Månadsarkiv: september 2018

Kvinnor i nöd eller 9 000 unga män?

Är det något som jag ogillar så är det när saker ställs emot varandra, speciellt utan grund, vilket ideligen sker. Man måste kunna skilja på päron och äpplen. Alla gör inte det utan menar att vissa saker inte borde få kosta alls så länge det finns andra behov. Så kan inte ett samhälle fungera menar jag. Det finns människor som helt vill ta bort bidrag till flyktingar och nödlidande i utvecklingsländer. Argumenten kan givetvis vara olika och jag kan till viss del förstå och respektera dem, men faktiskt inte fullt ut. För mig är det helt uteslutet att stänga in oss i vår egen bubbla och inte hjälpa andra som lever under förhållanden som ingen borde. Däremot så blir det allt mer svårt att säga emot vissa saker som rör kostnaderna för flyktinghantering när vi ser utvecklingen i Sverige. Det handlar inte om domedagsprofetia, utan sunt förnuft och att se verkligheten. Men det handlar också om humanitet, något som har kommit i skymundan i den så kallade godhetsivern. Ett återkommande ämne är de 9 000 ensamkommande, vilka taleskvinnan Fatemeh Khavari skrev om i går:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RxeelJ/gymnasielagen-visst-men-hur-blir-det-sen

Hon driver sin sak stenhårt, och hon blickar inte åt något annat håll än åt dessa unga män. Khavari, precis som alla andra som mer eller mindre enbart diskuterar de här 9 000 personerna, inkluderat ungefär 55 kvinnor ska förtydligas, även om dessa aldrig hörs eller syns, funderar inte över vad det här fokuset medför. Först och främst är det alltså en snedfördelningen mellan kvinnor och män. Den så kallade feministiska regeringen har blivit manskramare mer än någon tidigare regering. Jag följer debatten hyfsat bra får jag säga och jag ser i princip alla partiledardebatter samt alla debattprogram jag hinner, plus läser en del. Trots detta så kan jag inte på rak arm peka ut någon politiker eller samhällsdebattör som verkligen tagit fajten för kvinnorna eller alla andra som inte har möjlighet att ta sig hit. Och nu talar jag om dem med asylskäl, inte dem tillhörande de ”ensamkommande” som fått avslag på sina ansökningar.

Nu kom vi alltså in på det andra problemet. Det denna taleskvinna ”glömmer” när hon så stenhårt tillsammans med till och med regeringsmedlemmar, propagerar för den här gruppen är att det sker på bekostnad av dem med asylskäl, både män och kvinnor. Det sker på bekostnad av dem som ärligt visar sina riktiga identitetshandlingar med risk att få avslag. I gruppen som hon försvarar så visade noll procent upp en sådan handling. Det är anmärkningsvärt, men inget som någon vill diskutera. Något som inte heller riksdags- eller regeringsmedlemmar vill tala om är att man har tagit av det så otroligt viktiga u-landsbiståndet för att ha råd med svensk flyktinghantering. Borde vi inte prioritera bättre och hjälpa fler? Att jag återigen återkommer till ämnet är för att vårt enormt stora mottagande har skapat många problem för både flyktingar och lidande i vår omvärld. Det har även skapat motsättningar då mycket ges förtur till och är gratis när många svenska medborgare som inte har råd med till exempel samma saker samtidigt ska betala andras som inte är skattebetalare här. Det är en farlig väg vi för många decennier slog in på. Vågar någon bryta den?

 

Hur behandlar politikerna varandra?

Eftersom jag själv har varit politiker i en herrans massa år (dock inte längre), så vet jag att bemötandet från andra sådana varierar väldigt mycket. Vissa osynliggör en totalt, andra är väldigt vänliga. Det jag tänker på är hur man beter sig över partigränserna. De flesta beter sig som man ska, men väldigt många gör det inte. Jag minns en gång för många år sedan när jag stod vid mitt dåvarande partis informationsbord i vårt lilla centrum. En kollega från kommunfullmäktige, tillhörande ett annat parti, stod och pratade med mig. Strax så kom en partikamrat till henne förbi, men för att vara tydlig med vem hon hälsade på så sa hon följande: ”Hej Eva!” Hon kunde helt enkelt inte låta bli att markera att mig hälsar hon minsann inte på. Att jag fortfarande minns det trots att det är så länge sedan beror på att jag tyckte att det var så otroligt larvigt. Varför inte hälsa på oss båda?

Händelsen poppade upp i huvudet på mig igen då jag läste ett inlägg på facebook där en Sverigedemokrat berömde en Miljöpartist som kommit och satt sig vid hans bord på lunchen då han satt ensam. Jag gissar att de varit på en gemensam konferens. Jag svarade på inlägget och skrev så här: ”Man ska skilja på sak och person. En människa är så mycket mer än en politisk åsikt. Dessvärre så är det alldeles för många förtroendevalda som inte förstår det trots att de är i demokratins tjänst.”

Det tål att upprepas hur många gånger som helst, vill vi leva i ett demokratiskt samhälle så får vi acceptera att det finns olika partier och olika åsikter. Om vi inte respekterar det så bör vi samtidigt fundera över motsatsen och hur samhället skulle bli om vissa har någon form av företräde till ”rätt” åsikter. Jag har själv mycket åsikter när det gäller politik och hur saker ska drivas, men jag skulle aldrig få för mig att bete mig illa mot dem som tycker annorlunda. Jag skulle heller inte försöka tysta dem. Vill man nå fram till andra så gör man det genom dialog och inte dåligt beteende.

 

”Alla dessa män” ja…

En före detta riksdagsledamot och Socialdemokrat, Jan Emanuel Johansson, har skrivit en debattartikel om asylpolitiken. Den tar upp ungefär samma saker som jag själv har bloggat om vid några tillfällen, alltså den icke feministiska politik som regeringen förs, inte minst ivrigt påhejade av Miljöpartiet. Johanssons debattartikel är publicerad av Expressen och här kan du läsa den: https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/ Bland annat så nämner han just det jag själv har varit upprörd över så länge, alltså hur de svagaste inte nås av vår hjälp och att man för att kunna prioritera dem som kommer hit drar ner på u-landsbiståndet. Det är inte utan att det vänder sig i magen på en, och har man dessutom mage (ursäkta upprepningen av ord) att påpeka detta och förespråka en annan politik, ja då är man rasist. Det är bara skyddande av flyktingar som tar sig hit som är det rätta.

När vi ändå är inne på ämnet så är det väl värt att notera att det läggs miljard efter miljard på män utan identitetshandlingar, ofta grovt kriminella sådana. Man till och med sätter dem i gymnasiet trots att man på förhand vet att ingen som knappt har grundskola i bagaget klarar av den utmaningen. Men nu är vi i Sverige och då tror man att det ska gå bra. Finansieringen? Ja som sagt var, det går alltid att dra ner på u-landsbiståndet och offra flickors skolgång där. Givetvis så är jag inte emot att de som kommer hit och får stanna ska gå i skolan, det är så självklart så det knappt behöver kommenteras, det som upprör är när man inte ens har asylskäl och får förmånen på bekostnad av andra som lider större nöd. Vi vet ju alla att det är så, men vi fortsätter i samma hjulspår.

Jag tänker avsluta det här blogginlägget med ett citat från texten som så tydligt illustrerar vad vi håller på med. Inte för att jag tror att regeringen eller riksdagen vaknar, men för att jag anser att det är viktigt och jag tror på det där med att det är droppen som urholkar stenen. ”Slutligen drabbas kvinnor genom att det nuvarande asylsystemet styr resurser till de som haft styrkan att ta sig hit. Grupper som exempelvis de yezidiska kvinnor som förslavats och våldtagits av IS erbjuds inte skydd då de helt enkelt inte har samma möjligheter att ta sig hit.”

Ett par av mina tidigare inlägg på temat:

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2018/03/20/vad-haller-regeringen-pa-med-egentligen-2/

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/03/02/flyktinglager-och-neddragningar-till-vastsahara/

Återigen så blir man fundersam över MP:s uttalanden och åsikter

Läs det här: https://www.dn.se/nyheter/politik/sa-ska-miljopartiet-rosta-i-talmansfragan/ Det är från Dagens Nyheter. och här uttalar sig Maria Ferm, en politiker som jag faktiskt aldrig blir klok på. Jag respekterar henne naturligtvis för hennes engagemang, men jag har svårt att förstå hennes resonemang när jag hör henne och vad hon tycker. Detta delar hon så klart med de flesta andra Miljöpartister och det är beklagligt att de har gått från ett mittenparti till att hamna nästan längst ut på vänsterkanten i många frågor och i sin ideologi.

Den här gången så gäller det talmansvalet. Nej, jag vill inte heller se Björn Söder i det presidiet och det tror jag inte heller de flesta andra svenskar vill, men det här är en konsekvens av den demokrati vi har och som i de flesta fall fungerar relativt väl. Det som i sammanhanget får mig att minst sagt höja på ögonbrynen är att MP däremot stöttar en vice talman från Vänsterpartiet. Hur får man ihop den logiken? Har de helt missat att även V är ett ytterkantsparti med i botten extrema åsikter och att ge det partiet kan få lika skadliga konsekvenser på sikt som att låta Sverigedemokraterna få makt?

Jo jag vet, många skulle högljutt protestera mot det jag nu skrev, men man måste fundera lite djupare än att bara förhålla sig till vad som sägs i en partiledardebatt eller vad som skrivs på ett flygblad som kommer i brevlådan. Det finns personer i V som kallar sig kommunister, visserligen inte alltför högljutt, men de finns där alldeles säkert. Partiet har hyllat Stalin. Det finns personer från V som stöttade Berlinmuren och som stöttar och ser upp till kommuniststater. Under Sovjetunionens tid (alltså inte allt för länge sedan) så åkte man på bjudresor till diktaturen och hade täta kontakter. Fram till 1960-talet fick man ekonomiskt stöd. Men detta är alltså inget problem för Ferm när hon uttalar sitt stöd till V. För mig är det ett enormt problem och det minskar inte efter Jonas Sjöstedts uttalande om ägande och företagande i Sverige.

 

Valresultat 2014 och 2018

Vinnarna i det här valet var Sverigedemokraterna och ett antal lokalpartier. Det vet vi redan. Det är bara att gratulera, sämre får man inte vara. Personligen så hade jag hoppats på större framgång för Moderaterna, men så blev det inte. Dock så gjorde vi ett bättre val i kommunen än i riksdagen och det berodde på hårt arbete. Så vi kan vara nöjda ändå. Men givetvis så finns det många kommuner där andra riksdagspartier än SD och då även Moderaterna och Socialdemokraterna har gjort riktigt bra ifrån sig. Grattis även där. Men, hur blev då resultaten i riksdagsvalet och hur ser det ut jämfört med förra valet? Så här blev procent- och mandatfördelningen. Siffrorna är hämtade från val.se, en sajt där du hittar det mesta om val och fördelning mellan partierna.

2014

Moderaterna 23,33% 84
Centerpartiet 6,11% 22
Folkpartiet liberalerna 5,42% 19
Kristdemokraterna 4,57% 16
Arbetarpartiet Socialdemokraterna 31,01% 113
Vänsterpartiet 5,72% 21
Miljöpartiet de gröna 6,89% 25
Sverigedemokraterna 12,86% 49

2018

Moderaterna 19,84% 70
Centerpartiet 8,61% 31
Liberalerna (tidigare folkpartiet) 5,49% 20
Kristdemokraterna 6,32% 22
Arbetarepartiet Socialdemokraterna 28,26% 100
Vänsterpartiet 8,00% 28
Miljöpartiet de gröna 4,41% 16
Sverigedemokraterna 17,53% 62

Det är visserligen nästan fyra år till nästa val, men det ska bli otroligt spännande att se vad som händer då. Kommer C och V fortsätta att gå framåt om man nu tittar på andra partier än SD? Personligen så tror jag inte det, men veta kan man så klart aldrig i förväg. Man undrar också om MP kommer att hämta sig eller om deras tid i riksdagen är förbi. Att de ens klarade sig verkar bero på taktikröstande. Den som lever får se.

 

Fler eftervalsfunderingar

Nog är det rörigt det här med att få till en kommande regering. Sverigedemokraterna gick fram och fick 17,53 procent av rösterna och det ger dem 62 av 349 mandat. Många gör sig lustiga över att de inte fick större stöd eftersom det spåddes så innan valet. Men räcker det inte att de är tredje största parti av åtta i riksdagen? Hur har de andra kunnat tillåta deras framgång? Den frågan ställer jag mig då och då. Något svar kommer jag aldrig fram till, mer än att man inte vågade göra annat än att se på. Det spelar för övrigt inte så stor roll om det blev 17,53 eller 25 procent, partiet har trots allt ökat från 12,86 och det är ingen liten ökning. För egen del så tror jag inte att Sverige har fått så många rasister, utan väljarna röstar på SD i protest och för att de inte litar på att de andra ska ta alla integrationsproblem på allvar. Det är illa. Hur som helst så ställer detta till krångel och det borde de övriga har förstått flera val tillbaka. De senaste fyra åren har inneburit ganska många problem och skandaler men förhoppningsvis blir nästa mandatperiod lugnare.

Även lokala partier har fått större framgång och i Storstockholm finns de nu i 13 av 26 kommuner. Samma sak där, det är ofta ett symptom på något när de vinner mark. Endera så känner inte väljarna att riksdagspartierna lyssnar eller så anser de inte att alla frågor får plats i den politiska debatten. Det är inte alls samma som att det alltid stämmer, men det är en annan sak. Alla partier, inklusive de lokala, har svårt att nå ut med sin politik. Finns det då något som man har lättare att identifiera sig med så är det inte konstigt om man väljer det partiet. Men sedan så är det också så att de lokala ibland plockar upp frågor som har kommit i skymundan, det får man inte glömma.

Politik är otroligt intressant och här hemma så kommer vi ofta in på det flera gånger om dagen. Det känns som att det går att diskutera hur länge som helst och det finns alltid spännande vinklingar på olika frågor. Ofta förfäras man över vissa partiers uttalanden och syn på saker och då är det skönt att få lufta sin upprördhet. Men där stannar det. Att som vissa människor gör, alltså hota och bära sig åt, det hör inte hemma i en demokrati och det är väl ändå i en sådan vi vill leva? Tänk på att vi alla har rätt till våra åsikter och att det därför finns flera partier. Även sådana med i ens eget tycke idiotiska åsikter har rätt att finnas. Men när det gäller Sverigedemokraterna så hoppas jag trots allt att de ska bli en parentes i svensk politik, men jag tror att de är här för att stanna bra länge till. Samma med Vänsterpartiet, det hör inte heller hemma i en modern demokrati. Men det är mina åsikter och jag har respekt för andras.

 

Eftervalsfunderingar

Det har gått två dagar sedan vi hade val. Resultatet blev väl som väntat: osäkert. Det återstår att se vad som händer, men en sak är säker och det är att hur det resoneras kring de olika partierna och deras samarbete är högst märkligt. Både bland partierna själva och i media delas de upp i tre block: de rödgröna, alliansen och SD. Det kanske låter logiskt till att börja med, men det är missledande. Under valkvällen så kom siffrorna mellan blocken, men med en skillnad mellan vänstersidan och alliansen: hos vänstersidan räknades Vänsterpartiet in. De har aldrig suttit i en regering och jag hoppas verkligen att inte Socialdemokraternas desperation till makten blir så stor så att de tar mer partiet. Men det återstår att se. Hur som helst så är det inte det som är läget nu, så därför borde man endast tala om alternativa regeringar som de facto kan bildas och hur mandatfördelningen ser ut mellan just dem.

Funderingar i övrigt då? Ja först och främst så är ovanstående en stor fundering; varför räkna in ett parti i statistiken som inte kommer att få ministerposter? Vidare så förstår jag inte varför ett extremparti är rumsrent, men inte ett annat. Sjöstedt gläntade dessutom på dörren till sitt rätta jag i SVT:s partiledarutfrågning, där han vill flytta över privata företag till att bli statliga eller kooperativa. Att någon har byggt upp dem och ger andra jobb var inte det viktigaste, i Vänsterpartiets värld är det viktigaste att ingen tjänar för mycket pengar på det.

Andra funderingar är varför det är i sin ordning att låta S och MP regera med extremistpartiet V, dessutom med stöt av SD, men att ingen kan erkänna att det är så eller ifrågasätta det. Vi vet alla att regeringen inte hade kunnat få igenom många av sina frågor om inte SD röstat som den. Sedan så kan man undra vad problemet egentligen är om Sveriges tredje största parti stöttar en regering så att den får igenom sina frågor. Blir de sämre om ”fel” parti stöttar den? SD är vårt tredje största parti och representerar många väljare och det är uppenbart att det ofta är proteströster från medborgarna. Kanske man ska visa det de försöker förmedla lite större respekt. Dessutom så måste ju det bästa för vårt land vara att så många som möjligt är överens, SD och V inräknade. Men ministerposter, det ska de absolut inte ha, deras bakgrund och synen som finns hos dem rimmar inte med ett modernt och öppet samhälle, det är fakta och inget annat.