Månadsarkiv: juli 2018

Almedalstalen, Ebba och Jimmie

Då var alla partiledare och deras partier avhandlade, bara Kristdemokraternas Ebba Busch Thor och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kvar att kommentera. Båda framförde sina tal bra. En del hel vettigt sades också, även om man sällan håller med om allt någon säger. Det bästa i Jimmie Åkessons tal var att han tydligt markerade mot nazisterna i Almedalen. Samma sak från Busch Thor, även om hon i mina ögon har starkare moraliska värderingar och man kunde förvänta sig ett avståndstagande. Alf Svensson var också med och diskuterade i Almedalen på KD:s dag, och han påminde oss bättre än någon vad medmänsklighet handlar om.

Inget av partierna lovade något storslaget, men ibland kan det där mer nära och vardagliga vara det som är viktigast för oss att höra. Att KD trycker så starkt på de äldres väl och ve uppskattar jag även om jag själv inte är gammal. Men är man svag så är det svårt att förs sin talan. Dessutom ska man inte behöva fundera på om man får den hjälp man behöver på ålderns höst. Jimmie Åkesson talade förvånansvärt lite om invandring och tryckte mer på vår personliga trygghet. Människor är alltid mer oroliga än befogat, men sådant ska tas på allvar. Där tror jag att han – dessvärre – fick ännu fler röster.

Apropå röster så har SD ett otroligt stort väljarstöd just nu, KD riskerar att åka ut ur riksdagen. Det förstår jag inte. De förtjänar att vara större än flera andra tack vare sin politik. Däremot så blev jag både förundrad och besviken över att Busch Thor gjorde ett nummer av att KD bröt decemberöverenskommelsen. Hur kan någon med hennes moral vara stolt över att ha brutit ett avtal? Förstår hon verkligen inte att det KD gjorde var att sänka tilliten mellan riksdagspartierna? Vem kan lita på partiet fortsättningsvis? Och vad har de själva för utrymme att kräva något? Mycket trist avslutning på ett annars bra tal.

 

Annonser

MP och Isabella Lövin

Ibland skyndar man långsamt och nu har jag tittat på MP:s tal från Almedalsveckan. Den här gången var det Isabella Lövins tur att tala och det var nog ett bra drag av partiet att låta henne ta valåret. Hon gjorde mycket bättre ifrån sig än förra gången och hon talade lugnt och tydligt och gav helt enkelt ett bra intryck. Innehållet då? Ja det är ju där som man blir fundersam. Visst var hon övertygande i sitt prat om hur vi människor påverkar jorden och jag skulle inte bli förvånad om hon norpade åt sig några av väljarna som kanske tänkt rösta på annat parti eller ligga kvar på sofflocket istället för att alls dra sitt strå till stacken för demokratins skull och gå och rösta.

Men jag blir heller inte förvånad om hon fick andra att överge MP med tanke på att det ungefär 42–43 minuter långa talet i princip bara handlade om klimatet. Miljön i övrigt lämnade hon till stor del därhän. Klimat, klimat också lite mer klimat, ja ungefär så var det, men bra framfört som sagt var, det kan man inte ta ifrån henne. Fast sedan gick det åt skogen rejält. Som bekant så blir alla partiledare intervjuade i Opinion efteråt. Jag gillar de här intervjuerna, för man får se en annan sida av politikerna och som personer så ger de alla ett mänskligt och trevligt intryck. Det finns givetvis alltid en människa bakom åsikterna.

Så det var inte hennes person som var problemet, utan hur hon har drivit politik kring i det här fallet dieselbilar.  Hon vill uppenbarligen inte beskatta de äldre, de som är till exempel 13 år. Hennes resonemang där var att en bil lever i snitt 17 år, så med andra ord så spelar de där extra åren med avgaser inte någon större roll. Nä hej, inte det? Så får Lövin naturligtvis tycka. Däremot så var det nästan genant att se hur hon tappade ansiktet när det kom fram att maken har just en 13 år gammal flakdieselbil. När programledaren pressade henne så var kommentaren att han behöver den i jobbet. Okej… Men kan inte det gälla andra människor också? De flesta kör ju inte runt sådär på måfå bara, utan har ett mål, framför allt om man bor i glesbygd. Varför ska då makens bil klara sig undan? Fast man kunde visst ”ställa om motorn” så han håller väl på att göra det då. Nej, det där imponerade verkligen inte Isabella Lövin.

 

Exakt två månader kvar till valet bara

Nu har verkligen nedräkningen börjat och jag har sett att Medborgerlig samling dyker upp lite då och då i politiken. Jag har bloggat om dem tidigare och trodde att vi skulle få se mycket mer av dem, men det kanske är taktik, de har legat lågt och poppar nu upp som gubben i lådan. Jag tror att de kan ha en chans, det gäller dock inte F! De har lite samma problem som Kristdemokraterna: namnet är emot dem. Att sedan båda partierna gör vad de kan för att tilltala väljarna hjälper inte. Namnen kommer alltid att begränsa dem. För övrigt så tror jag bara att det verkligen är KD som riskerar att åka ut ur riksdagen. Det är lite förvånande, för de har mycket som är bra och de har en duktig partiledare. Men det räcker uppenbarligen inte.

Annars då? Ja jag skulle önska att vi fick ett hundraprocentigt valdeltagande. Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men svenskar är duktiga på att rösta, så gissningsvis blir det ett bra resultat ändå. Det blir det faktiskt alltid, även när vi är missnöjda. Förutom att det är viktigt för demokratin att vi röstar, så ska man komma ihåg att ens gnällberättigande försvinner om man är soffliggare. Det går inte att klaga om man inte ens har röstat och försökt påverka.

Vilka blir valets vinnare då? Ja tyvärr tycks det bli Sverigedemokraterna. Det är ynkligt att ett demokratiskt land som vårt har fått ett sådant parti och att det har blivit så stort. Tänk om våra andra partier hade sett verkligheten och redan då tagit tag i de problem som finns. Då hade SD aldrig fått sådan framgång. Nu har man i stället efter år av förnekande kopierad deras partiprogram i mångt och mycket. Det går sannerligen inte att köpa allt de säger, men vissa saker som de påpekade borde ha tagits på allvar. Om ett hus brinner, så brinner det inte mindre bara för att någon med tvivelaktig moral uppmärksammar det. Men kanske det här har varit en lärdom, om än vansinnigt dyrköpt.

 

Ska vi verkligen ta risken att låta SD bli det största partiet?

Återigen funderar jag över SD och svensk politik. Hur kunde det bli så här? Varför var alla så veka och låtsades som om inte invandringsproblemen fanns? Det här handlar inte om främlingsfientlighet, för i alla länder med stor invandring blir det konflikter och kulturkrockar. Varför mörkade man och tystade ner det som skedde? När Folkpartiet vågade sticka ut och tala om språktest så blev de satta på plats på direkten. De backade och hoppade tillbaka in i ledet igen och svängde om och tog återigen på sig skygglapparna. Alla såg ju och alla visste, men vissa (de främlingsfientliga) ”såg” mycket mer och ”visste” mycket mer och det ledde till att rasisterna kunde vinna mark, för det de såg var värre än det egentligen var. Ingen ville ta debatten med SD och plötsligt så kunde de och andra ännu mer extrema partier diskutera mer eller mindre ostört och ge en skev bild av verkligheten.

För trots allt så är det så att de flesta oavsett vilka de är i stort är laglydiga och sköter sig och lever sitt liv som alla andra normala människor. Det gäller oavsett nationalitet. Men alla har vetat att det inte är ett svenskt beteende att kalla kvinnliga poliser för hora, att ringa in falsklarm till 112 för att sedan hoppa på utryckningspersonal och förstöra dess fordon, eller att säga till någon att de ska knulla deras morsa. Men våra politiker har velat ge den bilden. Varför är totalt obegripligt. Ja det är ju begripligt så tillvida att de inte har velat att oskyldiga ska bli utpekade. Men de borde ha kunnat räkna ut att följden blir att det späder på rasismen eftersom så kallat vanligt folk förstår mer än vad politikerna uppenbarligen tror. Det i sin tur leder till att alla skötsamma invandrare blir dragna över en kam av rasisterna, de blir sedda som andra klassens medborgare och de blir i vissa fall hotade och utsatta för våld.

Det tål att upprepas det där med att för att problem ska kunna lösas så måste de erkännas. Sverigedemokraterna lyfte upp problemen, saken är bara den att de gärna överdriver och utan tvekan är det parti där det finns flest rasister. Ändå så tillåts de växa i val efter val. Personligen så vill jag inte att SD ska ”lösa” invandringsproblemen, utan att integrationen sköts av andra i mitt tycke normala partier. Men inte ens nu, bara två månader innan valet så gör de andra vad som behövs för att stävja partiets tillväxt. Allt i ängslighetens namn. Varför???

 

Björklund och Lööf

Två duktiga talare, men ärligt talat så tycker jag att Annie Lööf har blivit hård på något vis, eller kanske stel; svårt att exakt sätta fingret på det. Det har inget med innehållet att göra, utan hennes stil bara. På något vis är hon mindre intressant att lyssna på än de andra. Däremot så ska hon ha en eloge för hur hon hanterade NMR. Hon fann sig direkt i en säkerligen väldigt obehaglig situation. Det är stor synd och skam att demokratiska Almedalsveckan ska innehålla nazister. Att de dessutom inte kan respektera andras tal är än mer bedrövligt. Men hon fann sig och höll sitt tal på ett bra sätt även om jag personligen inte tilltalas av hennes stil. Kommentatorerna efteråt menade förresten att hon målade upp en för mörk bild av samhället, men problem måste adresseras för att kunna lösas, så det har jag inget problem med det.

Men åter till Björklund. I de så kallade expertkommentarerna efteråt fanns det kritik och förvåning över hur mycket han tryckte på vikten av EU och risken med swexit. Det ifrågasattes till och med hur talskrivaren hade tänkt. Själv såg jag det tvärtom. Liberalerna gjorde verkligen ett smart drag som vävde in SD och swexit och lyckades lyfta fram det negativa med partiet utan att diskutera det kopplat till enbart rasism. Man kan även se det som att han ligger steget före just för att han tar upp något som kan få stora konsekvenser många år framåt i tiden och samtidigt tala om annat än gängkriminalitet. Att lämna EU är nämligen inte direkt en lysande idé.

Nu har det varit fem Almedalstal och alla har tagit upp olika frågor, även om vissa har varit dessamma. Alla har också haft sin egen stil och egen vinkling. Det uppskattar nog många. Att köra samma mall blir bara tråkigt. Vissa har tagit ut svängarna mer än andra, även om det givetvis finns hur mycket mer som helst att lyfta fram. Nu är det bara tre kvar och jag ser fram emot att lyssna även till dem. Det ska bli spännande att se vad de kommer att ta upp förutom invandring och kriminalitet.

 

Den generella levnadsstandarden är fantastisk

Lyssnade du på Liberalernas (f d Folkpartiet) ledare Jan Björklund i går? Något fick mig att pausa talet och börja fundera. Han sa nämligen att under de senaste 30 åren har levnadsstandarden ökat lika mycket som de tidigare 30 000 åren! Det är så klart svårt att säga exakt hur det är, men han är nog väldigt nära sanningen med tanke på hur vi lever och allt som vi har och det handlar ju om det materiella. Ens första tanke är nog: vilken fantastisk tid jag lever i, och vad skönt att jag inte föddes tidigare med alla umbäranden som var. Så känner jag verkligen måste jag säga. Men så går tankarna vidare. Borde vi inte – mig själv inkluderat – luta oss lite mer tillbaka och faktiskt vara nöjda och tacksamma?

Jo jag är tacksam och tänker då och då på hur bra jag har det. Huset håller kylan ute på vintern, jag når vänner på andra sidan jordklotet via mess, mejl och telefon. Jag är aldrig hungrig, faktum är att jag överäter och till följd av det går och retar mig på extrakilona. Ni förstår poängen. Så här kan man hålla på. Men är vi då riktigt nöjda? Nej, inte jag i alla fall. Visserligen är jag det på många sätt som jag sa, men det där med att mycket vill ha mer, det stämmer alldeles för väl in på de flesta av oss. Varför skulle vi annars snegla på grannens splitternya bil, jobba så mycket så att vi offrar vår hälsa, inte nöja oss med de resor som vi har råd med utan hela tiden sträva efter ännu mer exotiska platser, spela på lotto, poker och annat fast vi riskerar att offra både hem och familj, söka nytt jobb fastän vi trivs, men för att få högre lön trots att vi klarar oss bra, byta mobiltelefon trots att den gamla inte alls är gammal och så vidare?

Jag vill säga tack till Liberalerna som tog upp hur snabbt utvecklingen har gått. Kanske kan det få oss att mer fundera över alla andra värden i livet. Det får i alla fall mig att göra det, än mer, för trots att jag så ofta tänker på vad bra jag har det som är född i ett av världens rikaste länder, så är jag som alla andra, mycket vill ha mer. Här ska dock sägas att förbättringarna gäller hela världen, vilket Björklund också sa, och färre svälter, fler har rent vatten och så vidare. Om jag ändå ska kommentera det här ytterligare utifrån politikens retorik, så vore det med en önskan om att våra ledare även tog upp de här andra värdena. Ibland gör de visserligen det, men kanske det skulle kopplas mer till vad det är att ha det bra och ha ett gott liv. Vi ska naturligtvis ha en hög levnadsstandard och vi ska ha ett smidigt liv, men det materiella kan aldrig ersätta det andra, det där som handlar om familj, känslor och välbehag som inte är kopplat till sådant. Fast det kanske var underförstått. Men tack för påminnelsen hur som helst.

 

Kristersson och Sjöstedt

Dag två på Almedalsveckan. Nu har både Moderaternas Ulf Kristersson och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talat. Båda duktiga retoriker, båda intressanta att lyssna till. Men jag ska på en gång säga att det är Moderaternas politik jag delar. Jag gillade speciellt det Kristersson tog upp med att göra mer för utsatta barn. Det är alldeles för sällan som sådana diskussioner får ta plats, speciellt inte i Almedalstal. Visst nämns barnen ibland, men det var mer konkret nu och det välkomnar jag. Föräldrarna nämndes och att de kan behöva stöd. Så är det och samhället ska alltid ställa upp när någon behöver hjälp.

Däremot så saknade jag föräldrarna i sammanhanget ansvar. Både föräldrar och övriga vuxna måste ta större ansvar och bli bättre förebilder än vad de är ibland. Den biten ”glöms” lätt bort. Men var det bara Moderaterna som talade om barnen? Absolut inte och även Vänstern lyfte tydligt fram barnen. Heder åt dem båda här. Men utöver det så upplevde jag att Kristersson befann sig mer i verkligheten än vad Sjöstedt gjorde. Moderaterna vill med tydlig politik stoppa den kriminella utvecklingen när det gäller de gäng som allt mer tar över i samhället. Från vänsterhåll talas det istället om svartmålning och klasskamp. Rent generellt så var alla problemen kopplade till människor som har hög lön.

Det blir lite märkligt när det största problemet är att vissa tjänar mycket, framför att andra gör allt för att förstöra det vi tillsammans har byggt upp. Givetvis så ska vi ha ett jämlikt samhälle, och det har vi till stor del också. Men det går inte att som Vänstern gör propagera för att allt ska vara gratis. De som har minst är då med och betalar för andra människors förmåner genom högre skatter. Kanske borde Sjöstedt tänka på att de hellre behåller pengarna själva och sedan prioriterar varmde vill lägga dem. Det är alltid lätt att bolla och fördela andras pengar, men man ska alltid komma ihåg att skattepengarna inte är ens egna pivata pengar. Däremot så håller jag med om att det är bra att alla barn har så likvärdiga förutsättningar som möjligt och jag har svårt att se något parti säga annat. Nu ska det bli spännande att se vad övriga sex partiledare kommer att diskutera. Vilka är deras viktigaste frågor i valet?