Kategoriarkiv: Hälsa

Kvinnor i nöd eller 9 000 unga män?

Är det något som jag ogillar så är det när saker ställs emot varandra, speciellt utan grund, vilket ideligen sker. Man måste kunna skilja på päron och äpplen. Alla gör inte det utan menar att vissa saker inte borde få kosta alls så länge det finns andra behov. Så kan inte ett samhälle fungera menar jag. Det finns människor som helt vill ta bort bidrag till flyktingar och nödlidande i utvecklingsländer. Argumenten kan givetvis vara olika och jag kan till viss del förstå och respektera dem, men faktiskt inte fullt ut. För mig är det helt uteslutet att stänga in oss i vår egen bubbla och inte hjälpa andra som lever under förhållanden som ingen borde. Däremot så blir det allt mer svårt att säga emot vissa saker som rör kostnaderna för flyktinghantering när vi ser utvecklingen i Sverige. Det handlar inte om domedagsprofetia, utan sunt förnuft och att se verkligheten. Men det handlar också om humanitet, något som har kommit i skymundan i den så kallade godhetsivern. Ett återkommande ämne är de 9 000 ensamkommande, vilka taleskvinnan Fatemeh Khavari skrev om i går:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RxeelJ/gymnasielagen-visst-men-hur-blir-det-sen

Hon driver sin sak stenhårt, och hon blickar inte åt något annat håll än åt dessa unga män. Khavari, precis som alla andra som mer eller mindre enbart diskuterar de här 9 000 personerna, inkluderat ungefär 55 kvinnor ska förtydligas, även om dessa aldrig hörs eller syns, funderar inte över vad det här fokuset medför. Först och främst är det alltså en snedfördelningen mellan kvinnor och män. Den så kallade feministiska regeringen har blivit manskramare mer än någon tidigare regering. Jag följer debatten hyfsat bra får jag säga och jag ser i princip alla partiledardebatter samt alla debattprogram jag hinner, plus läser en del. Trots detta så kan jag inte på rak arm peka ut någon politiker eller samhällsdebattör som verkligen tagit fajten för kvinnorna eller alla andra som inte har möjlighet att ta sig hit. Och nu talar jag om dem med asylskäl, inte dem tillhörande de ”ensamkommande” som fått avslag på sina ansökningar.

Nu kom vi alltså in på det andra problemet. Det denna taleskvinna ”glömmer” när hon så stenhårt tillsammans med till och med regeringsmedlemmar, propagerar för den här gruppen är att det sker på bekostnad av dem med asylskäl, både män och kvinnor. Det sker på bekostnad av dem som ärligt visar sina riktiga identitetshandlingar med risk att få avslag. I gruppen som hon försvarar så visade noll procent upp en sådan handling. Det är anmärkningsvärt, men inget som någon vill diskutera. Något som inte heller riksdags- eller regeringsmedlemmar vill tala om är att man har tagit av det så otroligt viktiga u-landsbiståndet för att ha råd med svensk flyktinghantering. Borde vi inte prioritera bättre och hjälpa fler? Att jag återigen återkommer till ämnet är för att vårt enormt stora mottagande har skapat många problem för både flyktingar och lidande i vår omvärld. Det har även skapat motsättningar då mycket ges förtur till och är gratis när många svenska medborgare som inte har råd med till exempel samma saker samtidigt ska betala andras som inte är skattebetalare här. Det är en farlig väg vi för många decennier slog in på. Vågar någon bryta den?

 

Annonser

Lövin och Miljöpartiet

Vad är det egentligen med Isabella Lövin och MP? jag får nästan huvudvärk av att titta på SVT:s partiledarutfrågning där hon är MP:s representant. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/utfragningen-isabella-lovin Ja det var den som sändes i söndags, det är jag som är lite sen att titta bara. Det är ju så många debatter och intervjuer så man knappt skulle kunna göra annat än sitta framför TV:n om man ska följa allt, så ibland får man sprida ut tittandet.

När jag lyssnat till svaren som hon ger så kan jag inte låta bli att reagera över hur ofta hon glider på dem, undviker att svara eller far iväg med något stickspår. Det här är alla partiledare ”duktiga” på, så hon är inte ensam, men hon gör det konstant. Det är just det som är så stressande. Som TV-tittare så är det vansinnigt frustrerande att vänta på en förklaring eller en ståndpunkt som aldrig kommer. Varför kan hon inte ge några raka svar och vaför är det så mycket som hon inte kan svara på alls?

Att som partiledare få sitta i TV och berätta om sin politik utan andra partiledares ifrågasättanden och avbrytanden är ju guld värt och att då vara så otydlig är obegripligt. Lövin försitter chansen bara några veckor före valet. Varför? Självklart ska jag titta på alla partiledare och det hoppas jag att du också gör. Ska man rösta så ska man vara påläst om företrädarna och partierna och det här är en del av att informera sig. Än så länge så har jag hunnit titta på en del av intervjun med Löfven också och han har tack och lov skött sig bättre.

 

Almedalstalen, Ebba och Jimmie

Då var alla partiledare och deras partier avhandlade, bara Kristdemokraternas Ebba Busch Thor och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kvar att kommentera. Båda framförde sina tal bra. En del hel vettigt sades också, även om man sällan håller med om allt någon säger. Det bästa i Jimmie Åkessons tal var att han tydligt markerade mot nazisterna i Almedalen. Samma sak från Busch Thor, även om hon i mina ögon har starkare moraliska värderingar och man kunde förvänta sig ett avståndstagande. Alf Svensson var också med och diskuterade i Almedalen på KD:s dag, och han påminde oss bättre än någon vad medmänsklighet handlar om.

Inget av partierna lovade något storslaget, men ibland kan det där mer nära och vardagliga vara det som är viktigast för oss att höra. Att KD trycker så starkt på de äldres väl och ve uppskattar jag även om jag själv inte är gammal. Men är man svag så är det svårt att förs sin talan. Dessutom ska man inte behöva fundera på om man får den hjälp man behöver på ålderns höst. Jimmie Åkesson talade förvånansvärt lite om invandring och tryckte mer på vår personliga trygghet. Människor är alltid mer oroliga än befogat, men sådant ska tas på allvar. Där tror jag att han – dessvärre – fick ännu fler röster.

Apropå röster så har SD ett otroligt stort väljarstöd just nu, KD riskerar att åka ut ur riksdagen. Det förstår jag inte. De förtjänar att vara större än flera andra tack vare sin politik. Däremot så blev jag både förundrad och besviken över att Busch Thor gjorde ett nummer av att KD bröt decemberöverenskommelsen. Hur kan någon med hennes moral vara stolt över att ha brutit ett avtal? Förstår hon verkligen inte att det KD gjorde var att sänka tilliten mellan riksdagspartierna? Vem kan lita på partiet fortsättningsvis? Och vad har de själva för utrymme att kräva något? Mycket trist avslutning på ett annars bra tal.

 

MP och Isabella Lövin

Ibland skyndar man långsamt och nu har jag tittat på MP:s tal från Almedalsveckan. Den här gången var det Isabella Lövins tur att tala och det var nog ett bra drag av partiet att låta henne ta valåret. Hon gjorde mycket bättre ifrån sig än förra gången och hon talade lugnt och tydligt och gav helt enkelt ett bra intryck. Innehållet då? Ja det är ju där som man blir fundersam. Visst var hon övertygande i sitt prat om hur vi människor påverkar jorden och jag skulle inte bli förvånad om hon norpade åt sig några av väljarna som kanske tänkt rösta på annat parti eller ligga kvar på sofflocket istället för att alls dra sitt strå till stacken för demokratins skull och gå och rösta.

Men jag blir heller inte förvånad om hon fick andra att överge MP med tanke på att det ungefär 42–43 minuter långa talet i princip bara handlade om klimatet. Miljön i övrigt lämnade hon till stor del därhän. Klimat, klimat också lite mer klimat, ja ungefär så var det, men bra framfört som sagt var, det kan man inte ta ifrån henne. Fast sedan gick det åt skogen rejält. Som bekant så blir alla partiledare intervjuade i Opinion efteråt. Jag gillar de här intervjuerna, för man får se en annan sida av politikerna och som personer så ger de alla ett mänskligt och trevligt intryck. Det finns givetvis alltid en människa bakom åsikterna.

Så det var inte hennes person som var problemet, utan hur hon har drivit politik kring i det här fallet dieselbilar.  Hon vill uppenbarligen inte beskatta de äldre, de som är till exempel 13 år. Hennes resonemang där var att en bil lever i snitt 17 år, så med andra ord så spelar de där extra åren med avgaser inte någon större roll. Nä hej, inte det? Så får Lövin naturligtvis tycka. Däremot så var det nästan genant att se hur hon tappade ansiktet när det kom fram att maken har just en 13 år gammal flakdieselbil. När programledaren pressade henne så var kommentaren att han behöver den i jobbet. Okej… Men kan inte det gälla andra människor också? De flesta kör ju inte runt sådär på måfå bara, utan har ett mål, framför allt om man bor i glesbygd. Varför ska då makens bil klara sig undan? Fast man kunde visst ”ställa om motorn” så han håller väl på att göra det då. Nej, det där imponerade verkligen inte Isabella Lövin.

 

Den generella levnadsstandarden är fantastisk

Lyssnade du på Liberalernas (f d Folkpartiet) ledare Jan Björklund i går? Något fick mig att pausa talet och börja fundera. Han sa nämligen att under de senaste 30 åren har levnadsstandarden ökat lika mycket som de tidigare 30 000 åren! Det är så klart svårt att säga exakt hur det är, men han är nog väldigt nära sanningen med tanke på hur vi lever och allt som vi har och det handlar ju om det materiella. Ens första tanke är nog: vilken fantastisk tid jag lever i, och vad skönt att jag inte föddes tidigare med alla umbäranden som var. Så känner jag verkligen måste jag säga. Men så går tankarna vidare. Borde vi inte – mig själv inkluderat – luta oss lite mer tillbaka och faktiskt vara nöjda och tacksamma?

Jo jag är tacksam och tänker då och då på hur bra jag har det. Huset håller kylan ute på vintern, jag når vänner på andra sidan jordklotet via mess, mejl och telefon. Jag är aldrig hungrig, faktum är att jag överäter och till följd av det går och retar mig på extrakilona. Ni förstår poängen. Så här kan man hålla på. Men är vi då riktigt nöjda? Nej, inte jag i alla fall. Visserligen är jag det på många sätt som jag sa, men det där med att mycket vill ha mer, det stämmer alldeles för väl in på de flesta av oss. Varför skulle vi annars snegla på grannens splitternya bil, jobba så mycket så att vi offrar vår hälsa, inte nöja oss med de resor som vi har råd med utan hela tiden sträva efter ännu mer exotiska platser, spela på lotto, poker och annat fast vi riskerar att offra både hem och familj, söka nytt jobb fastän vi trivs, men för att få högre lön trots att vi klarar oss bra, byta mobiltelefon trots att den gamla inte alls är gammal och så vidare?

Jag vill säga tack till Liberalerna som tog upp hur snabbt utvecklingen har gått. Kanske kan det få oss att mer fundera över alla andra värden i livet. Det får i alla fall mig att göra det, än mer, för trots att jag så ofta tänker på vad bra jag har det som är född i ett av världens rikaste länder, så är jag som alla andra, mycket vill ha mer. Här ska dock sägas att förbättringarna gäller hela världen, vilket Björklund också sa, och färre svälter, fler har rent vatten och så vidare. Om jag ändå ska kommentera det här ytterligare utifrån politikens retorik, så vore det med en önskan om att våra ledare även tog upp de här andra värdena. Ibland gör de visserligen det, men kanske det skulle kopplas mer till vad det är att ha det bra och ha ett gott liv. Vi ska naturligtvis ha en hög levnadsstandard och vi ska ha ett smidigt liv, men det materiella kan aldrig ersätta det andra, det där som handlar om familj, känslor och välbehag som inte är kopplat till sådant. Fast det kanske var underförstått. Men tack för påminnelsen hur som helst.

 

Nej, religionsfrihet betyder inte att bestämma över andra

Det råder en viss förvirring skulle jag vilja påstå när det gäller begreppet religionsfrihet. Förhoppningsvis så tolkar de flesta detta precis som det är tänkt, men många, framför allt föräldrar, utnyttjar begreppet för att kunna bestämma över sina barns livsåskådning. Nyligen läste jag intervjuer med tre unga muslimer, eller rättare sagt atesiter uppvuxna i muslimska hem. Vågade de vara ärliga med sin icke tro? Nej, för som en av dem sa, så skulle det ses som värre än om de sympatiserade med IS eller vore mördare.

I sommar håller Jehovas vittnen konvent i Stockholm, Malmö och Sundsvall. Där finns även barn med, och här är viktigt att påpeka att alla föräldrar måste få fostra sina barn i det de tror är det bästa för dem. Det har även jag som ateist gjort. Oavsett om man har en tro eller ej så ska detta respekteras och för varje individ måste religionsfrihet råda. Dock så uppstår alltså problemet när de vuxna inte respekterar var gränsen går. De tvingar många gånger sina barn till en viss livsåskådning och i vissa fall lär de dem dessutom att andra som inte delar den är lägre stående eller till och med satans anhängare och förtjänar att dö. De skrämmer sina barn till att tro på det de själva tror. Detta är inte religonsfrihet!

Men åter till konventet. Problemet är alltså inte främst att det finns barn med, utan just det jag skrev om att utnyttja begreppet religionsfrihet för att tvinga andra till en viss tro. Jehovas vittnen visar regelbundet filmer för barn som skrämmer dem till att tro på gud, alltså deras gud, för andra religioners gudar är förkastliga anser de. Harmageddon, det heliga kriget som ska förinta allt och alla utom vittnena är det stora hotet för barnen. Vittnena väntar naturligtvis på kriget, och barnen är livrädda för att göra något fel så att de kommer att bli förintade. I sommar planeras återigen så kallade barnfilmer att visas i religionsfrihetens namn. Inte heller den här gången är någon av dem granskad av Statens mediaråd, vilket är lagkrav på. Är det här rimligt? Nej självklart inte och samhället måste vakna och skolan sluta gå föräldrarnas ärenden när de kräver särbehandling av barnen. Det här går nämligen helt emot FN:s barnkonvention.

 

Bara politik – intervjuer i Expressen

Jag sitter och tittar på gamla TV-intervjuer som jag har missat i Bara Politik. Eller gamla och gamla, tidigare intervjuer är kanske bättre uttryckt. Hur som helst så debatterar Ebba Bush Thor (KD) emot Isabella Lövin (MP) i ett ganska nytt avsnitt. Givetvis kommer frågan om stökiga områden samt trygghet i allmänhet upp och Lövin uttrycker sin ledsamhet över att vissa politker målar upp en alltför negativ bild av Sverige. Thor kontrar genast med att undra i vilken verklighet hon lever då detta är ett faktum. Vem har då rätt?

När jag själv var politiker och då kommunalråd och vi fick våra trygghetsundersökningar så var det alltid uppenbart: otryggheten var markant större än befogat. Det är så vi människor fungerar. Man kan tycka att det är dumt att stressa upp sig i onödan då risken för brott är så liten som den är. Men den finns där och otryggheten ska därför respekteras. Själv var jag dock noga med att poängtera att Huddinge där jag bor, är lika tryggt som andra kommuner och att risken för brott är liten. En politiker ska inte elda på oron. Men…

Sedan jag slutade för knappt 2,5 år sedan så har det hänt massor. Skulle jag vara politiker i dag så skulle jag givetvis vara lika noga med att fakta är det som gäller och att vi kan vara trygga på de flesta platser. Däremot kan jag vare sig jag är politiker eller privatperson beklaga de politiker som lyfter fram den eskalerade brottsligheten och ser allvarligt på den. Saker har hänt hos oss, sådant som vi inte känner igen, sådant som inte fanns förr, eller i så fall i väldigt liten omfattning. Det finns krafter som vill bryta ner vårt trygghetssystem och som inte ser det sociala kapitalet som en tillgång. Så jag undrar precis som Thor, vilken verklighet lever Lövin i? Erkänner vi inte problemen så kommer vi nämligen aldrig att kunna lösa dem. Framför allt regeringen borde ha dragit i handbromsen för länge sedan.