vem som har rätt till den, före att se till vem som har störst behov.

Självklart så kan man tycka att den med ett medfött problem ska få vård före den som har gjort ett frivilligt ingrepp om än den personen har större problem. Men det blir problematiskt. De flesta plastikoperationer lyckas och det är en minoritet som får problem; vore risken mycket större så vore det lättare att moralisera, men vissa gör det alltså ändå. På grund av landstingets begränsade resurser så finns det sjukhus som inte hjälper en patient med misslyckad plastik överhuvudtaget. Men hur ställer sig samma läkare till mördaren som behöver vård? Eller rökaren som från början har vetat att detta kan ge cancer eller KOL? Eller den överviktige patienten som själv har ätit sig till sin övervikt? Om jag lider av cancer på grund av dåligt levene, ska jag då utestängas från vården så att bara de som har levt hälsosamt får hjälp då vi har bristande resurser?

Det här är knepigt och det är klart att man både i misslyckade plastikfall och i andra fall kan ha moraliserande åsikter, men var drar vi gränsen? Har vi inte alla gjort något fel någon gång eller tagit risker? Ska mobilprataren som krockar få betala för sin vård, men offret i den andra bilen få den gratis? Tanken är frestande, jag erkänner det, men vill vi verkligen ha det så? Jag tror inte det. Däremot så bör reglerna för vem som får utföra olika typer av vård vara mycket hårdare, en läkarlegitimation ska inte kunna räcka för att fuska lite här och var. Det måste dessutom gå att kräva ansvar från klinikerna som utför klåparjobb. Det ska naturligtvis även vara enklare att stänga av oseriös vårdpersonal även inom det privata. Men att någon innan vi har kommit så långt ska ha andningssvårigheter på grund av en misslyckad plastikoperation kan faktiskt inte vara rimligt.

 

Inse att det handlar om mer än bara ”kvinnan utanför Coop”

Vellinge kommun, kommunen som nu har förbjudit tiggeri är i fokus då de har beslutat om något som många, många fler människor vill se. Frida Boisen, krönikör på Expressen skriver om beslutet: http://www.expressen.se/kronikorer/frida-boisen-1/jag-skams-for-att-vara-svensk/ Hon frågar vem man vill vara, den som hjälper eller den som blundar. Personligen så vill jag vara den som hjälper, men inte genom underhåll av tiggeri; det finns alltså ingen motsättning här. Vissa av hennes formuleringar får mig att bli riktigt förbryllad då jag tycker att hon ofta skriver sunt, men här faller hon in i det allmänna resonemanget utan att fundera djupare på frågan. Detta är alltså vad jag läser ut av krönikan, men jag kan ha fel. Jag förstår också att det blir reaktioner på Vellinge kommunfullmäktiges beslut och det har redan överklagats, men jag kan ändå se något positivt i allt. Boisen tar naturligtvis upp en del relevanta fakta och dem ska vi vara medvetna om. Däremot så tror jag ändå inte att tiggeri är en lösning som ska ses som permanent.

Vi borde aldrig ha tillåtit migranternas tiggeri alls. När de kom så borde Sverige tillsammans med övriga EU ha reagerat omgående och krävt att de stater vars medborgare inte tillåts ha ett drägligt liv, tar sitt ansvar. Länder som är fattiga eller av andra skäl har svårt att göra vad de ska, måste få stöd, men att vi som nu skickar EU-pengar till dem som inte kommer alla människor till del, samtidigt som vi tar hand om deras medborgare och låter dem tigga kan aldrig vara en vettig långsiktig lösning. Det som retar mig i hennes krönika är att hon som skribent och med förmågan att formulera sig bättre, gör det enkelt för sig och som så många andra skriver människor på näsan som samvetslösa och bekväma. Som att människor som inte vill se tiggare hellre slänger in en summa på något konto och återigen lutar sig tillbaka i soffan. Det är att medvetet ställa människor emot varandra och det gynnar ingen fattig. Jag hoppas att debatten nu ska få oss att se lite djupare på problemet. Det är orimligt att länder som smiter undan sitt medborgaransvar kommer undan med detta, för Sverige kan aldrig hjälpa alla världens fattiga människor. Däremot så kan vi politiskt och med bistånd påverka och det är den bästa vägen att gå.

En annan viktig sak att ha i åtanke är att det i allra högsta grad påverkar vad som sker i gatubilden. En offentlig miljö med misär riskerar att leda till mer misär och sänka ett lands status. Det handlar inte om att rika vill slippa se fattiga, utan att det finns en poäng med att jobba för en hög social status och trygghet då det skapar ett bättre samhälle vilket i sin tur gynnar folkhälsan. Alla länders medborgare vill ha det på det viset och tack vare att vi har varit så målmedvetna i det arbetet och sedan har lyckats så bra så har vi har kunnat hjälpa många av världens människor. Nu lägger vi fokus på några få och vi gör det ofta på ett felaktigt sätt, samtidigt som vi glömmer dem som vi inte ser. Mänskliga rättigheter är grundläggande och vi kommer bara att lyckas om vi använder både hjärtat och hjärnan.

 

Grundskolebetyg och alkoholproblem

Föräldrar, politiker och skolpersonal, ni kan göra stor skillnad när det gäller förebyggande av alkoholproblem genom att se till att alla ungar klarar av grundskolan med bra betyg. Alkohol är för många en guldkant på tillvaron och det önskade man att den skulle få vara för alla, men tyvärr så är den i stället ett sänke eller rent av ett helvete för många. Det går nog inte med ord att beskriva den ångest som missbrukare måste ha. Men det drabbar inte bara den enskilde utan alla i dess omgivning. Vi måst prata mer om alkohol och hur vi kan förebygga skade- och missbruk. Vi kanske inte lyckas rädda alla från alkoholens klor, men nog borde vi kunna se till att majoriteten av unga i sitt framtida liv slipper alkoholproblem.

Hur viktigt är det då att klara av sina studier för att sedan få ett arbete och en ordnad tillvaro? Vi vet nu att den som går ut grundskolan med låga betyg löper tio gånger så stor risk att få alkoholproblem i framtiden jämfört med den som går ut med toppbetyg. Det är ingen liten skillnad. Tio gånger! Ser man på saken med de glasögonen så inser man hur viktig den första tiden i skolan är. Med andra ord: föräldrar, politiker och skolpersonal, se till att (allra helst) ingen lämnar grundskolan med bottenbetyg. Man behöver inte vara bäst i klassen, även om chansen till ett bra liv är större ju bättre man gör ifrån sig, men att inte ha en utbildning så att man kan få ett arbete, hur enkelt det än må vara, är alltså förödande. Nu tror jag givetvis att de flesta vuxna har ambitionen att alla elever ska klara av både grundskolan och fortsatta studier, men livet går inte alltid spikrakt och någonstans så brister det uppenbarligen.

Är samarbetet för dåligt när saker går snett? Lever vi med en syn att alla inte kan klara av grundskolan? Kanske. Men oavsett så måste alla föräldrar göra vad de kan för att stötta och uppmuntra sina barn, men även söka hjälp när de inte själva förmår göra det som behövs. Politikerna ska fatta beslut som gynnar alla elever och se till att resurser och befogenheter finns när de behövs. Skolpersonalen ska se till att alla elever oavsett förutsättningar ges en undervisning som de kan ta till sig och skolan måste reagera om något inte står rätt till i elevens hemmiljö. De måste även se till att ha en tät kontakt med föräldrarna när det behövs. Om alla tar sitt ansvar så tror jag är ytterst få skulle behöva lämna grundskolan med bottenbetyg. Då finns det nämligen alltid någon som fångar upp eleven när det behövs. Lättare sagt än gjort, men alla ungar är värda en likvärdig chans i livet.

 

Kyrkoval och sekularitet

I dag så är det kyrkoval och jag tänker inte orda så mycket om det, men det är klart att det blir lite reflektioner en dag som denna. När jag som ung var partipolitiskt aktiv i Centerpartiet så fick jag frågan om jag inte skulle ställa upp i valet. Ja, det var till och med kampanj övertalning, men jag var inte intresserad så sa jag nej. Jag känner däremot många som engagerar sig i kyrkovalet, endera som står på valsedlar eller så delar de ut sådana vid vallokalerna eller kanske är valförrättare. Är det något som politiken har lärt mig så är det tolerans och att vi alla ska få driva det vi tror på och jag känner säkert människor på varenda valsedel i min kommun efter att ha varit politiker här.

Samtidigt så är jag otroligt tacksam för vårt sekulära samhälle och jag är dessutom stolt som en tupp över det. Att ha ett samhälle som är sekulärt är att få leva i ett sammanhang där vi alla tolereras. Vi kan vara öppna med vilka vi är utan rädsla och vi är för vetenskaplig utveckling som gagnar mänskligheten. Vi låter våra medmänniskor få ta den väg i livet som passar dem bäst, även om vi aldrig skulle slå in på den själva. Vi hånar inte den med annan uppfattning och vi gör inte livet i övrigt surt för dem. Vi kan argumentera för vår sak, men vi accepterar om den inte köps av andra. Ja exakt så fungerar det ju inte riktigt hela tiden, det vet vi, men vi ska alltid sträva dit hän. Så länge vi skiljer stat och religion så är åtminstone förutsättninarna goda.

Själv så är jag medlem i Humanisterna http://humanisterna.se och det tilltalar mig att de även om de ser vetenskapen som det främsta, förespråkar alla människors värde och rättigheter. Det är tyvärr något som inte alla religioner gör. I Sverige så finns det i dag beklagligt nog många människor som vill föra samman stat och religion igen, och politiker är samtidigt livrädda för att tala klartext så snart det kommer till tro. Det är som att det för vissa står över allt annat, men så får det inte vara. Det enda sättet att skapa en gemensam livsåskådning är genom tvång och det är fruktansvärt. Människor drabbas hårt där religionen är det som styr. Att behålla och utveckla Sverige som sekulärt är det enda som kan göra att vi alla får plats. Det får bli mina reflektioner i dag när det är kyrkoval.

 

Hur kunde katolska kyrkan få en så genomrutten kultur?

Som icke medlem av katolska kyrkan så ser jag naturligtvis på saker annorlunda än dem som är aktiva där. Det gör att jag har en objektiv syn som inte är färgad av tro eller människorna i en församling. Det delar jag med många andra och det är vår förbaskade skyldighet att reagera på det hemska som händer och försöka göra något åt det. Ändå så vill de flesta makthavare inte påverka för att förändra. Varför? För mig är det obegripligt, men jag gissar att det handlar om rädsla för kyrkan, risken att det påverkar ens egen ställning eller liknande. Självklar så kan det finnas okunnighet bakom, men det vore nästan en bedrift att inte känna till åtminstone lite av det som pågår.

När svenska makthavare träffar påven eller andra representanter från hans lilla stat så ska de självklart uppträda korrekt, precis som de gör när de träffar andra makthavare med högst tvivelaktig moral. Jag tror dessutom att det är bättre att ha en relation även med människor vars värderingar man inte kan eller vill dela, än att inte diskutera med dem alls. Att helt ta avstånd stärker bara andra i sin uppfattning, men framför allt så påverkar det oskyldiga som de har makt över. För makt har kyrkan och det gör att det är så otroligt svårt för medlemmar inom katolisismen att göra något åt alla problem med pedofili och hebefili. Det vet vi då vissa har försökt i flera decennier. Många blir inte ens trodda. Men även när bevis finns så läggs för det mesta locket på.

Utvecklingen är dock intressant, för sexuella övergrepp på barn och ungdomar har inte alltid varit accepterat. För några hundra år sedan så kunde det bli väldigt hårda straff, till och med dödsstraff. Men den inre kulturen har förändrats och av de anklagde prästerna så jobbar 75 procent kvar som vanligt. Vissa flyttas till fattiga länder där offren har svårare att driva sin sak och sannolikt också bli trodda. Synismen är enorm. Dessutom så har biskoparna som får kännedom om övergrepp ingen skyldighet att ta det vidare till högre ort. Det gör att mycket stannar inom stiftet. I vintras så hade svenska politiker och andra, exempelvis katolska kyrkan här, chansen att ta upp de här frågorna. Om det nu var för känsligt att ta det öga mot öga med påven själv, så hade man om man velat åtminstone kunnat skapa en debatt. Men icke. Återigen, varför? Regeringen skryter om att vara världens första feministiska regering och den driver jämställdhetsfrågan, men sexuella övergrepp då? Varför låter vi dem pågå utan debatt? Det här måste förändras, vi kan inte längre se på när präster förstör livet för unga människor.