Kategoriarkiv: Demokrati

Vad händer när samhällskontraktet bryts uppifrån?

För det är precis vad som sker i vårt land. Vad händer med oss medborgare och vilka är förlorarna? Ja det är självklart den generation som växer upp. När misstro, rädsla och ilska växer och trygghet, identitet, gemensam kultur och myndigheters möjlighet till att uppfylla sitt åtaganden minskar, då väntar inget annat än motsättningar. Då det sociala kapitalet minskar ökar misstänksamheten mot andra och tilliten försvinner samtidigt. Tyvärr växer också hatet hos många. Vi talar ofta om att barn förtjänar det bästa, men varför gäller inte det deras framtid? Inget gott alls kommer ur det som nu sker, alltså att det ”berömda” samhällskontraktet bryts. De styrande vägrar att ta rätt beslut samtidigt som de experimenterar med framtiden. Sällan har ett samhälle genomgått en så snabb förändring identitetsmässigt som Sverige, om det ens har skett. Ändå fortsätter man i samma hjulspår. 

För vad händer när vår gemensamma identitet försvinner mer och mer, eller som av vissa helt förnekas? Att känna identitet med gruppen är livsviktigt, det ligger i vår natur. Alla vill kunna göra det, men av någon anledning så ska det inte gälla här. Ju fler kulturer ju bättre snarare. Man kan visserligen ha många kulturer nära varandra om alla accepterar varandra. Dessutom så är det berikande att möta människor som har en annan bakgrund och vi har alltid influerats av andra som har kommit hit. Problemet är bara att vi har låtit intoleranta kulturer växa sig starka, vi kräver inte heller att oliktänkande ska respektera oss. Sådant skapar problem. För att konkretisera lite: Vad jag menar med att samhällskontraktet brutits uppifrån är att trots den ökande brottsligheten, många nya typer av kriminalitet och bristande resurser hos polisen, så agerar man inte som man borde.

Vad bör man då göra? Ja det första man bör göra är att ställa sig frågan vad vi har råd med, hur mycket vi mäktar med och vad ens politiska uppdrag egentligen är. Förstår man inte att det är att jobba för landets bästa och att företräda medborgarna så har man helt enkelt hamnat på fel plats. Skapar den förda politiken utsatthet, försämrad kvalité i vård, skola, hos polis och annat viktigt så måste utgångspunkten vara varför Sverige har hamnat där vi är och vad som ska göras för att backa tillbaka. Det är ohållbart att inte fundera över vilka kostnader dagens politik medför och det är inhumant att inte se till medborgarnas trygghet och säkerhet först och främst och det handlar bland annat både om risken att bli utsatt för kriminalitet samt rätten till utbildning och vård.

 

Det svenska samhällskontraktet

Samhällskontraktet ja, hur ligger det till med det egentligen? Har vi medborgare och framför allt ickemedborgare fått för många rättigheter? Det talas om visserligen även om skyldigheter, men i vilken omfattning gäller de egentligen? Eller är det kanske så att samhällskontraktet med allt vad det innebär i form av vad vi kan kräva och vad vi ska bidra med lever i allra högsta grad, bara att det ofta går åt skogen och att gamla ouppdaterade lagar gör att det blir på det viset, vilket självklart sticker i ögonen på vanligt så kallat hederligt folk? Ja när det går åt skogen alltså och brottslingar får fördelar och offer blir illa behandlade. För visst är det mycket som är alldeles galet och som till och med urholkar det här viktiga som vi har byggt upp.

Något som får människor att gå i taket mer än annat, och med rätta, är när grovt kriminella klarar sig undan och anmälningar till och med läggs ner. Sådant händer ständigt och det är helt vansinnigt. Eller när någon som faktiskt har begått ett brott får skadestånd av olika anledningar. Det är en svår balansgång det här, men det borde gå att nyansera lagen mer och göra den rättvisare. Det borde inte vara rimligt att få skadestånd i vissa fall.

Något som jag har funderat mycket på de senaste åren är hur mycket politiker ska lyssna på sina väljare och i vilken omfattning de faktiskt gör det. Man är ju förtroendevald eller folkvald och då har man uppdraget att företräda väljarna, ja även ickeväljarna, men ska en politiker lyssna på alla åsikter hela tiden innan beslut tas så fungerar inte det här systemet. Det måste finnas ett förtroende för företrädarna som röstats fram, inte tu tal om saken. Däremot finns det mycket i samhället som fallerar, även om många politiker inte vill se det, och när medborgarna ständigt påpekar det uppenbara, vilket kan handla om ökad kriminalitet och inte blir tagna på allvar, vad händer då med samhällskontraktet? Hur ska förtroendet kunna behållas när det från högre ort sägs att man ”tar itu” med de problem som finns, men de fortsätter att eskalera? Där känner jag stor oro för vart vi är på väg och jag önskar att fler politiker insåg allvaret.

 

När partiledarna får tala fritt

Det är då det blir intressant. Som i Almedalen. Partiledarna täckte in många områden men det var intressant att notera hur vissa frågor inte nämndes alls eller väldigt kort ibland. Det noterade så klart också ”tyckarna” efteråt. Däremot tror jag inte att man ska dra för stora växlar på det; tiden är begränsad och att försöka klämma in allt gör talet spretigt bara. Men visst, att utesluta något helt kan så klart vara ett budskap. Det kan för övrigt också vara så att man anser sig ha talat tillräckligt om vissa frågor i alla debatter tidigare.

Jag vet att många kritiserar den veckan, men den är det tillfälle när alla kan mötas, allt från små föreningar, lokala företagare till toppolitiker. Dessvärre så vågade inte RFSL delta i år. Det är bedrövligt att den öppna Almedalsveckan inte längre är vad den alltid har varit. Jag hoppas innerligt att det här var en engångsföreteelse. Bättre kan vi i Sverige än att låta icke-demokrater tysta oss. Flera av talarna tog fasta på det här och det var bra. Hoppas bara att det leder till något också.

Även annat som svenska värderingar, lag och ordning och trygghet togs upp, så klart! Vad som än luftas i sådana här sammanhang så är det här så grundläggande så det nästan hade varit konstigt annars. Förhoppningsvis leder även detta till mer än bara prat. När tryggheten sjunker, brotten ökar och samhällsförändringarna fortsätter i fel riktning så måste det tas på allvar. Men, jag är dessvärre skeptisk. Även när det gäller nazisterna som skrämmer RFSL och dem de företräder. Det är väldigt mycket prat, men alldeles för lite verkstad. Fast intressant har det varit det här med att lyssna till talen.

 

Almedalstal

Sådär, nu har jag tittat ikapp alla Almedalstalen. Den där veckan ligger för många mitt i semestern, men därför är det så bra att programmen ligger kvar så man kan titta efteråt. Gillar man politik så är det svårt att inte titta på alla. Dessutom så är det kommentarer från debattörer efteråt och de är ju nästan lika intressanta de att lyssna på. Det som är roligt med partiledartalen är att alla fritt får prata om det de vill. Det gör att variationen av ämnen blir större och talen känns mer spontana. Alla partiledarna var där, utom den självskrivne, alltså vår statsminister. Han har gjort det förr och gör det igen, låter bli att resa dit och skickar en ersättare. Inte alls snyggt. Men finansministern klarade det galant, ja bättre än Löfven själv så klart.

Hur som helst så får det som sägs en att fundera vidare och alla möjliga tankar dyker upp i huvudet. Alla talade självklart om Sverige och den verklighet vi lever i och vilken framtid vi ska ha. Verkligheten och visionerna ser lite olika ut, men det är intressant att få allas perspektiv på saken. Dock kan jag känna att vissa är väldigt långt från verkligheten, eller att det politiskt korrekta lever kvar mer än nödvändigt. Populism kan man också kalla det. Men visst, alla vill ha väljare och ibland är det nästan övertydligt hur man formulerar sig för den saken. Jag tror att partiledarna i stort säger vad de är övertygade om, men ibland så blir det lite väl mycket valfläsk även om det är drygt tre år kvar.

Hur lyckades de då? Bra vill jag säga och de fick överlag goda betyg av kritikerna efteråt. Tyvärr är Nyamko Sabuni alldeles ny på sin post och stakade sig väldigt mycket. Det var synd, för hon är annars en rutinerad politiker. Jag tror att det här var en engångsföreteelse. Per Bolund är också ny, men har ändå haft två månader på sig att komma in i sin nya roll. Vidare så har han inte Sabunis splittrade parti att förhålla sig till, vilket gjorde att han framförde sitt tal mycket bra. Kanske ska man till och med kosta på sig ett tack till alla partiledarna. Det har varit intressant att lyssna till er och det ska bli lika roligt igen nästa sommar.

 

IS-återvändare

”Först och främst vill jag att de straffas. Det måste finnas konsekvenser för att ja hjälpt IS. Det var ett medvetet val att åka ner för att upprätta en shariastat och döda andra som inte tror på deras lagar. Om de har gjort massor av skitgrejer där nere så är det fel att de blir belönade med jobb. Det blir en belöning för deras brott mot mänskliga rättigheter och alla värderingar vi tror på i Sverige.”

Det här är ett citat ur en tidningsintervju (HuddingeDirekt v. 22) med en muslim från Syrien. Han flyttade till Sverige för att ”det är ett fritt och sekulärt land”. Mannen har släktingar som dödats av IS och är orolig för vad som kan hända här på grund av att vi inte har kontroll på alla återvändare. Han spekulerar så långt fram som 10 år i tiden. Kanske kan en attack ske till och med då. Vidare känner han upprördhet över att kanske få en granne som har varit med i IS och kanske varit med och dödat hans släktingar.

Att läsa sådana här historier ger ytterligare ett perspektiv på det här med IS-återvändare. Vi som är etniska svenskar tänker nog sällan på sådant här. Vi är berättigat rädda och oroliga och det bör vi vara, men för dem som har lämnat den här kulturen och den religiösa fanatismen, finns det ofta mer påtagliga saker som berör. Vem lyssnar egentligen på dem? Hur har det kunnat bli så fel? Vi har sedan länge vetat att både vanliga människor som vill leva i en sekulär stat och religiösa fanatiker bor här och vi har oftast försvarat de senare. När religion kommer in i diskussionerna blir de flesta politiker och tjänstemän stressade och gömmer sig bakom religionsfrihet. Det här är ett exempel på hur långt det kan gå, och det är det värsta tänkbara. Ändå verkar vi än i dag stå handfallna många gånger. Varför är naiviteten fortfarande så stor?

 

Moderaterna i EU

Nu har det gått en vecka sedan vi hade Europaparlamentsval och för Moderaternas del gick det väldigt bra. Tre mandat blev fyra och budskapet om vad som behövs i EU gick uppenbarligen fram. De som ska representera partiet är Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari. Stort lycka till! Det ska som moderat bli spännande att följa dem.

Här på SVT kan ni se en väldigt fin uppställning på vad resultatet blev för alla partier: https://valresultat.svt.se/2019/ Av de nio partierna som vi hade i parlamentet blev det bara åtta den här gången. Feministiskt initiativ åkte ut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag beklagar det. Jag tror för övrigt aldrig att FI kommer bli någon framgångssaga. De har funnits i 14 år nu och trampar fortfarande vatten. 2006 ställde de upp i riksdagsvalet och de har ännu inte lyckats ta sig in där. Så man får väl ändå säga att det måste ha varit en seger att komma in i EU-parlamentet.

Det parti som ökar mest den här gången är Sverigedemokraterna. Bra jobbat får man väl säga även om det är med viss oro som jag ser på deras framfart. Det är svårt att förhålla sig till partiet tycker jag. Mycket som de driver är bra, men det finns ju en del som får en att fundera. Sedan är frågan vad som händer med demokrati och yttrandefrihet om de får för stor makt. Där känner jag oro. Men det är en känga till de andra partierna och missnöjda väljare visar sitt missnöje.

 

EU-eftervalsfunderingar

Först av allt: Valdeltagandet gick upp! Ja, det är verkligen positivt, men ändå, det stannade på 53,3 procent. Drygt 51 procent av svenskarna röstade för fem år sedan, så någon större skillnad är det inte, även om det går åt rätt håll. Jag hade verkligen trott och hoppats på ett bättre resultat, men det är vad det är. Givetvis så är det politikernas uppgift att få ut sitt budskap och att övertyga oss om att vi ska rösta på dem, men nog tusan har vi väl ett personligt ansvar också? Beklagligt att alla inte vill ta det och jag undrar alltid efter ett val vad man vill ha istället, när man inte tar tillvara på sin rösträtt.

Frågorna inför valet då? Ja de var sannerligen begränsade och eftersom jag gillar debatter och intervjuer så har jag sett det mesta som har kunnat ses. Det började inte speciellt imponerande, men det tog sig tycker jag. De flesta kandidater var också duktiga på att föra fram sin politik, men de pratade tyvärr om samma saker hela tiden. Visst, ämnena var i flera fall förutbestämda, men nog hade man kunnat ta ut svängarna lite mer? Media borde dessutom ha sett till att bredden blivit bättre. Jag är övertygad om att fler hade röstat om så varit fallet. Inte många fler, men fler trots allt.

Vad saknades då? Ja för egen del så saknade jag allra mest en debatt om vår mat. Det är en viktig folkhälsofråga och hur länderna sköter till exempel odling och djurhållning påverkar oss. Vad de stoppar i livsmedlen som produceras och exporteras påverkar oss även det. Jag saknade också en diskussion om huruvida det är rimligt att 60 procent av alla kommunfullmäktigebeslut påverkas av EU:s politik. Visserligen talades det om EU:s inflytande, men väldigt ytligt. Om fem år hoppas jag att diskussionerna omfattar mycket mer. Tills dess så får vi väl helt enkelt kontakta våra företrädare och ställa frågor till dem och även deras partier om vad de gör och vad som händer under kommande år.

 

EU-valsfunderingar

TV-debatter tillhör definitivt en av favoritgenrerna för mig. Därför är det inte konstigt att jag har tittat på det mesta som har visats nu i samband med EU-valet. Det har blivit en del, men det är fortfarande två dagar kvar innan valdagen, så mer kommer det att bli. Hur mycket klokare har jag blivit då? Ja inte lika klok som jag har offrat antal timmar, det är ett som är säkert. En statsvetare sa att det ibland har blivit för detaljerat. Jag som klagat på att det är för ytligt. Jag vill har mer konkreta diskussioner, även om det blir en del detaljer. Hur ska vi annars förstå och lära oss?

En debatt som jag såg var som en repris på riksdagsvalsdebatten och gav inte alls speciellt mycket. När det är så då har inte debatten blivit vad den var tänkt anser jag. Sverige är en sak, Europeiska unionen en annan. Men jag ska erkänna att allt debattittande har lett till en sak som är positiv, och det är att mitt EU-intresse har ökat. Så någonstans har de lyckats, våra kandidater. Trots det så saknar jag mer information om själva systemet, vad vi kan påverka och hur det går till. Att valdeltagandet är lågt har nog med att göra att det helt enkelt är för abstrakt. (Det är en trolig förklaring, men självklart inte en ursäkt.)

Nu är det snart söndag och valdag, så den valrörelse som vi har haft, den är som den är. Dock så kan man hoppas att det framöver blir ett ökat intresse från både medborgare och media, för EU är viktigt och det kostar fasligt mycket pengar, så vi kan inte bara rycka på axlarna om vi inte förstår. Det vi ska göra är i stället att ta reda på mer, ställa frågor till politikerna och sätta press på bättre mediebevakning, och då menar jag under hela mandatperioderna. Valdeltagandet då? Förra gången var det drygt 51 procent. Kan vi hoppas på 58 den här gången? Alldeles för lågt så klart, men bättre än 2014.

 

Att spotta på den som redan ligger

I går kom nyheten ut att en riksdagsledamot kommit till jobbet berusad. Min första tanke var att jag led med personen ifråga och hoppades att vad problemet än var som hade lett till det jobbiga skulle kunna redas ut. Så önskar man att alla skulle reagera, för oavsett vem personen är så är det en medmänniska. Men sedan läste jag kommentarer på webben och blev faktiskt förskräckt. Varifrån kommer allt hat och all kyla? Varför vill man spotta på den som redan ligger när man inte ens vet vem det är? Okej om det är en skitstövel som inte förtjänar någon sympati, men för många räcker det att personen ifråga sitter i riksdagen!!!

Andra i sin tur verkar tycka att beroende på vilket parti någon tillhör så kan man bete sig riktigt illa om man inte sympatiserar med personens åsikter. Nej, jag är inte Socialdemokrat och har aldrig varit det, men har det verkligen med saken att göra? Jag anser inte det. Man kan bara föreställa sig hur jobbigt det måste vara att kanske ha alkoholproblem och se rubrikerna. Hur kan man gotta sig i sådant?

Om du som läser det här är en av dem som har skrivit något elakt eller hatiskt på webben om någon på det här sättet, fundera över varför du gör det. Hur kan man må bättre själv av att bete sig illa mot människor man inte känner? Hur skulle det kännas att själv bli drabbad? Fundera över om din partner skulle bli uthängd och bespottad. Är det i sin ordning bara för att någon anser att personen har fel åsikt eller råkar ha fel jobb? Jag slutar med den frågan och hoppas som alltid att vi ska bli mer medmänskliga, för det kan vi om vi vill. Frågan är bara varför vissa inte vill det.

För tydlighetens skull, efter en kommentar jag fick: Jag anser självklart att man måste kunna diskutera och kritisera, det är sättet det ibland görs på som jag vänder mig emot. Sakliga inlägg är en helt annan sak och inget jag har åsikter om.

 

Att styra sina medborgare

Funderar ni någon gång på hur mycket vi styrs av riksdag och regering, givetvis även av landsting och kommuner, men lagarna och de mer övergripande reglerna kommer uppifrån. Politik är en vilja att påverka, så det är självklart att politiker också försöker göra det och min inställning är att viljan för det mesta är god. Däremot så finns det nog en mer dold agenda ibland än vad som påstås, eller så är man ärlig, men alldeles för klåfingrig. Kanske är man i andra fall alltför ideologiskt styrd än vad som är sunt, eller så vill man ge staten mer makt än vad som gynnar medborgarna. Det finns mycket som är värt att fundera över, problemet är att det ofta är subtilt.

Däremot kan man fundera över i vilken omfattning som höga politiker ska peta i våra liv och styra hur vi lever dem. Vissa åtgärder som vidtas fungerar, speciellt om de har föregåtts av lång och enträgen bearbetning och debatterande som styr oss i enligt dem rätt riktning, eller om vi har en ekonomisk vinst av deras beslut. Annat går beslutsfattarna bet med även om de försöker, men påverkar gör de ändå, det är bara att vi kanske anpassar våra beteenden för att kunna fortsätta leva som vi vill. Ett exempel är sockerskatt, något som våra nordiska grannländer har provat. Fungerade det? Nej så klart inte, man kunde i något fall till och med se minskad grönsakskonsumtion för att finansiera det man ville ha, samt att många reste till grannländer och handlade om den möjligheten fanns. Man alltså både anpassade sig och höll kvar vid det man ville ha.

Sedan har vi allt som är gratis, och där är jag i vissa fall väldigt skeptisk. Inte när det handlar om exempelvis utbildning. Ingen ska nekas sådant, det är självklart, men det finns annat som genom att vara gratis eller högt skattesubventionerat, införs för att styra folket i den riktning man vill ha dem. När det inte känns i plånboken speciellt mycket så protesterar väldigt få. Man tycker till och med att det är bra. Men någon måste alltid betala eftersom allt kostar och de som betalar är inte alltid de som drar nytta av det. Dessutom så minskar friheten ju mer man tar av våra skattepengar och påverkar våra vanor och våra liv. Vi blir helt enkelt toppstyrda utan att vi ofta ens märker det. Fundera gärna över hur du själv påverkas och i vilken omfattning staten ska lägga sig i dina val. Ju mer man tänker på det här, ju mer ifrågasätter man det faktiskt.