Kategoriarkiv: Demokrati

Vad händer när samhällskontraktet bryts uppifrån?

För det är precis vad som sker i vårt land. Vad händer med oss medborgare och vilka är förlorarna? Ja det är självklart den generation som växer upp. När misstro, rädsla och ilska växer och trygghet, identitet, gemensam kultur och myndigheters möjlighet till att uppfylla sitt åtaganden minskar, då väntar inget annat än motsättningar. Då det sociala kapitalet minskar ökar misstänksamheten mot andra och tilliten försvinner samtidigt. Tyvärr växer också hatet hos många. Vi talar ofta om att barn förtjänar det bästa, men varför gäller inte det deras framtid? Inget gott alls kommer ur det som nu sker, alltså att det ”berömda” samhällskontraktet bryts. De styrande vägrar att ta rätt beslut samtidigt som de experimenterar med framtiden. Sällan har ett samhälle genomgått en så snabb förändring identitetsmässigt som Sverige, om det ens har skett. Ändå fortsätter man i samma hjulspår. 

För vad händer när vår gemensamma identitet försvinner mer och mer, eller som av vissa helt förnekas? Att känna identitet med gruppen är livsviktigt, det ligger i vår natur. Alla vill kunna göra det, men av någon anledning så ska det inte gälla här. Ju fler kulturer ju bättre snarare. Man kan visserligen ha många kulturer nära varandra om alla accepterar varandra. Dessutom så är det berikande att möta människor som har en annan bakgrund och vi har alltid influerats av andra som har kommit hit. Problemet är bara att vi har låtit intoleranta kulturer växa sig starka, vi kräver inte heller att oliktänkande ska respektera oss. Sådant skapar problem. För att konkretisera lite: Vad jag menar med att samhällskontraktet brutits uppifrån är att trots den ökande brottsligheten, många nya typer av kriminalitet och bristande resurser hos polisen, så agerar man inte som man borde.

Vad bör man då göra? Ja det första man bör göra är att ställa sig frågan vad vi har råd med, hur mycket vi mäktar med och vad ens politiska uppdrag egentligen är. Förstår man inte att det är att jobba för landets bästa och att företräda medborgarna så har man helt enkelt hamnat på fel plats. Skapar den förda politiken utsatthet, försämrad kvalité i vård, skola, hos polis och annat viktigt så måste utgångspunkten vara varför Sverige har hamnat där vi är och vad som ska göras för att backa tillbaka. Det är ohållbart att inte fundera över vilka kostnader dagens politik medför och det är inhumant att inte se till medborgarnas trygghet och säkerhet först och främst och det handlar bland annat både om risken att bli utsatt för kriminalitet samt rätten till utbildning och vård.

 

Annonser

Det svenska samhällskontraktet

Samhällskontraktet ja, hur ligger det till med det egentligen? Har vi medborgare och framför allt ickemedborgare fått för många rättigheter? Det talas om visserligen även om skyldigheter, men i vilken omfattning gäller de egentligen? Eller är det kanske så att samhällskontraktet med allt vad det innebär i form av vad vi kan kräva och vad vi ska bidra med lever i allra högsta grad, bara att det ofta går åt skogen och att gamla ouppdaterade lagar gör att det blir på det viset, vilket självklart sticker i ögonen på vanligt så kallat hederligt folk? Ja när det går åt skogen alltså och brottslingar får fördelar och offer blir illa behandlade. För visst är det mycket som är alldeles galet och som till och med urholkar det här viktiga som vi har byggt upp.

Något som får människor att gå i taket mer än annat, och med rätta, är när grovt kriminella klarar sig undan och anmälningar till och med läggs ner. Sådant händer ständigt och det är helt vansinnigt. Eller när någon som faktiskt har begått ett brott får skadestånd av olika anledningar. Det är en svår balansgång det här, men det borde gå att nyansera lagen mer och göra den rättvisare. Det borde inte vara rimligt att få skadestånd i vissa fall.

Något som jag har funderat mycket på de senaste åren är hur mycket politiker ska lyssna på sina väljare och i vilken omfattning de faktiskt gör det. Man är ju förtroendevald eller folkvald och då har man uppdraget att företräda väljarna, ja även ickeväljarna, men ska en politiker lyssna på alla åsikter hela tiden innan beslut tas så fungerar inte det här systemet. Det måste finnas ett förtroende för företrädarna som röstats fram, inte tu tal om saken. Däremot finns det mycket i samhället som fallerar, även om många politiker inte vill se det, och när medborgarna ständigt påpekar det uppenbara, vilket kan handla om ökad kriminalitet och inte blir tagna på allvar, vad händer då med samhällskontraktet? Hur ska förtroendet kunna behållas när det från högre ort sägs att man ”tar itu” med de problem som finns, men de fortsätter att eskalera? Där känner jag stor oro för vart vi är på väg och jag önskar att fler politiker insåg allvaret.

 

När partiledarna får tala fritt

Det är då det blir intressant. Som i Almedalen. Partiledarna täckte in många områden men det var intressant att notera hur vissa frågor inte nämndes alls eller väldigt kort ibland. Det noterade så klart också ”tyckarna” efteråt. Däremot tror jag inte att man ska dra för stora växlar på det; tiden är begränsad och att försöka klämma in allt gör talet spretigt bara. Men visst, att utesluta något helt kan så klart vara ett budskap. Det kan för övrigt också vara så att man anser sig ha talat tillräckligt om vissa frågor i alla debatter tidigare.

Jag vet att många kritiserar den veckan, men den är det tillfälle när alla kan mötas, allt från små föreningar, lokala företagare till toppolitiker. Dessvärre så vågade inte RFSL delta i år. Det är bedrövligt att den öppna Almedalsveckan inte längre är vad den alltid har varit. Jag hoppas innerligt att det här var en engångsföreteelse. Bättre kan vi i Sverige än att låta icke-demokrater tysta oss. Flera av talarna tog fasta på det här och det var bra. Hoppas bara att det leder till något också.

Även annat som svenska värderingar, lag och ordning och trygghet togs upp, så klart! Vad som än luftas i sådana här sammanhang så är det här så grundläggande så det nästan hade varit konstigt annars. Förhoppningsvis leder även detta till mer än bara prat. När tryggheten sjunker, brotten ökar och samhällsförändringarna fortsätter i fel riktning så måste det tas på allvar. Men, jag är dessvärre skeptisk. Även när det gäller nazisterna som skrämmer RFSL och dem de företräder. Det är väldigt mycket prat, men alldeles för lite verkstad. Fast intressant har det varit det här med att lyssna till talen.

 

Almedalstal

Sådär, nu har jag tittat ikapp alla Almedalstalen. Den där veckan ligger för många mitt i semestern, men därför är det så bra att programmen ligger kvar så man kan titta efteråt. Gillar man politik så är det svårt att inte titta på alla. Dessutom så är det kommentarer från debattörer efteråt och de är ju nästan lika intressanta de att lyssna på. Det som är roligt med partiledartalen är att alla fritt får prata om det de vill. Det gör att variationen av ämnen blir större och talen känns mer spontana. Alla partiledarna var där, utom den självskrivne, alltså vår statsminister. Han har gjort det förr och gör det igen, låter bli att resa dit och skickar en ersättare. Inte alls snyggt. Men finansministern klarade det galant, ja bättre än Löfven själv så klart.

Hur som helst så får det som sägs en att fundera vidare och alla möjliga tankar dyker upp i huvudet. Alla talade självklart om Sverige och den verklighet vi lever i och vilken framtid vi ska ha. Verkligheten och visionerna ser lite olika ut, men det är intressant att få allas perspektiv på saken. Dock kan jag känna att vissa är väldigt långt från verkligheten, eller att det politiskt korrekta lever kvar mer än nödvändigt. Populism kan man också kalla det. Men visst, alla vill ha väljare och ibland är det nästan övertydligt hur man formulerar sig för den saken. Jag tror att partiledarna i stort säger vad de är övertygade om, men ibland så blir det lite väl mycket valfläsk även om det är drygt tre år kvar.

Hur lyckades de då? Bra vill jag säga och de fick överlag goda betyg av kritikerna efteråt. Tyvärr är Nyamko Sabuni alldeles ny på sin post och stakade sig väldigt mycket. Det var synd, för hon är annars en rutinerad politiker. Jag tror att det här var en engångsföreteelse. Per Bolund är också ny, men har ändå haft två månader på sig att komma in i sin nya roll. Vidare så har han inte Sabunis splittrade parti att förhålla sig till, vilket gjorde att han framförde sitt tal mycket bra. Kanske ska man till och med kosta på sig ett tack till alla partiledarna. Det har varit intressant att lyssna till er och det ska bli lika roligt igen nästa sommar.

 

IS-återvändare

”Först och främst vill jag att de straffas. Det måste finnas konsekvenser för att ja hjälpt IS. Det var ett medvetet val att åka ner för att upprätta en shariastat och döda andra som inte tror på deras lagar. Om de har gjort massor av skitgrejer där nere så är det fel att de blir belönade med jobb. Det blir en belöning för deras brott mot mänskliga rättigheter och alla värderingar vi tror på i Sverige.”

Det här är ett citat ur en tidningsintervju (HuddingeDirekt v. 22) med en muslim från Syrien. Han flyttade till Sverige för att ”det är ett fritt och sekulärt land”. Mannen har släktingar som dödats av IS och är orolig för vad som kan hända här på grund av att vi inte har kontroll på alla återvändare. Han spekulerar så långt fram som 10 år i tiden. Kanske kan en attack ske till och med då. Vidare känner han upprördhet över att kanske få en granne som har varit med i IS och kanske varit med och dödat hans släktingar.

Att läsa sådana här historier ger ytterligare ett perspektiv på det här med IS-återvändare. Vi som är etniska svenskar tänker nog sällan på sådant här. Vi är berättigat rädda och oroliga och det bör vi vara, men för dem som har lämnat den här kulturen och den religiösa fanatismen, finns det ofta mer påtagliga saker som berör. Vem lyssnar egentligen på dem? Hur har det kunnat bli så fel? Vi har sedan länge vetat att både vanliga människor som vill leva i en sekulär stat och religiösa fanatiker bor här och vi har oftast försvarat de senare. När religion kommer in i diskussionerna blir de flesta politiker och tjänstemän stressade och gömmer sig bakom religionsfrihet. Det här är ett exempel på hur långt det kan gå, och det är det värsta tänkbara. Ändå verkar vi än i dag stå handfallna många gånger. Varför är naiviteten fortfarande så stor?

 

Moderaterna i EU

Nu har det gått en vecka sedan vi hade Europaparlamentsval och för Moderaternas del gick det väldigt bra. Tre mandat blev fyra och budskapet om vad som behövs i EU gick uppenbarligen fram. De som ska representera partiet är Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari. Stort lycka till! Det ska som moderat bli spännande att följa dem.

Här på SVT kan ni se en väldigt fin uppställning på vad resultatet blev för alla partier: https://valresultat.svt.se/2019/ Av de nio partierna som vi hade i parlamentet blev det bara åtta den här gången. Feministiskt initiativ åkte ut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag beklagar det. Jag tror för övrigt aldrig att FI kommer bli någon framgångssaga. De har funnits i 14 år nu och trampar fortfarande vatten. 2006 ställde de upp i riksdagsvalet och de har ännu inte lyckats ta sig in där. Så man får väl ändå säga att det måste ha varit en seger att komma in i EU-parlamentet.

Det parti som ökar mest den här gången är Sverigedemokraterna. Bra jobbat får man väl säga även om det är med viss oro som jag ser på deras framfart. Det är svårt att förhålla sig till partiet tycker jag. Mycket som de driver är bra, men det finns ju en del som får en att fundera. Sedan är frågan vad som händer med demokrati och yttrandefrihet om de får för stor makt. Där känner jag oro. Men det är en känga till de andra partierna och missnöjda väljare visar sitt missnöje.

 

EU-eftervalsfunderingar

Först av allt: Valdeltagandet gick upp! Ja, det är verkligen positivt, men ändå, det stannade på 53,3 procent. Drygt 51 procent av svenskarna röstade för fem år sedan, så någon större skillnad är det inte, även om det går åt rätt håll. Jag hade verkligen trott och hoppats på ett bättre resultat, men det är vad det är. Givetvis så är det politikernas uppgift att få ut sitt budskap och att övertyga oss om att vi ska rösta på dem, men nog tusan har vi väl ett personligt ansvar också? Beklagligt att alla inte vill ta det och jag undrar alltid efter ett val vad man vill ha istället, när man inte tar tillvara på sin rösträtt.

Frågorna inför valet då? Ja de var sannerligen begränsade och eftersom jag gillar debatter och intervjuer så har jag sett det mesta som har kunnat ses. Det började inte speciellt imponerande, men det tog sig tycker jag. De flesta kandidater var också duktiga på att föra fram sin politik, men de pratade tyvärr om samma saker hela tiden. Visst, ämnena var i flera fall förutbestämda, men nog hade man kunnat ta ut svängarna lite mer? Media borde dessutom ha sett till att bredden blivit bättre. Jag är övertygad om att fler hade röstat om så varit fallet. Inte många fler, men fler trots allt.

Vad saknades då? Ja för egen del så saknade jag allra mest en debatt om vår mat. Det är en viktig folkhälsofråga och hur länderna sköter till exempel odling och djurhållning påverkar oss. Vad de stoppar i livsmedlen som produceras och exporteras påverkar oss även det. Jag saknade också en diskussion om huruvida det är rimligt att 60 procent av alla kommunfullmäktigebeslut påverkas av EU:s politik. Visserligen talades det om EU:s inflytande, men väldigt ytligt. Om fem år hoppas jag att diskussionerna omfattar mycket mer. Tills dess så får vi väl helt enkelt kontakta våra företrädare och ställa frågor till dem och även deras partier om vad de gör och vad som händer under kommande år.