Kategoriarkiv: Moderaterna

Nya medlemmar till Moderaterna

Det har nu gått drygt två månader sedan januariöverenskommelsen slöts. En beklaglig överenskommelse som inte byggde på vilja till samarbete eller hade sin grund i att se till att ge Sverige den bästa politiken. Det enda det handlade om var att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. Jag respekterar visserligen det, men de försvinner inte på grund av dåliga samarbeten eller önsketänkande. De sitter där, med hela 62 av 349 mandat. I procent är det 17,53. De är som bekant tredje största parti. Är då detta samma sak som att släppa in dem i värmen? Nej, det bestämmer man så klart själv och jag ser helst att de inte ingår i någon regering, så där är vi överens. Men de är demokratiskt inröstade och den biten borde man ha större respekt för.

Men, varför den här rubriken? Jo därför att Moderaterna har fått flera medlemmar på kort tid och fler än på väldigt länge. Grattis! Någon som är förvånad? Jag hoppas att ett flertal av dessa medlemmar väljer att bli aktiva, för vi behöver många som engagerar sig för demokratin. Det oavsett tvivelaktiga avtal givetvis. Men med större engagemang från invånare och medborgare kanske den här situationen hade kunnat undvikas. Saken är trots allt den att det är politikerna själva som har drivit på situationen i den här beklagliga riktningen, även om det inte var meningen. Med fler engagerade kloka människor kanske vi hade kunnat undvika att hamna här. Kanske, kanske, hade åsiktskorridoren inte varit så snäv och diskussionerna hade kunnat vara sundare och tagit oss framåt i stället för att som nu där så många målat in sig i olika hörn. Att måla in sig i ett hörn och agera utifrån det leder som vi har fått bevittna inte till något bra.

Att Moderaterna har fått många nya medlemmar säger något. Människor, alltså väljarna, är allt annat än nöjda med utvecklingen, och de som förstår innebörden av vad demokrati handlar om förstår att det som fyra partier – C, L, S och MP – har kommit överens om, inte är vare sig sunt eller bra. C och L som nu blev beroende av det andra partiet som de gör allt att hålla utanför, alltså Vänsterpartiet, har inte åstadkommit något bra utan har istället ökat politikerföraktet. Det är högst beklagligt då de flesta politiker faktiskt engagerar sig för en god sak och tror på vår demokrati. Det blev en stor pannkaka av allt, men det gynnade Moderaterna. Man får väl se det positiva i det trots allt.

 

Annonser

Politiska funderingar

Ibland känns det som att huvudet blir överfullt av politik och politiska funderingar. Det är i och för sig intressant då jag i går läste att majoriteten av människor inte tänker en politisk tanke de flesta dagar. För mig finns det närvarande hela tiden och att prata politik eller vara på en politisk konferens kan kännas som en vitamininjektion. Här hemma vågar jag påstå att vi pratar politik precis varje dag året runt. Roligast är det så klart när det är andra närvarande och man har olika åsikter och ingångar i samtalet. Och nej, vi blir aldrig ovänner. Även om åsikterna är starka så finns där en självklar respekt. Vi lever trots allt i demokrati och vi har alla rätt till våra åsikter. Men det är klart att man kan bli frustrerad när människor tycker konstigheter, enligt ens eget sätt att se saker. Fast det är bara nyttigt och utvecklande att höra andras åsikter.

Hur som helst, just nu är jag både förundrad, frustrerad och nyfiken. Det är så många nyheter om olika saker och det är debatter hit och dit och artiklar som skrivs. Vissa är bra och sakliga och man känner hopp. Sedan hör man om saker som gör en galen av ilska. Då blir man uppgiven, för en del av vår politik är allt annat än sund. Till exempel kan man undra över Eskil Erlandssons pinsamma beteende. Gift är han också, karlsloken. Inte kul för familjen. Men även en ogift man om han har sunda värderingar tar sig självfallet inte sådana friheter som Erlandsson gjorde. Det gör för övrigt att man undrar hur diskussionerna internt i Centerpartiet har gått. Det hela känns lite märkligt faktiskt. Men det är ju fler som vet hur man hamnar i fokus och där ligger då sannerligen inte Liberalerna i lä. De vet hur man levererar. Jag beskyller absolut inte partiet för enskilda medlemmars omdömeslösa beteende, men man får känslan av att det är så mycket mer som händer hos dem.

Men det finns mer som får en att undra och det är allt det här med IS-krigarna. Det är på något vis absurt att vi i Sverige har den här diskussionen. Hur har vi hamnat här? Det känns så långt från vår moral och våra värderingar som man kan komma. Hur har för övrigt vi kunnat låta bli att göra fler lagändringar än vad vi har gjort? Jag förstår att allt inte kunnat förutses, men nog måste SÄPO, regering och riksdag ha haft tillräckligt med information för att ta detta på större allvar? De flesta har uppenbarligen låtit naiviteten få råda, men både från det ena och det andra håller hör vi hur man har uppmärksammat och varnat, samtidigt som majoriteten av beslutsfattarna har viftat bort det. Sådant skapar stor frustration och jag håller med Hanif Bali, Moderaterna, om att politikerna som blundat borde be svenska folket om ursäkt. Vår naivitet har även lett till mycket lidande för framför allt flickor och kvinnor bland vissa invandrargrupper här hemma då de är styrda av män och en som påpekar det väldigt bra är Liberalernas Gulan Avci. Så hur uppgiven man än är så finns det ändå många som tänker sunt, tack och lov. All denna mjäkiga anpassning till olika invandrares osunda önskemål har lett till att vi helt spelat män med unkna värderingar i händerna. Varför? Var är jämställdheten här? Vi har trots allt en så kallad feministisk regering. Vi får se om de lyckas leva upp till det de kommande åren.

 

Ett viktigt mål inom politiken

Innan valet delades det ut massor av valmaterial och jag har fortfarande kvar det jag fick från MSS när jag passerade deras tält i Kungsträdgården i somras. MSS står för Moderata seniorer i Stockholms stad. Jag har visserligen själv många år kvar tills jag är senior, men min respekt för de äldre och det de bidrar med till samhället är inte mindre för det. När det gäller att påverka så ska vi kunna göra det under hela livet och vi behöver de äldre som förebilder och vägledare till oss som är yngre. Lyssnar vi så har de mycket att förmedla till oss.

MSS hade formulerat sju punkter som de kallade förstahandsmål och de rör olika politiska frågor. En av dem var däremot mer allmän hållen, men tog upp något som jag själv många gånger har framhållit och som tål att upprepas. Så här ser den ut:

Äldres erfarenhet och kompetens tas tillvara, både i näringsliv, politik och samhälle.

Man tycker att det här borde vara självklart och det är det tack och lov för många, men inte för alla, och åldersdiskriminering finns absolut. Det behöver man inte vara gammal för att erfara, många vittnar om hur de blir utbytta av yngre förmågor på sin arbetsplats trots att de har många år kvar innan pensionen. Nu är vi alla olika, och det är klart att en arbetsgivare vill ha dem som hänger med i utvecklingen, men många ser sig bli utbytta trots att de gör alla rätt. Då säger det sig självt att en person som passerat 65 inte alltid har så lätt att göra sig hörd och lyssnad på. Den erfarenhet och kunskap som gamla människor besitter borde lyftas fram mer. De har också en livserfarenhet som bara fås genom att leva länge och den är värd respekt. Sedan har yngre annat att bidra med, och tillsammans så blir det en väldigt bra kombination för vårt samhälle.

 

Dags för byte av logga och färg?

Finns det något politiskt partis logotyp som alla vet hur den ser ut så är det den här:

l

I april är det tre år sedan den nya loggan presenterades, några månader efter att man bytt namn från Folkpartiet till Liberalerna. Men hur relevant är den numera? Det verkar verkligen som att de har tappat staken och färgen är också helt fel. Med andra ord så bör de se sig om efter en ny logga och skippa det blåa.

Att en avgörande majoritet av medlemmar i det så kallade partirådet ville släppa fram Stefan Löfven som statsminister när de röstade i söndags är beklagligt. Siffrorna för detta sorgliga och för alliansen avgörande beslut blev 62–30. Att det dessutom behövs att Vänsterpartiet röstar ja eller lägger ner sina röster i riksdagen för att detta ska bli verklighet gör det hela än mer obegripligt. Man gör sig alltså beroende av V! Så gör bara inte ett blått parti och absolut inte ett alliansparti. Man har haft flera chanser att låta Ulf Kristersson, Moderaterna, bli statsminister, men valt att släppa den möjligheten. Det är sorgligt och det är sorgligt att man sviker sina alliansvänner. Nu har verkligen vänsterpartierna samt Sverigedemokraterna fått som de velat. L har svalt betet och sitter fast i rävsaxen. Det är givetvis lätt att vara efterklok, men för att förstå det här behövdes faktiskt ingen större intelligens.

 

Otur när man tänker

För det första, för att ingen ska tro annat, det är givetvis uteslutande intelligenta människor i våra partier och deras styrelser och jag har stor respekt för det de gör, tro inget annat. Det är alltid lätt att ha åsikter om andra när man är upprörd, men ibland handlar det inte bara om att avreagera sig så där i största allmänhet, utan det ligger mer bakom, som nu till exempel. Centerpartiet och Liberalerna måste ha haft otur när de tänkt. (Ja än så länge är det i och för sig ”bara” L:s partistyrelse som vill släppa fram Löfven, men det väger tungt.) Eller vad är det annars som gör att man släpper fram samma regering en gång till, trots att de inte har klarat av sitt uppdrag tidigare, samt att de kommer bli beroende av andra partier, inte minst både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, för att få igenom sina beslut i riksdagen? Ju mer man grubblar över det sorgliga som händer, ju mer konfunderad och förbryllad blir man.

Så här ser fördelningen ut av de 349 mandaten i riksdagen: S 100, M 70, SD 62, C 31, V 28, KD 22, L 20 och MP 16. I någon bakvänd logik anser alltså Centerpartiet och Liberalerna att S och MP ska bilda en minoritetsregering med sammanlagt 116 mandat, eller 33 procent av väljarstödet. Låter det rimligt? Inte mycket. Det här är inget annat än en konstig DÖ II. Men låt oss fundera vidare. Låt säga att man släppt fram M och KD. De hade sammanlagt fått 92 mandat, och endast drygt 26 procent av väljarstödet. Med andra ord skulle det bli en ännu svagare regering. Det tredje och mest naturliga alternativet då? Ja det hade så klart varit en alliansregering, vilket ända från valdagen har varit möjligt. Tillsammans har man 143 mandat, eller i princip 41 procent av väljarstödet. Hade inte det varit det mest logiska? Jo givetvis. Det är egentligen det enda och det starkaste alternativet. Men så blev det inte och det på grund av att något eller några andra partier måste stötta en alliansregering och det skulle hemska tanke kunna bli på det viset att SD hjälper till att rösta igenom de borgerligas budget och förslag.

Så vad göra? Jo man (läs C och L) väljer att förhala processen i fyra månader och sedan släppa fram regeringen Löfven igen!!! Men de har ju bara 116 mandat och det räcker inte. Så vi lägger till C:s och L:s mandat och plötsligt får vi hela 167 röster. Men räcker det till att få igenom en S- och MP-budget samt övriga riksdagsförslag? Nej det gör ju inte det, och förresten ska man vara en stark opposition hur nu detta ska gå till. För att ha majoritet i riksdagen behövs nämligen 175 mandat. Att M och KD skulle stötta budgeten är uteslutet. Knappast SD heller och då återstår bara V. Med andra ord vill alltså två av allianspartierna att regeringen ska bli beroende av V igen för att kunna regera, trots att de tar lika stort avstånd från dem som från SD. Man kan naturligtvis få igenom sin budget om tillräckligt många avstår att rösta och trycker på gul knapp, men det innebär ändå ett indirekt stöd i det här fallet. Den nya regeringen kommer vidare, precis som både förra och förrförra (som även C och L ingick i) att bli SD-beroende. V kommer för övrigt inte att stötta något utan att själva dra nytta av det, precis som det var tidigare alltså. Men oavsett så behövs även SD:s röster och det vet alla. Och ingen är väl så naiv bland väljarna så att man inte förstår att förslag i riksdagen anpassas för att få de två extrempartierna att stötta dem.

Det var här som i alla fall jag tyckte att det blev lite otur i tankegången. Allt bara för att utesluta SD som är tredje största parti, utan att ändå fullt ut lyckas. Det blev inget annat än en långdragen sandlåda. Kanske man även kan fundera över om det är rimligt att ignorera 17, 8 procent av väljarna, för så många röstade på dem. Man behöver inte gilla det, men man bör förhålla sig till det.

 

”En hoppfull framtid för Sverige”

Det var rubriken i en folder med ett antal punkter som Moderaterna gick ut med i valrörelsen. Jag tror verkligen att de är ärligt menade, vilket jag utgår ifrån gäller alla partiers politik, annars har vi ett stort problem. Problemet just nu är nog inte att viljan inte skulle finnas, utan att samhället har gått åt så kapitalt åt fel håll och det har pågått länge men ingen har riktigt satt ner foten. Det är därför mycket som måste tas tag i. En av de viktigaste frågorna rör något som alltid måste fungera och det är vården. I valinformationen står bland annat att attraktiviteten bör stärkas så fler vill arbeta där. Jag håller med. Däremot så är det första jag tänker på allt obehag som vissa individer utsätter personalen för och då samtidigt patienterna så klart. Det hotas alltmer och ibland blir hoten till våld. Dessvärre har vården fått erfara att en större andel patienter, samt deras vänner och anhöriga har ett stort våldskapital. Varje gång jag hör om detta blir jag lika förundrad; varför sattes inte foten ner direkt det började bli så här?

Vad mer finns med i valinformationen? Jo att fler brott ska utredas. Det vore sannerligen önskvärt, för så är det långt ifrån nu. Kanske hörde ni om misshandeln i Borås för bara några månader sedan, när en ung kvinna vid namn Sol Adawi blev misshandlad utan för en klubb. Det fanns alltså vittnen, kanske kameror och det var snabbt polis på plats. Förutsättningarna att lösa det här borde vara väldigt goda. Vad hände? Hon överlevde och prioriteten att lösa brottet minskade och det lades ner. Med tanke på att hon hade blivit slagen i bakhuvudet så hon tappade medvetandet samt att det fanns stryptag runt halsen så kunde det ha gått riktigt illa, men lyckligtvis överlevde hon. Det här brottet, som bara är ett av många liknande, borde utan tvekan ha utretts, för det finns sannolikt en eller flera potentiella mördare som nu går lösa i Borås. Nästa offer kanske inte har sådan tur som den här kvinnan hade.

Vården och polisen behöver mer resurser, det är ingen tvekan om det, vilket också Moderaterna skriver. Det här är inga konstigheter och alla partier är regelbundet ute och missionerar om dessa frågor. Sedan handlar det om vem som bäst driver igenom dem. Att Dan Eliasson med stort stöd av S- och MP-regeringen fick styra och ställa så ett stort antal poliser lämnade sina arbeten under den tid när pressen på polisen aldrig har varit större, säger en hel del om vilken tilltro vi kan ha till dessa partier. Men för att göra en kort analys, så tror jag att Moderaterna är de som är bäst lämpade att ta tag i frågorna. De behöver givetvis samarbeta med andra för att få igenom sina idéer, men med Kristersson vid rodret så är jag övertygad om att saker kommer att ske. Än har vi ingen statsminister, och har vi tur så blir det en som är handlingskraftig nästa gång.

 

Ingen regering med C och S

Dagens snackis är nog utan tvekan det besked som Centerpartiet och Socialdemokraterna har givit i dag, alltså att de intensiva förhandlingarna för att bilda regering har lagts ner. Centerpartiet är missnöjda med att Vänsterpartiets politik har fått så stort inflytande trots att de inte ens är med i förhandlingarna utan att det handlar om C, S, Liberalerna och Miljöpartiet. Trots detta ska enligt Annie Lööf Vänsterpartiets önskelista vara avprickad. Däremot så fick inte Centerpartiet gehör för allt som de ansåg sig berättigade till för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. De ville helt enkelt inte bli femte hjulet under vagnen.

Jag förstår dem, och flera av deras krav var också bra, men inte alla och personligen anser jag att C helt har tappat fotfästet och är ett av de stora problemen i riksdagen och ett stort hinder för att få fram en ny regering. Att de som de själva säger nu har varit kompromissvilliga och verkligen försökt, det betvivlar jag inte. Problemet är snarare att det där hörnet de har målat in sig i, det ger dem för lite utrymme i en regeringsförhandling.

På onsdag ska budgeten för nästa år klubbas i riksdagen. Det ska bli en spännande tillställning att ta del av. Vågar man hoppas på att Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budget går igenom? Nu hänger det på C och L. De har ett stort ansvar och deras möjlighet till att stjälpa under hösten har dessvärre satt oss i den här svåra situationen. Jag hoppas verkligen att de gör rätt den här gången och att det här är första steget till en regering. Den skulle bli svag, men det är trots allt en regering och vem som än kommer att styra så är det troligt att det blir i minoritet.