Kategoriarkiv: Moderaterna

Dags för byte av logga och färg?

Finns det något politiskt partis logotyp som alla vet hur den ser ut så är det den här:

l

I april är det tre år sedan den nya loggan presenterades, några månader efter att man bytt namn från Folkpartiet till Liberalerna. Men hur relevant är den numera? Det verkar verkligen som att de har tappat staken och färgen är också helt fel. Med andra ord så bör de se sig om efter en ny logga och skippa det blåa.

Att en avgörande majoritet av medlemmar i det så kallade partirådet ville släppa fram Stefan Löfven som statsminister när de röstade i söndags är beklagligt. Siffrorna för detta sorgliga och för alliansen avgörande beslut blev 62–30. Att det dessutom behövs att Vänsterpartiet röstar ja eller lägger ner sina röster i riksdagen för att detta ska bli verklighet gör det hela än mer obegripligt. Man gör sig alltså beroende av V! Så gör bara inte ett blått parti och absolut inte ett alliansparti. Man har haft flera chanser att låta Ulf Kristersson, Moderaterna, bli statsminister, men valt att släppa den möjligheten. Det är sorgligt och det är sorgligt att man sviker sina alliansvänner. Nu har verkligen vänsterpartierna samt Sverigedemokraterna fått som de velat. L har svalt betet och sitter fast i rävsaxen. Det är givetvis lätt att vara efterklok, men för att förstå det här behövdes faktiskt ingen större intelligens.

 

Annonser

Otur när man tänker

För det första, för att ingen ska tro annat, det är givetvis uteslutande intelligenta människor i våra partier och deras styrelser och jag har stor respekt för det de gör, tro inget annat. Det är alltid lätt att ha åsikter om andra när man är upprörd, men ibland handlar det inte bara om att avreagera sig så där i största allmänhet, utan det ligger mer bakom, som nu till exempel. Centerpartiet och Liberalerna måste ha haft otur när de tänkt. (Ja än så länge är det i och för sig ”bara” L:s partistyrelse som vill släppa fram Löfven, men det väger tungt.) Eller vad är det annars som gör att man släpper fram samma regering en gång till, trots att de inte har klarat av sitt uppdrag tidigare, samt att de kommer bli beroende av andra partier, inte minst både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, för att få igenom sina beslut i riksdagen? Ju mer man grubblar över det sorgliga som händer, ju mer konfunderad och förbryllad blir man.

Så här ser fördelningen ut av de 349 mandaten i riksdagen: S 100, M 70, SD 62, C 31, V 28, KD 22, L 20 och MP 16. I någon bakvänd logik anser alltså Centerpartiet och Liberalerna att S och MP ska bilda en minoritetsregering med sammanlagt 116 mandat, eller 33 procent av väljarstödet. Låter det rimligt? Inte mycket. Det här är inget annat än en konstig DÖ II. Men låt oss fundera vidare. Låt säga att man släppt fram M och KD. De hade sammanlagt fått 92 mandat, och endast drygt 26 procent av väljarstödet. Med andra ord skulle det bli en ännu svagare regering. Det tredje och mest naturliga alternativet då? Ja det hade så klart varit en alliansregering, vilket ända från valdagen har varit möjligt. Tillsammans har man 143 mandat, eller i princip 41 procent av väljarstödet. Hade inte det varit det mest logiska? Jo givetvis. Det är egentligen det enda och det starkaste alternativet. Men så blev det inte och det på grund av att något eller några andra partier måste stötta en alliansregering och det skulle hemska tanke kunna bli på det viset att SD hjälper till att rösta igenom de borgerligas budget och förslag.

Så vad göra? Jo man (läs C och L) väljer att förhala processen i fyra månader och sedan släppa fram regeringen Löfven igen!!! Men de har ju bara 116 mandat och det räcker inte. Så vi lägger till C:s och L:s mandat och plötsligt får vi hela 167 röster. Men räcker det till att få igenom en S- och MP-budget samt övriga riksdagsförslag? Nej det gör ju inte det, och förresten ska man vara en stark opposition hur nu detta ska gå till. För att ha majoritet i riksdagen behövs nämligen 175 mandat. Att M och KD skulle stötta budgeten är uteslutet. Knappast SD heller och då återstår bara V. Med andra ord vill alltså två av allianspartierna att regeringen ska bli beroende av V igen för att kunna regera, trots att de tar lika stort avstånd från dem som från SD. Man kan naturligtvis få igenom sin budget om tillräckligt många avstår att rösta och trycker på gul knapp, men det innebär ändå ett indirekt stöd i det här fallet. Den nya regeringen kommer vidare, precis som både förra och förrförra (som även C och L ingick i) att bli SD-beroende. V kommer för övrigt inte att stötta något utan att själva dra nytta av det, precis som det var tidigare alltså. Men oavsett så behövs även SD:s röster och det vet alla. Och ingen är väl så naiv bland väljarna så att man inte förstår att förslag i riksdagen anpassas för att få de två extrempartierna att stötta dem.

Det var här som i alla fall jag tyckte att det blev lite otur i tankegången. Allt bara för att utesluta SD som är tredje största parti, utan att ändå fullt ut lyckas. Det blev inget annat än en långdragen sandlåda. Kanske man även kan fundera över om det är rimligt att ignorera 17, 8 procent av väljarna, för så många röstade på dem. Man behöver inte gilla det, men man bör förhålla sig till det.

 

”En hoppfull framtid för Sverige”

Det var rubriken i en folder med ett antal punkter som Moderaterna gick ut med i valrörelsen. Jag tror verkligen att de är ärligt menade, vilket jag utgår ifrån gäller alla partiers politik, annars har vi ett stort problem. Problemet just nu är nog inte att viljan inte skulle finnas, utan att samhället har gått åt så kapitalt åt fel håll och det har pågått länge men ingen har riktigt satt ner foten. Det är därför mycket som måste tas tag i. En av de viktigaste frågorna rör något som alltid måste fungera och det är vården. I valinformationen står bland annat att attraktiviteten bör stärkas så fler vill arbeta där. Jag håller med. Däremot så är det första jag tänker på allt obehag som vissa individer utsätter personalen för och då samtidigt patienterna så klart. Det hotas alltmer och ibland blir hoten till våld. Dessvärre har vården fått erfara att en större andel patienter, samt deras vänner och anhöriga har ett stort våldskapital. Varje gång jag hör om detta blir jag lika förundrad; varför sattes inte foten ner direkt det började bli så här?

Vad mer finns med i valinformationen? Jo att fler brott ska utredas. Det vore sannerligen önskvärt, för så är det långt ifrån nu. Kanske hörde ni om misshandeln i Borås för bara några månader sedan, när en ung kvinna vid namn Sol Adawi blev misshandlad utan för en klubb. Det fanns alltså vittnen, kanske kameror och det var snabbt polis på plats. Förutsättningarna att lösa det här borde vara väldigt goda. Vad hände? Hon överlevde och prioriteten att lösa brottet minskade och det lades ner. Med tanke på att hon hade blivit slagen i bakhuvudet så hon tappade medvetandet samt att det fanns stryptag runt halsen så kunde det ha gått riktigt illa, men lyckligtvis överlevde hon. Det här brottet, som bara är ett av många liknande, borde utan tvekan ha utretts, för det finns sannolikt en eller flera potentiella mördare som nu går lösa i Borås. Nästa offer kanske inte har sådan tur som den här kvinnan hade.

Vården och polisen behöver mer resurser, det är ingen tvekan om det, vilket också Moderaterna skriver. Det här är inga konstigheter och alla partier är regelbundet ute och missionerar om dessa frågor. Sedan handlar det om vem som bäst driver igenom dem. Att Dan Eliasson med stort stöd av S- och MP-regeringen fick styra och ställa så ett stort antal poliser lämnade sina arbeten under den tid när pressen på polisen aldrig har varit större, säger en hel del om vilken tilltro vi kan ha till dessa partier. Men för att göra en kort analys, så tror jag att Moderaterna är de som är bäst lämpade att ta tag i frågorna. De behöver givetvis samarbeta med andra för att få igenom sina idéer, men med Kristersson vid rodret så är jag övertygad om att saker kommer att ske. Än har vi ingen statsminister, och har vi tur så blir det en som är handlingskraftig nästa gång.

 

Ingen regering med C och S

Dagens snackis är nog utan tvekan det besked som Centerpartiet och Socialdemokraterna har givit i dag, alltså att de intensiva förhandlingarna för att bilda regering har lagts ner. Centerpartiet är missnöjda med att Vänsterpartiets politik har fått så stort inflytande trots att de inte ens är med i förhandlingarna utan att det handlar om C, S, Liberalerna och Miljöpartiet. Trots detta ska enligt Annie Lööf Vänsterpartiets önskelista vara avprickad. Däremot så fick inte Centerpartiet gehör för allt som de ansåg sig berättigade till för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. De ville helt enkelt inte bli femte hjulet under vagnen.

Jag förstår dem, och flera av deras krav var också bra, men inte alla och personligen anser jag att C helt har tappat fotfästet och är ett av de stora problemen i riksdagen och ett stort hinder för att få fram en ny regering. Att de som de själva säger nu har varit kompromissvilliga och verkligen försökt, det betvivlar jag inte. Problemet är snarare att det där hörnet de har målat in sig i, det ger dem för lite utrymme i en regeringsförhandling.

På onsdag ska budgeten för nästa år klubbas i riksdagen. Det ska bli en spännande tillställning att ta del av. Vågar man hoppas på att Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budget går igenom? Nu hänger det på C och L. De har ett stort ansvar och deras möjlighet till att stjälpa under hösten har dessvärre satt oss i den här svåra situationen. Jag hoppas verkligen att de gör rätt den här gången och att det här är första steget till en regering. Den skulle bli svag, men det är trots allt en regering och vem som än kommer att styra så är det troligt att det blir i minoritet.

 

Islamistisk politisk infiltration

Det här är en synnerligen intressant och viktig artikel skriven av en forskare i Lund: https://www.expressen.se/debatt/sa-infiltrerar-islamister-de-svenska-partierna/ Den tar upp hur islamister under decennier har infiltrerat sig i de svenska politiska partierna. Sådant är naturligtvis inte alltid lätt att se och alla svenska medborgare ska självklart kunna vara politiskt aktiva. Det är till och med viktigt att alla grupper har företrädare, både för samhällets och sin egen skull. Men samtidigt måste vi värna om demokratin och lägga naiviteten och ”korrektheten” åt sidan så inte samhället får en än mer negativ utveckling.

Man kan lätt tro att det bara är svenskar som drabbas eller icke muslimer, men så är det inte och slutet på debattartikeln lyder som följer: ”Det är angeläget att svenska partier nu utreder infiltrationen av islamister och återgår till sina ideologiska värdegrunder. För varje nytt avslöjande förlorar partierna förtroende. Bland förlorarna hittar vi inte minst de muslimska väljare som inte håller med islamisterna. Det är dags att utreda saken nu – innan det är försent”.

Det här är viktigt att tänka på, för de flesta muslimer är vare sig fanatiker eller islamister, men de drabbas hårt av den politik som förs och oviljan att ta reda på hur saker förhåller sig när det till exempel gäller det som tas upp i artikeln. När man håller vissa bakom ryggen, alltså de som inte alls står för vad gemene man anser, utan vill se ett samhälle med stort religiöst inflytande som kränker människors rättigheter och så vidare, då blir det galet. Det är dessutom en farlig utveckling och alla medlemmar i våra politiska partier borde läsa den här artikeln och fundera över vad som faktiskt sägs, för det är ytterst allvarligt om det blir som forskaren Sameh Egyptson befarar att det kan bli om vi inte ser upp.

 

Hur gick det i valet för partierna?

Jo, siffrorna har jag haft med tidigare, det kommer säkert de med bra minne ihåg. Men då vi efter 2½ månad fortfarande inte har någon regering så kan de vara intressanta att läsa igen. Som ni säkert också vet så skulle Miljöpartiet och Liberalerna sannolikt åka ur riksdagen om vi hade val i dag.

Att ha många partier leder lättare till sådana här problem så klart, samtidigt är det ett uttryck för att demokratin fungerar när väljarna är missnöjda. De bildar alltså ett nytt parti eller röstar på ett sådant. Men att det skulle bli så här svårt var det nog ingen som trodde, eller gjorde vi det, fast vi hoppades på att de skulle lösa situationen snabbare? Man kan i alla fall konstatera att talmannen har fått en utmaning som heter duga. Har vi en regering innan jul månntro?

Moderaterna 19,84% 70
Centerpartiet 8,61% 31
Liberalerna (tidigare folkpartiet) 5,49% 20
Kristdemokraterna 6,32% 22
Arbetarepartiet Socialdemokraterna 28,26% 100
Vänsterpartiet 8,00% 28
Miljöpartiet de gröna 4,41% 16
Sverigedemokraterna 17,53% 62

 

Det blev inte tredje gången gillt,

om nu någon hade trott det. I dag meddelade Centerpartiets partiledare Annie Lööf att hon slänger in handduken. https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11937798 Jag gissar att senaste veckan har varit svår på många sätt. Säkerligen har hon gjort vad hon har kunnat för att få ihop en ny regering, men ingen är väl förvånad över hennes misslyckande? För övrigt så är det ju inte ett misslyckande i en traditionell mening med tanke på läget. Hon är den tredje partiledaren som har fått ett så kallat sonderingsuppdrag. Först Kristersson, sedan Löfven och nu Lööf. Inte bådar det gott inte.

Hon var väldigt tydlig med situationen på presskonferensen och hon berättade om olika alternativ och gav en klar blick över problemen. Däremot så blev jag lite irriterad över hennes sätt att uttrycka sig. Visst kan man ha en statsminister i en regering från ett litet parti, men ingen kan väl anklaga Moderaterna och Socialdemokraterna för att vilja ha den tyngsta posten med tanke på partiernas storlek? M fick 19,84 procent av väljarnas röster och 70 mandat och S fick 28,26 procent och 100 mandat.

Jag kan givetvis ha fel, men jag har en känsla av att Centerpartiet ser sig som större än vad de är. Kanske har all uppmärksamhet påverkat. 8,61 procent och 31 av riksdagens 349 mandat ska självklart inte föraktas, men i relation till de andra så förstår jag om de inte vill låta henne bli statsminister, vilket hon sa att hon var beredd att bli. Hon menade att låsningen till stor del bestod i Moderaternas och Socialdemokraternas agerande, vilket jag inte fullt ut håller med om. Centerpartiet är utan tvekan ett av de partier som har ställt till det värst genom att göra ett ställningstagande redan innan valet som inte är förenligt med verkligheten. Självkritik är ingen dålig egenskap, Annie Lööf.