Månadsarkiv: april 2018

Välkommen våren,

eller? Inte mycket till vårväder inte. Men valborgsmässoafton är det och jag önskar mina bloggläsare en fin kväll med trevligt firande.

Tyvärr har april varit en ovanligt stressig månad, vilket är jättetrist eftersom jag gillar att politikblogga, men tack till er som trots allt har varit in och läst. Nu lovas bot och bättring hur som helst och i morgon så kommer det ett nytt inlägg.

Trevlig Valborgsmässoafton!

 

Annonser

Aktivitetsbaserade kontor

Aktivitetsbaserade kontor är kanske inte en politisk fråga som andra som jag brukar skriva om. Men när jag läste den här artikeln i DN i dag så kom jag ändå att tänka på politik. Jag var nämligen med i flera diskussioner om den här typen av kontor när jag var kommunalråd. Jag var även med på studiebesök i Södertälje för att titta på deras relativt nya och av många ansett som fina kommunhus. https://www.dn.se/ekonomi/jobb-karriar/sa-mar-vi-av-att-jobba-i-aktivitetsbaserade-kontor/

Tyckte jag om den här typen av kontor då? Icke! Saken är nämligen den att Huddinge kommun där jag bor, sedan många år har en väldigt utspridd förvaltning och anställda har kontor i både olika delar av centrala Huddinge och andra kommundelar. Det säger sig ju självt att det inte är så bra. Ett nytt kommunhus är dock inte gratis, även om det så klart har sina vinster också. Sedan så ska man hitta en lämplig plats – inte det enklaste. Men när nu allt är löst, hur ska det då se ut?

Just aktivitetsbaserade kontor anammades snabbt av både politiker och tjänstemän och att jag så väl minns detta var för att jag var den enda i dessa diskussioner som var helt emot. Så var det faktiskt, även om jag fortfarande har svårt att förstå hur det kunde vara på det viset. Visst, det fanns väl någon enstaka som hade sina tvivel, men inte så som mig. Nu skriver jag inte det här inlägget för att säga: Vad var det jag sa. Däremot så har jag fått svart på vitt (igen) att det här inte är speciellt bra. Man ska alltid vara försiktig med att haka på modelösningar när man bör tänka 60–70 år framåt. Fast än finns tid att ändra sig. Kanske blir det också så.

 

Att ta eller inte ta seden dit man kommer

Eller kanske mer riktigt att inte vilja följa arbetsgivares regler. Men det handlar ändå om att ta seden dit man kommer då vi i Sverige skakar hand med varandra när vi hälsar, vilket tyvärr inte alla ställer upp på. Nu kan lärarvikarien i och för sig vara född och uppvuxen här, men i så fall så borde hon ha vetat att handskakning är gängse. Hur som helst. I dag har ett fall avgjorts och då till arbetsgivarens fördel, helt i sin ordning. https://www.expressen.se/debatt/ett-handslag-inte-enda-sattet-att-visa-respekt/ Det anser däremot inte fackförbundet Union, vars artikel från gårdagen jag här länkar till. De tycker inte allt att en lärare behöver behandla sina kolleger likvärdigt. Vill man inte ta den ena i hand, men göra det med den andra så ska man vara i sin fulla rätt att göra så. Varför?

I dag kom då domen och den lärarvikarie som försökt mjölka skolan på 120 000 kronor förlorade. https://lararnastidning.se/lararvikarie-forlorade-handskakningstvist/ Att det just är en lärare som inte ställer upp på skolans jämställdhetsregler är naturligtvis extra anmärkningsvärt då personen ifråga är en vuxen förebild för eleverna. I Expressens debattartikel skriven av Unionen kan man läsa följande: ”Ta alla i hand eller lämna skolan. Lärarvikarien valde att lämna skolan, eftersom hon inte tilläts att arbeta på skolan på grund av hennes religionsutövning och ser med oro på sitt framtida arbetsliv.” Det gör en ju än mer fundersam över det hela. Hon är alltså bekymrad för sin framtid, men tycker att sin egen ”sed” är viktigare än sin försörjning.

Det är nu det här med att ta seden dit man kommer, kommer in. Man måste för att samhället ska fungera smidigt kunna anpassa sig och vi har alldeles för många kostsamma rättegångar på grund av att man inte vill göra den anpassningen. Sverige är sekulärt, det vet alla, vi är till och med världskända för det. Att då inte bara låta bli att respektera sekulariteten, utan även försöka tjäna pengar genom att kräva skadestånd är givetvis fel. Söker man ett jobb så vet man sannolikt vilka regler som gäller och då repsketerar man dem. Hur skulle samhället bli om alla vi enskilda individer sätter upp våra egna regler och anser att alla ska utgå ifrån dem? Det blir kaos, därför har vi sociala regler och annat i form av exempelvis lagar. Följer vi alla dessa så blir samspelet oss människor emellan så mycket enklare.

 

Avtrubbning angående terrorister

Det är alldeles uppenbart att vi har blivit avtrubbade när det gäller terrorister och terrorism. För inte så länge sedan skrev Stina Oscarsson, bland annat debattör, följande i tidningen ETC:

”Det är vinter i Stockholm
och jag tänker:
Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop.
Att han står där och hälsar på kunderna med respekt,
och där de,
vi,
– jag måste andas djupt för att ens kunna skriva det –
och där vi,
väl medvetna om vem han är,
och vad han gjort,
hälsar tillbaka.”

Jag har bloggat om det tidigare, och jag måste säga att de uteblivna reaktionerna i media gör mig både förundrad och förfärad. Kan man slänga ur sig vad som helst nu för tiden? Är det ingen som ser vad hon säger? Vi ska alltså låta terrorister ”bli” som alla oss andra, fast vi vet att de inte är det. Denna terrorist som tog livet av och skadade många människor för ett år sedan visar inte ens ånger, men hade vi egentligen förväntat oss det? Det gör det hela än mer obehagligt. Sådana som han ska verkligen inte ut på våra gator igen. Att någon ens kan andas dylikt måste bero på avtrubbning.

Vad händer egentligen med Jan Björklunds önskan om förtur till Kumla istället för förtur i bostadskön? Vågar politikerna göra slag i saken och inse att de spelar rysk roulette med Sveriges säkerhet och se till att inga återvändande terrorister får röra sig bland vanligt folk? Kan det bli en av frågorna i valet?

 

7 april

Årsdagen av terrorattacken i Stockholm. Det känns som att det finns massor att skriva, men ändå så är det som att det är så lite som behöver sägas. Det jag tänker mest på är de som drabbades hårdast för ett år sedan och deras närstående. Att visa deltagande och respekt är vad som först dyker upp i huvudet.

Sedan, när tankarna går vidare så kommer ilskan. Det är så ofattbart hur en människa kan kränka dels enskilda människor, men också vårt land och demokratin. Jag tänker även på religion och hur skruvade vissa kan bli i huvudet av den; vad då otrogna? Hur kan tankegången bli så galen?

Det känns tomt just nu, och jag vet att vi är många som hade anhöriga i området för attacken just vid den tid det skedde. Drottninggatan med omnejd var så klart full med människor, precis som för det mesta. Det finns inget ”varför” i det här, varför vissa klarade sig, andra skadades och några till och med dog. Däremot så är det så orättvist och man känner vanmakt över att vissa drabbades så hårt. Livet är vidrigt ibland. Må det aldrig hända igen.

 

Politiska funderingar om olika saker

Det har gått sex dagar sedan som jag bloggade. Så många dagar har jag aldrig gjort ett uppehåll tidigare, men låtit bli att funderat på politik har jag däremot inte. Det händer saker hela tiden och ibland så bara konstaterar man man hör eller läser om, ibland funderar man vidare, eller också så tänker man på sådant som har hänt sedan en tid tillbaka eller samhället i största allmänhet. Jag tror att de flesta fungerar på det viset. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle vara helt utan funderingar kring landets politik och i vilken riktning som samhället är på väg. ”Jag är inte intresserad av politik” säger människor ibland. Men inte kan man väl vara ointresserad av sina barns skola, om den där vägen som man vill ha kommer att byggas, eller hur vården kommer att se ut framöver?

Förutom att tänka på vart samhället är på väg i stort så finns ju det kommande valet närvarande hela tiden. Riksdagsvalet är så klart den stora rysaren, men landstinget och kommunen är så klart viktiga de också. Vilka som kommer att styra där påverkar oss en hel del. Jag såg förresten att Katerina Janouch ska kandidera för Medborgerlig Samling. I riksdagsvalet alltså. I Aftonbladet kunde vi läsa att det var ett främlingsfientligt parti. Det kanske stämmer, men det lilla som jag har sett och läst om dem har inte givit det intrycket. Men den som lever får se naturligtvis. Sedan så har vi Bert Karlsson och KD. Hur han kommer att lyckas i sin mission ska bli spännande att se. De hänger ju onekligen på gärdesgården.

Annars då? Vad har hänt på sistone? Ja det är böneutrop, skolans resultat, dessa vedervärdiga och aldrig upphörande våldtäkterna och gruppvåldtäkterna, hot mot sjukhuspersonal, arbetsförmedlingens vara eller icke vara, suketter till de gamla på hemmet, de pinsamt usla ålderspensionerna och den sorgliga kampen för handikappade för att få den hjälp de behöver. Det är domar som man häpnar över, permissioner till vedervärdiga brottslingar och alldeles för låga straff i vissa fall, ja många fall tyvärr. Vad ska man säga? Ur led är tiden…