Kategoriarkiv: Diagnoser

Vit jul, fast kanske utan snö

Julen ska vara vit, med massor av snö, då är den som bäst och vi får den rätta julkänslan. Men den kan vara vit även på annat sätt och då är det inte med något utan utan något. Ja du har gissat rätt, utan alkohol. Där har jag inga som helst invändningar. Man behöver faktiskt inte dricka alkohol bara för att det är jul. Själv kommer jag dock göra det, men det blir inget berusningsdrickande. Jag är helt enkelt för gammal. Men jag älskar gott vin så det blir det nog på julaftonskvällen och en nubbe till sillen också för den delen. Så skulle jag skriva under någon lista om att avstå så skulle jag ljuga och ljuga är något jag av princip undviker.

Men jag hade faktiskt inte skrivit under även om jag varit nykterist eller till och med absolutist. Varför? Jo därför att jag helt enkelt inte är något för sådana listor. De som skriver under har däremot min respekt eftersom jag vet att syftet är gott. Kanske någon vill visa sig duktig också, men då är det som det är med den saken. I dag har jag en debattartikel i Metro där jag vidareutvecklar mina tankar: https://www.metro.se/artikel/debatt-jag-hj%C3%A4lper-inte-utsatta-barn-genom-att-v%C3%A4gra-alkohol-p%C3%A5-jul

Det är så lätt att bara skriva under något som verkar bra, jag har också gjort det, även om det är sällan. Saken är bara den att det ofta stannar vid just en underskrift. I det här fallet har jag dock funderat vidare och swishat en slant till Vit jul. https://www.vitjul.se/ För mig kändes det bättre än att bara tala om vad jag inte skulle göra, även om många säkerligen gör både och. Bidra du med om du vill göra skillnad för utsatta barn och ungdomar. De ordnar många aktiviteter nu under lovet och det lovar jag kommer bli uppskattat. (Och jo, även en pytteliten summa gör skillnad, skulle alla i Sverige bidra med bara en krona var så skulle det bli 10 miljoner, så känn aldrig att det inte är någon idé.)

 

Opinion live i går

Nej, det blev inget böneutropsdebatterande igen, även om det stod så i TV-tablån. Men det blev annat som engagerar. Jag älskar ju debattprogram, och torsdagskvällar sitter jag klistrad framför TV:n. Sedan så finns det debatter man kan klara sig utan, som till exempel den om Borlänge som landets fulaste stad med efterföljande arkitektdiskussion. Däremot så var det intressant att höra om en fackmedlem som fått brev om uteslutning. Han är med i transportarbetarförbundet och de tänker inte behålla honom. Varför det då? Jo, han sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Att göra dylikt har näst intill blivit en dödssynd. Jo jag köper att man inte delar värdegrund, men ska man inte få vara folkvald i vilket parti man vill? Sådant här gör mig orolig för vart demokratin är på väg. Det blir som någon bildlig åsiktsregistrering.

Intressant var också debatten om skolmat och då framför allt veganmat. En mamma har ju gått ut i media och beklagat sig över att hon ”måste” laga mat till sitt barn och lämna på skolan eftersom det som serveras inte går an. Hon var visserligen inte med i TV, men en annan vegan fanns på plats, precis som journalisten Malin Lernfelt, som för det mesta har en sund syn på sakernas tillstånd. Hon ansåg att de enda elever som ska ha specialkost är de som behöver det av medicinska skäl. Ja men självklar! Vi lever verkligen i ett i-land när föräldrar har så många åsikter om maten som de har. För inte är det barnen själva som kräver. Men de kommer säkert göra det framöver med tanke på sina förebilder. Var tacksam för skolmaten istället; vi är nämligen ett av de få länder som serverar mat till eleverna. De flesta föräldrar världen över får vackert göra matlåda till telningarna.

Att debatten om skolmat för andra elever utom dem som måste ha det av hälsoskäl förs, visar för övrigt hur individualiserade vi har blivit. Det där med att vara en del av ett samhällsmaskineri och vara smidig har hamnat åt sidan hos många. Man kräver både hit och dit. Det är sorgligt för det skapar bara konflikter och det kostar tid och pengar. Men att debatten förs och att många säger emot och bromsar är dock något sunt i sig. Läser man kommentarer på sociala medier så ser man dessutom att de flesta delar Lernfelts syn. Och vem tänker förresten på personalen som ska hinna och orka hålla reda på allt. De har nog fullt upp med alla allergiker och intoleranta. Trevlig helg!

 

Nya Karolinska sjukhuset

Inte är jag den mest insatta i turerna kring detta bygge, men precis som alla andra så har jag naturligtvis förstått att det här, det har kostat stålar. Ett gemensamt beslut om både bygge och avtal togs i april 2008 där alla partier ställde sig bakom det nya sjukhuset. Sedan så har vågorna tidvis gått höga, men ingen kan helt skylla ifrån sig och nuvarande moderata finaslandstingsråd Irene Svenonius gör nu vad hon kan för att rädda så mycket som möjligt av skattepengarna. (Hon var inte med på den tiden utan är relativt ny i sin roll.)

Jag hade förmånen att lyssna till henne på ett möte i går. Och utan att skylla på någon annan, eller att ursäkta någon så är det faktiskt intressant att konstatera att landstingsfullmäktige var överens när beslutet togs. Men visst, kritiken dröjde inte allt för länge från vissa håll, och det är alltid lätt att vara efterklok och bra blev det sannerligen inte om man ser till pengarna. Däremot så kommer många att få fantastisk vård här och 40 procent av sjukhuset är redan i gång.

Det är vidare intessant att vi i Storstockholm har de kortaste vårdköerna i landet och att landstinget senaste året fick ett överskott på 2 miljarder. En svindlande summa så klart, men med en budget på 100 miljarder så är det precis som det ska vara. Alliansen tog över landstinget efter valet 2006. Budgeten på den tiden? Jo det var ett underskott på 2,1 miljarder. Ännu mer pengar än nu om man ser till dess värde. Det här är en het potatis, detta med upphandling och annat rörande NKS, så det lär komma mer från politiskt håll.

IMG_1373

 

Motion och djur på recept

Ibland så ges det motion på recept, men enligt min mening alldeles för sällan. Samma med djur, det ges också alldeles för sällan på recept. Jag har aldrig förstått varför psykofarmaka och medicin för fysiska besvär förordas även i de fall som vi vet att annat sannolikt har större effekt. Men även när effekten är densamma så ska så klart det bästa alternativet användas. Det bästa är enligt mig det som inte ger biverkningar och det är alltså motion och djur. Vid ökat välmående så tar vi dessutom hand om oss bättre, vilket i sin tur påverkar hälsan positivt.

Nu går det naturligtvis inte till så att man kvitterar ut en katt eller häst på apoteket, eller får hem ett gym eller en fotboll. När det gäller djur så kan man bli ordinerad umgänge med dem på olika sätt. Även i förebyggande syfte är de fenomenala, våra djur. Men om vi tittar på vilka inverkningar de har på oss människor så är bland annat gamla på hem något som har studerats. Undersökningar som har gjorts har visat att gamla som har regelbundet umgänge med en terapihund i många fall kan dra ner på de ofta kemiska medicinerna, eller helt enkelt sluta med dem.

Motion på recept kan bestå i att utföra viss träning regelbundet under en period. Det borde vara självklart att gå den vägen innan farmaka ges. Vi svenskar kostar samhället 20 miljarder per år i bara sjukskrivningar. Lägg där till allt annat som kostar på grund av sjukdom. Jag vet inte om någon gemensam siffra för precis allt finns, men det gör det säkert. Jag har inte sett någon sammanställning, men man inser ändå att kostnaderna är astronomiska. För några år sedan så kunde vi läsa att hjärnsjukdomar kostar oss 165 miljarder per år. Rökningen kostar oss 31 miljarder. Bara för att ta ett par exempel. Nu kan man inte förebygga och bota allt med motion och djur, men nog borde vi vara mer öppna för alternativ där det är möjligt.

 

Statens medicinsk-etiska råd om dödshjälp

Kanske läste du söndagens debattinlägg i DN https://www.dn.se/debatt/debatten-om-dodshjalp-har-varit-alltfor-svartvit/ som handlade om dödshjälp. Det är något som jag har bloggat om tidigare och för egen del så hyser jag inga tvivel om att det bör införas. Många är oroliga för vad som ska hända om vi inför det även i Sverige och det får självklart inte hanteras på annat än ett ytterst seriöst och säkert sätt. SMER har utan att ta ställning för eller emot, gjort en rapport http://www.smer.se/rapporter/dodshjalp-en-kunskapssammanstallning/ Där kan man läsa om forskning kring andra länders och delstaters dödshjälp. På flera håll pågår dessutom en diskussion huruvida det ska införas även på fler ställen. En sådan här sak går självklart inte att säga ja till utan kunskap om vad det handlar om. Ju mer vi vet, ju bättre är det, oavsett vart var och en landar i frågan.

Utöver det som vi vanligtvis tänker på när vi talar om det här, alltså lidande i livets slutskede eller att man lider av en obotlig sjukdom som inom en överskådlig framtid kommer att ta ens liv hur som helst, så nämns även värdighet och oberoend. Det är viktigt att vi även klarar av att diskutera den biten. Det mest önskvärda är naturligtvis att det finns människor som kan hjälpa en så att man känner sig så oberoende som möjligt även om man behöver mycket hjälp. Värdighet då? Ja vad som påverkar den biten kan bara var och en av oss svara på, men för en människa med stark integritet så kan säkert flera situationer påverka känslan. Att bli ett vårdpaket eller hamna i en situation där man inte känner igen sina närmaste längre, inte klarar av sina toalettbesök på grund av att man inte förstår hur man ska göra, eller annat grundläggande, är säkert skrämmande för många.

Jag kommer läsa rapporten eftersom frågan engagerar mig och jag hoppas att alla tar sig tid till det. Döden är trots allt definitiv och det vi allra helst vill är så klart att kvalitén på livet ska vara bra så länge vi lever, men när det inte blir så då? Ja, då måste vi kunna hantera även den delen av livet, hur svårt det än är att tänka på att en själv eller någon man håller av skulle hamna i en sådan situation.

 

Sockerskatt löser inte beteendeproblem

En gång tidigare så har jag bloggat om sockerskatt och det var i februari förra året. https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2016/02/19/sockerskatt/ Jag tyckte lika illa om skatten då som nu. Ändå så kan jag inte låta bli att skriva om den igen eftersom den kom upp i en annan tappning i gårdagens Opinion; nu var den riktad till familjer med barn och ungdomar eftersom övervikt hos barn är så stor. Jag är ju så gammal så jag gick i grundskolan och på gymnasiet under 70–80-talen och på den tiden så var inte många ungar överviktiga, åtminstone inte på mina skolor. De var så få så jag minns fortfarande vilka de var. Det känns som att det har svängt och blivit tvärtom nu, de normalviktiga barnen är snart i minoritet. Självklart så är det mycket som spelar in och som förälder så kan man långt ifrån göra allt för att förhindra problemet. Samtidigt så måste man undra: Har inte föräldrar något ansvar längre?

När man lyssnar på vissa debattörer så verkar det som att allt handlar om samhället, men ärligt talat, det är inte femåringen som planerar middagen, skriver inköpslistan och går till affären och handlar, det är det föräldrarna som gör. Om ens barn har hälsoproblem, varför ger man det då läsk och godis kanske dagligen? Det är totalt obegripligt och det är ju inte högre skatt som är problemet här utan brist på ansvar för barnets välbefinnande. Man läser ibland om förskolebarn vars tänder är sönderruttnade. Hur tänker föräldrarna till dessa barn? Sådant här går inte att skatta bort. Det samhället ska göra i dessa fall är helt andra saker än att hoppas på att en skatt löser problemen, för det är uppenbarligen inte sockret som är det största problemet i de här familjerna. Nu vill jag verkligen poängtera att de flesta föräldrar oavsett barnens vikt inte beter sig så. Men de finns dessvärre.

Jag vet av erfarenhet hur svårt det är att ha koll på godisätandet hos större barn. Vem kan vara en tonåring i hasorna för jämnan? Helt omöjligt. Där skulle möjligtvis en skatt kunna påverka, men jag tror ändå inte att det löser problemet, för många barn är överviktiga redan innan den här åldern. Det är ett dåligt beteende som ofta har byggts upp tidigt. En annan sak som vi föräldrar måste göra är att laga våra barns mat i så stor utsträckning som möjligt. Det finns mycket dolt socker i färdigmat. Mängden mat är också något som är viktigt att tänka på. Vi måste också lära våra barn att sötsaker inte tillhör vardagsätandet. Men tabun ska vi inte ha så klart. Att få unna sig det som är gott tillhör livskvalitén, även för barnen, men det kan ske på helgen. Lär vi våra barn rätt och fel när det gäller ätbeteendet samt ger dem hemlagad mat, så är jag alldeles överygad om att det skulle bli en stor förändring när det gäller övervikt hos barn. Där bör samhället sätta in stöten och inte göra det enkelt för sig och bara höja skatten, något som verkar vara vissa politikers och experters universallösning.

 

Språkförbistringar inom vården

I somras så skrev jag ett blogginlägg om vikten av att kunna svenska språket ordentligt när man jobbar inom vården. https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/07/08/hoj-sprakkraven-inom-varden/ Det handlar givetvis om patientsäkerhet, men även om att vården i övrigt ska vara tillfresställande för patienterna. I dag skriver en läkare om det här i Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/debatt/a/KdK55/lakare-i-sverige–da-ska-du-kunna-svenska Man kan inte vifta bort allvaret som vissa gör. Att det sker är obegripligt. Dagens debattartikeln handlar om läkare, men bristande språkkunskaper finns hela vägen ner till vårdbiträden och jag anser att det ska vara ett krav att lära sig svenska och inte något som är frivilligt.

Jag brukar inte använda mig själv som exempel, men nu tänker jag göra det. Jag fick nämligen en remiss till röntgen för inte allt för länge sedan. Läkarens nivå på svenska var så låg så hon inte kunde skilja på höger och vänster utan det stod vänster i remissen fast det skulle ha stått höger. Ingen skada skedd den här gången eftersom jag inte var medtagen eller så utan upptäckte det själv och kunde berätta det för röntgenpersonalen. Men jag kunde lika gärna ha varit i en allvarlig situation och inte haft förmågan att förklara misstaget och därför inte blivit korrekt undersökt. Vad hade då hänt?

Den här läkaren är väldigt vänlig och en av dem som har bemött mig bäst av alla läkare genom åren. Hon bryr sig om mig och hon är mån om min hälsa. Ändå så kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om jag behövde hjälp och kanske inte har förmågan att föra ett samtal som jag kan när jag är vid mina sinnes fulla bruk. Vad händer om jag befinner mig i en allvarlig situation och det blir missförstånd på grund av vårdpersonalens dåliga språkkunskaper? Tänk om något allvarligt inte upptäcks? Ett annat problem är att risken för förtroendet sänks då ett dåligt språk lätt ger intryck av låga kunskaper i övrigt. Är det här en kunnig läkare eller inte? Vården är alldeles för viktig för att inte ställa högre krav och jag är därför glad att det här börjar uppmärksammas.