Kategoriarkiv: jämlikhet

Nya medlemmar till Moderaterna

Det har nu gått drygt två månader sedan januariöverenskommelsen slöts. En beklaglig överenskommelse som inte byggde på vilja till samarbete eller hade sin grund i att se till att ge Sverige den bästa politiken. Det enda det handlade om var att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. Jag respekterar visserligen det, men de försvinner inte på grund av dåliga samarbeten eller önsketänkande. De sitter där, med hela 62 av 349 mandat. I procent är det 17,53. De är som bekant tredje största parti. Är då detta samma sak som att släppa in dem i värmen? Nej, det bestämmer man så klart själv och jag ser helst att de inte ingår i någon regering, så där är vi överens. Men de är demokratiskt inröstade och den biten borde man ha större respekt för.

Men, varför den här rubriken? Jo därför att Moderaterna har fått flera medlemmar på kort tid och fler än på väldigt länge. Grattis! Någon som är förvånad? Jag hoppas att ett flertal av dessa medlemmar väljer att bli aktiva, för vi behöver många som engagerar sig för demokratin. Det oavsett tvivelaktiga avtal givetvis. Men med större engagemang från invånare och medborgare kanske den här situationen hade kunnat undvikas. Saken är trots allt den att det är politikerna själva som har drivit på situationen i den här beklagliga riktningen, även om det inte var meningen. Med fler engagerade kloka människor kanske vi hade kunnat undvika att hamna här. Kanske, kanske, hade åsiktskorridoren inte varit så snäv och diskussionerna hade kunnat vara sundare och tagit oss framåt i stället för att som nu där så många målat in sig i olika hörn. Att måla in sig i ett hörn och agera utifrån det leder som vi har fått bevittna inte till något bra.

Att Moderaterna har fått många nya medlemmar säger något. Människor, alltså väljarna, är allt annat än nöjda med utvecklingen, och de som förstår innebörden av vad demokrati handlar om förstår att det som fyra partier – C, L, S och MP – har kommit överens om, inte är vare sig sunt eller bra. C och L som nu blev beroende av det andra partiet som de gör allt att hålla utanför, alltså Vänsterpartiet, har inte åstadkommit något bra utan har istället ökat politikerföraktet. Det är högst beklagligt då de flesta politiker faktiskt engagerar sig för en god sak och tror på vår demokrati. Det blev en stor pannkaka av allt, men det gynnade Moderaterna. Man får väl se det positiva i det trots allt.

 

Annonser

Jämställdhet och internationella kvinnodagen

I går var det internationella kvinnodagen, en dag som många firar istället för att begrunda och hylla kvinnor som har banat väg för jämställdhet och gjort att vi har rösträtt, kan utbilda oss vill vad vi vill, är fria att utöva våra intressen, kan leva jämställt och så vidare. Nja, nästan i alla fall, för allt är inte perfekt, men här i Sverige har vi kommit väldigt långt jämfört med de flesta länder i omvärlden. Det tycker jag att vi borde ägna mer tid åt att diskutera än vad vi faktiskt gör. Inte för att luta oss tillbaka i någon form av dum tacksamhet, men för att visa att man kan påverka och att vad vi gör, ja, det gör skillnad. Sedan är så klart utdelning av rosor eller annat trevligt, men det får inte bara bli det.

Torsdagens Opinion i SVT bjöd på en jämställdhetsdebatt och allmän jämställdhetsdiskussion. Dock inget om kvinnodagen och varför den behövs. Debatten var okej, men inte speciellt engagerande eller skarp mer än bitvis. Den som gjorde bäst ifrån sig var enligt min mening Sakine Madon från UNT, Upsala Nya Tidning. Hon är alltid saklig och hon har en stor portion sunt förnuft, något som många debattörer och påverkare (på engelska influencers) saknar. För många blir diskussionen, speciellt om begreppet ”feminism” läggs till, alldeles för känslomässigt styrd. Madon behåller huvudet kallt och fortsätter debattera sakligt. Tack för det! Det gjorde visserligen även feministen Gudrun Schyman, som också deltog, men som hon själv erkände, så använder hon härskartekniker, vilket hon har lärt sig av männen. Sorgligt, men hon är långt ifrån ensam.

Hur som helst, när man hör debatter och begrundar kvinnodagen så dyker tankar osökt upp. Exempelvis kan man undra varför så många män fortfarande inte vill leva i ett jämställt förhållande, utan ser sig själva som överordnade. De till och med ser sin fru som livegna och drar sig inte att behandla dem så heller. Tack och lov gäller det här generellt sett inte svenska män, men vi ska komma ihåg att det inte är allt för länge sedan som det faktiskt gjorde det. Sådant borde vi uppmärksamma mer en dag som 8 mars. Kanske nästa år? Man kan alltid hoppas.

 

Påven och Pell

Så han äntligen George Pell fått sin dom. Men han har haft många anklagelser på sig och det under många år. Kanske var det rent av därför som han lämnade sitt hemland Australien. Allt det här visste givetvis påven när han anställde honom som minister i sin regering. Så hur trovärdig är han när han nu talar om Satan? https://www.svt.se/nyheter/utrikes/paven-overgrepp-monstruost-problem-i-kyrkan

Här är en kort film om Pell: https://www.theguardian.com/global/video/2019/feb/26/george-pell-david-marr-on-the-cardinals-rise-and-fall-video-explainer Att han har fått stanna kvar och verka inom katolska kyrkan är ett under. Men samtidigt så säger det en hel del om den unkna och vidriga kultur som råder där. Det här vet givetvis alla anhängare om, så varför är det i princip ingen som ifrågasätter det som händer, och varför stannar medlemmarna kvar? Man kan även undra varför så få journalister gräver i det här. Om man är rädd, gör det tillsammans med andra. Låt det bli en rörelse. Det måste få ett slut för alla offers skull.

Eftersom de högt uppsatta inom kyrkan skyddar varandra och det vidriga tillåts fortsätta så måste gräsrötterna ta avstånd. Man måste ifrågasätta mer, till och med lämna kyrkan om det är nödvändigt, men även sluta behandla påven som en rockstjärna. Det senare gäller inte minst omvärlden och vi här i Sverige är lika goda kålsupare. Om någon glömt hans besök 2017 så googla. Jag tror det inte, men jag önskar att domen mot Pell är början till slutet av kyrkans unkna beteende. Hoppas kan man alltid.

 

Ett viktigt mål inom politiken

Innan valet delades det ut massor av valmaterial och jag har fortfarande kvar det jag fick från MSS när jag passerade deras tält i Kungsträdgården i somras. MSS står för Moderata seniorer i Stockholms stad. Jag har visserligen själv många år kvar tills jag är senior, men min respekt för de äldre och det de bidrar med till samhället är inte mindre för det. När det gäller att påverka så ska vi kunna göra det under hela livet och vi behöver de äldre som förebilder och vägledare till oss som är yngre. Lyssnar vi så har de mycket att förmedla till oss.

MSS hade formulerat sju punkter som de kallade förstahandsmål och de rör olika politiska frågor. En av dem var däremot mer allmän hållen, men tog upp något som jag själv många gånger har framhållit och som tål att upprepas. Så här ser den ut:

Äldres erfarenhet och kompetens tas tillvara, både i näringsliv, politik och samhälle.

Man tycker att det här borde vara självklart och det är det tack och lov för många, men inte för alla, och åldersdiskriminering finns absolut. Det behöver man inte vara gammal för att erfara, många vittnar om hur de blir utbytta av yngre förmågor på sin arbetsplats trots att de har många år kvar innan pensionen. Nu är vi alla olika, och det är klart att en arbetsgivare vill ha dem som hänger med i utvecklingen, men många ser sig bli utbytta trots att de gör alla rätt. Då säger det sig självt att en person som passerat 65 inte alltid har så lätt att göra sig hörd och lyssnad på. Den erfarenhet och kunskap som gamla människor besitter borde lyftas fram mer. De har också en livserfarenhet som bara fås genom att leva länge och den är värd respekt. Sedan har yngre annat att bidra med, och tillsammans så blir det en väldigt bra kombination för vårt samhälle.

 

Vi borde visa dessa kvinnor mer respekt

Ni som har följt min blogg vet att för min del så räcker en enda sak för att få mig till valurnan och det är att visa respekt för de kvinnor som gav mig den möjligheten, vilken jag ser som både en rättighet och en skyldighet. Jag är fullt medveten, om än samtidigt förvånad, över att jag inte är representativ i mitt tänkande. Fundera över hur det var innan vi hade rösträtt och fundera över vad du tycker om att inte ha den. Det fanns en förkämpe i USA som hette Susan B Anthony och hon föddes 1820 och var en drivande kraft för att ge kvinnor där rösträtt; här är en kopia av beskrivningen av henne från sajten http://susanbanthonyhouse.org/index.php

Biography of Susan B. Anthony

Susan B. Anthony was born February 15, 1820 in Adams, Massachusetts. She was brought up in a Quaker family with long activist traditions. Early in her life she developed a sense of justice and moral zeal.

After teaching for fifteen years, she became active in temperance. Because she was a woman, she was not allowed to speak at temperance rallies. This experience, and her acquaintance with Elizabeth Cady Stanton, led her to join the women’s rights movement in 1852. Soon after, she dedicated her life to woman suffrage.

Ignoring opposition and abuse, Anthony traveled, lectured, and canvassed across the nation for the vote. She also campaigned for the abolition of slavery, the right for women to own their own property and retain their earnings, and she advocated for women’s labor organizations. In 1900, Anthony persuaded the University of Rochester to admit women.

Anthony, who never married, was aggressive and compassionate by nature. She had a keen mind and a great ability to inspire. She remained active until her death on March 13, 1906.

Intressant, och visst är hon värd att utnyttja sin rösträtt för?

 

Var kommer all ängslighet ifrån?

När jag rensade i utkorgen så hittade jag det här ungefär 1½ år gamla mejlet som jag skrev till Viking Line. Det var en reaktion på hur de sa upp Katerina Janouch från deras samarbete, trots att de var fullt nöjda med henne. Det fick mig och många, många andra att reagera. Så här skrev jag alltså till rederiet:

Hej,

Jag har förstått att ni har blivit dränkta i mejl och telefonsamtal angående cirkusen kring Janouch, men jag mejlar er ändå. Jag vill inte döma ut er som rederi och jag vill inte säga att jag aldrig ska kryssa med er igen, men jag månar om yttrandefrihet och jag känner helt ärligt obehag inför det som har drabbat henne. Ni har säkert vare sig tid eller lust att läsa bloggar om detta, men jag tar mig ändå friheten att skicka över ett (relativt kort) inlägg kring det här där jag även länkar till Zinat Pirzadehs mycket tänkvärda text, som dessvärre ingen ville publicera, utöver Katerina Janouch själv.

Viking Line skulle ha mycket på att vinna om ni vågade stå upp för yttrandefriheten genom att ge tillbaka Janouch hennes uppdrag. Att erkänna att man har gjort fel – om ni nu anser det – är också något som vi är många som skulle uppskatta och respektera och det viktigaste av allt, ni skulle visa att ni väljer att inte vara en del av dem som tystar andra.

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/08/23/ja-vem-ar-egentligen-perfekt-i-den-politiska-debatten/

Hälsningar Katharina Wallenborg

Jag känner inte Janouch, har aldrig träffat henne eller läst några av hennes böcker. Jag vet ju någotsånär vem hon är givetvis, men det kunde lika gärna ha handlat om Agda Berg från Kungsör i Västmanland (OBS, påhittad person). Det här är en principfråga och vad diverse företag och andra som dras in i PK-cirkusen inte bryr sig om är att de skapar sympatier för människor som de inte gillar. Som jag har sagt tidigare, jag försvarar alla som blivit felaktigt behandlade, Vänsterpartister, Sverigedemokrater och allt däremellan. Det handlar om demokrati och yttrandefrihet och den ängslighet som råder har skapat ett samhälle som i alla fall jag gissar, kommer att fortsätta leda till ökade motsättningar. Vi behöver inte sådant, utan vad vi behöver är acceptans, även när människor är klumpiga.

Förresten, de svarade och tackade för ett välformulerat mejl och vi skrev ett varsitt till, där jag även avslutade mitt medlemskap hos dem. För mig som värnar yttrandefriheten var det ett viktigt ställningstagande. Men jag undrar fortfarande varifrån all denna ängslighet kommer.

 

Bör Sverige införa språktest?

”Istället verkar språktest för medborgarskap handla om det symboliska värdet av att ställa krav på en viss grupp i samhället.” https://www.svd.se/darfor-ar-spraktest-en-dalig-ide

Jag läste i går ovanstående artikel i Svenska Dagbladet där två språkforskare är oroliga för vart det ska leda om vi inför detta. Ja sådant vet man så klart inte i förväg och de tar upp en del tänkvärt. Dock så tänker de inte hela vägen, och här kommer några reflektioner, först om det citat som jag la ut här. För mig personligen så är symbolvärdet en viktig del i förslaget, även om det inte är allt. Men att visa att det finns ett värde i ett medborgarskap i ett av världens tryggaste och mest utvecklade länder som innebär ett motkrav är inte något att vara orolig för, utan att sträcka på sig över. Det ska vara åtråvärt att få ta del av detta. Vad vi svenskar behöver är att stärka vår kollektiva självkänsla för landet. Det ska inte förväxlas med att ställa krav på endast vissa grupper. Formuleringen fungerar därför inte här då det givetvis handlar om invandrare eftersom de som är födda här redan har medlemskap. Forskarna försöker göra en politisk debatt om rasism som inte finns.

Men det de tar upp om livssituation och möjligheten att lära sig ett nytt språk är givetvis viktig att tänka på. Man kan inte ställa orimliga krav på människor. Däremot så kan man ställa rimliga krav och man ska även se till individen. Men viss grundläggande svenska ska man kunna ta till sig för att komma in i samhället och fungera här. Det handlar om både rättigheter och skyldigheter. Du ska kunna studera och arbeta, du ska kunna gå till läkare utan tolk, du ska kunna förstå det politiska systemet för att kunna rösta, engagera dig i dina barns skolgång och så vidare. Tilläggas ska att det normalt sett tar fem år för att få ett medborgarskap och är viljan tillräcklig stor så klarar givetvis de flesta det här. Har man inte lärt sig grundläggande svenska på så många år så kanske man bör diskutera varför i stället för att försöka skapa en debatt om att medborgarskapet handlar om något annat än vad det faktiskt gör.