Månadsarkiv: november 2018

Hur gick det i valet för partierna?

Jo, siffrorna har jag haft med tidigare, det kommer säkert de med bra minne ihåg. Men då vi efter 2½ månad fortfarande inte har någon regering så kan de vara intressanta att läsa igen. Som ni säkert också vet så skulle Miljöpartiet och Liberalerna sannolikt åka ur riksdagen om vi hade val i dag.

Att ha många partier leder lättare till sådana här problem så klart, samtidigt är det ett uttryck för att demokratin fungerar när väljarna är missnöjda. De bildar alltså ett nytt parti eller röstar på ett sådant. Men att det skulle bli så här svårt var det nog ingen som trodde, eller gjorde vi det, fast vi hoppades på att de skulle lösa situationen snabbare? Man kan i alla fall konstatera att talmannen har fått en utmaning som heter duga. Har vi en regering innan jul månntro?

Moderaterna 19,84% 70
Centerpartiet 8,61% 31
Liberalerna (tidigare folkpartiet) 5,49% 20
Kristdemokraterna 6,32% 22
Arbetarepartiet Socialdemokraterna 28,26% 100
Vänsterpartiet 8,00% 28
Miljöpartiet de gröna 4,41% 16
Sverigedemokraterna 17,53% 62

 

Annonser

Det blev inte tredje gången gillt,

om nu någon hade trott det. I dag meddelade Centerpartiets partiledare Annie Lööf att hon slänger in handduken. https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11937798 Jag gissar att senaste veckan har varit svår på många sätt. Säkerligen har hon gjort vad hon har kunnat för att få ihop en ny regering, men ingen är väl förvånad över hennes misslyckande? För övrigt så är det ju inte ett misslyckande i en traditionell mening med tanke på läget. Hon är den tredje partiledaren som har fått ett så kallat sonderingsuppdrag. Först Kristersson, sedan Löfven och nu Lööf. Inte bådar det gott inte.

Hon var väldigt tydlig med situationen på presskonferensen och hon berättade om olika alternativ och gav en klar blick över problemen. Däremot så blev jag lite irriterad över hennes sätt att uttrycka sig. Visst kan man ha en statsminister i en regering från ett litet parti, men ingen kan väl anklaga Moderaterna och Socialdemokraterna för att vilja ha den tyngsta posten med tanke på partiernas storlek? M fick 19,84 procent av väljarnas röster och 70 mandat och S fick 28,26 procent och 100 mandat.

Jag kan givetvis ha fel, men jag har en känsla av att Centerpartiet ser sig som större än vad de är. Kanske har all uppmärksamhet påverkat. 8,61 procent och 31 av riksdagens 349 mandat ska självklart inte föraktas, men i relation till de andra så förstår jag om de inte vill låta henne bli statsminister, vilket hon sa att hon var beredd att bli. Hon menade att låsningen till stor del bestod i Moderaternas och Socialdemokraternas agerande, vilket jag inte fullt ut håller med om. Centerpartiet är utan tvekan ett av de partier som har ställt till det värst genom att göra ett ställningstagande redan innan valet som inte är förenligt med verkligheten. Självkritik är ingen dålig egenskap, Annie Lööf.

 

Förebygga eller ”släcka bränder”?

I gårdagens Agenda diskuterades socialsekreterarnas roll när det gäller förebyggande arbete, arbete med att ta hand om unga som hamnat i missbruk och kriminalitet samt omhändertagande av barn och annat som rör de här svåra frågorna. Det sades en hel del bra tycker jag, bland annat om vikten av att få fler anställda som kan arbeta förebyggande och man talade om vilka resurser som krävdes. Polis och socialsekreterare hade intervjuats i förväg och i studion fanns företrädare för socialsekreterarnas fackförbund, Moderaterna och Socialdemokraterna.

Dock så saknade jag återigen föräldrarna i diskussionen. Inte en enda gång nämndes de från något håll. Det gör mig synnerligen bekymrad. Hur ska man annars kunna lösa problemen? De är ju de viktigaste personerna i sina barns liv. Jo förresten, de nämndes, men det handlade bara om att beroende på vilka eventuella regler man inför så kan de bli mindre benägna att söka hjälp när de behöver eftersom de kan bli rädda att deras barn blir omhändertaget. Det är naturligtvis inte bra, men problemet är redan nu att alldeles för många föräldrar anser sig tillräckligt bra för att inte behöva ta emot någon hjälp, trots att deras barn både missbrukar och är kriminella. Den nöten är nog den viktigaste att knäcka.

För egen del finns det några saker som jag anser borde vara grundläggande här och det är dessa:

  1. Låt inte föräldrarna välja om de ska ta emot hjälp eller inte. Det här handlar inte om dem utan om den unges väl och ve.
  2. Kräv alltid föräldrars närvaro vid myndighetssamtal och polisförhör när det rör omyndiga.
  3. När föräldrar inte kommer på skolans kvartssamtal och det är uppenbart att de borde, sök upp dem och se till att få det där samtalet även om det krävs att man måste gå hem till dem.
  4. Ha regelbunden kontakt från skolans sida och kräv att föräldrarna uppfyller den del som de är skyldiga att ta.
  5. Arbeta alltid med hela familjen, för det är ett familjeproblem, inte ett enskilt problem där den unge ska vara syndabocken.

Gör man ovanstående så är jag övertygad om att man skulle komma en bra bit på väg i det nödvändiga arbetet för att stävja kriminaliteten. Dessvärre handlar det alldeles för ofta om att släcka bränder och så kommer det fortsätta vara om man inte gör något som verkligen gör skillnad.

 

Tala om att ge Sverigedemokraterna inflytande

Vissa hyllar Liberalerna och Centerpartiet i dag, men sannerligen inte alla. Nu börjar det dessutom skrivas om att Annie Lööf är beredd att släppa fram Stefan Löfven i stället. Är det så att man har sonderat terrängen bakom ryggen på politikerkolleger och väljare? Som aktiv på sociala medier ser jag besvikelsen och ilskan hos många, men sedan finns det som sagt var vissa som är nöjda och gärna ser exempelvis Löfven som statsminister igen. För egen del vill jag ha Ulf Kristersson som statsminister, men just nu är det inte det som stör mig mest, utan hur ansvarslöst vissa agerar, även om de hävdar att de gör motsatsen.

Själv är jag väldigt besviken på L och C, men även andra riksdagspartier. Allt kretsar kring SD, alla beslut utgår från dem. De har så mycket indirekt makt så man blir mörkrädd. Jag tror att den här sandlådan kommer få färre att rösta i nästa val, och det vore verkligen inte bra i så fall. Man ska ha respekt för demokratin, men nu sitter alla mest i sitt eget hörn och vägrar vara den vuxna i rummet, för att använda ett numera känt uttryck.

Både förra och förrförra regeringen har varit SD-beroende för övrigt eftersom de har styrt i minoritet. Vad är skillnaden nu? Jag tror inte kraven från SD hade blivit så stora och man har inte ens velat ta reda på det. Det viktigaste måste väl ändå vara att kunna driva den politik man är vald till, inte att offra den av princip? Säga vad man vill, men om inte dagens agerande i riksdagen är att ge SD makt och låta dem styra, vad i hela friden är det i så fall? Det partierna är skyldiga oss väljare är att göra allt de kan för att ta makten och sedan driva den politik de lovade. Vissa försöker, andra förstör. Sådant här skapar tyvärr politikerförakt.

 

Tänkvärd läsning

Jag har läst några debattinlägg från de senaste dagarna som är värda att spridas extra mycket. Det första är från Liberalen Torkild Strandberg. Han säger bland annat så här: ”När vi känner oss hotade och övergivna brister tilliten och solidaritetens gränser blir allt snävare. När rädslan och uppgivenheten får styra hotas det liberala samhället.” Det är precis vad vi ser och rädslan driver människor till ytterkanterna. https://www.svd.se/l-profil-kristersson-ar-min-statsminister Strandberg är en Landskrona-politiker som visar att man kan göra skillnad om man bara kämpar på. I slutet av sin debattartikel säger han det som säkert många i hans parti tänker: ”När liberala framsteg hotas kan vi inte nöja oss med symboliska och högtidliga avståndstaganden från populism.”

Även Moderaternas Elisabeth Svantesson har skrivit en bra debattartikel: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/rL7WGA/titta–allt-det-har-har-vi-gemensamt-c-och-l På slutet skriver Svantesson så här: ”Den här veckan kan Sverige få en regering som driver Alliansens gemensamma politik, men där också enskilda allianspartier kan få genomslag för de frågor som är viktiga för just dem. Men det kräver att Ulf Kristersson blir statsminister.” Något för C och L att fundera över. Varje käpp i hjulen för oss närmare mot sämre alternativ eller extraval. Är inte det att ge SD lite väl mycket makt?

Sedan har vi en ledarkrönika från alltid så träffsäkra Alice Teodorescu. Läs hennes krönika och du förstår hur tokigt vissa politiker resonerar. http://www.gp.se/ledare/teodorescu-dags-f%C3%B6r-c-och-l-att-v%C3%A4lja-1.10557576 Jag tar med ett citat även från den här texten: ”Att lägga fram den politik som man de facto gått vill val på, och som man hade tagit strid för om SD inte funnits i riksdagen, men som SD (som nu finns i riksdagen) också ställer sig bakom, är inte att ge partiet inflytande. Inte heller innebär samtal eller förhandlingar med SD att man sympatiserar med partiet eller dess företrädare.” Precis! Och det förstår nog både Annie och Jan innerst inne. Kanske kan internt tryck få dem att åtminstone lägga ner sina röster tillsammans med partikamraterna i morgon. Vi kan bara hoppas.

 

Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna

På onsdagen kommer Sveriges riksdag att ta ställning till om Moderaternas Ulf Kristersson ska bli vår nästa statsminister. Centerpartiet och Liberalerna som säger sig vilja ha Kristersson som statsminister tänker ändå inte rösta ja, meddelar de. I alla fall är det vad de säger än så länge. Kanske lägger de bara ner rösterna och låter åtminstone bli att rösta nej. Vi får se. En som förklarar läget väldigt bra och som resoneras logiskt är före detta riksdagsledamoten Maria Abrahamsson. Lyssna och hör henne resonemang. https://www.expressen.se/tv/politik/bara-politik/bara-politik-7-november—intervju-med-maria-abrahamsson-1/

Ett par andra politiker, nämligen Joar Forssell, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet samt Magnus Ek, förbundsordförande Centerpartiets ungdomsförbund har dock missat en del verkar det som. Här kan ni läsa en debattartikel som de skrev i Sveriges Dagblad häromdagen: https://www.svd.se/nationalister-ar-vara-huvudfiender Där säger de bland annat så här: ”Allt stöd från SD innebär förhandling om eller förskjutningar av den politik Alliansen för”. Det intressanta är nämligen att det var precis så det var den senaste mandatperioden när C och L satt i en regering. Samma för S och MP. Båda regeringarna har styrt i minoritet och SD har varit vågmästare. Visst, Sverigedemokraterna kommer att ställa vissa krav, det har Forssell och Ek rätt i, men vi är nog många som är övertygade om att den biten kan lösas utan större problem, bara man vill.

”Att stänga dem ute är att värna om borgerlig politik”, säger debattörerna vidare. Hur värnar man sin egen politik när man hellre ger upp den och kanske låter partier som stödjer sig på Vänsterpartiet, låta regera? För den risken finns. Det är precis så det har sett ut i fyra år. Eller är det så enkelt som att man vill gardera sig för att få makt, oavsett vem man kommer att styra med, så länge inte man har stöd av SD igen. Är det till och med så viktigt att inte tala med partiet och komma fram till en lösning, så man hellre låter V får fortsatt inflytande i svensk politik? För där kan vi tala om krav och påverkan. Ett parti som till och med vill plocka av företagare deras äganderätt till det de har byggt upp och som ger arbetstillfällen till 80 procent av landets arbetstagare? Kan någon förklara den logiken? Helt ärligt så tror jag att stressen internt i C och L är enorm just nu och man vet inte hur man ska ta sig ut ur det hörn man har målat in sig i. Det är verkligen att ge SD makt, för just nu står vi utan en ny regering på grund av sandlådan som så många har satt sig i. Var de vuxna i rummet som ni bör och se till att lösa det här och på kuppen kan ni, om ni vill, minska SD:s framgångar.

 

SD:s framgång och de andra partierna

I dag har jag en debattartikel i Göteborgs-Posten: http://www.gp.se/debatt/sd-s-framg%C3%A5ng-hade-kunnat-hejdas-1.10309967 Artikeln har delats i sociala medier och reaktionerna har varit blandade. Någon har undrat varför man ska hejda Sverigedemokraterna. Det resonemanget är odemokratiskt. Jag ser inget odemokratiskt att arbeta emot något om man inte håller med. Däremot så är det odemokratiskt att ignorera och till varje pris undvika partiet. Speciellt nu när man hellre offrar sin egen politik än att ta stöd av dem.

Jag fick hur som helst bekräftat att det finns många som sympatiserar med SD och inte delar bilden av att det finns rasism i partiet. Det tror jag att det gör med tanke på att det regelbundet kommer fram häpnadsväckande uttalanden från medlemmar hos dem och jag talar inte bara om någon stödmedlem i periferin utan höga politiker i partiet.

En annan sak som jag även tidigare har tagit upp är att partiet är relativt nytt. Det är inte samma som att alla har en osund syn på saker, men alldeles för många har det fortfarande. Dock så får de många röster och hade de andra partierna inte velat det så hade de kunnat föra en annan politik och lyssnat bättre på väljarna. Men fortfarande är det för många viktigare att ta avstånd från SD än att verkligen lägga örat mot marken och fånga upp vad väljarna anser och ofta oroar sig för. Samhället är inte så sunt som det en gång var, det måste vi förhålla oss till. Det har varit allt annat än bra att inte vela se det som händer. Nu har vi parlamentariska problem som ger enorma låsningar. Allt på grund av den politik som har förts genom åren.