Kategoriarkiv: Förorten

Det svenska samhällskontraktet

Samhällskontraktet ja, hur ligger det till med det egentligen? Har vi medborgare och framför allt ickemedborgare fått för många rättigheter? Det talas om visserligen även om skyldigheter, men i vilken omfattning gäller de egentligen? Eller är det kanske så att samhällskontraktet med allt vad det innebär i form av vad vi kan kräva och vad vi ska bidra med lever i allra högsta grad, bara att det ofta går åt skogen och att gamla ouppdaterade lagar gör att det blir på det viset, vilket självklart sticker i ögonen på vanligt så kallat hederligt folk? Ja när det går åt skogen alltså och brottslingar får fördelar och offer blir illa behandlade. För visst är det mycket som är alldeles galet och som till och med urholkar det här viktiga som vi har byggt upp.

Något som får människor att gå i taket mer än annat, och med rätta, är när grovt kriminella klarar sig undan och anmälningar till och med läggs ner. Sådant händer ständigt och det är helt vansinnigt. Eller när någon som faktiskt har begått ett brott får skadestånd av olika anledningar. Det är en svår balansgång det här, men det borde gå att nyansera lagen mer och göra den rättvisare. Det borde inte vara rimligt att få skadestånd i vissa fall.

Något som jag har funderat mycket på de senaste åren är hur mycket politiker ska lyssna på sina väljare och i vilken omfattning de faktiskt gör det. Man är ju förtroendevald eller folkvald och då har man uppdraget att företräda väljarna, ja även ickeväljarna, men ska en politiker lyssna på alla åsikter hela tiden innan beslut tas så fungerar inte det här systemet. Det måste finnas ett förtroende för företrädarna som röstats fram, inte tu tal om saken. Däremot finns det mycket i samhället som fallerar, även om många politiker inte vill se det, och när medborgarna ständigt påpekar det uppenbara, vilket kan handla om ökad kriminalitet och inte blir tagna på allvar, vad händer då med samhällskontraktet? Hur ska förtroendet kunna behållas när det från högre ort sägs att man ”tar itu” med de problem som finns, men de fortsätter att eskalera? Där känner jag stor oro för vart vi är på väg och jag önskar att fler politiker insåg allvaret.

 

Mer om bostadssegregation

För några dagar sedan gjorde jag ett blogginlägg om bostadssegregation. Det här är en viktig fråga, men jag tycker sällan att politiker närmar sig den riktigt som de borde. Många gör det för all del och förstår verkligen vitsen med blandade upplåtelseformer, men långt ifrån alla gör det. Många verkar inte ens vilja blanda. Vänsterpartisten Per Sundgren hade nyligen en debattartikel och det var den som fick mig att skriva inlägget för några dagar sedan. Här är bloggen med hans text inkluderad: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2019/06/17/bostadssegregation/ För det första så är han ganska snabb med att tala om ”utsatta områden”, ett uttryck som verkar vara mångas favorit. Det ska stämplas och det ska göras om och om igen, så ingen missar att här bor det utsatta människor. Självklart förstår jag att begreppet är relevant ibland, men nog kunde man dra ner på antalet gånger man använder det. I det här fallet går det alldeles utmärkt att utesluta det helt.

Frågan vi ska ställa oss är rätt och slätt: Hur gör vi för att få alla bostadsområden att bli bra och trivsamma och att samtidigt ge människor möjlighet att välja upplåtelseform? Sundgren tar upp en viktig sak och det är hur människor som får det bättre ställt väljer att flytta. Där borde man uppehålla sig mer i sina funderingar. Varför gör de det och hur ändrar vi på problemet? Allt för stor rotation på de boende skapar nämligen ingen trygghet. Hans debattartikel avslutas med ett konstaterande, även om han tar upp många intressanta aspekter. Så frågan kvarstår: Hur löser vi problemen? Från Vänsterpartiets håll andas alltid diskussionen orättvisa och fattigdom, grupper ska ställas emot varandra och så vidare. Hyresrättskramarna allmänt är gärna på krigsstigen när det gäller exempelvis ombildningar till bostadsrätter. Men de skriker ofta högt även när det är nybyggen, och det trots att det kan finnas många hyresrätter i området redan. Jag vet, för jag har varit med och tagit massor av sådana beslut och det är samma sak varje gång. I min värld så ska valfriheten vara så stor som möjligt samtidigt som alla måste ha någonstans att bo så klart. Så är det inte i alla andras värld.

Det första som måste avlivas är myten om ”normala plånböcker” och hyresrätter. Många som hyr bor väldigt dyrt och det gör att de är fast. Hur ska man kunna spara åtminstone en liten del till en insats om hyran är så hög så den äter upp en stor del av inkomsten? Jag ser det i min närhet och ofta räcker alltså inte någon normal plånbok för att ha den frihet man kan önska sig. En annan sak man bör göra är att se över hur man kan hjälpa människor bättre om de faktiskt vill köpa en bostadsrätt eller ett eget hus. Det kanske inte alltid är enkelt att själv räkna på vad månadskostnaden blir och hur man ska skaffa lån och så vidare. Hur många år är rimligt att vänta och hur kan jag göra för att nå dit? Det finns mycket som skulle kunna underlätta om debatten blev saklig och vi verkligen ville hjälpa människor. Nu upplever jag inte att det ser ut så tyvärr.

Glad midsommar förresten!

 

Bostadssegregation

En Vänsterpartist vid namn Per Sundgren skrev häromdagen en intressant artikel om bostadssegretation: https://www.svt.se/opinion/utsatta-omraden-har-inte-tillkommit-av-en-slump När det har blivit så tokigt som det har i vissa bostadsområden så är det naturligtvis bra att titta tillbaka i tiden och se om man kan lära något av den. Det kanske man kan i det här fallet och planering, god sådan alltså, är givetvis det bästa. Decennium efter decennium har det blivit fel och nu är det på många håll katastrof. Artikeln innehåller en del intressant, men när man läser har man ändå en känsla av att det blandas och dribblas lite som man vill för att enbart kunna skylla på bostadsmarknaden. Så enkelt är det givetvis inte.

Men om vi håller oss där så vill jag kommentera en sak, nämligen detta som Vänstern gärna kallar ”utförsäljning” av bostäder. Det är inte så att man har någon slags marknad eller auktion och lite hipp som happ säljer människors bostäder. Men begreppet ”utförsäljning” låter nästan så. Man ska givetvis använda ordet ombildning, vilket är mer korrekt att kalla det. När den väl sker, så ska majoriteten av de boende vilja köpa sina bostäder. Processen är dessutom omfattande och inte gjort över en natt. Bostadsbolag och banker samarbetar och är ofta väldigt generösa dessutom. För den enskilde boende är det här sannolikt den bästa affär som kommer att göras i livet. Och förutom att boendet på sikt blir mycket mer ekonomiskt förmånligt så är lägenheten ens egen på ett helt annat sätt. Risken för en kraftig hyreshöjning minskar. Vill man renovera eller måla om så gör man det utan att be om lov, för att ta ett par exempel. Boendet är oftast lugnare och tryggare i dessa fastigheter.

Om man då inte kan köpa? Ja det är inte så att erbjudandet försvinner utan möjligheten finns kvar längre fram. Kan man bo kvar om man inte vill köpa? Ja, ingen sätts på bar backe. Lagen ger dig den rättigheten. Jag tror att Sundgren, trots sin långa erfarenhet, missar något väldigt viktigt och det är att ett område med blandade upplåtelseformer är bättre än det med enbart hyreslägenheter. Omflyttningen blir heller inte lika hög och det är en faktor som brukar skapa oro då det blir sämre stabilitet och mindre grannsamverkan. Däremot så är det viktigt det han tar upp om problemen i skolan när bara ett fåtal har svenska som modersmål. Det är en svår nöt att knäcka och det gör vi inte här och nu, men där har politikerna något att verkligen ta tag i.

 

Problemen i Järvaområdet

”Enligt SCB har nästan 86 procent av alla unga som går ut nian behörighet till ett yrkesprogram på gymnasiet. I utsatta områden är siffran 70 procent, och bland killar 67 procent. Ännu större skillnad blir det om man tittar på Järvaområdet specifikt, exempelvis var bara 56 procent av eleverna behöriga till gymnasiet på Rinkebyskolan och 59 procent på Hjulsta grundskola. Förra årets resultat var ändå bra jämfört med tidigare år, då andelen med gymnasiebehörighet på skolorna i Järva snarare legat under 40 procent. Det är katastrofsiffror.”

Ovanstående text är kopierad från ett debattinlägg skrivet av Moderaten och Järvabon Benjamin Dousa. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/muf-skolan-viktigast-att-vanda-utvecklingen-i-jarva-28160 Han har flera viktiga poänger i sin text, och att bara satsa på fler poliser som gör fler ingripanden hjälper så klart inte. Men som alltid så saknar jag föräldraperspektivet. Har man svårt med språket så blir det knepigare så klart, men att lära sina barn hyfs så att de sköter sig på lektionerna har inte med språkkunskaper att göra. Att uppföra sig ska man ha lärt sig hemma när man väl börjar skolan. Då blir det lugnare och eleverna kan ta till sig kunskapen. För övrigt så är samarbete hem-skola det bästa eftersom ena parten inte kan göra allt. Även med engagerade föräldrar blir det svårt om inte skolan tar sitt ansvar. Givetvis stökar ungar, det sker överallt, men varför mer här? Det är oförsvarbart.

Det är bra att Dousa som själv är uppvuxen och bor i området engagerar sig och lyfter fram vad som behövs. Tänk om fler boende gav sig in i politiken och ville påverka till det bättre. Jag hoppas att allteftersom han blir mer känd, så lockar det fler att också engagera sig. Inget område blir vare sig sämre eller bättre än vad de boende gör det till. Järva ligger geografiskt bra till, har arbeten och utbildning, bra kollektivtrafik och annat positivt. Tänk om alla invånare där tog tillvara på det.

 

”Köp inte så dyra jackor”

Ja det är inte hela citatet, för det lyder så här: ”Föräldrar, köp inte så dyra jackor till era barn”. Den som kommer med uppmaningen är Linda Hellström hos Huddingepolisen. Att hon säger som hon gör förstår jag, men samtidigt så känns det så ofantligt fel. Det handlar så klart om rån mot unga människor, barn och tonåringar. Sorgligt, men sant. Hon ser en tredubbling av den här typen av rån. De kriminella, som ofta själva är unga människor, är fräcka så det förslår. De tvekar inte att råna någon inne i ett köpcentrum fullt av människor mitt på dagen. Så säker, det går man ingenstans.

Men vad är det då med uttalandet som stör? Jo att det är offer och laglydiga människor som ska anpassa sig och inte buset som ska stoppas. Lättare sagt än gjort kanske och brott kommer alltid att begås. Däremot så är det den där anpassningen som gradvis flyttas fram hela tiden som är diskussionen som borde föras. Vi har poliser och ska inte behöva tala om anpassning. Det är inte bra att det är på det här sättet. Det skapar en otrygghet som fler och fler känner även i situationer där de normalt inte skulle behöva göra det. Nu verkar det i alla fall som att polisen lägger mer resurser på problemen med rån och misshandel mot unga och Andreas Lindberg, Skärholmspolisen säger att man har lyckats kartlägga och förhöra ett ”antal personer”. Man kan bara hoppas att det leder till en lösning på sikt.

Det verkar som att vi har flyttat fram gränserna för vad som är acceptabelt, samtidigt som vi har blivit avtrubbade för kriminalitet och inte reagerar som vi skulle ha gjort förr. Vidare så är många brott nya eller har funnits endast i liten omfattning. Det som borde ha skett är att direkt något nytt börjat hända så skulle polisen ha funnits där och satt hårt mot hårt på en gång. Då hade vi inte haft så stora problem nu. Man skulle ha visat att det är hit men inte längre som gäller. Fast när inte politiker har reagerat tillräckligt så kan det vara svårt och resultatet av naiviteten ser vi nu. Saker lägger sig inte eller försvinner av sig själv, de eskalerar.

 

Vad är en rimlig kommunalskatt?

Ja det går naturligtvis inte att svara på den frågan i generella ordalag, utan man måste se till varje kommuns situation och geografiska läge. I Stockholm finns det 26 kommuner och Huddinge är den andra största, men vi har långt ifrån den näst lägsta skatten. Det däremot kan man utan tvekan kalla orimligt. Kommunalskatten ligger på 19,87 kronor. I Stockholm, som är störst, är den endast 17,74. Att en så stor kommun som Huddinge ska ha så hög skatt när man gränsar till huvudstaden går inte att försvara, och det gör heller ingen ärlig politiker. De flesta vill sänka den, men det måste så klart ske i mindre steg och med verksamheten i åtanke. Allt annat vore oseriöst. Däremot vore det direkt felaktigt att försvara den eller vilja plocka ut ännu mer från invånarna.

Just nu håller de politiska partierna som bäst på att planera för sina budgetförslag som ska läggas fram i kommunfullmäktige i juni (olika månader för olika kommuner). I Huddinge finns det tio partier och det brukar komma fyra-fem olika förslag att ta ställning till. Sedan blir det långa debatter om vems förslag som är bäst. På det stora hela har dock de flesta samma syn på hur verksamheten ska bedrivas och det brukar bli några få saker av allt som kommunen gör som tas upp. Men det finns ändå skillnader och olika typer av politik kan få väldigt olika konsekvenser. Så att säga att alla partier är lika, vilket vissa ibland lite slarvigt gör, det stämmer inte alls.

När det gäller budgeten då, så har vi ett utjämningssystem som gör att alla kommuner ska ha en viss nivå av intäkter. Det gör att det inte lönar sig speciellt mycket att locka höginkomsttagare sett till deras inkomster. Däremot kan det givetvis finnas andra anledningar. Men vårt utjämningssystem kompenserar för den största skillnaden. Det måste finnas en utjämning, annars skulle det bli förödande för vissa kommuner, speciellt med väldigt få invånare. Fast systemet är långt ifrån optimalt och tittar man exempelvis på Malmö, så är i alla fall jag övertygad om att de hade fört en annan politik om inte staten pumpat in så mycket pengar. Kommunalskatten ligger visserligen på 21,24 procent, men det finns många kommuner med högre skatt. Morot och piska har trots allt sitt berättigande och det är alldeles uppenbart att man har kunnat negligera mycket av det som händer eftersom man ändå klarar sig. Så borde det inte få fungera.

 

Södertörnsleden

Eller som professionen på senare kallar den: Tvärförbindelse Södertörn. Ja vad är det med den? Jo nu efter alla turer under alla år så har Naturvårdsverket kritiserat Trafikverket för att man inte uppfyller klimatmålen om man bygger den. Finns det inget vett kvar i hur långt man kan gå i den politiska korrektheten? Visst ska vi värna vår miljö, men det måste ske med sunt förnuft och förmåga till praktiskt tänkande. Sverige står för övrigt för en ”fis i rymden”-del av de utsläpp som sker världen över. Frågan är om vi inte borde lägga mer krut på att påverka andra länder än att sätta krokben för människor på hemmaplan?

Men vad är då Södertörnsleden? Jo det är en väg önskad av de flesta både invånare och politiska partier och den skulle gå mellan östra Haninge till Vårby i Huddinge. Vid Trafikverkets senaste undersökning ville 80 procent av invånarna ha leden. Den skulle passera Länna och Flemingsberg, båda delarna ligger i Huddinge. Självklart kommer bilåkandet att öka, det säger sig självt och Miljöpartiet protesterar därför högt. Det de däremot missar i resonemanget är att den här leden blir en avlastning för den gamla tungt trafikerade vägen som nu finns. Som dagsläget är finns det inga bra pendlingsmöjligheter för dem som vill resa kollektivt. Det skulle vi alltså få om Södertörnsleden byggs. Det här borde vem som helst se att det är stora vinster för både miljö och trafiksäkerhet. Den är för övrigt helt nödvändig då Norviks hamn i Nynäshamn ska stå klar nästa år och redan nu korkar det igen på vissa håll på leden. Hamnen kommer hantera 90 procent av alla importerade varor till Mälardalen och det är inte svårt att gissa att situationen redan på en gång kommer bli kaosartad. Vidare planeras bostäder i områdena. Att då säga nej till den nya flerfiliga vägen är därför obegripligt.

Det bästa är naturligtvis att kombinera miljötänkande och praktisk nytta. Det tror jag att man kan lyckas med här om man vill. Men det är svårt när vissa bara ser ena aspekten av saken. Med det resonemanget blir det inte mycket byggt i framtiden. Sedan så måste man vara medveten om att stan växer och vägar behövs, både för privatbilism och kollektivtrafik. Ju bättre kollektivtrafik, ju fler väljer den. Bilarna som sådana blir också bättre och spyr ur allt mindre avgaser. Låt utvecklingen gå hand i hand, då får vi det bästa resultatet.