Månadsarkiv: februari 2019

IS-terrorister

Det har plötsligt blossat upp en diskussion om de IS-terrorister som nu ”ångrar” sitt deltagande i det syniska kriget och vill åka hem. Självfallet så ångrar de sig, vidare så har de givetvis inte själva deltagit i dödandet. De visste rent av inte om vad som i de flesta fall försiggick. Och som någon av dem sa när hon blev intervjuad, Sverige är känt för att ge människor en andra chans. Den kommentaren säger en hel del om synen på vårt land när det gäller människor som vill utnyttja oss. Man tror inte att något är tillräckligt grovt, inte ens terrorism. Här får man alltid en ny chans och blir förlåten i sinom tid.

Tack och lov har både inrikesminister Damberg samt statsminister Löfven sagt att man inte kommer att göra något för att ta hem terroristerna. Men den diskussion som regeringen borde ha fört sedan länge är hur vi kan se till att de inte alls kommer hit. För frågan som måste ställas är: Sedan när blev Sverige en fristad för terrorister? Vi har många så kallade återvändare, och få politiker har reagerat på detta. Vissa har visserligen försökt, men responsen har uteblivit. Därför har vi alltså många som lever bland oss och givetvis är ett stort hot mot landet. Så länge inte regeringen gör något är det svårt att komma någonstans. Det är högst beklagligt att vi har den naivitet som vi har.

Men kommer det här att förändra något? Man hoppas verkligen det, men jag är fortsatt skeptisk. Vad vi också måste göra är att våga se religioners påverkan på fred och krig, men det kommer inte heller att hända. Även om de flesta som tillhör en religion är fredliga, så finns det alldeles för många som inte är det. Men risken att inte lyfta upp frågan tar vi alltså hellre än att stöta oss med dem som eventuellt blir upprörda av den. Ur led är tiden, tyvärr…

 

Annonser

Vad har regeringen för omdöme egentligen?

Klimatminister Isabella Lövin har fått en ny stabs- och planeringschef som heter Annika Jacobson. Redan 2017 fick Jacobson arbete som politisk sakkunnig hos dåvarande klimat- och miljöminister, alltså Isabella Lövin. Något att uppröra sig över? Ja i allra högsta grad då vederbörande innan dessa fina uppdrag var Sverigechef på Greenpeace. Jag talar om Annika Jacobson alltså. Men bara det är givetvis inte det anmärkningsvärda utan det faktum att hon stod bakom de två kärnkraftsintrången i Sverige som Greenpeace gjorde under hennes ledarskap. Titta gärna på den här korta filmen: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-sag-det-ut-nar-greenpeace-gjorde-intrang-i-karnkraftverken

Personligen är jag inte mycket för att hänga ut andra och vill därför vara tydlig med att syftet med det här blogginlägget alltså inte handlar om att smutskasta personen ifråga. Jag beklagar dock hennes bristande omdöme på vad man kan tillåta sig att göra. Att tränga sig in i ett kärnkraftverk slår nämligen det mesta när det handlar om intrång. Att sedan få jobba åt ett riksdagsparti och vidare åt ett statsråd är minst sagt häpnadsväckande. Att hon får det förtroendet säger en hel del om inte bara Lövin utan även övriga regeringen. Det är också märkligt att ingen i riksdagen har reagerat. Eller är det här något som nyligen blivit känt?

Som om inte detta räcker så arbetar Jacobson på miljö- och energidepartementet, som bland annat ansvarar för strålskydd och kärnsäkerhet!!! Om det åtminstone varit på ett annat departement! Det är inte utan att man blir … ja vad blir man? Orden räcker liksom inte riktigt till här, men hos regeringen verkar ändå allt vara som det ska. Hur kan det få vara så här? Någon måste väl ändå våga sätta ner foten och lyfta fram det galna i situationen? Eller är regeringen så skör så ingen vågar säga något? I så fall har vi en mandatperiod framför oss där allt kan hända och det är självfallet alla statsråd medvetna om. Det går alltså att komma undan med vad som helst. Allt för att få regera. Det är inte utan att det finns anledning till stor oro. Och förresten, var är de två borgerliga stödpartierna? De lovade ju att vara ett stödparti som agerade stark opposition. Så ”Hallå C- och L-oppositionen, var är ni?”

 

Klimatsmart…

I går funderade jag återigen på just det ordet och hur märkligt det är och hur det har kunnat få så stor spridning. Jag var övertygad om att jag någon gång hade bloggat om det, men upptäckte att så inte var fallet. En av anledningarna är säkert att jag aldrig någonsin har använt det, men jag skulle ändå ha kunnat skriva om det så klart. Men nu så, nu ska det bli av. När jag själv var heltidspolitiker och vi jobbade med ett nytt större dokument så sa jag att jag tyckte att ordet var för pratigt och inte passade i en formell text. Så tycker jag fortfarande. Huruvida de andra höll med eller inte var svårt att avgöra, för just det här med klimatet är en så het potatis så det är omöjligt att tala om det på ett vettigt sätt, oavsett om det handlar om ordet som sådant eller innebörden av det. Klimatsmart har helt enkelt blivit ett modeord och det ska bara med. Det är faktiskt förbryllande. Men gör gärna en sökning och det bara sprutar träffar.

Behöver det då vara fel med modeord, de finns ju överallt? Så klart inte, men de ska i så fall användas av rätt anledning och det tycker jag  inte att klimatsmart alla gånger gör. Det vi bör diskutera är vår miljö och vad vi gör med den när vi inte tänker på hur vi lever. Det är konkret och det är mer seriöst. Som debatten förs nu så känns det som att bara vi gör vad vi ska för att inte jordens temperatur ska stiga så är vi automatiskt miljömedvetna och gör rätt. Men om vi lortar ner ännu mer vatten så att ännu fler blir utan rent sådant så att de kan överleva, är inte det att missgynna miljön? Även om det inte påverkar temperaturen ett dyft? Eller om vi besprutar jorden vi odlar vår mat i ännu mer? Debatten handlar mer om att hålla sig i åsiktskorridoren, uttrycka sig rätt och visa att man minsann är medveten och gör och säger rätt saker än att verkligen vara miljömedveten. Men hur många gånger har vi inte sett motsatsen trots detta? Bilen som körde väldigt tunga stenar, men samtidigt släppte ut massor av ohälsosamma avgaser, eller båten som målades med giftig färg säger väl allt?

Så nej, det är inte att värna miljön jag vänder mig emot, utan när politiken mer handlar om mode än mening. Att många är fullt seriösa betvivlar jag inte alls, men det finns alldeles för många som tar till sig allt som ”bör sägas” utan att egentligen reflektera över innebörden. Vidare finns en stor rädsla för att inte hålla sig så lång som möjligt i mitten av mittfåran. Men jag tror att klimatdiskussionen hur den än förs, gör att många känner att den är avlägsen och till och med omöjlig att kunna leva upp till. Varför inte återgå till att tala om vår miljö och vad vi i vardagen kan göra för den? Och om vi nu ska ha något ord, så är faktiskt klimatklok, klimatanpassad eller klimatgenomtänkt mer seriöst. Ord som är begripliga men ändå har ett visst mått av formalitet över sig sänder alltid ett annat och bättre budskap. De känns helt enkelt inte så politiskt korrekta och man får inte samma känsla av att de används ”bara för att”.