Månadsarkiv: januari 2019

Ett viktigt mål inom politiken

Innan valet delades det ut massor av valmaterial och jag har fortfarande kvar det jag fick från MSS när jag passerade deras tält i Kungsträdgården i somras. MSS står för Moderata seniorer i Stockholms stad. Jag har visserligen själv många år kvar tills jag är senior, men min respekt för de äldre och det de bidrar med till samhället är inte mindre för det. När det gäller att påverka så ska vi kunna göra det under hela livet och vi behöver de äldre som förebilder och vägledare till oss som är yngre. Lyssnar vi så har de mycket att förmedla till oss.

MSS hade formulerat sju punkter som de kallade förstahandsmål och de rör olika politiska frågor. En av dem var däremot mer allmän hållen, men tog upp något som jag själv många gånger har framhållit och som tål att upprepas. Så här ser den ut:

Äldres erfarenhet och kompetens tas tillvara, både i näringsliv, politik och samhälle.

Man tycker att det här borde vara självklart och det är det tack och lov för många, men inte för alla, och åldersdiskriminering finns absolut. Det behöver man inte vara gammal för att erfara, många vittnar om hur de blir utbytta av yngre förmågor på sin arbetsplats trots att de har många år kvar innan pensionen. Nu är vi alla olika, och det är klart att en arbetsgivare vill ha dem som hänger med i utvecklingen, men många ser sig bli utbytta trots att de gör alla rätt. Då säger det sig självt att en person som passerat 65 inte alltid har så lätt att göra sig hörd och lyssnad på. Den erfarenhet och kunskap som gamla människor besitter borde lyftas fram mer. De har också en livserfarenhet som bara fås genom att leva länge och den är värd respekt. Sedan har yngre annat att bidra med, och tillsammans så blir det en väldigt bra kombination för vårt samhälle.

 

Vi borde visa dessa kvinnor mer respekt

Ni som har följt min blogg vet att för min del så räcker en enda sak för att få mig till valurnan och det är att visa respekt för de kvinnor som gav mig den möjligheten, vilken jag ser som både en rättighet och en skyldighet. Jag är fullt medveten, om än samtidigt förvånad, över att jag inte är representativ i mitt tänkande. Fundera över hur det var innan vi hade rösträtt och fundera över vad du tycker om att inte ha den. Det fanns en förkämpe i USA som hette Susan B Anthony och hon föddes 1820 och var en drivande kraft för att ge kvinnor där rösträtt; här är en kopia av beskrivningen av henne från sajten http://susanbanthonyhouse.org/index.php

Biography of Susan B. Anthony

Susan B. Anthony was born February 15, 1820 in Adams, Massachusetts. She was brought up in a Quaker family with long activist traditions. Early in her life she developed a sense of justice and moral zeal.

After teaching for fifteen years, she became active in temperance. Because she was a woman, she was not allowed to speak at temperance rallies. This experience, and her acquaintance with Elizabeth Cady Stanton, led her to join the women’s rights movement in 1852. Soon after, she dedicated her life to woman suffrage.

Ignoring opposition and abuse, Anthony traveled, lectured, and canvassed across the nation for the vote. She also campaigned for the abolition of slavery, the right for women to own their own property and retain their earnings, and she advocated for women’s labor organizations. In 1900, Anthony persuaded the University of Rochester to admit women.

Anthony, who never married, was aggressive and compassionate by nature. She had a keen mind and a great ability to inspire. She remained active until her death on March 13, 1906.

Intressant, och visst är hon värd att utnyttja sin rösträtt för?

 

Var kommer all ängslighet ifrån?

När jag rensade i utkorgen så hittade jag det här ungefär 1½ år gamla mejlet som jag skrev till Viking Line. Det var en reaktion på hur de sa upp Katerina Janouch från deras samarbete, trots att de var fullt nöjda med henne. Det fick mig och många, många andra att reagera. Så här skrev jag alltså till rederiet:

Hej,

Jag har förstått att ni har blivit dränkta i mejl och telefonsamtal angående cirkusen kring Janouch, men jag mejlar er ändå. Jag vill inte döma ut er som rederi och jag vill inte säga att jag aldrig ska kryssa med er igen, men jag månar om yttrandefrihet och jag känner helt ärligt obehag inför det som har drabbat henne. Ni har säkert vare sig tid eller lust att läsa bloggar om detta, men jag tar mig ändå friheten att skicka över ett (relativt kort) inlägg kring det här där jag även länkar till Zinat Pirzadehs mycket tänkvärda text, som dessvärre ingen ville publicera, utöver Katerina Janouch själv.

Viking Line skulle ha mycket på att vinna om ni vågade stå upp för yttrandefriheten genom att ge tillbaka Janouch hennes uppdrag. Att erkänna att man har gjort fel – om ni nu anser det – är också något som vi är många som skulle uppskatta och respektera och det viktigaste av allt, ni skulle visa att ni väljer att inte vara en del av dem som tystar andra.

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/08/23/ja-vem-ar-egentligen-perfekt-i-den-politiska-debatten/

Hälsningar Katharina Wallenborg

Jag känner inte Janouch, har aldrig träffat henne eller läst några av hennes böcker. Jag vet ju någotsånär vem hon är givetvis, men det kunde lika gärna ha handlat om Agda Berg från Kungsör i Västmanland (OBS, påhittad person). Det här är en principfråga och vad diverse företag och andra som dras in i PK-cirkusen inte bryr sig om är att de skapar sympatier för människor som de inte gillar. Som jag har sagt tidigare, jag försvarar alla som blivit felaktigt behandlade, Vänsterpartister, Sverigedemokrater och allt däremellan. Det handlar om demokrati och yttrandefrihet och den ängslighet som råder har skapat ett samhälle som i alla fall jag gissar, kommer att fortsätta leda till ökade motsättningar. Vi behöver inte sådant, utan vad vi behöver är acceptans, även när människor är klumpiga.

Förresten, de svarade och tackade för ett välformulerat mejl och vi skrev ett varsitt till, där jag även avslutade mitt medlemskap hos dem. För mig som värnar yttrandefriheten var det ett viktigt ställningstagande. Men jag undrar fortfarande varifrån all denna ängslighet kommer.

 

Problemet är inte kulturell appropriering

Men det tycker många när de kritiserar Amanda Linds hår. Jag ser det faktiskt tvärtom, hon anammar och skapar acceptans för något annat. Så nej, jag förstår inte alls de reaktionerna. Däremot så tycker jag inte att det passar i riksdag och regering, lika lite som rosa hår, tuppkam eller för den delen tatueringar gör det. Samma gäller kläder då djupa urringningar, trasiga kläder och träskor också går bort. Jag lägger inga övriga värderingar i det jag nyss räknade upp, utan det är bara ett konstaterande. Det handlar om att kunna respektera det sammanhang man befinner sig i. Sedan kan ett par träskor vara hur praktiska och sköna som helst att ha på sig, men de gör sig inte i en statsrådsroll.

Generellt så anser jag givetvis att vi måste få se ut hur vi vill men vi representerar trots allt både våra väljare, vårt parti och vårt land om vi sitter på höga politiska poster. Det ska man ha respekt för. Att många ändå inte har det tror jag handlar om att Sverige har blivit väldigt individualistiskt. Det är positivt på många sätt, men på vägen har många tappat förståelsen för att kunna anpassa sig och förstå när det privata tar slut och när man representerar fler än endast sig själv. När det gäller Lind och hennes hår så är det inte bara jag som har reagerat över det faktumet. Man måste kunna skilja på sitt privata och sitt professionella jag.

Vi lever i en tid där alla (lite överdrivet resonerat) ska få se ut hur de vill och då menar jag både i skola och på arbetsplatser. Vissa avstår hellre en anställning eller säger upp sig från sitt arbete, än att anpassa sig. De blir ibland uppbackade, andra gånger får de kritik. Men klart är att det har blivit känsligt att kritisera någon för dess yttre, annars skulle reaktionerna inte bli så starka om man blir tillsagd att det där, det passar inte. Vidare skulle ingen privatperson komma på idén att stämma en arbetsgivare för att denne vill att man ska anpassa sig till arbetsplatsen. Däremot appropriering ligger i tiden, så då kan man alltid ta den omvägen. Sedan så menar nog många att det verkligen är det som är problemet, men då bör de förklara sig bättre. För mig handlar det om att lägga ribban på en vettig nivå då en minister även representerar oss utomlands och vid statsrådsbesök. Håret ska inte vara i blickfånget då.

 

Transportstyrelsen och polisen

Är minnet verkligen så kort hos väljarna, eller är det för en del helt acceptabelt att det är lite hipp som happ inom politiken och att regeringsföreträdare tar alldeles för lätt på landets säkerhet? Om inte, hur kan 40 procent ha förtroende för Stefan Löfven och hur kan Centerpartiet och Liberalerna vilja göra upp med hans parti Socialdemokraterna och deras mindre erfarna kompisar Miljöpartiet? Den 25 juli -17 sa Anders Ygeman att man inte kan ta vilka frågor som helst på en kafferast. Det var därför som han inte berättade något om Transportstyrelsen för statsministern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Transportstyrelsens_IT-upphandling

Peter Hultqvist försvarade sig med att det inte är hans ansvar. Vad skulle då detta innebära? Jo att Stefan Löfven inte på ett helt år som detta pågick ha haft ett enda formellt möte för att kunna gräva djupare i frågan än vad han kunde på de tydligen gängse fikarumsmötena. Ygeman fick förvisso sparken, men en annan tung position i partiet och övriga två fortsatte som vanligt. Det är intressant med tanke på att ministrar tidigare fått gå på grund av en obetald TV-licens, eller svart barnflicka. Ärligt talat så påverkar det mig som väljare och medborgare mycket mindre än stora säkerhetsfrågor.

Sedan har vi då polisen. Före detta rikspolischef Dan Eliasson hade under hela sin chefsperiod regeringens förtroende. Det är sådana saker som får en att undra över hur våra ledande politiker ser på landet och dess säkerhet. Han skyddade utländska förövare, till och med när övergrepp begåtts mot barn. Varför? Jo för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Hjälpte det? Nej så klart inte. De blir bara större och större. För att inte tala om den eskalerande grova kriminaliteten som också ökar. Han drev dessutom organisationen så att polis efter polis sa upp sig. Resultatet? Jo alla partier skriker efter nya poliser. Men sådana tar tid att utbilda och vi borde samtidigt försöka få tillbaka dem som försvann. Var är den diskussionen? Men regeringen S och MP hade förtroende för Eliasson och de lät både Ygeman och hans efterträdare Morgan Johansson hållas. Ingen av dem satte ner foten mot rikspolischefen under den tid han hade sitt uppdrag. Även han blev förvisso petad, men gavs ett annat uppdrag han aldrig borde ha fått.

Det här är bara ett par av bevisen för att den förra regeringen, som nu har fått en ny chans, inte borde fortsätta styra landet. Men vi är många som inte har glömt och att C och L nu släpper fram dem igen, trots all galla de spydde över dem före valet, är obegripligt. Förklaringarna och resultaten av alla förhandlingar med främst S ter sig bara märkligare och märkligare. Jag som medborgare accepterar inte den här cirkusen och det verkar de flesta andra inte heller göra. Ändå står vi där vi står. Jag är rädd att det här kommer få konsekvenser som vi inte vill ha. När demokratin sätts ur spel och reglerna ändras från dag till dag, så är man ute på hal is. Det här är inte risk, monopol, stratego eller något annat man roar sig med hemma i vardagsrummet. Det handlar om vår nation. Hur kan så många inte se det???

 

Ny regering

Men är vi nöjda? Vissa är det givetvis, andra inte alls. Vi har nu fått en regering med endast 116 mandat tillsammans, S med 100 och MP med 16. Det är en otroligt svag regering som nu ska styra i mer än 3½ år. Efter dagens riksdagsomröstning konstaterade Liberalernas Jan Björklund att hans parti tillsammans med allianspartierna inte lyckades få makten och därför kunna bilda regering. Det var anledningen till att partiet till sist valde att förhandla med S och MP. Hur många mandat hade då de fyra allianspartierna tillsammans? Jo 143. Någon som kan förklara den tankevurpan? Det är många frågor och tankar som dyker upp i huvudet på en, en dag som denna. Det här var en av dem. Men det finns mer så klart.

  • Har Liberalerna och Centerpartiet förhandlat och röstat fram den här svaga regeringen för att slippa ta regeringsansvar i tider med stora och komplicerade frågor?
  • Väljer man det här alternativet som man egentligen inte gillar, för att slippa nyval och riskera att åka ut ur riksdagen?
  • Hur stor vikt lägger L och C vid att de med största sannolikhet hjälper fram Sverigedemokraterna ytterligare?
  • Var finns den politiska moralen när ett sådant här samarbete genomförs?
  • Och hur går Jonas Sjöstedts tankar just nu? Har han inte sålt sig och sitt parti väl billigt?
  • Hur ska man kunna lita på varandra partierna emellan när sådant här sker?
  • Hur blev det viktigare att offra sina politiska hjärtefrågor för att stänga ute två partier med sammanlagt 90 mandat än att regera landet och driva igenom den politik man gick till val på?
  • Hur resonerar man kring att man låtsas som att nästan 39 procent av väljarnas röster inte finns och ska respekteras? Det är inte samma som att man gillar faktumet, men allas röster har lika mycket värde, eller ska ha i alla fall.
  • Har vissa redan glömt hur vår förra regering uttalade förtroende för Dan Eliasson och stod och såg på när den grova kriminaliteten ökade samtidigt som polis efter polis sa upp sig? Det handlar trots allt om vårt lands säkerhet.

Ja det går att göra listan längre och reaktionerna visar att det här är både anmärkningsvärt och ohederligt. L och C skulle göra allt för att Sverige skulle få en ny regering sa de, men det löftet höll de alltså inte.

 

Bör Sverige införa språktest?

”Istället verkar språktest för medborgarskap handla om det symboliska värdet av att ställa krav på en viss grupp i samhället.” https://www.svd.se/darfor-ar-spraktest-en-dalig-ide

Jag läste i går ovanstående artikel i Svenska Dagbladet där två språkforskare är oroliga för vart det ska leda om vi inför detta. Ja sådant vet man så klart inte i förväg och de tar upp en del tänkvärt. Dock så tänker de inte hela vägen, och här kommer några reflektioner, först om det citat som jag la ut här. För mig personligen så är symbolvärdet en viktig del i förslaget, även om det inte är allt. Men att visa att det finns ett värde i ett medborgarskap i ett av världens tryggaste och mest utvecklade länder som innebär ett motkrav är inte något att vara orolig för, utan att sträcka på sig över. Det ska vara åtråvärt att få ta del av detta. Vad vi svenskar behöver är att stärka vår kollektiva självkänsla för landet. Det ska inte förväxlas med att ställa krav på endast vissa grupper. Formuleringen fungerar därför inte här då det givetvis handlar om invandrare eftersom de som är födda här redan har medlemskap. Forskarna försöker göra en politisk debatt om rasism som inte finns.

Men det de tar upp om livssituation och möjligheten att lära sig ett nytt språk är givetvis viktig att tänka på. Man kan inte ställa orimliga krav på människor. Däremot så kan man ställa rimliga krav och man ska även se till individen. Men viss grundläggande svenska ska man kunna ta till sig för att komma in i samhället och fungera här. Det handlar om både rättigheter och skyldigheter. Du ska kunna studera och arbeta, du ska kunna gå till läkare utan tolk, du ska kunna förstå det politiska systemet för att kunna rösta, engagera dig i dina barns skolgång och så vidare. Tilläggas ska att det normalt sett tar fem år för att få ett medborgarskap och är viljan tillräcklig stor så klarar givetvis de flesta det här. Har man inte lärt sig grundläggande svenska på så många år så kanske man bör diskutera varför i stället för att försöka skapa en debatt om att medborgarskapet handlar om något annat än vad det faktiskt gör.

 

Dags för byte av logga och färg?

Finns det något politiskt partis logotyp som alla vet hur den ser ut så är det den här:

l

I april är det tre år sedan den nya loggan presenterades, några månader efter att man bytt namn från Folkpartiet till Liberalerna. Men hur relevant är den numera? Det verkar verkligen som att de har tappat staken och färgen är också helt fel. Med andra ord så bör de se sig om efter en ny logga och skippa det blåa.

Att en avgörande majoritet av medlemmar i det så kallade partirådet ville släppa fram Stefan Löfven som statsminister när de röstade i söndags är beklagligt. Siffrorna för detta sorgliga och för alliansen avgörande beslut blev 62–30. Att det dessutom behövs att Vänsterpartiet röstar ja eller lägger ner sina röster i riksdagen för att detta ska bli verklighet gör det hela än mer obegripligt. Man gör sig alltså beroende av V! Så gör bara inte ett blått parti och absolut inte ett alliansparti. Man har haft flera chanser att låta Ulf Kristersson, Moderaterna, bli statsminister, men valt att släppa den möjligheten. Det är sorgligt och det är sorgligt att man sviker sina alliansvänner. Nu har verkligen vänsterpartierna samt Sverigedemokraterna fått som de velat. L har svalt betet och sitter fast i rävsaxen. Det är givetvis lätt att vara efterklok, men för att förstå det här behövdes faktiskt ingen större intelligens.

 

Otur när man tänker

För det första, för att ingen ska tro annat, det är givetvis uteslutande intelligenta människor i våra partier och deras styrelser och jag har stor respekt för det de gör, tro inget annat. Det är alltid lätt att ha åsikter om andra när man är upprörd, men ibland handlar det inte bara om att avreagera sig så där i största allmänhet, utan det ligger mer bakom, som nu till exempel. Centerpartiet och Liberalerna måste ha haft otur när de tänkt. (Ja än så länge är det i och för sig ”bara” L:s partistyrelse som vill släppa fram Löfven, men det väger tungt.) Eller vad är det annars som gör att man släpper fram samma regering en gång till, trots att de inte har klarat av sitt uppdrag tidigare, samt att de kommer bli beroende av andra partier, inte minst både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, för att få igenom sina beslut i riksdagen? Ju mer man grubblar över det sorgliga som händer, ju mer konfunderad och förbryllad blir man.

Så här ser fördelningen ut av de 349 mandaten i riksdagen: S 100, M 70, SD 62, C 31, V 28, KD 22, L 20 och MP 16. I någon bakvänd logik anser alltså Centerpartiet och Liberalerna att S och MP ska bilda en minoritetsregering med sammanlagt 116 mandat, eller 33 procent av väljarstödet. Låter det rimligt? Inte mycket. Det här är inget annat än en konstig DÖ II. Men låt oss fundera vidare. Låt säga att man släppt fram M och KD. De hade sammanlagt fått 92 mandat, och endast drygt 26 procent av väljarstödet. Med andra ord skulle det bli en ännu svagare regering. Det tredje och mest naturliga alternativet då? Ja det hade så klart varit en alliansregering, vilket ända från valdagen har varit möjligt. Tillsammans har man 143 mandat, eller i princip 41 procent av väljarstödet. Hade inte det varit det mest logiska? Jo givetvis. Det är egentligen det enda och det starkaste alternativet. Men så blev det inte och det på grund av att något eller några andra partier måste stötta en alliansregering och det skulle hemska tanke kunna bli på det viset att SD hjälper till att rösta igenom de borgerligas budget och förslag.

Så vad göra? Jo man (läs C och L) väljer att förhala processen i fyra månader och sedan släppa fram regeringen Löfven igen!!! Men de har ju bara 116 mandat och det räcker inte. Så vi lägger till C:s och L:s mandat och plötsligt får vi hela 167 röster. Men räcker det till att få igenom en S- och MP-budget samt övriga riksdagsförslag? Nej det gör ju inte det, och förresten ska man vara en stark opposition hur nu detta ska gå till. För att ha majoritet i riksdagen behövs nämligen 175 mandat. Att M och KD skulle stötta budgeten är uteslutet. Knappast SD heller och då återstår bara V. Med andra ord vill alltså två av allianspartierna att regeringen ska bli beroende av V igen för att kunna regera, trots att de tar lika stort avstånd från dem som från SD. Man kan naturligtvis få igenom sin budget om tillräckligt många avstår att rösta och trycker på gul knapp, men det innebär ändå ett indirekt stöd i det här fallet. Den nya regeringen kommer vidare, precis som både förra och förrförra (som även C och L ingick i) att bli SD-beroende. V kommer för övrigt inte att stötta något utan att själva dra nytta av det, precis som det var tidigare alltså. Men oavsett så behövs även SD:s röster och det vet alla. Och ingen är väl så naiv bland väljarna så att man inte förstår att förslag i riksdagen anpassas för att få de två extrempartierna att stötta dem.

Det var här som i alla fall jag tyckte att det blev lite otur i tankegången. Allt bara för att utesluta SD som är tredje största parti, utan att ändå fullt ut lyckas. Det blev inget annat än en långdragen sandlåda. Kanske man även kan fundera över om det är rimligt att ignorera 17, 8 procent av väljarna, för så många röstade på dem. Man behöver inte gilla det, men man bör förhålla sig till det.

 

Insamling av högerskor

Ja nu är den i full gång, insamlingen av högerskor till Centerpartiets Annie Lööf. Hon skulle ju äta upp sin högersko hellre än att bli stödhjul till Socialdemokraterna. Kanske blev hungern för stor och skon såg för läcker ut, för hon ändrade sig. Men när den är slut så behöver hon inte vara orolig, för det finns många politiker och väljare som har fler högerskor att bidra med. MUF och KDU jobbar på för att ge henne fler och även andra hjälper till. Jag delade förresten Moderata ungdomsförbundets insamling på facebook och fick svar från en Centerpartist att det var infantilt och fjantigt. Det här är en politiker jag har stor respekt för och som person tycker jag mycket om henne, men just nu är mina känslor för hennes parti mycket låga och jag önskar att både hon och övriga medlemmar förstår vad partiet ställer till med. Det här är inget som sker utan framtida konsekvenser.

Jag svarade henne så här angående det infantila: ”Ja egentligen är det det, men jag antar att det är ett uttryck för frustration, sorg och ilska. Jag är själv helt ställd, bedrövad faktiskt. Med tanke på reaktionerna från både höger- och vänsterhåll så är det hon/partiet har gjort både unikt och bedrövligt. Jag hade respekt för Annie förr, men den har försvunnit sedan länge tyvärr. Nu är det inte bara hon som person givetvis, men något är annorlunda än förr. Jag gissar att även många Centerpartister känner ilska och tomhet i dag. Det skulle i alla fall jag ha gjort.”

För mig är politik på riktigt och jag blir beklämd varje gång en politiker sviker ett löfte. Nu hade det visserligen blivit svikna löften vad än C hade gjort eftersom de har agerat först och tänkt sedan under lång tid. Förmodligen ser vi bara resultatet av ren desperation nu och Annie Lööf är inte mer än människa hon heller och innerst inne tror jag inte att det här beslutet känns bra. Men att svika sina allianskolleger och alliansväljarna så här grovt, det är oförlåtligt och som jag avslutade mitt svar så är nog många inom partiet lika bedrövade som andra av oss. Och infantilt? Visst, men det är inte i paritet med Centerpartiets svek.