Kategoriarkiv: Förorten

Transportstyrelsen och polisen

Är minnet verkligen så kort hos väljarna, eller är det för en del helt acceptabelt att det är lite hipp som happ inom politiken och att regeringsföreträdare tar alldeles för lätt på landets säkerhet? Om inte, hur kan 40 procent ha förtroende för Stefan Löfven och hur kan Centerpartiet och Liberalerna vilja göra upp med hans parti Socialdemokraterna och deras mindre erfarna kompisar Miljöpartiet? Den 25 juli -17 sa Anders Ygeman att man inte kan ta vilka frågor som helst på en kafferast. Det var därför som han inte berättade något om Transportstyrelsen för statsministern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Transportstyrelsens_IT-upphandling

Peter Hultqvist försvarade sig med att det inte är hans ansvar. Vad skulle då detta innebära? Jo att Stefan Löfven inte på ett helt år som detta pågick ha haft ett enda formellt möte för att kunna gräva djupare i frågan än vad han kunde på de tydligen gängse fikarumsmötena. Ygeman fick förvisso sparken, men en annan tung position i partiet och övriga två fortsatte som vanligt. Det är intressant med tanke på att ministrar tidigare fått gå på grund av en obetald TV-licens, eller svart barnflicka. Ärligt talat så påverkar det mig som väljare och medborgare mycket mindre än stora säkerhetsfrågor.

Sedan har vi då polisen. Före detta rikspolischef Dan Eliasson hade under hela sin chefsperiod regeringens förtroende. Det är sådana saker som får en att undra över hur våra ledande politiker ser på landet och dess säkerhet. Han skyddade utländska förövare, till och med när övergrepp begåtts mot barn. Varför? Jo för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Hjälpte det? Nej så klart inte. De blir bara större och större. För att inte tala om den eskalerande grova kriminaliteten som också ökar. Han drev dessutom organisationen så att polis efter polis sa upp sig. Resultatet? Jo alla partier skriker efter nya poliser. Men sådana tar tid att utbilda och vi borde samtidigt försöka få tillbaka dem som försvann. Var är den diskussionen? Men regeringen S och MP hade förtroende för Eliasson och de lät både Ygeman och hans efterträdare Morgan Johansson hållas. Ingen av dem satte ner foten mot rikspolischefen under den tid han hade sitt uppdrag. Även han blev förvisso petad, men gavs ett annat uppdrag han aldrig borde ha fått.

Det här är bara ett par av bevisen för att den förra regeringen, som nu har fått en ny chans, inte borde fortsätta styra landet. Men vi är många som inte har glömt och att C och L nu släpper fram dem igen, trots all galla de spydde över dem före valet, är obegripligt. Förklaringarna och resultaten av alla förhandlingar med främst S ter sig bara märkligare och märkligare. Jag som medborgare accepterar inte den här cirkusen och det verkar de flesta andra inte heller göra. Ändå står vi där vi står. Jag är rädd att det här kommer få konsekvenser som vi inte vill ha. När demokratin sätts ur spel och reglerna ändras från dag till dag, så är man ute på hal is. Det här är inte risk, monopol, stratego eller något annat man roar sig med hemma i vardagsrummet. Det handlar om vår nation. Hur kan så många inte se det???

 

Annonser

44 dödsskjutningar bara i år

Vad händer egentligen i Sverige? Ja det här blogginlägget blir väl som att läsa samma text som finns både här och var, alltså funderingar kring varför vi har låtit det gå så här långt. Inte för att någon politiker medvetet har suttit och bara sett på, eller att polisen har struntat i att försöka stävja utvecklingen. Det tror jag inte för en sekund. Jag tror snarare att många där känner samma uppgivenhet som jag själv och andra gör. Men frustrationen är stor bland oss väljare och det med rätta. För något är vansinnigt snett när det har kunnat bli så här. Jag hävdar bestämt att man har sett mellan ögonen eller låtit bli att ställa de krav som måste ställas. Man blundar gärna, åtminstone lite lagom mycket för att kunna smita undan en hård debatt och att se sanningen i vitögat. Det är gärna någon annans fel än individen och föräldrarnas. Må så vara att det finns samhällsproblem som kan driva saker i olika riktningar, men de flesta människor skjuter faktiskt inte ihjäl varandra oavsett livssituation. Jag köper helt enkelt inte det argumentet.

Jag läser kommentarer på sociala medier och här är några efter senaste dödsskjutningen: ”De flesta svenskar har ju röstat för stor invandring de senaste 20 åren. Nu kommer notan.” ”Vad är det för fel på skjutningar? Svenskar måste lära sig att anpassa sig efter andras kulturer.” ”87% borde ställas till svars.” ”Politikernas verklighetsfrånvända politik måste stoppas!” ”Ställ sossetopparna till svars..inför riksrätt…och dödsstraff med omedelbar verkan.” ”De beror väl på dom så kallade importerade nysvenskar.” ”Dags att sänka den rättsliga åldern för barn från 18 till 15. Kan man begå brott då kan man även ta sitt straff. Jäkla daltande med socialtjänst.”

Jag är inte förvånad, men jag läser och känner att man har passerat en gräns som inte borde passeras. Samhället handlar allt mer om vi och dem, och det är inte bra. Exempelvis så anser jag inte att 87 procent av väljarna bör ställas till svars för att de inte röstat på Sverigedemokraterna. Jag anser inte heller att det bara är ”sossetoppar” som är skyldiga eller att alla invandrare kan dras över en kam som så ofta görs. Dödsstraff med omedelbar verkan anser jag också är fel. Däremot så har invandringen med det här att göra, vilket många påpekar i olika diskussioner, men inte invandrare i stort, utan en liten del av dem. Men dagens politik ställer grupper emot varandra. Många väljare menar att det här inte är ett svenskt beteende och det måste vi våga erkänna. Trots det så uteblir reaktionerna som borde komma från politiker och myndigheter. I stället för att med ryggrad stå upp för sunda värderingar och till hundra procent fördöma beteendet så ursäktar/förklarar många makthavare kriminaliteten med brist på arbetstillfällen, trångboddhet och ekonomiska klyftor. Företeelsen med dödsskjutningar är relativt ny i Sverige trots att utsatthet och sociala problem alltid har funnits. Sök efter svaren där de finns och ta tag i problemen istället för att skyll på annat. Hur många av dessa kriminella har ens avslutat skolan och försökt få ett normalt arbete? Ytterst få skulle jag vilja påstå. Det är inte där problemet ligger och så länge man stirrar sig blind på fel saker så kommer det bara bli värre och värre.

 

Förebygga eller ”släcka bränder”?

I gårdagens Agenda diskuterades socialsekreterarnas roll när det gäller förebyggande arbete, arbete med att ta hand om unga som hamnat i missbruk och kriminalitet samt omhändertagande av barn och annat som rör de här svåra frågorna. Det sades en hel del bra tycker jag, bland annat om vikten av att få fler anställda som kan arbeta förebyggande och man talade om vilka resurser som krävdes. Polis och socialsekreterare hade intervjuats i förväg och i studion fanns företrädare för socialsekreterarnas fackförbund, Moderaterna och Socialdemokraterna.

Dock så saknade jag återigen föräldrarna i diskussionen. Inte en enda gång nämndes de från något håll. Det gör mig synnerligen bekymrad. Hur ska man annars kunna lösa problemen? De är ju de viktigaste personerna i sina barns liv. Jo förresten, de nämndes, men det handlade bara om att beroende på vilka eventuella regler man inför så kan de bli mindre benägna att söka hjälp när de behöver eftersom de kan bli rädda att deras barn blir omhändertaget. Det är naturligtvis inte bra, men problemet är redan nu att alldeles för många föräldrar anser sig tillräckligt bra för att inte behöva ta emot någon hjälp, trots att deras barn både missbrukar och är kriminella. Den nöten är nog den viktigaste att knäcka.

För egen del finns det några saker som jag anser borde vara grundläggande här och det är dessa:

  1. Låt inte föräldrarna välja om de ska ta emot hjälp eller inte. Det här handlar inte om dem utan om den unges väl och ve.
  2. Kräv alltid föräldrars närvaro vid myndighetssamtal och polisförhör när det rör omyndiga.
  3. När föräldrar inte kommer på skolans kvartssamtal och det är uppenbart att de borde, sök upp dem och se till att få det där samtalet även om det krävs att man måste gå hem till dem.
  4. Ha regelbunden kontakt från skolans sida och kräv att föräldrarna uppfyller den del som de är skyldiga att ta.
  5. Arbeta alltid med hela familjen, för det är ett familjeproblem, inte ett enskilt problem där den unge ska vara syndabocken.

Gör man ovanstående så är jag övertygad om att man skulle komma en bra bit på väg i det nödvändiga arbetet för att stävja kriminaliteten. Dessvärre handlar det alldeles för ofta om att släcka bränder och så kommer det fortsätta vara om man inte gör något som verkligen gör skillnad.

 

Rekrytering till kriminella gäng

Finns det något som är mer återkommande och har blivit en längre följetång i svensk politisk debatt än hur man ska stoppa rekryteringen till de kriminella gängen? Ja det kanske det gör, men det är sannerligen en av de mest diskuterade problemen som vi har. SVT har en serie program som heter ”Val 2018” och i ett av dem framför en representant från Fryshuset att ett av problemen är skolan. Hon menar att nu för tiden så ska eleverna anpassa sig till skolan och inte tvärtom. Jag blir tämligen förbryllad. Under vilket tidigare decennium så anpassade sig skolan till eleverna mer än nu? Jag skulle snarare vilja påstå att samhället aldrig har varit så medvetet om hur man ska jobba tillsammans med eleverna. Har jag fel så backar jag så klart, men att det var bätte förr i det här fallet, det betvivlar jag starkt.

Hur som helst. Även en före detta gängmedlem deltog i programmet och berättade om problemen i hemmet och hur han inte fångades upp i skolan. De två allra viktigaste ställena alltså. Pappan orkade inte jobba på grund av hur han mådde efter kriget de flytt ifrån. Varför inte mamman kunde ta huvudansvaret för familjen framkom aldrig, men jag tror att det vore bra om fler kvinnor/mammor gick ut i arbetslivet. Det kan inte bara vara mannens ansvar att ge familjen bättre förutsättningar. På grund av den här familjens situation så blev alltså kriminaliteten den väg som sonen tog.

Hade skolan tagit killens stress och dåliga mående på allvar och sett till att tillsammans med andra myndigheter jobbat med både honom och föräldrarna så kanske gängrekryteringen aldrig hade skett. För det handlar om att vuxenvärlden finns där och vara den förebild den ska. Flera gånger sa den nu sedan länge vuxne mannen att problemen beror på hemförhållandena. Ändå så talar aldrig någon om föräldraansvar, föräldrastöd och samarbete med hemmen. Det är poliser, skolan och eventuellt annat som ska till enligt politikerna. Det trots att föräldrar som finns där för sina barn är det abslut bästa förebyggande arbetet som finns.

 

Skogs- eller bilbränder?

Ja det är tydligen frågan. För mig är det en obegriplig jämförelse. Och varför skulle man alls ställa sakerna emot varandra eller rangordna deras viktighet? Att göra jämförelser är ett vanligt grepp för att endera fånga människors uppmärksamhet, eller ta till något som låter bra när argumenten tryter. Häromdagen skrev miljöpartisten Martin Marmgren följande debattartikel: https://asikt.dn.se/asikt/debatt/klimathotet-mycket-varre-an-bilbrander/ Den kunde ha varit kortare, men läs den ändå. Jag tänker göra några reflektioner kring den eftersom jag som före detta politiker och samhällsengagerad inte kunde låta bli att reagera på en hel del av vad han skriver. Speciellt som polis vilket han också är, så blir vissa uttalanden än mer anmärkningsvärda. Här är ett par citat som inte går att låta bli att reagera över.

”Bilbränder är problem på en helt annan skala än klimatförändringarna som sommarens torka och skogsbränder är en förutsägbar konsekvens av.”

”De politiska krafter som drar åt det gröna hållet strävar efter att möta problem med politik som skapar sammanhållning och framtidstro, samtidigt som man betonar det gemensamma och egna ansvaret. Högerpopulistiska strömningar gör allt för att peka ut en extern fiende man kan skrämma och splittra med medan den egna målgruppen alltid hålls ansvarslös (exempelvis är sexualbrott bara intressanta att lyfta om de kan kopplas till invandringen). Miljö- och klimatproblem, när de inte helt förnekas, handlar om att någon annan någon annanstans bör agera.”

Det är anmärkningsvärda uttalanden. Att människor skräms av den grova kriminaliteten som kostar åskilliga miljarder samt åsamkar stort lidande handlar inte om vare sig rasism eller bristande förståelse för vår miljö. Men ska vi ha ork och pengar att engagera oss för våra barns och barnbarns framtida jord så behövs ett tryggt samhälle och framtidstro. Det fås inte genom att förminska det som händer. Fortsätter Miljöpartiet och andra att blunda eller vifta bort allvaret så kommer laglösheten på vissa håll snart vara etablerad. Det drabbar alla laglydiga medborgare och det skapar ännu större otrygghet för dem som bor i områdena där bilar gärna bränns. Jag vet inte om några av riksdagspartierna räknas in bland de högerpopulistiska, men artikeln antyder utan tvekan det. Sverigedemokraterna är socialkonservativa, så det är väl Moderaterna och Kristdemokraterna som åsyftas. Att anklaga partierna för det Marmgren gör är inte bara grovt utan även fräckt, och det gör då vare sig något positivt för samhället eller klimatet.

 

Funderingar om lite av varje

Eftersom jag är intresserad av politik så funderar och diskuterar jag det dagligen. Ibland önskar jag att jag kunde låta bli, men det lyckas inget vidare. De senaste dagarna har jag bland annat tänkt på vad bra det var att en politiker äntligen vågade ta bladet från munnen när det gäller stök och kriminalitet och föräldrarnas ansvar. Det gjorde Ulf Kristersson, Moderaterna, väldigt tydligt i Expressens partiledardebatt häromdagen. Ingen hakade på!!! Varför? Är det fortfarande så tabu att tala om det självklara? Ja, ja, nu har i alla fall en partiledare tagit modet till sig och talat klarspråk. De andra lär följa efter.

Stämmer det verkligen att polisen sagt att natten i veckan där det brändes bilar var en ”normal natt”? Har det gått så långt? Eller har det alltid varit så, vilket är ett argument vissa slänger sig med när det talas om nytt och eskalerande kriminalitet? Sedan denna narkotika som förstör så mycket. Läs gärna den här säkerhetsforskarens debattartikel: https://www.svt.se/opinion/jan-kallberg-om-kriminella-gang-och-bilbrander Tänk om våra politiker kunde ta detta till sig. Det räcker inte med fritidsgårdar och arbete. Det finns redan möjligheter för alla som vill i vårt land. Man måste fatta att det här rör sig om helt andra saker.

Andra funderingar är så klart det stundande valet och valrörelsen. Jag blir ledsen av att se hur valaffischer och valstugor vandaliseras. Vad är vandalerna ute efter? Att förstöra vår demokrati, den som ger oss alla rätt att uttrycka våra åsikter och som ger oss rätt att engagera oss för det vi tror på? Vidare så hoppas jag att alla röstar i valet, eller rättare sagt i alla tre valen. Det är också ett sätt att stötta demokratin och ge den legitimitet. Att vara soffliggare bidrar till motsatsen, och den tror jag inte att någon vill se. Det finns mycket mer att ”fundera högt” över, men nu rundar jag av för i dag.

 

Ett Sverige utan kriminella gäng

Jo det vill ju alla normala människor ha och våra politiker nästan tävlar i vem som kan erbjuda detta på bästa sätt. Lite pajkastning får vi oss också till livs när vi läser eller tittar på TV och hör vad partierna vill. Först vill jag vara tydlig med att jag inte tvivlar på att deras intensioner är de rätta och att de verkligen vill förändra det dåliga i samhället. Men ändå. Vi har haft problem i vissa bostadsområden i decennier och ändå har ingen tagit det på fullt allvar. Lagarna är fortfarande inte alltid anpassade efter de problem vi har fått. Då blir det faktiskt nästan komiskt att bevittna pajkastningen. Sedan så är det ju detta med trovärdigheten.

För någon vecka sedan skrev justitie- och inrikesminister Morgan Johansson och försvarsminister Peter Hultqvist en debattartikel i Expressen. https://www.expressen.se/debatt/sa-foder-m-och-sd-gangkriminaliteten/ När jag läste den och kom till dessa rader så drog jag bokstavligt talat efter andan i ren förundran. ”För vem kan känna tillit om man inte är trygg? Vart vänder du dig om du inte kan garantera dina barns säkerhet? Det är heller inte svårt att förstå att den som redan tvivlar på samhällets förmåga tappar tron när polisen inte kommer fram. När det skjuts och säljs droger på skolgården eller utanför livsmedelsbutiken.” Detta är företrädare för en regering som alldeles för länge lät Dan Eliasson hållas inom polisen trots att han vägrade ta kriminaliteten på allvar. Han gjorde dessutom så att vi fick massuppsägning inom kåren. Han delade ut armband som kvinnor skulle ta på för att freda sig sexuellt. Men han fick hållas. Alldeles för länge tyckte svenska folket, men inte regeringen.

Jag vill inte på något vis förringa förbättringar som regeringen gör, för sådant finns. Däremot så skulle självinsikt och ödmjukhet vara klädsamt i det här sammanhanget. Men vad gör man? Jo man slår sig för bröstet och lämpar över ansvaret på andra partier, och plötsligt så diskuterar man skatter i stället. Allt för att kunna dribbla bort korten ännu mer. För övrigt så har alla i Sverige fantastiska möjligheter. Ett av våra mer utsatta områden heter Järva. Det ligger strategiskt sett fantastiskt om man ser till kollektivtrafik, vägar, utbildning, rekreation, arbete och annat. Hjälper det? Nej dessvärre inte. Att tro att bara man uppfinner hjulet igen så löser sig allt och gängkriminaliteten försvinner är naivt. Det är på förhand dömt att misslyckas. Vi måste borra djupare i problemen. Är regeringen beredd att göra det?