Kategoriarkiv: Demokrati

Jämställdhet och internationella kvinnodagen

I går var det internationella kvinnodagen, en dag som många firar istället för att begrunda och hylla kvinnor som har banat väg för jämställdhet och gjort att vi har rösträtt, kan utbilda oss vill vad vi vill, är fria att utöva våra intressen, kan leva jämställt och så vidare. Nja, nästan i alla fall, för allt är inte perfekt, men här i Sverige har vi kommit väldigt långt jämfört med de flesta länder i omvärlden. Det tycker jag att vi borde ägna mer tid åt att diskutera än vad vi faktiskt gör. Inte för att luta oss tillbaka i någon form av dum tacksamhet, men för att visa att man kan påverka och att vad vi gör, ja, det gör skillnad. Sedan är så klart utdelning av rosor eller annat trevligt, men det får inte bara bli det.

Torsdagens Opinion i SVT bjöd på en jämställdhetsdebatt och allmän jämställdhetsdiskussion. Dock inget om kvinnodagen och varför den behövs. Debatten var okej, men inte speciellt engagerande eller skarp mer än bitvis. Den som gjorde bäst ifrån sig var enligt min mening Sakine Madon från UNT, Upsala Nya Tidning. Hon är alltid saklig och hon har en stor portion sunt förnuft, något som många debattörer och påverkare (på engelska influencers) saknar. För många blir diskussionen, speciellt om begreppet ”feminism” läggs till, alldeles för känslomässigt styrd. Madon behåller huvudet kallt och fortsätter debattera sakligt. Tack för det! Det gjorde visserligen även feministen Gudrun Schyman, som också deltog, men som hon själv erkände, så använder hon härskartekniker, vilket hon har lärt sig av männen. Sorgligt, men hon är långt ifrån ensam.

Hur som helst, när man hör debatter och begrundar kvinnodagen så dyker tankar osökt upp. Exempelvis kan man undra varför så många män fortfarande inte vill leva i ett jämställt förhållande, utan ser sig själva som överordnade. De till och med ser sin fru som livegna och drar sig inte att behandla dem så heller. Tack och lov gäller det här generellt sett inte svenska män, men vi ska komma ihåg att det inte är allt för länge sedan som det faktiskt gjorde det. Sådant borde vi uppmärksamma mer en dag som 8 mars. Kanske nästa år? Man kan alltid hoppas.

 

Annonser

IS-terrorister

Det har plötsligt blossat upp en diskussion om de IS-terrorister som nu ”ångrar” sitt deltagande i det syniska kriget och vill åka hem. Självfallet så ångrar de sig, vidare så har de givetvis inte själva deltagit i dödandet. De visste rent av inte om vad som i de flesta fall försiggick. Och som någon av dem sa när hon blev intervjuad, Sverige är känt för att ge människor en andra chans. Den kommentaren säger en hel del om synen på vårt land när det gäller människor som vill utnyttja oss. Man tror inte att något är tillräckligt grovt, inte ens terrorism. Här får man alltid en ny chans och blir förlåten i sinom tid.

Tack och lov har både inrikesminister Damberg samt statsminister Löfven sagt att man inte kommer att göra något för att ta hem terroristerna. Men den diskussion som regeringen borde ha fört sedan länge är hur vi kan se till att de inte alls kommer hit. För frågan som måste ställas är: Sedan när blev Sverige en fristad för terrorister? Vi har många så kallade återvändare, och få politiker har reagerat på detta. Vissa har visserligen försökt, men responsen har uteblivit. Därför har vi alltså många som lever bland oss och givetvis är ett stort hot mot landet. Så länge inte regeringen gör något är det svårt att komma någonstans. Det är högst beklagligt att vi har den naivitet som vi har.

Men kommer det här att förändra något? Man hoppas verkligen det, men jag är fortsatt skeptisk. Vad vi också måste göra är att våga se religioners påverkan på fred och krig, men det kommer inte heller att hända. Även om de flesta som tillhör en religion är fredliga, så finns det alldeles för många som inte är det. Men risken att inte lyfta upp frågan tar vi alltså hellre än att stöta oss med dem som eventuellt blir upprörda av den. Ur led är tiden, tyvärr…

 

Vad har regeringen för omdöme egentligen?

Klimatminister Isabella Lövin har fått en ny stabs- och planeringschef som heter Annika Jacobson. Redan 2017 fick Jacobson arbete som politisk sakkunnig hos dåvarande klimat- och miljöminister, alltså Isabella Lövin. Något att uppröra sig över? Ja i allra högsta grad då vederbörande innan dessa fina uppdrag var Sverigechef på Greenpeace. Jag talar om Annika Jacobson alltså. Men bara det är givetvis inte det anmärkningsvärda utan det faktum att hon stod bakom de två kärnkraftsintrången i Sverige som Greenpeace gjorde under hennes ledarskap. Titta gärna på den här korta filmen: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-sag-det-ut-nar-greenpeace-gjorde-intrang-i-karnkraftverken

Personligen är jag inte mycket för att hänga ut andra och vill därför vara tydlig med att syftet med det här blogginlägget alltså inte handlar om att smutskasta personen ifråga. Jag beklagar dock hennes bristande omdöme på vad man kan tillåta sig att göra. Att tränga sig in i ett kärnkraftverk slår nämligen det mesta när det handlar om intrång. Att sedan få jobba åt ett riksdagsparti och vidare åt ett statsråd är minst sagt häpnadsväckande. Att hon får det förtroendet säger en hel del om inte bara Lövin utan även övriga regeringen. Det är också märkligt att ingen i riksdagen har reagerat. Eller är det här något som nyligen blivit känt?

Som om inte detta räcker så arbetar Jacobson på miljö- och energidepartementet, som bland annat ansvarar för strålskydd och kärnsäkerhet!!! Om det åtminstone varit på ett annat departement! Det är inte utan att man blir … ja vad blir man? Orden räcker liksom inte riktigt till här, men hos regeringen verkar ändå allt vara som det ska. Hur kan det få vara så här? Någon måste väl ändå våga sätta ner foten och lyfta fram det galna i situationen? Eller är regeringen så skör så ingen vågar säga något? I så fall har vi en mandatperiod framför oss där allt kan hända och det är självfallet alla statsråd medvetna om. Det går alltså att komma undan med vad som helst. Allt för att få regera. Det är inte utan att det finns anledning till stor oro. Och förresten, var är de två borgerliga stödpartierna? De lovade ju att vara ett stödparti som agerade stark opposition. Så ”Hallå C- och L-oppositionen, var är ni?”

 

Ett viktigt mål inom politiken

Innan valet delades det ut massor av valmaterial och jag har fortfarande kvar det jag fick från MSS när jag passerade deras tält i Kungsträdgården i somras. MSS står för Moderata seniorer i Stockholms stad. Jag har visserligen själv många år kvar tills jag är senior, men min respekt för de äldre och det de bidrar med till samhället är inte mindre för det. När det gäller att påverka så ska vi kunna göra det under hela livet och vi behöver de äldre som förebilder och vägledare till oss som är yngre. Lyssnar vi så har de mycket att förmedla till oss.

MSS hade formulerat sju punkter som de kallade förstahandsmål och de rör olika politiska frågor. En av dem var däremot mer allmän hållen, men tog upp något som jag själv många gånger har framhållit och som tål att upprepas. Så här ser den ut:

Äldres erfarenhet och kompetens tas tillvara, både i näringsliv, politik och samhälle.

Man tycker att det här borde vara självklart och det är det tack och lov för många, men inte för alla, och åldersdiskriminering finns absolut. Det behöver man inte vara gammal för att erfara, många vittnar om hur de blir utbytta av yngre förmågor på sin arbetsplats trots att de har många år kvar innan pensionen. Nu är vi alla olika, och det är klart att en arbetsgivare vill ha dem som hänger med i utvecklingen, men många ser sig bli utbytta trots att de gör alla rätt. Då säger det sig självt att en person som passerat 65 inte alltid har så lätt att göra sig hörd och lyssnad på. Den erfarenhet och kunskap som gamla människor besitter borde lyftas fram mer. De har också en livserfarenhet som bara fås genom att leva länge och den är värd respekt. Sedan har yngre annat att bidra med, och tillsammans så blir det en väldigt bra kombination för vårt samhälle.

 

Vi borde visa dessa kvinnor mer respekt

Ni som har följt min blogg vet att för min del så räcker en enda sak för att få mig till valurnan och det är att visa respekt för de kvinnor som gav mig den möjligheten, vilken jag ser som både en rättighet och en skyldighet. Jag är fullt medveten, om än samtidigt förvånad, över att jag inte är representativ i mitt tänkande. Fundera över hur det var innan vi hade rösträtt och fundera över vad du tycker om att inte ha den. Det fanns en förkämpe i USA som hette Susan B Anthony och hon föddes 1820 och var en drivande kraft för att ge kvinnor där rösträtt; här är en kopia av beskrivningen av henne från sajten http://susanbanthonyhouse.org/index.php

Biography of Susan B. Anthony

Susan B. Anthony was born February 15, 1820 in Adams, Massachusetts. She was brought up in a Quaker family with long activist traditions. Early in her life she developed a sense of justice and moral zeal.

After teaching for fifteen years, she became active in temperance. Because she was a woman, she was not allowed to speak at temperance rallies. This experience, and her acquaintance with Elizabeth Cady Stanton, led her to join the women’s rights movement in 1852. Soon after, she dedicated her life to woman suffrage.

Ignoring opposition and abuse, Anthony traveled, lectured, and canvassed across the nation for the vote. She also campaigned for the abolition of slavery, the right for women to own their own property and retain their earnings, and she advocated for women’s labor organizations. In 1900, Anthony persuaded the University of Rochester to admit women.

Anthony, who never married, was aggressive and compassionate by nature. She had a keen mind and a great ability to inspire. She remained active until her death on March 13, 1906.

Intressant, och visst är hon värd att utnyttja sin rösträtt för?

 

Var kommer all ängslighet ifrån?

När jag rensade i utkorgen så hittade jag det här ungefär 1½ år gamla mejlet som jag skrev till Viking Line. Det var en reaktion på hur de sa upp Katerina Janouch från deras samarbete, trots att de var fullt nöjda med henne. Det fick mig och många, många andra att reagera. Så här skrev jag alltså till rederiet:

Hej,

Jag har förstått att ni har blivit dränkta i mejl och telefonsamtal angående cirkusen kring Janouch, men jag mejlar er ändå. Jag vill inte döma ut er som rederi och jag vill inte säga att jag aldrig ska kryssa med er igen, men jag månar om yttrandefrihet och jag känner helt ärligt obehag inför det som har drabbat henne. Ni har säkert vare sig tid eller lust att läsa bloggar om detta, men jag tar mig ändå friheten att skicka över ett (relativt kort) inlägg kring det här där jag även länkar till Zinat Pirzadehs mycket tänkvärda text, som dessvärre ingen ville publicera, utöver Katerina Janouch själv.

Viking Line skulle ha mycket på att vinna om ni vågade stå upp för yttrandefriheten genom att ge tillbaka Janouch hennes uppdrag. Att erkänna att man har gjort fel – om ni nu anser det – är också något som vi är många som skulle uppskatta och respektera och det viktigaste av allt, ni skulle visa att ni väljer att inte vara en del av dem som tystar andra.

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/08/23/ja-vem-ar-egentligen-perfekt-i-den-politiska-debatten/

Hälsningar Katharina Wallenborg

Jag känner inte Janouch, har aldrig träffat henne eller läst några av hennes böcker. Jag vet ju någotsånär vem hon är givetvis, men det kunde lika gärna ha handlat om Agda Berg från Kungsör i Västmanland (OBS, påhittad person). Det här är en principfråga och vad diverse företag och andra som dras in i PK-cirkusen inte bryr sig om är att de skapar sympatier för människor som de inte gillar. Som jag har sagt tidigare, jag försvarar alla som blivit felaktigt behandlade, Vänsterpartister, Sverigedemokrater och allt däremellan. Det handlar om demokrati och yttrandefrihet och den ängslighet som råder har skapat ett samhälle som i alla fall jag gissar, kommer att fortsätta leda till ökade motsättningar. Vi behöver inte sådant, utan vad vi behöver är acceptans, även när människor är klumpiga.

Förresten, de svarade och tackade för ett välformulerat mejl och vi skrev ett varsitt till, där jag även avslutade mitt medlemskap hos dem. För mig som värnar yttrandefriheten var det ett viktigt ställningstagande. Men jag undrar fortfarande varifrån all denna ängslighet kommer.

 

Transportstyrelsen och polisen

Är minnet verkligen så kort hos väljarna, eller är det för en del helt acceptabelt att det är lite hipp som happ inom politiken och att regeringsföreträdare tar alldeles för lätt på landets säkerhet? Om inte, hur kan 40 procent ha förtroende för Stefan Löfven och hur kan Centerpartiet och Liberalerna vilja göra upp med hans parti Socialdemokraterna och deras mindre erfarna kompisar Miljöpartiet? Den 25 juli -17 sa Anders Ygeman att man inte kan ta vilka frågor som helst på en kafferast. Det var därför som han inte berättade något om Transportstyrelsen för statsministern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Transportstyrelsens_IT-upphandling

Peter Hultqvist försvarade sig med att det inte är hans ansvar. Vad skulle då detta innebära? Jo att Stefan Löfven inte på ett helt år som detta pågick ha haft ett enda formellt möte för att kunna gräva djupare i frågan än vad han kunde på de tydligen gängse fikarumsmötena. Ygeman fick förvisso sparken, men en annan tung position i partiet och övriga två fortsatte som vanligt. Det är intressant med tanke på att ministrar tidigare fått gå på grund av en obetald TV-licens, eller svart barnflicka. Ärligt talat så påverkar det mig som väljare och medborgare mycket mindre än stora säkerhetsfrågor.

Sedan har vi då polisen. Före detta rikspolischef Dan Eliasson hade under hela sin chefsperiod regeringens förtroende. Det är sådana saker som får en att undra över hur våra ledande politiker ser på landet och dess säkerhet. Han skyddade utländska förövare, till och med när övergrepp begåtts mot barn. Varför? Jo för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Hjälpte det? Nej så klart inte. De blir bara större och större. För att inte tala om den eskalerande grova kriminaliteten som också ökar. Han drev dessutom organisationen så att polis efter polis sa upp sig. Resultatet? Jo alla partier skriker efter nya poliser. Men sådana tar tid att utbilda och vi borde samtidigt försöka få tillbaka dem som försvann. Var är den diskussionen? Men regeringen S och MP hade förtroende för Eliasson och de lät både Ygeman och hans efterträdare Morgan Johansson hållas. Ingen av dem satte ner foten mot rikspolischefen under den tid han hade sitt uppdrag. Även han blev förvisso petad, men gavs ett annat uppdrag han aldrig borde ha fått.

Det här är bara ett par av bevisen för att den förra regeringen, som nu har fått en ny chans, inte borde fortsätta styra landet. Men vi är många som inte har glömt och att C och L nu släpper fram dem igen, trots all galla de spydde över dem före valet, är obegripligt. Förklaringarna och resultaten av alla förhandlingar med främst S ter sig bara märkligare och märkligare. Jag som medborgare accepterar inte den här cirkusen och det verkar de flesta andra inte heller göra. Ändå står vi där vi står. Jag är rädd att det här kommer få konsekvenser som vi inte vill ha. När demokratin sätts ur spel och reglerna ändras från dag till dag, så är man ute på hal is. Det här är inte risk, monopol, stratego eller något annat man roar sig med hemma i vardagsrummet. Det handlar om vår nation. Hur kan så många inte se det???