Kategoriarkiv: folkhälsa

44 dödsskjutningar bara i år

Vad händer egentligen i Sverige? Ja det här blogginlägget blir väl som att läsa samma text som finns både här och var, alltså funderingar kring varför vi har låtit det gå så här långt. Inte för att någon politiker medvetet har suttit och bara sett på, eller att polisen har struntat i att försöka stävja utvecklingen. Det tror jag inte för en sekund. Jag tror snarare att många där känner samma uppgivenhet som jag själv och andra gör. Men frustrationen är stor bland oss väljare och det med rätta. För något är vansinnigt snett när det har kunnat bli så här. Jag hävdar bestämt att man har sett mellan ögonen eller låtit bli att ställa de krav som måste ställas. Man blundar gärna, åtminstone lite lagom mycket för att kunna smita undan en hård debatt och att se sanningen i vitögat. Det är gärna någon annans fel än individen och föräldrarnas. Må så vara att det finns samhällsproblem som kan driva saker i olika riktningar, men de flesta människor skjuter faktiskt inte ihjäl varandra oavsett livssituation. Jag köper helt enkelt inte det argumentet.

Jag läser kommentarer på sociala medier och här är några efter senaste dödsskjutningen: ”De flesta svenskar har ju röstat för stor invandring de senaste 20 åren. Nu kommer notan.” ”Vad är det för fel på skjutningar? Svenskar måste lära sig att anpassa sig efter andras kulturer.” ”87% borde ställas till svars.” ”Politikernas verklighetsfrånvända politik måste stoppas!” ”Ställ sossetopparna till svars..inför riksrätt…och dödsstraff med omedelbar verkan.” ”De beror väl på dom så kallade importerade nysvenskar.” ”Dags att sänka den rättsliga åldern för barn från 18 till 15. Kan man begå brott då kan man även ta sitt straff. Jäkla daltande med socialtjänst.”

Jag är inte förvånad, men jag läser och känner att man har passerat en gräns som inte borde passeras. Samhället handlar allt mer om vi och dem, och det är inte bra. Exempelvis så anser jag inte att 87 procent av väljarna bör ställas till svars för att de inte röstat på Sverigedemokraterna. Jag anser inte heller att det bara är ”sossetoppar” som är skyldiga eller att alla invandrare kan dras över en kam som så ofta görs. Dödsstraff med omedelbar verkan anser jag också är fel. Däremot så har invandringen med det här att göra, vilket många påpekar i olika diskussioner, men inte invandrare i stort, utan en liten del av dem. Men dagens politik ställer grupper emot varandra. Många väljare menar att det här inte är ett svenskt beteende och det måste vi våga erkänna. Trots det så uteblir reaktionerna som borde komma från politiker och myndigheter. I stället för att med ryggrad stå upp för sunda värderingar och till hundra procent fördöma beteendet så ursäktar/förklarar många makthavare kriminaliteten med brist på arbetstillfällen, trångboddhet och ekonomiska klyftor. Företeelsen med dödsskjutningar är relativt ny i Sverige trots att utsatthet och sociala problem alltid har funnits. Sök efter svaren där de finns och ta tag i problemen istället för att skyll på annat. Hur många av dessa kriminella har ens avslutat skolan och försökt få ett normalt arbete? Ytterst få skulle jag vilja påstå. Det är inte där problemet ligger och så länge man stirrar sig blind på fel saker så kommer det bara bli värre och värre.

 

Annonser

Ledare om vikten av brottsbekämpning

Innan jag bloggar vidare så uppmanar jag dig att läsa denna utmärkta ledare av Lars Anders Johansson på Timbro, Smedjan: https://timbro.se/smedjan/lat-oss-slippa-saval-ett-laglost-land-som-en-polisstat/?fbclid=IwAR0oMd_2VZ1ZnrNM-ZoqMNmVNstr7wkPBDP0VHgQOzhcQfG3BR9szDmae4s

På pricken, eller hur? Nu handlar inte samhället om enbart medelklassen även om de flesta befinner sig där, utan den handlar om alla som bor i vårt land. Däremot så är det viktigt att reflektera över vad som händer när den här gruppen inte längre känner sig trygga. Signaler har i åratal, ja kanske till och med decennier, skickats till politiker och myndigheter. Har det hjälpt? Dessvärre inte. Själv känner jag oro och uppgivenhet över samhällsutvecklingen och då inte bara det grova våld som har blivit vardag, utan även andra konsekvenser av bristande ledarskap.

Det finns alltså mer att oroa sig över och en sak är vad som händer om denna medelklass börjar agera själva i större utsträckning. Det behöver inte handla om olagligheter, även om det sannolikt kommer att finnas med. Vi kommer att se fler medborgargarden (något som riskerar att urarta), fler inhägnade bostadsområden, mindre medmänsklighet, risk för politiker med hårdare attityd när det gäller medborgarna och hur de ska hanteras. Motsättningarna människor emellan kommer fortsätta öka och oskyldiga, både svenskar och invandrare, kommer att drabbas av brott i ännu större omfattning. Detta hade till stor del kunnat förhindras om riksdag och regering hade tagit sitt ansvar och inte offrat både sin självkänsla och den omsorg om medborgarna som de är skyldiga att ha. Självklart kan vi inte acceptera detta. Det är alltså av största vikt att åtgärder vidtas under den här mandatperioden.

 

Motion om surrogatmödraskap

I februari 2016 skrev jag ett blogginlägg om surrogatmödraskap. För bara några veckor sedan lämnade Vänsterpartiets representant Amineh Kakabaveh in en motion till riksdagen i frågan där hon förespråkar förbud mot den här vägen till föräldraskap. Jag delar henne synpunkter. https://data.riksdagen.se/fil/B9B74195-84FB-4F66-BA32-D7596AABCB6B Som förälder så förstår jag att längtan kan vara enormt stor, men riskerna och andra, inte minst känslomässiga, komplikationer när det gäller surrogatmödrar väger för tungt för att det här ska vara ett alternativ.

Jag är inte alls säker på att riksdagen kommer att bifalla hennes motion, men jag hoppas innerligt det. Varje graviditet är en risk i sig och många svenskar vänder sig till fattiga kvinnor i andra länder för att få hjälp. Även om allt går lagligt tillväga så blir det en slags utnyttjande hur gärna man vill att det inte ska vara så. Kakabaveh säger i sin motion att hon inte bara vill ha ett förbud här, utan att Sverige ska vara ett föregångsland och jobba för ett internationellt förbud. Det borde inte vara omöjligt, men jag tror att det kommer ta sin tid.

Jag är fullt medveten om att flera riksdagsledamöter är osäkra på hur de ska förhålla sig i frågan, och att till och med vissa är för surrogatmödraskap. Att man är för är givetvis inte samma sak som att man anser att kvinnor i fattiga länder ska utnyttjas, utan att vi ska ha en lag som reglerar detta på hemmaplan. Men även om vi hade det så finns det mycket som kan gå fel under graviditet och förlossning. I en modern stat som Sverige där vi har kommit så långt när det gäller mänskliga rättigheter i andra frågor så är det faktiskt märkligt att vi ens överväger en sådan lag. Varför tvekar vi här? Är det av egoistiska skäl eller är det för att vi anser oss ha rätt att ”låna” en annan människas kropp för våra egna behov? Det kanske är hårda ord, men vi måste fundera djupare kring vad det här innebär. Som sagt var, jag förringar inte längtan efter barn, men det finns andra humanare sätt att gå till väga.

 

Förebygga eller ”släcka bränder”?

I gårdagens Agenda diskuterades socialsekreterarnas roll när det gäller förebyggande arbete, arbete med att ta hand om unga som hamnat i missbruk och kriminalitet samt omhändertagande av barn och annat som rör de här svåra frågorna. Det sades en hel del bra tycker jag, bland annat om vikten av att få fler anställda som kan arbeta förebyggande och man talade om vilka resurser som krävdes. Polis och socialsekreterare hade intervjuats i förväg och i studion fanns företrädare för socialsekreterarnas fackförbund, Moderaterna och Socialdemokraterna.

Dock så saknade jag återigen föräldrarna i diskussionen. Inte en enda gång nämndes de från något håll. Det gör mig synnerligen bekymrad. Hur ska man annars kunna lösa problemen? De är ju de viktigaste personerna i sina barns liv. Jo förresten, de nämndes, men det handlade bara om att beroende på vilka eventuella regler man inför så kan de bli mindre benägna att söka hjälp när de behöver eftersom de kan bli rädda att deras barn blir omhändertaget. Det är naturligtvis inte bra, men problemet är redan nu att alldeles för många föräldrar anser sig tillräckligt bra för att inte behöva ta emot någon hjälp, trots att deras barn både missbrukar och är kriminella. Den nöten är nog den viktigaste att knäcka.

För egen del finns det några saker som jag anser borde vara grundläggande här och det är dessa:

  1. Låt inte föräldrarna välja om de ska ta emot hjälp eller inte. Det här handlar inte om dem utan om den unges väl och ve.
  2. Kräv alltid föräldrars närvaro vid myndighetssamtal och polisförhör när det rör omyndiga.
  3. När föräldrar inte kommer på skolans kvartssamtal och det är uppenbart att de borde, sök upp dem och se till att få det där samtalet även om det krävs att man måste gå hem till dem.
  4. Ha regelbunden kontakt från skolans sida och kräv att föräldrarna uppfyller den del som de är skyldiga att ta.
  5. Arbeta alltid med hela familjen, för det är ett familjeproblem, inte ett enskilt problem där den unge ska vara syndabocken.

Gör man ovanstående så är jag övertygad om att man skulle komma en bra bit på väg i det nödvändiga arbetet för att stävja kriminaliteten. Dessvärre handlar det alldeles för ofta om att släcka bränder och så kommer det fortsätta vara om man inte gör något som verkligen gör skillnad.

 

Kvinnor i nöd eller 9 000 unga män?

Är det något som jag ogillar så är det när saker ställs emot varandra, speciellt utan grund, vilket ideligen sker. Man måste kunna skilja på päron och äpplen. Alla gör inte det utan menar att vissa saker inte borde få kosta alls så länge det finns andra behov. Så kan inte ett samhälle fungera menar jag. Det finns människor som helt vill ta bort bidrag till flyktingar och nödlidande i utvecklingsländer. Argumenten kan givetvis vara olika och jag kan till viss del förstå och respektera dem, men faktiskt inte fullt ut. För mig är det helt uteslutet att stänga in oss i vår egen bubbla och inte hjälpa andra som lever under förhållanden som ingen borde. Däremot så blir det allt mer svårt att säga emot vissa saker som rör kostnaderna för flyktinghantering när vi ser utvecklingen i Sverige. Det handlar inte om domedagsprofetia, utan sunt förnuft och att se verkligheten. Men det handlar också om humanitet, något som har kommit i skymundan i den så kallade godhetsivern. Ett återkommande ämne är de 9 000 ensamkommande, vilka taleskvinnan Fatemeh Khavari skrev om i går:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RxeelJ/gymnasielagen-visst-men-hur-blir-det-sen

Hon driver sin sak stenhårt, och hon blickar inte åt något annat håll än åt dessa unga män. Khavari, precis som alla andra som mer eller mindre enbart diskuterar de här 9 000 personerna, inkluderat ungefär 55 kvinnor ska förtydligas, även om dessa aldrig hörs eller syns, funderar inte över vad det här fokuset medför. Först och främst är det alltså en snedfördelningen mellan kvinnor och män. Den så kallade feministiska regeringen har blivit manskramare mer än någon tidigare regering. Jag följer debatten hyfsat bra får jag säga och jag ser i princip alla partiledardebatter samt alla debattprogram jag hinner, plus läser en del. Trots detta så kan jag inte på rak arm peka ut någon politiker eller samhällsdebattör som verkligen tagit fajten för kvinnorna eller alla andra som inte har möjlighet att ta sig hit. Och nu talar jag om dem med asylskäl, inte dem tillhörande de ”ensamkommande” som fått avslag på sina ansökningar.

Nu kom vi alltså in på det andra problemet. Det denna taleskvinna ”glömmer” när hon så stenhårt tillsammans med till och med regeringsmedlemmar, propagerar för den här gruppen är att det sker på bekostnad av dem med asylskäl, både män och kvinnor. Det sker på bekostnad av dem som ärligt visar sina riktiga identitetshandlingar med risk att få avslag. I gruppen som hon försvarar så visade noll procent upp en sådan handling. Det är anmärkningsvärt, men inget som någon vill diskutera. Något som inte heller riksdags- eller regeringsmedlemmar vill tala om är att man har tagit av det så otroligt viktiga u-landsbiståndet för att ha råd med svensk flyktinghantering. Borde vi inte prioritera bättre och hjälpa fler? Att jag återigen återkommer till ämnet är för att vårt enormt stora mottagande har skapat många problem för både flyktingar och lidande i vår omvärld. Det har även skapat motsättningar då mycket ges förtur till och är gratis när många svenska medborgare som inte har råd med till exempel samma saker samtidigt ska betala andras som inte är skattebetalare här. Det är en farlig väg vi för många decennier slog in på. Vågar någon bryta den?

 

”Alla dessa män” ja…

En före detta riksdagsledamot och Socialdemokrat, Jan Emanuel Johansson, har skrivit en debattartikel om asylpolitiken. Den tar upp ungefär samma saker som jag själv har bloggat om vid några tillfällen, alltså den icke feministiska politik som regeringen förs, inte minst ivrigt påhejade av Miljöpartiet. Johanssons debattartikel är publicerad av Expressen och här kan du läsa den: https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/ Bland annat så nämner han just det jag själv har varit upprörd över så länge, alltså hur de svagaste inte nås av vår hjälp och att man för att kunna prioritera dem som kommer hit drar ner på u-landsbiståndet. Det är inte utan att det vänder sig i magen på en, och har man dessutom mage (ursäkta upprepningen av ord) att påpeka detta och förespråka en annan politik, ja då är man rasist. Det är bara skyddande av flyktingar som tar sig hit som är det rätta.

När vi ändå är inne på ämnet så är det väl värt att notera att det läggs miljard efter miljard på män utan identitetshandlingar, ofta grovt kriminella sådana. Man till och med sätter dem i gymnasiet trots att man på förhand vet att ingen som knappt har grundskola i bagaget klarar av den utmaningen. Men nu är vi i Sverige och då tror man att det ska gå bra. Finansieringen? Ja som sagt var, det går alltid att dra ner på u-landsbiståndet och offra flickors skolgång där. Givetvis så är jag inte emot att de som kommer hit och får stanna ska gå i skolan, det är så självklart så det knappt behöver kommenteras, det som upprör är när man inte ens har asylskäl och får förmånen på bekostnad av andra som lider större nöd. Vi vet ju alla att det är så, men vi fortsätter i samma hjulspår.

Jag tänker avsluta det här blogginlägget med ett citat från texten som så tydligt illustrerar vad vi håller på med. Inte för att jag tror att regeringen eller riksdagen vaknar, men för att jag anser att det är viktigt och jag tror på det där med att det är droppen som urholkar stenen. ”Slutligen drabbas kvinnor genom att det nuvarande asylsystemet styr resurser till de som haft styrkan att ta sig hit. Grupper som exempelvis de yezidiska kvinnor som förslavats och våldtagits av IS erbjuds inte skydd då de helt enkelt inte har samma möjligheter att ta sig hit.”

Ett par av mina tidigare inlägg på temat:

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2018/03/20/vad-haller-regeringen-pa-med-egentligen-2/

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/03/02/flyktinglager-och-neddragningar-till-vastsahara/

Almedalstalen, Ebba och Jimmie

Då var alla partiledare och deras partier avhandlade, bara Kristdemokraternas Ebba Busch Thor och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kvar att kommentera. Båda framförde sina tal bra. En del hel vettigt sades också, även om man sällan håller med om allt någon säger. Det bästa i Jimmie Åkessons tal var att han tydligt markerade mot nazisterna i Almedalen. Samma sak från Busch Thor, även om hon i mina ögon har starkare moraliska värderingar och man kunde förvänta sig ett avståndstagande. Alf Svensson var också med och diskuterade i Almedalen på KD:s dag, och han påminde oss bättre än någon vad medmänsklighet handlar om.

Inget av partierna lovade något storslaget, men ibland kan det där mer nära och vardagliga vara det som är viktigast för oss att höra. Att KD trycker så starkt på de äldres väl och ve uppskattar jag även om jag själv inte är gammal. Men är man svag så är det svårt att förs sin talan. Dessutom ska man inte behöva fundera på om man får den hjälp man behöver på ålderns höst. Jimmie Åkesson talade förvånansvärt lite om invandring och tryckte mer på vår personliga trygghet. Människor är alltid mer oroliga än befogat, men sådant ska tas på allvar. Där tror jag att han – dessvärre – fick ännu fler röster.

Apropå röster så har SD ett otroligt stort väljarstöd just nu, KD riskerar att åka ut ur riksdagen. Det förstår jag inte. De förtjänar att vara större än flera andra tack vare sin politik. Däremot så blev jag både förundrad och besviken över att Busch Thor gjorde ett nummer av att KD bröt decemberöverenskommelsen. Hur kan någon med hennes moral vara stolt över att ha brutit ett avtal? Förstår hon verkligen inte att det KD gjorde var att sänka tilliten mellan riksdagspartierna? Vem kan lita på partiet fortsättningsvis? Och vad har de själva för utrymme att kräva något? Mycket trist avslutning på ett annars bra tal.