Kategoriarkiv: jämlikhet

Val i Sydafrika

I dag, den 8 maj är det val i Sydafrika. Ett land med svajig ekonomi och en arbetslöshet på 30 procent. Jämställdheten är långt ifrån vad den borde och kvinnor måste kämpa mycket hårdare för att få politiskt inflytande än vad männen behöver göra. I de fattiga delarna i storstäderna har nästan varannan kvinna blivit våldtagen. Det finns alltså många problem både inom och mellan olika grupper i samhället.

Först 1994 fick alla oavsett hudfärg rösta. Det är häpnadsväckande kan man tycka, men trots det fakta. Under den tid som apartheid rådde fick inte ens svarta och vita sitta på samma ställe på restaurangerna. De kunde inte sitta bredvid varandra på bussen och än mindre gifta sig naturligtvis.

Tidigare i år gjorde jag en intervju med en svart kvinnlig toppolitiker i Sydafrika. Jag delar den här i dag för att ändå visa att det går att påverka och förändra. https://www.womensportraitsfiftyplus.com/l/long-hard-work-took-me-where-i-am-today/

 

Annonser

Att styra sina medborgare

Funderar ni någon gång på hur mycket vi styrs av riksdag och regering, givetvis även av landsting och kommuner, men lagarna och de mer övergripande reglerna kommer uppifrån. Politik är en vilja att påverka, så det är självklart att politiker också försöker göra det och min inställning är att viljan för det mesta är god. Däremot så finns det nog en mer dold agenda ibland än vad som påstås, eller så är man ärlig, men alldeles för klåfingrig. Kanske är man i andra fall alltför ideologiskt styrd än vad som är sunt, eller så vill man ge staten mer makt än vad som gynnar medborgarna. Det finns mycket som är värt att fundera över, problemet är att det ofta är subtilt.

Däremot kan man fundera över i vilken omfattning som höga politiker ska peta i våra liv och styra hur vi lever dem. Vissa åtgärder som vidtas fungerar, speciellt om de har föregåtts av lång och enträgen bearbetning och debatterande som styr oss i enligt dem rätt riktning, eller om vi har en ekonomisk vinst av deras beslut. Annat går beslutsfattarna bet med även om de försöker, men påverkar gör de ändå, det är bara att vi kanske anpassar våra beteenden för att kunna fortsätta leva som vi vill. Ett exempel är sockerskatt, något som våra nordiska grannländer har provat. Fungerade det? Nej så klart inte, man kunde i något fall till och med se minskad grönsakskonsumtion för att finansiera det man ville ha, samt att många reste till grannländer och handlade om den möjligheten fanns. Man alltså både anpassade sig och höll kvar vid det man ville ha.

Sedan har vi allt som är gratis, och där är jag i vissa fall väldigt skeptisk. Inte när det handlar om exempelvis utbildning. Ingen ska nekas sådant, det är självklart, men det finns annat som genom att vara gratis eller högt skattesubventionerat, införs för att styra folket i den riktning man vill ha dem. När det inte känns i plånboken speciellt mycket så protesterar väldigt få. Man tycker till och med att det är bra. Men någon måste alltid betala eftersom allt kostar och de som betalar är inte alltid de som drar nytta av det. Dessutom så minskar friheten ju mer man tar av våra skattepengar och påverkar våra vanor och våra liv. Vi blir helt enkelt toppstyrda utan att vi ofta ens märker det. Fundera gärna över hur du själv påverkas och i vilken omfattning staten ska lägga sig i dina val. Ju mer man tänker på det här, ju mer ifrågasätter man det faktiskt.

 

Nygamla Moderaterna

I helgen hade Moderaterna sitt Sverigemöte och bland annat bytte man tillbaka till sin gamla logotyp, det gamla M-et. Med det tog man steget bort från den mindre moderata linje man haft det senaste decenniet (drygt). Man lämnade det ljusblåa och blev det parti man egentligen är. Många är nog lättade över detta och nu blir det tydligt vad partiet står för. Själv har jag saknat det gamla M-et alltsedan man ersatte det med ett blekt gement dito. Det har på något vis funnits en otydlighet i partiet och jag gissar att många har känt sig vilsna. Nu gäller det bara att vara tydlig med vad återgången innebär.

Vissa är säkert oroliga för att partiet nu ska dra iväg allt för långt till höger. Personligen ser jag ingen fara i den riktningen. Snarare så blev det otydligt vad partiet stod för när man under många år försökte trängas med de flesta andra i mitten, för det är där man gärna vill se sig själv. Det finns någon slags trygghet i det; man kan inte bli anklagad för att vara vare sig höger eller vänster, såvida man nu inte är ett tydligt alternativ i endera riktningen. Men det politiskt korrekta och tidens andra har gjort att det har varit finare och bättre att befinna sig i mitten, så dit har partierna dragit sig. Det i sin tur har gjort att väljarna ansett att de är för lika. Jag håller visserligen inte med om det, men det kan å andra sidan bero på att jag nästan alltid har varit politiskt aktiv och därför sett skillnaderna ändå. Fast nu är det inte främst jag som ska övertygas om deras förträfflighet, utan väljare som ofta inte alls är insatta.

Hur som helst. Vad kommer det nu bli av Moderaterna då? Jo, det blir ett parti som med tydlighet kommer att visa var skåpet ska stå, vad som är rätt och fel, vad som ska gälla och inte i vårt samhälle. Sådant är viktigt för tillit och trygghet. Det kommer vidare att vara ett parti som kombinerar eget ansvar, sociala skyddsnät och individens värde. Det kommer bli ett parti för dem som tror på framtiden och möjligheten att vara med och forma den, vare sig det rör sig om privatlivet eller samhället där vi gemensamt ingår. Att Sverigemötet tog det beslut de gjorde både avseende logga och politik var det bästa som kunde hända partiet och nu är det dags för revansch efter alliansanpassningen där vännerna svek.

 

Vad är en rimlig kommunalskatt?

Ja det går naturligtvis inte att svara på den frågan i generella ordalag, utan man måste se till varje kommuns situation och geografiska läge. I Stockholm finns det 26 kommuner och Huddinge är den andra största, men vi har långt ifrån den näst lägsta skatten. Det däremot kan man utan tvekan kalla orimligt. Kommunalskatten ligger på 19,87 kronor. I Stockholm, som är störst, är den endast 17,74. Att en så stor kommun som Huddinge ska ha så hög skatt när man gränsar till huvudstaden går inte att försvara, och det gör heller ingen ärlig politiker. De flesta vill sänka den, men det måste så klart ske i mindre steg och med verksamheten i åtanke. Allt annat vore oseriöst. Däremot vore det direkt felaktigt att försvara den eller vilja plocka ut ännu mer från invånarna.

Just nu håller de politiska partierna som bäst på att planera för sina budgetförslag som ska läggas fram i kommunfullmäktige i juni (olika månader för olika kommuner). I Huddinge finns det tio partier och det brukar komma fyra-fem olika förslag att ta ställning till. Sedan blir det långa debatter om vems förslag som är bäst. På det stora hela har dock de flesta samma syn på hur verksamheten ska bedrivas och det brukar bli några få saker av allt som kommunen gör som tas upp. Men det finns ändå skillnader och olika typer av politik kan få väldigt olika konsekvenser. Så att säga att alla partier är lika, vilket vissa ibland lite slarvigt gör, det stämmer inte alls.

När det gäller budgeten då, så har vi ett utjämningssystem som gör att alla kommuner ska ha en viss nivå av intäkter. Det gör att det inte lönar sig speciellt mycket att locka höginkomsttagare sett till deras inkomster. Däremot kan det givetvis finnas andra anledningar. Men vårt utjämningssystem kompenserar för den största skillnaden. Det måste finnas en utjämning, annars skulle det bli förödande för vissa kommuner, speciellt med väldigt få invånare. Fast systemet är långt ifrån optimalt och tittar man exempelvis på Malmö, så är i alla fall jag övertygad om att de hade fört en annan politik om inte staten pumpat in så mycket pengar. Kommunalskatten ligger visserligen på 21,24 procent, men det finns många kommuner med högre skatt. Morot och piska har trots allt sitt berättigande och det är alldeles uppenbart att man har kunnat negligera mycket av det som händer eftersom man ändå klarar sig. Så borde det inte få fungera.

 

1911 är ett år att ha i minnet

Det här året hände nämligen två revolutionerande saker i Sverige. Det som de flesta säkert tänker på är att männen fick rösträtt. Men det finns en annan sak som inte talas lika högt om, och det är att vi för första gången uppmärksammade och firade den internationella kvinnodagen. Det var alltså ett viktigt år för både män och kvinnor och har självfallet påverkat den framtid vi lever i, och det är bara att tacka och hedra alla som var med i kampen för jämlikhet. Den fortsätter så klart och kommer nog göra det i många år framöver. Men har inget hänt kan man undra? Jo, massor naturligtvis, men så länge vi inte är i mål så är vi inte. Däremot så är det viktigt att inte bli blind för allt som faktiskt har skett, vilket många inte talar så högt om, utan mer ser problemen. Jag tänker som så, att om vi ser både och lika mycket, så går arbetet ännu bättre.

År 1911 beslutades det alltså att alla män skulle få rösta i riksdagen, men det var inte som nu, från 18 års ålder, utan från 25 år. Trots detta var det naturligtvis en stor framgång. Självfallet skulle inte titlar och att vara stadd i kassan vara det som avgjorde vem som fick vara med och bestämma eller inte. För oss är ju detta självklart, men det var en lång debatt innan man äntligen kom fram till beslutet. Att det är så många som i dag avstår sin rösträtt och blir soffliggare kan bara beklagas.

Kvinnokampen då, jo den har funnits långt innan 1911 så klart, men det här året var det flera länder som hakade på den internationella kvinnodagen som året innan hade instiftas. Numera är det en global händelse varje 8 mars. Här hemma har vi kommit långt, men vi har en del kvar att göra och att driva arbetet och uppmärksamma dagen är faktiskt också att vara ett stöd och dragplåster för kvinnor i andra mindre demokratiska länder. Det finns alltså all anledning att fortsätta kampen, men vi ska göra det tillsammans med männen och inte genom att få dem emot oss. Då får vi det bästa resultatet.

 

Nya medlemmar till Moderaterna

Det har nu gått drygt två månader sedan januariöverenskommelsen slöts. En beklaglig överenskommelse som inte byggde på vilja till samarbete eller hade sin grund i att se till att ge Sverige den bästa politiken. Det enda det handlade om var att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. Jag respekterar visserligen det, men de försvinner inte på grund av dåliga samarbeten eller önsketänkande. De sitter där, med hela 62 av 349 mandat. I procent är det 17,53. De är som bekant tredje största parti. Är då detta samma sak som att släppa in dem i värmen? Nej, det bestämmer man så klart själv och jag ser helst att de inte ingår i någon regering, så där är vi överens. Men de är demokratiskt inröstade och den biten borde man ha större respekt för.

Men, varför den här rubriken? Jo därför att Moderaterna har fått flera medlemmar på kort tid och fler än på väldigt länge. Grattis! Någon som är förvånad? Jag hoppas att ett flertal av dessa medlemmar väljer att bli aktiva, för vi behöver många som engagerar sig för demokratin. Det oavsett tvivelaktiga avtal givetvis. Men med större engagemang från invånare och medborgare kanske den här situationen hade kunnat undvikas. Saken är trots allt den att det är politikerna själva som har drivit på situationen i den här beklagliga riktningen, även om det inte var meningen. Med fler engagerade kloka människor kanske vi hade kunnat undvika att hamna här. Kanske, kanske, hade åsiktskorridoren inte varit så snäv och diskussionerna hade kunnat vara sundare och tagit oss framåt i stället för att som nu där så många målat in sig i olika hörn. Att måla in sig i ett hörn och agera utifrån det leder som vi har fått bevittna inte till något bra.

Att Moderaterna har fått många nya medlemmar säger något. Människor, alltså väljarna, är allt annat än nöjda med utvecklingen, och de som förstår innebörden av vad demokrati handlar om förstår att det som fyra partier – C, L, S och MP – har kommit överens om, inte är vare sig sunt eller bra. C och L som nu blev beroende av det andra partiet som de gör allt att hålla utanför, alltså Vänsterpartiet, har inte åstadkommit något bra utan har istället ökat politikerföraktet. Det är högst beklagligt då de flesta politiker faktiskt engagerar sig för en god sak och tror på vår demokrati. Det blev en stor pannkaka av allt, men det gynnade Moderaterna. Man får väl se det positiva i det trots allt.

 

Jämställdhet och internationella kvinnodagen

I går var det internationella kvinnodagen, en dag som många firar istället för att begrunda och hylla kvinnor som har banat väg för jämställdhet och gjort att vi har rösträtt, kan utbilda oss vill vad vi vill, är fria att utöva våra intressen, kan leva jämställt och så vidare. Nja, nästan i alla fall, för allt är inte perfekt, men här i Sverige har vi kommit väldigt långt jämfört med de flesta länder i omvärlden. Det tycker jag att vi borde ägna mer tid åt att diskutera än vad vi faktiskt gör. Inte för att luta oss tillbaka i någon form av dum tacksamhet, men för att visa att man kan påverka och att vad vi gör, ja, det gör skillnad. Sedan är så klart utdelning av rosor eller annat trevligt, men det får inte bara bli det.

Torsdagens Opinion i SVT bjöd på en jämställdhetsdebatt och allmän jämställdhetsdiskussion. Dock inget om kvinnodagen och varför den behövs. Debatten var okej, men inte speciellt engagerande eller skarp mer än bitvis. Den som gjorde bäst ifrån sig var enligt min mening Sakine Madon från UNT, Upsala Nya Tidning. Hon är alltid saklig och hon har en stor portion sunt förnuft, något som många debattörer och påverkare (på engelska influencers) saknar. För många blir diskussionen, speciellt om begreppet ”feminism” läggs till, alldeles för känslomässigt styrd. Madon behåller huvudet kallt och fortsätter debattera sakligt. Tack för det! Det gjorde visserligen även feministen Gudrun Schyman, som också deltog, men som hon själv erkände, så använder hon härskartekniker, vilket hon har lärt sig av männen. Sorgligt, men hon är långt ifrån ensam.

Hur som helst, när man hör debatter och begrundar kvinnodagen så dyker tankar osökt upp. Exempelvis kan man undra varför så många män fortfarande inte vill leva i ett jämställt förhållande, utan ser sig själva som överordnade. De till och med ser sin fru som livegna och drar sig inte att behandla dem så heller. Tack och lov gäller det här generellt sett inte svenska män, men vi ska komma ihåg att det inte är allt för länge sedan som det faktiskt gjorde det. Sådant borde vi uppmärksamma mer en dag som 8 mars. Kanske nästa år? Man kan alltid hoppas.