Kategoriarkiv: jämlikhet

Vad händer när samhällskontraktet bryts uppifrån?

För det är precis vad som sker i vårt land. Vad händer med oss medborgare och vilka är förlorarna? Ja det är självklart den generation som växer upp. När misstro, rädsla och ilska växer och trygghet, identitet, gemensam kultur och myndigheters möjlighet till att uppfylla sitt åtaganden minskar, då väntar inget annat än motsättningar. Då det sociala kapitalet minskar ökar misstänksamheten mot andra och tilliten försvinner samtidigt. Tyvärr växer också hatet hos många. Vi talar ofta om att barn förtjänar det bästa, men varför gäller inte det deras framtid? Inget gott alls kommer ur det som nu sker, alltså att det ”berömda” samhällskontraktet bryts. De styrande vägrar att ta rätt beslut samtidigt som de experimenterar med framtiden. Sällan har ett samhälle genomgått en så snabb förändring identitetsmässigt som Sverige, om det ens har skett. Ändå fortsätter man i samma hjulspår. 

För vad händer när vår gemensamma identitet försvinner mer och mer, eller som av vissa helt förnekas? Att känna identitet med gruppen är livsviktigt, det ligger i vår natur. Alla vill kunna göra det, men av någon anledning så ska det inte gälla här. Ju fler kulturer ju bättre snarare. Man kan visserligen ha många kulturer nära varandra om alla accepterar varandra. Dessutom så är det berikande att möta människor som har en annan bakgrund och vi har alltid influerats av andra som har kommit hit. Problemet är bara att vi har låtit intoleranta kulturer växa sig starka, vi kräver inte heller att oliktänkande ska respektera oss. Sådant skapar problem. För att konkretisera lite: Vad jag menar med att samhällskontraktet brutits uppifrån är att trots den ökande brottsligheten, många nya typer av kriminalitet och bristande resurser hos polisen, så agerar man inte som man borde.

Vad bör man då göra? Ja det första man bör göra är att ställa sig frågan vad vi har råd med, hur mycket vi mäktar med och vad ens politiska uppdrag egentligen är. Förstår man inte att det är att jobba för landets bästa och att företräda medborgarna så har man helt enkelt hamnat på fel plats. Skapar den förda politiken utsatthet, försämrad kvalité i vård, skola, hos polis och annat viktigt så måste utgångspunkten vara varför Sverige har hamnat där vi är och vad som ska göras för att backa tillbaka. Det är ohållbart att inte fundera över vilka kostnader dagens politik medför och det är inhumant att inte se till medborgarnas trygghet och säkerhet först och främst och det handlar bland annat både om risken att bli utsatt för kriminalitet samt rätten till utbildning och vård.

 

Annonser

Det svenska samhällskontraktet

Samhällskontraktet ja, hur ligger det till med det egentligen? Har vi medborgare och framför allt ickemedborgare fått för många rättigheter? Det talas om visserligen även om skyldigheter, men i vilken omfattning gäller de egentligen? Eller är det kanske så att samhällskontraktet med allt vad det innebär i form av vad vi kan kräva och vad vi ska bidra med lever i allra högsta grad, bara att det ofta går åt skogen och att gamla ouppdaterade lagar gör att det blir på det viset, vilket självklart sticker i ögonen på vanligt så kallat hederligt folk? Ja när det går åt skogen alltså och brottslingar får fördelar och offer blir illa behandlade. För visst är det mycket som är alldeles galet och som till och med urholkar det här viktiga som vi har byggt upp.

Något som får människor att gå i taket mer än annat, och med rätta, är när grovt kriminella klarar sig undan och anmälningar till och med läggs ner. Sådant händer ständigt och det är helt vansinnigt. Eller när någon som faktiskt har begått ett brott får skadestånd av olika anledningar. Det är en svår balansgång det här, men det borde gå att nyansera lagen mer och göra den rättvisare. Det borde inte vara rimligt att få skadestånd i vissa fall.

Något som jag har funderat mycket på de senaste åren är hur mycket politiker ska lyssna på sina väljare och i vilken omfattning de faktiskt gör det. Man är ju förtroendevald eller folkvald och då har man uppdraget att företräda väljarna, ja även ickeväljarna, men ska en politiker lyssna på alla åsikter hela tiden innan beslut tas så fungerar inte det här systemet. Det måste finnas ett förtroende för företrädarna som röstats fram, inte tu tal om saken. Däremot finns det mycket i samhället som fallerar, även om många politiker inte vill se det, och när medborgarna ständigt påpekar det uppenbara, vilket kan handla om ökad kriminalitet och inte blir tagna på allvar, vad händer då med samhällskontraktet? Hur ska förtroendet kunna behållas när det från högre ort sägs att man ”tar itu” med de problem som finns, men de fortsätter att eskalera? Där känner jag stor oro för vart vi är på väg och jag önskar att fler politiker insåg allvaret.

 

När partiledarna får tala fritt

Det är då det blir intressant. Som i Almedalen. Partiledarna täckte in många områden men det var intressant att notera hur vissa frågor inte nämndes alls eller väldigt kort ibland. Det noterade så klart också ”tyckarna” efteråt. Däremot tror jag inte att man ska dra för stora växlar på det; tiden är begränsad och att försöka klämma in allt gör talet spretigt bara. Men visst, att utesluta något helt kan så klart vara ett budskap. Det kan för övrigt också vara så att man anser sig ha talat tillräckligt om vissa frågor i alla debatter tidigare.

Jag vet att många kritiserar den veckan, men den är det tillfälle när alla kan mötas, allt från små föreningar, lokala företagare till toppolitiker. Dessvärre så vågade inte RFSL delta i år. Det är bedrövligt att den öppna Almedalsveckan inte längre är vad den alltid har varit. Jag hoppas innerligt att det här var en engångsföreteelse. Bättre kan vi i Sverige än att låta icke-demokrater tysta oss. Flera av talarna tog fasta på det här och det var bra. Hoppas bara att det leder till något också.

Även annat som svenska värderingar, lag och ordning och trygghet togs upp, så klart! Vad som än luftas i sådana här sammanhang så är det här så grundläggande så det nästan hade varit konstigt annars. Förhoppningsvis leder även detta till mer än bara prat. När tryggheten sjunker, brotten ökar och samhällsförändringarna fortsätter i fel riktning så måste det tas på allvar. Men, jag är dessvärre skeptisk. Även när det gäller nazisterna som skrämmer RFSL och dem de företräder. Det är väldigt mycket prat, men alldeles för lite verkstad. Fast intressant har det varit det här med att lyssna till talen.

 

Mer om bostadssegregation

För några dagar sedan gjorde jag ett blogginlägg om bostadssegregation. Det här är en viktig fråga, men jag tycker sällan att politiker närmar sig den riktigt som de borde. Många gör det för all del och förstår verkligen vitsen med blandade upplåtelseformer, men långt ifrån alla gör det. Många verkar inte ens vilja blanda. Vänsterpartisten Per Sundgren hade nyligen en debattartikel och det var den som fick mig att skriva inlägget för några dagar sedan. Här är bloggen med hans text inkluderad: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2019/06/17/bostadssegregation/ För det första så är han ganska snabb med att tala om ”utsatta områden”, ett uttryck som verkar vara mångas favorit. Det ska stämplas och det ska göras om och om igen, så ingen missar att här bor det utsatta människor. Självklart förstår jag att begreppet är relevant ibland, men nog kunde man dra ner på antalet gånger man använder det. I det här fallet går det alldeles utmärkt att utesluta det helt.

Frågan vi ska ställa oss är rätt och slätt: Hur gör vi för att få alla bostadsområden att bli bra och trivsamma och att samtidigt ge människor möjlighet att välja upplåtelseform? Sundgren tar upp en viktig sak och det är hur människor som får det bättre ställt väljer att flytta. Där borde man uppehålla sig mer i sina funderingar. Varför gör de det och hur ändrar vi på problemet? Allt för stor rotation på de boende skapar nämligen ingen trygghet. Hans debattartikel avslutas med ett konstaterande, även om han tar upp många intressanta aspekter. Så frågan kvarstår: Hur löser vi problemen? Från Vänsterpartiets håll andas alltid diskussionen orättvisa och fattigdom, grupper ska ställas emot varandra och så vidare. Hyresrättskramarna allmänt är gärna på krigsstigen när det gäller exempelvis ombildningar till bostadsrätter. Men de skriker ofta högt även när det är nybyggen, och det trots att det kan finnas många hyresrätter i området redan. Jag vet, för jag har varit med och tagit massor av sådana beslut och det är samma sak varje gång. I min värld så ska valfriheten vara så stor som möjligt samtidigt som alla måste ha någonstans att bo så klart. Så är det inte i alla andras värld.

Det första som måste avlivas är myten om ”normala plånböcker” och hyresrätter. Många som hyr bor väldigt dyrt och det gör att de är fast. Hur ska man kunna spara åtminstone en liten del till en insats om hyran är så hög så den äter upp en stor del av inkomsten? Jag ser det i min närhet och ofta räcker alltså inte någon normal plånbok för att ha den frihet man kan önska sig. En annan sak man bör göra är att se över hur man kan hjälpa människor bättre om de faktiskt vill köpa en bostadsrätt eller ett eget hus. Det kanske inte alltid är enkelt att själv räkna på vad månadskostnaden blir och hur man ska skaffa lån och så vidare. Hur många år är rimligt att vänta och hur kan jag göra för att nå dit? Det finns mycket som skulle kunna underlätta om debatten blev saklig och vi verkligen ville hjälpa människor. Nu upplever jag inte att det ser ut så tyvärr.

Glad midsommar förresten!

 

Vad är rasism?

”Invandringsfrågan är inte svartvit, fortsätter Kajsa. Jo, det är den. Det är den både bildligt och bokstavligt. Klassamhället likaså. Svart eller vitt. Antingen tillstår du att det finns problem med rasism och klass. Eller så gör du det inte. Eller så tar du Kajsa-klivet över alla gränser och pratar om vad som är ”svenskt” och ”vanlig mat.” Det här är ett citat ur Malin Wollins kolumn som bemöter en kvinna vid namn Kajsa Dovstad. Här är de båda texterna: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/GG5QLx/herregud-sa-rasistisk-texten-om-jimmie-moments-ar, https://www.gp.se/ledare/har-du-haft-ett-jimmie-moment-1.15599350. Läs dem gärna och fundera över vad de egentligen betyder.

Jag vet inte om ”Jimmie moment” används för att göra det hela lite mindre uppseendeväckande. Däremot så förstår jag vad skribenten menar och tror att hon sätter fingret på något viktigt och väldigt vanligt. Många känner inte igen sig längre. Samtidigt så måste ju en näringsidkare kunna sälja mat från andra länder och ha en sådan nisch. Men att göra det till rasism så illa så man sätter rubriken: ”Herregud, så rasistisk texten om ”Jimmie moments” är” på sitt svar på gästkolumnen, vilket Wollin gör, tycker jag är att ta i. Vari ligger rasismen när man säger att man inte känner igen sig längre? Det är ett konstaterande, även om man kan ha åsikter om exemplet Dovstad tar.

Att rasism är svart eller vitt håller jag inte med om. Den borde kanske vara det, men när man reagerar så kraftigt på krönikan så känns det nästan som att man inte förstår innebörden av ordet. Så vad som blir resultatet är att Wollin gör rasistbegreppet till något annat än vad det är. Jag tänker ofta på att många invandrare drabbas av den politik som förs och jag beklagar det, men den här typen av kolumner gör inte saken bättre, utan är bara kontraproduktiva. Ska vi hjälpa dem som blir utsatta för rasism, så måste vi förstå att människor kan känna och tycka saker och vi måste våga prata om det. Man kan ha både kolleger och vänner från andra länder och se det positiva med sådant som är nytt och annorlunda, samtidigt som man inte vill att samhällsförändringarna går för snabbt. Förstår vi inte det så blir det just det svart eller vitt, men inte på något bra sätt.

 

Bostadssegregation

En Vänsterpartist vid namn Per Sundgren skrev häromdagen en intressant artikel om bostadssegretation: https://www.svt.se/opinion/utsatta-omraden-har-inte-tillkommit-av-en-slump När det har blivit så tokigt som det har i vissa bostadsområden så är det naturligtvis bra att titta tillbaka i tiden och se om man kan lära något av den. Det kanske man kan i det här fallet och planering, god sådan alltså, är givetvis det bästa. Decennium efter decennium har det blivit fel och nu är det på många håll katastrof. Artikeln innehåller en del intressant, men när man läser har man ändå en känsla av att det blandas och dribblas lite som man vill för att enbart kunna skylla på bostadsmarknaden. Så enkelt är det givetvis inte.

Men om vi håller oss där så vill jag kommentera en sak, nämligen detta som Vänstern gärna kallar ”utförsäljning” av bostäder. Det är inte så att man har någon slags marknad eller auktion och lite hipp som happ säljer människors bostäder. Men begreppet ”utförsäljning” låter nästan så. Man ska givetvis använda ordet ombildning, vilket är mer korrekt att kalla det. När den väl sker, så ska majoriteten av de boende vilja köpa sina bostäder. Processen är dessutom omfattande och inte gjort över en natt. Bostadsbolag och banker samarbetar och är ofta väldigt generösa dessutom. För den enskilde boende är det här sannolikt den bästa affär som kommer att göras i livet. Och förutom att boendet på sikt blir mycket mer ekonomiskt förmånligt så är lägenheten ens egen på ett helt annat sätt. Risken för en kraftig hyreshöjning minskar. Vill man renovera eller måla om så gör man det utan att be om lov, för att ta ett par exempel. Boendet är oftast lugnare och tryggare i dessa fastigheter.

Om man då inte kan köpa? Ja det är inte så att erbjudandet försvinner utan möjligheten finns kvar längre fram. Kan man bo kvar om man inte vill köpa? Ja, ingen sätts på bar backe. Lagen ger dig den rättigheten. Jag tror att Sundgren, trots sin långa erfarenhet, missar något väldigt viktigt och det är att ett område med blandade upplåtelseformer är bättre än det med enbart hyreslägenheter. Omflyttningen blir heller inte lika hög och det är en faktor som brukar skapa oro då det blir sämre stabilitet och mindre grannsamverkan. Däremot så är det viktigt det han tar upp om problemen i skolan när bara ett fåtal har svenska som modersmål. Det är en svår nöt att knäcka och det gör vi inte här och nu, men där har politikerna något att verkligen ta tag i.

 

Problemen i Järvaområdet

”Enligt SCB har nästan 86 procent av alla unga som går ut nian behörighet till ett yrkesprogram på gymnasiet. I utsatta områden är siffran 70 procent, och bland killar 67 procent. Ännu större skillnad blir det om man tittar på Järvaområdet specifikt, exempelvis var bara 56 procent av eleverna behöriga till gymnasiet på Rinkebyskolan och 59 procent på Hjulsta grundskola. Förra årets resultat var ändå bra jämfört med tidigare år, då andelen med gymnasiebehörighet på skolorna i Järva snarare legat under 40 procent. Det är katastrofsiffror.”

Ovanstående text är kopierad från ett debattinlägg skrivet av Moderaten och Järvabon Benjamin Dousa. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/muf-skolan-viktigast-att-vanda-utvecklingen-i-jarva-28160 Han har flera viktiga poänger i sin text, och att bara satsa på fler poliser som gör fler ingripanden hjälper så klart inte. Men som alltid så saknar jag föräldraperspektivet. Har man svårt med språket så blir det knepigare så klart, men att lära sina barn hyfs så att de sköter sig på lektionerna har inte med språkkunskaper att göra. Att uppföra sig ska man ha lärt sig hemma när man väl börjar skolan. Då blir det lugnare och eleverna kan ta till sig kunskapen. För övrigt så är samarbete hem-skola det bästa eftersom ena parten inte kan göra allt. Även med engagerade föräldrar blir det svårt om inte skolan tar sitt ansvar. Givetvis stökar ungar, det sker överallt, men varför mer här? Det är oförsvarbart.

Det är bra att Dousa som själv är uppvuxen och bor i området engagerar sig och lyfter fram vad som behövs. Tänk om fler boende gav sig in i politiken och ville påverka till det bättre. Jag hoppas att allteftersom han blir mer känd, så lockar det fler att också engagera sig. Inget område blir vare sig sämre eller bättre än vad de boende gör det till. Järva ligger geografiskt bra till, har arbeten och utbildning, bra kollektivtrafik och annat positivt. Tänk om alla invånare där tog tillvara på det.