Kategoriarkiv: Jämställdhet

Val i Sydafrika

I dag, den 8 maj är det val i Sydafrika. Ett land med svajig ekonomi och en arbetslöshet på 30 procent. Jämställdheten är långt ifrån vad den borde och kvinnor måste kämpa mycket hårdare för att få politiskt inflytande än vad männen behöver göra. I de fattiga delarna i storstäderna har nästan varannan kvinna blivit våldtagen. Det finns alltså många problem både inom och mellan olika grupper i samhället.

Först 1994 fick alla oavsett hudfärg rösta. Det är häpnadsväckande kan man tycka, men trots det fakta. Under den tid som apartheid rådde fick inte ens svarta och vita sitta på samma ställe på restaurangerna. De kunde inte sitta bredvid varandra på bussen och än mindre gifta sig naturligtvis.

Tidigare i år gjorde jag en intervju med en svart kvinnlig toppolitiker i Sydafrika. Jag delar den här i dag för att ändå visa att det går att påverka och förändra. https://www.womensportraitsfiftyplus.com/l/long-hard-work-took-me-where-i-am-today/

 

Annonser

1911 är ett år att ha i minnet

Det här året hände nämligen två revolutionerande saker i Sverige. Det som de flesta säkert tänker på är att männen fick rösträtt. Men det finns en annan sak som inte talas lika högt om, och det är att vi för första gången uppmärksammade och firade den internationella kvinnodagen. Det var alltså ett viktigt år för både män och kvinnor och har självfallet påverkat den framtid vi lever i, och det är bara att tacka och hedra alla som var med i kampen för jämlikhet. Den fortsätter så klart och kommer nog göra det i många år framöver. Men har inget hänt kan man undra? Jo, massor naturligtvis, men så länge vi inte är i mål så är vi inte. Däremot så är det viktigt att inte bli blind för allt som faktiskt har skett, vilket många inte talar så högt om, utan mer ser problemen. Jag tänker som så, att om vi ser både och lika mycket, så går arbetet ännu bättre.

År 1911 beslutades det alltså att alla män skulle få rösta i riksdagen, men det var inte som nu, från 18 års ålder, utan från 25 år. Trots detta var det naturligtvis en stor framgång. Självfallet skulle inte titlar och att vara stadd i kassan vara det som avgjorde vem som fick vara med och bestämma eller inte. För oss är ju detta självklart, men det var en lång debatt innan man äntligen kom fram till beslutet. Att det är så många som i dag avstår sin rösträtt och blir soffliggare kan bara beklagas.

Kvinnokampen då, jo den har funnits långt innan 1911 så klart, men det här året var det flera länder som hakade på den internationella kvinnodagen som året innan hade instiftas. Numera är det en global händelse varje 8 mars. Här hemma har vi kommit långt, men vi har en del kvar att göra och att driva arbetet och uppmärksamma dagen är faktiskt också att vara ett stöd och dragplåster för kvinnor i andra mindre demokratiska länder. Det finns alltså all anledning att fortsätta kampen, men vi ska göra det tillsammans med männen och inte genom att få dem emot oss. Då får vi det bästa resultatet.

 

Politiska funderingar

Ibland känns det som att huvudet blir överfullt av politik och politiska funderingar. Det är i och för sig intressant då jag i går läste att majoriteten av människor inte tänker en politisk tanke de flesta dagar. För mig finns det närvarande hela tiden och att prata politik eller vara på en politisk konferens kan kännas som en vitamininjektion. Här hemma vågar jag påstå att vi pratar politik precis varje dag året runt. Roligast är det så klart när det är andra närvarande och man har olika åsikter och ingångar i samtalet. Och nej, vi blir aldrig ovänner. Även om åsikterna är starka så finns där en självklar respekt. Vi lever trots allt i demokrati och vi har alla rätt till våra åsikter. Men det är klart att man kan bli frustrerad när människor tycker konstigheter, enligt ens eget sätt att se saker. Fast det är bara nyttigt och utvecklande att höra andras åsikter.

Hur som helst, just nu är jag både förundrad, frustrerad och nyfiken. Det är så många nyheter om olika saker och det är debatter hit och dit och artiklar som skrivs. Vissa är bra och sakliga och man känner hopp. Sedan hör man om saker som gör en galen av ilska. Då blir man uppgiven, för en del av vår politik är allt annat än sund. Till exempel kan man undra över Eskil Erlandssons pinsamma beteende. Gift är han också, karlsloken. Inte kul för familjen. Men även en ogift man om han har sunda värderingar tar sig självfallet inte sådana friheter som Erlandsson gjorde. Det gör för övrigt att man undrar hur diskussionerna internt i Centerpartiet har gått. Det hela känns lite märkligt faktiskt. Men det är ju fler som vet hur man hamnar i fokus och där ligger då sannerligen inte Liberalerna i lä. De vet hur man levererar. Jag beskyller absolut inte partiet för enskilda medlemmars omdömeslösa beteende, men man får känslan av att det är så mycket mer som händer hos dem.

Men det finns mer som får en att undra och det är allt det här med IS-krigarna. Det är på något vis absurt att vi i Sverige har den här diskussionen. Hur har vi hamnat här? Det känns så långt från vår moral och våra värderingar som man kan komma. Hur har för övrigt vi kunnat låta bli att göra fler lagändringar än vad vi har gjort? Jag förstår att allt inte kunnat förutses, men nog måste SÄPO, regering och riksdag ha haft tillräckligt med information för att ta detta på större allvar? De flesta har uppenbarligen låtit naiviteten få råda, men både från det ena och det andra håller hör vi hur man har uppmärksammat och varnat, samtidigt som majoriteten av beslutsfattarna har viftat bort det. Sådant skapar stor frustration och jag håller med Hanif Bali, Moderaterna, om att politikerna som blundat borde be svenska folket om ursäkt. Vår naivitet har även lett till mycket lidande för framför allt flickor och kvinnor bland vissa invandrargrupper här hemma då de är styrda av män och en som påpekar det väldigt bra är Liberalernas Gulan Avci. Så hur uppgiven man än är så finns det ändå många som tänker sunt, tack och lov. All denna mjäkiga anpassning till olika invandrares osunda önskemål har lett till att vi helt spelat män med unkna värderingar i händerna. Varför? Var är jämställdheten här? Vi har trots allt en så kallad feministisk regering. Vi får se om de lyckas leva upp till det de kommande åren.

 

Jämställdhet och internationella kvinnodagen

I går var det internationella kvinnodagen, en dag som många firar istället för att begrunda och hylla kvinnor som har banat väg för jämställdhet och gjort att vi har rösträtt, kan utbilda oss vill vad vi vill, är fria att utöva våra intressen, kan leva jämställt och så vidare. Nja, nästan i alla fall, för allt är inte perfekt, men här i Sverige har vi kommit väldigt långt jämfört med de flesta länder i omvärlden. Det tycker jag att vi borde ägna mer tid åt att diskutera än vad vi faktiskt gör. Inte för att luta oss tillbaka i någon form av dum tacksamhet, men för att visa att man kan påverka och att vad vi gör, ja, det gör skillnad. Sedan är så klart utdelning av rosor eller annat trevligt, men det får inte bara bli det.

Torsdagens Opinion i SVT bjöd på en jämställdhetsdebatt och allmän jämställdhetsdiskussion. Dock inget om kvinnodagen och varför den behövs. Debatten var okej, men inte speciellt engagerande eller skarp mer än bitvis. Den som gjorde bäst ifrån sig var enligt min mening Sakine Madon från UNT, Upsala Nya Tidning. Hon är alltid saklig och hon har en stor portion sunt förnuft, något som många debattörer och påverkare (på engelska influencers) saknar. För många blir diskussionen, speciellt om begreppet ”feminism” läggs till, alldeles för känslomässigt styrd. Madon behåller huvudet kallt och fortsätter debattera sakligt. Tack för det! Det gjorde visserligen även feministen Gudrun Schyman, som också deltog, men som hon själv erkände, så använder hon härskartekniker, vilket hon har lärt sig av männen. Sorgligt, men hon är långt ifrån ensam.

Hur som helst, när man hör debatter och begrundar kvinnodagen så dyker tankar osökt upp. Exempelvis kan man undra varför så många män fortfarande inte vill leva i ett jämställt förhållande, utan ser sig själva som överordnade. De till och med ser sin fru som livegna och drar sig inte att behandla dem så heller. Tack och lov gäller det här generellt sett inte svenska män, men vi ska komma ihåg att det inte är allt för länge sedan som det faktiskt gjorde det. Sådant borde vi uppmärksamma mer en dag som 8 mars. Kanske nästa år? Man kan alltid hoppas.

 

Vi borde visa dessa kvinnor mer respekt

Ni som har följt min blogg vet att för min del så räcker en enda sak för att få mig till valurnan och det är att visa respekt för de kvinnor som gav mig den möjligheten, vilken jag ser som både en rättighet och en skyldighet. Jag är fullt medveten, om än samtidigt förvånad, över att jag inte är representativ i mitt tänkande. Fundera över hur det var innan vi hade rösträtt och fundera över vad du tycker om att inte ha den. Det fanns en förkämpe i USA som hette Susan B Anthony och hon föddes 1820 och var en drivande kraft för att ge kvinnor där rösträtt; här är en kopia av beskrivningen av henne från sajten http://susanbanthonyhouse.org/index.php

Biography of Susan B. Anthony

Susan B. Anthony was born February 15, 1820 in Adams, Massachusetts. She was brought up in a Quaker family with long activist traditions. Early in her life she developed a sense of justice and moral zeal.

After teaching for fifteen years, she became active in temperance. Because she was a woman, she was not allowed to speak at temperance rallies. This experience, and her acquaintance with Elizabeth Cady Stanton, led her to join the women’s rights movement in 1852. Soon after, she dedicated her life to woman suffrage.

Ignoring opposition and abuse, Anthony traveled, lectured, and canvassed across the nation for the vote. She also campaigned for the abolition of slavery, the right for women to own their own property and retain their earnings, and she advocated for women’s labor organizations. In 1900, Anthony persuaded the University of Rochester to admit women.

Anthony, who never married, was aggressive and compassionate by nature. She had a keen mind and a great ability to inspire. She remained active until her death on March 13, 1906.

Intressant, och visst är hon värd att utnyttja sin rösträtt för?

 

Böneutropsdebatt i Opinion live i kväll

Nu igen! Hur mycket kan frågan diskuteras egentligen? Sverige är en sekulär stat och vi har enligt lag rätt att tro och tycka vad vi vill. Precis så ska det vara, men lika lite som jag som ateist deklarerar min livsåskådning så tycker jag att troende ska göra det. Vi har med största sannolikhet sekulariteten att tacka för mycket som fred i över 200 år, hyfsat jämlikt samhälle, hög levnadsstandard, bra utbildning och på det stora hela bildade medborgare. Låt inte religionen få starkare fäste igen. Med så många livsåskådningar som vi har nu dessutom så blir det ofrånkomligen åsiktskrockar.

Att inte anse att vi ska ha böneutrop i Sverige har givetvis inte att göra med att man vill förbjuda någons tro. Men vi är ett sekulärt land och i andra hand ett kristet sådant. Det är märkligt det här med religion, för det finns nog inget som så ofta används för att göra sin röst hörd eller få vissa förmåner, eller kanske att kunna uppträda på ett visst sätt på grund av tron. Det finns massor av saker som kopplas till tro och att man genom den anser att man ska ha speciella rättigheter eller slippa vissa saker.

Man kan för övrigt undra hur många krig världen skulle ha besparats om det inte vore för religionen. Dock så är de flesta troende givetvis inte våldsamma utan tvärtom. Men man ska ha i åtanke att varje gång en religion flyttar fram positionerna i ett samhälle där fler än en religion finns, varje gång så riskerar även konflikter människor emellan att öka. Det ser vi för övrigt bevis på hela tiden i vissa områden. Att få tro på en gud måste vara en rättighet och den ska respekteras, men det ska vara en privatsak först och främst, precis som politisk övertygelse eller vad det nu kan handla om. Låt det stanna där, för allas bästa.

 

Kvinnor i nöd eller 9 000 unga män?

Är det något som jag ogillar så är det när saker ställs emot varandra, speciellt utan grund, vilket ideligen sker. Man måste kunna skilja på päron och äpplen. Alla gör inte det utan menar att vissa saker inte borde få kosta alls så länge det finns andra behov. Så kan inte ett samhälle fungera menar jag. Det finns människor som helt vill ta bort bidrag till flyktingar och nödlidande i utvecklingsländer. Argumenten kan givetvis vara olika och jag kan till viss del förstå och respektera dem, men faktiskt inte fullt ut. För mig är det helt uteslutet att stänga in oss i vår egen bubbla och inte hjälpa andra som lever under förhållanden som ingen borde. Däremot så blir det allt mer svårt att säga emot vissa saker som rör kostnaderna för flyktinghantering när vi ser utvecklingen i Sverige. Det handlar inte om domedagsprofetia, utan sunt förnuft och att se verkligheten. Men det handlar också om humanitet, något som har kommit i skymundan i den så kallade godhetsivern. Ett återkommande ämne är de 9 000 ensamkommande, vilka taleskvinnan Fatemeh Khavari skrev om i går:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RxeelJ/gymnasielagen-visst-men-hur-blir-det-sen

Hon driver sin sak stenhårt, och hon blickar inte åt något annat håll än åt dessa unga män. Khavari, precis som alla andra som mer eller mindre enbart diskuterar de här 9 000 personerna, inkluderat ungefär 55 kvinnor ska förtydligas, även om dessa aldrig hörs eller syns, funderar inte över vad det här fokuset medför. Först och främst är det alltså en snedfördelningen mellan kvinnor och män. Den så kallade feministiska regeringen har blivit manskramare mer än någon tidigare regering. Jag följer debatten hyfsat bra får jag säga och jag ser i princip alla partiledardebatter samt alla debattprogram jag hinner, plus läser en del. Trots detta så kan jag inte på rak arm peka ut någon politiker eller samhällsdebattör som verkligen tagit fajten för kvinnorna eller alla andra som inte har möjlighet att ta sig hit. Och nu talar jag om dem med asylskäl, inte dem tillhörande de ”ensamkommande” som fått avslag på sina ansökningar.

Nu kom vi alltså in på det andra problemet. Det denna taleskvinna ”glömmer” när hon så stenhårt tillsammans med till och med regeringsmedlemmar, propagerar för den här gruppen är att det sker på bekostnad av dem med asylskäl, både män och kvinnor. Det sker på bekostnad av dem som ärligt visar sina riktiga identitetshandlingar med risk att få avslag. I gruppen som hon försvarar så visade noll procent upp en sådan handling. Det är anmärkningsvärt, men inget som någon vill diskutera. Något som inte heller riksdags- eller regeringsmedlemmar vill tala om är att man har tagit av det så otroligt viktiga u-landsbiståndet för att ha råd med svensk flyktinghantering. Borde vi inte prioritera bättre och hjälpa fler? Att jag återigen återkommer till ämnet är för att vårt enormt stora mottagande har skapat många problem för både flyktingar och lidande i vår omvärld. Det har även skapat motsättningar då mycket ges förtur till och är gratis när många svenska medborgare som inte har råd med till exempel samma saker samtidigt ska betala andras som inte är skattebetalare här. Det är en farlig väg vi för många decennier slog in på. Vågar någon bryta den?