Månadsarkiv: januari 2019

Dags för byte av logga och färg?

Finns det något politiskt partis logotyp som alla vet hur den ser ut så är det den här:

l

I april är det tre år sedan den nya loggan presenterades, några månader efter att man bytt namn från Folkpartiet till Liberalerna. Men hur relevant är den numera? Det verkar verkligen som att de har tappat staken och färgen är också helt fel. Med andra ord så bör de se sig om efter en ny logga och skippa det blåa.

Att en avgörande majoritet av medlemmar i det så kallade partirådet ville släppa fram Stefan Löfven som statsminister när de röstade i söndags är beklagligt. Siffrorna för detta sorgliga och för alliansen avgörande beslut blev 62–30. Att det dessutom behövs att Vänsterpartiet röstar ja eller lägger ner sina röster i riksdagen för att detta ska bli verklighet gör det hela än mer obegripligt. Man gör sig alltså beroende av V! Så gör bara inte ett blått parti och absolut inte ett alliansparti. Man har haft flera chanser att låta Ulf Kristersson, Moderaterna, bli statsminister, men valt att släppa den möjligheten. Det är sorgligt och det är sorgligt att man sviker sina alliansvänner. Nu har verkligen vänsterpartierna samt Sverigedemokraterna fått som de velat. L har svalt betet och sitter fast i rävsaxen. Det är givetvis lätt att vara efterklok, men för att förstå det här behövdes faktiskt ingen större intelligens.

 

Annonser

Otur när man tänker

För det första, för att ingen ska tro annat, det är givetvis uteslutande intelligenta människor i våra partier och deras styrelser och jag har stor respekt för det de gör, tro inget annat. Det är alltid lätt att ha åsikter om andra när man är upprörd, men ibland handlar det inte bara om att avreagera sig så där i största allmänhet, utan det ligger mer bakom, som nu till exempel. Centerpartiet och Liberalerna måste ha haft otur när de tänkt. (Ja än så länge är det i och för sig ”bara” L:s partistyrelse som vill släppa fram Löfven, men det väger tungt.) Eller vad är det annars som gör att man släpper fram samma regering en gång till, trots att de inte har klarat av sitt uppdrag tidigare, samt att de kommer bli beroende av andra partier, inte minst både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, för att få igenom sina beslut i riksdagen? Ju mer man grubblar över det sorgliga som händer, ju mer konfunderad och förbryllad blir man.

Så här ser fördelningen ut av de 349 mandaten i riksdagen: S 100, M 70, SD 62, C 31, V 28, KD 22, L 20 och MP 16. I någon bakvänd logik anser alltså Centerpartiet och Liberalerna att S och MP ska bilda en minoritetsregering med sammanlagt 116 mandat, eller 33 procent av väljarstödet. Låter det rimligt? Inte mycket. Det här är inget annat än en konstig DÖ II. Men låt oss fundera vidare. Låt säga att man släppt fram M och KD. De hade sammanlagt fått 92 mandat, och endast drygt 26 procent av väljarstödet. Med andra ord skulle det bli en ännu svagare regering. Det tredje och mest naturliga alternativet då? Ja det hade så klart varit en alliansregering, vilket ända från valdagen har varit möjligt. Tillsammans har man 143 mandat, eller i princip 41 procent av väljarstödet. Hade inte det varit det mest logiska? Jo givetvis. Det är egentligen det enda och det starkaste alternativet. Men så blev det inte och det på grund av att något eller några andra partier måste stötta en alliansregering och det skulle hemska tanke kunna bli på det viset att SD hjälper till att rösta igenom de borgerligas budget och förslag.

Så vad göra? Jo man (läs C och L) väljer att förhala processen i fyra månader och sedan släppa fram regeringen Löfven igen!!! Men de har ju bara 116 mandat och det räcker inte. Så vi lägger till C:s och L:s mandat och plötsligt får vi hela 167 röster. Men räcker det till att få igenom en S- och MP-budget samt övriga riksdagsförslag? Nej det gör ju inte det, och förresten ska man vara en stark opposition hur nu detta ska gå till. För att ha majoritet i riksdagen behövs nämligen 175 mandat. Att M och KD skulle stötta budgeten är uteslutet. Knappast SD heller och då återstår bara V. Med andra ord vill alltså två av allianspartierna att regeringen ska bli beroende av V igen för att kunna regera, trots att de tar lika stort avstånd från dem som från SD. Man kan naturligtvis få igenom sin budget om tillräckligt många avstår att rösta och trycker på gul knapp, men det innebär ändå ett indirekt stöd i det här fallet. Den nya regeringen kommer vidare, precis som både förra och förrförra (som även C och L ingick i) att bli SD-beroende. V kommer för övrigt inte att stötta något utan att själva dra nytta av det, precis som det var tidigare alltså. Men oavsett så behövs även SD:s röster och det vet alla. Och ingen är väl så naiv bland väljarna så att man inte förstår att förslag i riksdagen anpassas för att få de två extrempartierna att stötta dem.

Det var här som i alla fall jag tyckte att det blev lite otur i tankegången. Allt bara för att utesluta SD som är tredje största parti, utan att ändå fullt ut lyckas. Det blev inget annat än en långdragen sandlåda. Kanske man även kan fundera över om det är rimligt att ignorera 17, 8 procent av väljarna, för så många röstade på dem. Man behöver inte gilla det, men man bör förhålla sig till det.

 

Insamling av högerskor

Ja nu är den i full gång, insamlingen av högerskor till Centerpartiets Annie Lööf. Hon skulle ju äta upp sin högersko hellre än att bli stödhjul till Socialdemokraterna. Kanske blev hungern för stor och skon såg för läcker ut, för hon ändrade sig. Men när den är slut så behöver hon inte vara orolig, för det finns många politiker och väljare som har fler högerskor att bidra med. MUF och KDU jobbar på för att ge henne fler och även andra hjälper till. Jag delade förresten Moderata ungdomsförbundets insamling på facebook och fick svar från en Centerpartist att det var infantilt och fjantigt. Det här är en politiker jag har stor respekt för och som person tycker jag mycket om henne, men just nu är mina känslor för hennes parti mycket låga och jag önskar att både hon och övriga medlemmar förstår vad partiet ställer till med. Det här är inget som sker utan framtida konsekvenser.

Jag svarade henne så här angående det infantila: ”Ja egentligen är det det, men jag antar att det är ett uttryck för frustration, sorg och ilska. Jag är själv helt ställd, bedrövad faktiskt. Med tanke på reaktionerna från både höger- och vänsterhåll så är det hon/partiet har gjort både unikt och bedrövligt. Jag hade respekt för Annie förr, men den har försvunnit sedan länge tyvärr. Nu är det inte bara hon som person givetvis, men något är annorlunda än förr. Jag gissar att även många Centerpartister känner ilska och tomhet i dag. Det skulle i alla fall jag ha gjort.”

För mig är politik på riktigt och jag blir beklämd varje gång en politiker sviker ett löfte. Nu hade det visserligen blivit svikna löften vad än C hade gjort eftersom de har agerat först och tänkt sedan under lång tid. Förmodligen ser vi bara resultatet av ren desperation nu och Annie Lööf är inte mer än människa hon heller och innerst inne tror jag inte att det här beslutet känns bra. Men att svika sina allianskolleger och alliansväljarna så här grovt, det är oförlåtligt och som jag avslutade mitt svar så är nog många inom partiet lika bedrövade som andra av oss. Och infantilt? Visst, men det är inte i paritet med Centerpartiets svek.

 

Tack för det Annie

Jo, jag är ironisk och jag är ännu mer besviken. Det här har hela tiden funnits i bakhuvudet, men det är som när man har en trisslott, innan den är skrapad så finns ju hoppet. Visst, riksdagen har inte tagit något beslut ännu, men det här visar vartåt det lutar och det känns sannerligen inte bra. Centerpartiet vill släppa fram Löfven som statsminister. https://www.svt.se/nyheter/15-30-annie-loof-kallar-till-presstraff

Det finns en del saker som man osökt reflekterar över när man hör Centerpartiets pressträff som nyligen har hållits. Det första är stressen med att hålla träffen. Varför? Är man innerst inne själva så osäkra eller tycker att det här är så mentalt jobbigt gentemot sina allianskamrater, så man går ut med sitt ställningstagande på en gång, innan att ens låta helgen passera? Det är som att man är rädd för att man ska ångra sig om man väntar. Principer går alltså före allt sunt förnuft just nu. Oavsett så ser det inte snyggt ut. Vad mer? Man ser Socialdemokraternas och Miljöpartiets desperation till att få regera. Det är alltså dessa två som vi riskerar att få se fortsätta styra landet. De säljer sig billigt måste jag säga. Det är en stor ”helig ko-slakt” som sker just nu.

Det mesta av pressträffen gick åt till att tala om hur mycket centerpolitik som nu kommer att genomföras efter att partierna har förhandlat med varandra. Annie Lööf berättade om vad de lyckats få igenom och vad regeringspartierna måste backa med eller till och med göra helomvändningar inom. Bra jobbat, och nu är jag inte ironisk. Partiledaren räknade dessutom upp ett stort antal förbättringar. Men hon missar att det är dessvärre inte detta som det handlar om just nu. Det som kommer på köpet och som får väljarna mest upprörda är det svek som sker. Partiet väljer hellre att låta Stefan Löfven bli statsminister än att hålla ihop alliansen och på så vis faktiskt få igenom ännu mer av sin politik. Jag undrar hur många centerpartister som verkligen vill se Löfven fortsätta i den roll som han inte klarade av. Den här fredagen känns onekligen tung.

 

Vidga klimatdebatten

Vad är det som gör att klimatdebatten är så inskränkt? Om någon ens andas att det kan finnas mer som påverkar än människan själv, så är de klimatförnekare, vad nu det innebär. FN:s klimatpanel har till och med uteslutit forskningsmaterial då de har visat sig vara icke önskvärda. Ett helt förkastligt förfarande naturligtvis. Forskare som kommer till annan slutsats än att det är vi människor som är största boven i klimatdramat har blivit hånade av sina kolleger, och i den politiska debatten och i media i övrigt, syns de i princip inte alls. Men först och främst, vad betyder klimat? Enligt SMHI det här: ”Med klimat menas en beskrivning av vädrets långsiktiga egenskaper mätt med statistiska mått.” Så när man hör vissa politiker säga att vi måste rädda klimatet så blir det ganska märkligt. Rädda vad? Dess tillstånd? Förmodligen, men det finns bättre sätt att uttrycka sig.

Men vidare till väsentligheterna. Det finns flera forskare som parallellt med den rådande debatten har sett annat som de tror påverkar mer än vad vi människor gör. Som lekman avvaktar jag med att ta ställning i frågan, speciell som den är så komplex, men det gör den inte mindre intressant. Det finns en forskare i vår närhet, fysikern och numera även professorn Henrik Svensmark som under decennier har bedrivit forskning om hur solens aktivitet med allt vad det innebär, påverkar oss. Här är ett par intressanta artiklar:

http://www.klimatupplysningen.se/2018/04/10/svensmark-visar-teoretiskt-och-empiriskt-varfor-den-galaktiska-stralningen-paverkar-klimatet/

http://www.space.dtu.dk/english/news/2017/12/missing-link-found-between-exploding-stars-clouds-and-earths-climate?id=c9e7eb78-ec29-427f-9078-484d54984d23

Rätt eller fel? Oavsett så måste debatten vidgas och allt kunna lyftas fram, precis som i alla sunda debatter. När endast en ”sanning” tillåts råda så blir det slagsida och det leder inte till något gott överhuvudtaget. Om det nu är så att människan påverkar klimatet mer än något annat, så borde det vara ofarligt att släppa fram andra åsikter och diskutera dem också. Så återigen: Vad är det som gör att klimatdebatten är så inskränkt?

 

Det gäller att utvisa rätt personer

I Sverige vet vi alla att det inte alltid blir som det borde ibland, och att få till förändringar verkar inte ha prioritet. Exempelvis så utvisas endast 20 procent av de män som inte är svenska medborgare och som har dömts för våldtäkt. Det känner nog de flesta till vid det här laget. Vad många också vet är att det då och då utvisas människor som försörjer sig själva, och då menar jag inte genom knarkhandel eller svartarbete, utan genom vanliga anställningar. De gör precis som förväntas av dem och de begår inga brott utan det enda de gör är att bidra till samhället. Ett sådant fall är familjen Mziu i Charlottenberg.

De har bott här i åtta år, men dessvärre gjorde mannens arbetsgivare ett misstag. Det ledde till att de före jul fick besked om utvisning. Advokat är självklart inkopplat, men kommer det att hjälpa? Det verkar inte så. Borde de få stanna? Ja givetvis. Vore det bättre att någon som inte arbetar, samtidigt som personen dessutom begår grova brott, utvisas? Absolut. Kommer det då att bli så? Med största sannolikhet inte.

Det här är ju inget nytt, så det är märkligt att det fortfarande förekommer. Det är vidare märkligt att inte fler politiker och tjänstemän än i dag reagerar på det här och att det rättas till. Lagar ändras inte över en natt, men det här har pågått tillräckligt länge för att göra något åt om man hade velat. Däremot var man snabb att ändra lagen för de 9 000 män utan asylskäl som redan hade fått avslag på sina ansökningar om att få stanna. Vad gör att man månar mer om dem än andra, som uppenbarligen har fått beviljat uppehållstillstånd? Jag är övertygad om att även de 9 000 flyktingarna kommer från svåra förhållanden, men att ändra lagen efter att det redan har blivit avslag, samtidigt som man utvisar svårt sjuka människor, barn och människor med anställning, det kan inte sägas vara annat är både fel och märkligt.

 

Hur ser politikerförtroendet ut just nu?

Demoskop har gjort en ny undersökning för att ta reda på hur väljarnas förtroende för våra partier och deras företrädare ser ut. Inte speciellt överraskande leder Centerpartiet ligan när det gäller sämst förtroende. Hela 85 procent anser att de har misskött sig under höstens regeringsförhandlingar. Det är en anmärkningsvärt hög siffra. Å andra sidan så har 75 procent av väljarna mindre förtroende för sina politiker nu jämfört med innan valet. Höstens förhandlingar har inte varit bra för partierna. Det är inga muntra siffror som redovisas. Så här ser siffrorna ut för alla partier och procenttalen är hur stor andel som anser att de har skött sig dåligt:

 Centerpartiet: 85 procent

 Liberalerna: 74 procent

 Moderaterna: 54 procent

 Socialdemokraterna: 51 procent

 Miljöpartiet: 50 procent

 Kristdemokraterna: 42 procent

 Vänsterpartiet: 33 procent

Sverigedemokraterna: 26 procent

Talman Andreas Norlén klarar sig däremot ganska bra trots att ingen regering har kommit till stånd. 64 procent av de drygt 1 000 tillfrågade tyckte att han skött sig. Jag kan bara instämma. Han är dessutom lugn och saklig och ger ett seriöst intryck. Få hade nog klarat hans uppdrag lika bra. Men nog vill vi se ett resultat snart. Det här är så klart ohållbart. Nog hade man kunnat önska sig mer av partiledarna, även om jag tror att de kämpar på och självklart vill ha en lösning. Problemet är bara att de inte lyckas.