Kategoriarkiv: nazism

När partiledarna får tala fritt

Det är då det blir intressant. Som i Almedalen. Partiledarna täckte in många områden men det var intressant att notera hur vissa frågor inte nämndes alls eller väldigt kort ibland. Det noterade så klart också ”tyckarna” efteråt. Däremot tror jag inte att man ska dra för stora växlar på det; tiden är begränsad och att försöka klämma in allt gör talet spretigt bara. Men visst, att utesluta något helt kan så klart vara ett budskap. Det kan för övrigt också vara så att man anser sig ha talat tillräckligt om vissa frågor i alla debatter tidigare.

Jag vet att många kritiserar den veckan, men den är det tillfälle när alla kan mötas, allt från små föreningar, lokala företagare till toppolitiker. Dessvärre så vågade inte RFSL delta i år. Det är bedrövligt att den öppna Almedalsveckan inte längre är vad den alltid har varit. Jag hoppas innerligt att det här var en engångsföreteelse. Bättre kan vi i Sverige än att låta icke-demokrater tysta oss. Flera av talarna tog fasta på det här och det var bra. Hoppas bara att det leder till något också.

Även annat som svenska värderingar, lag och ordning och trygghet togs upp, så klart! Vad som än luftas i sådana här sammanhang så är det här så grundläggande så det nästan hade varit konstigt annars. Förhoppningsvis leder även detta till mer än bara prat. När tryggheten sjunker, brotten ökar och samhällsförändringarna fortsätter i fel riktning så måste det tas på allvar. Men, jag är dessvärre skeptisk. Även när det gäller nazisterna som skrämmer RFSL och dem de företräder. Det är väldigt mycket prat, men alldeles för lite verkstad. Fast intressant har det varit det här med att lyssna till talen.

 

Vad innebär egentligen att ”ta avstånd ifrån”?

När man klipper gräsmattan så finns det inte så mycket annat att göra än att fundera, ja utöver att se till så man inte klipper av elsladden då. Så i dag har jag klippt och funderat. Innan trädgårdsarbetet läste jag nämligen om nazister och NMR igen. Jag har även läst om SD, de syns ju i media dagligen. Nu jämför jag visserligen inte dessa två, även om jag anser att de båda är extremistpartier. Men vi kan lika gärna tala om religiös extremism eller andra organiserade åsikter där man gärna hoppar på andra människor eller ser dem som mindre värda, eller kanske sådana som inte ska får bestämma över sitt liv trots att de är vuxna. Man kan fortsätta så här hur länge som helst om man vill.

Vad ledde då mitt funderande till? Kanske inget nytt i och för sig, men jag tänkte på hur man ska hantera sådana här svåra saker. Politiker, tjänstemän, företagare och andra säger ofta att de ”tar avstånd ifrån” uttalanden och åsikter. Men vad innebär det i praktiken? Handlar det om åsikten som sådan, eller kanske organisationen, eller individerna? Innebär avståndet att de med avvikande åsikter ska frysas ut, eller bara ignoreras så där i största allmänhet? Eller vill man diskutera och tala tillrätta? Det här är nämligen lika viktigt som det är intressant.

Jag tror nämligen att det absolut sämsta och dessutom farligaste man kan göra, är att endast försöma. Vi ska fördöma det som är fel, men det kan göras i kombination med samtal och respekt, hur mycket det än tar emot. Ta till exempel tonårskillen som äntligen blir sedd, men blir det i en nazistisk rörelse. Tror någon att han sätter sig ner och reflekterar över varför andra inte ens vill tala med honom? Det kan vara just osynliggörandet från omgivningen som fick honom att gå med i rörelsen och nu blir det bekräftat återigen, det där att han är värdelös i andras ögon. Varför ska han då lämna det sammanhang där han blir bekräftad som individ? Den här killen är kanske inte förlorad om vi, hur svårt det än är, kan se att en människa är mer än en avskyvärd åsikt. Kanske handlar det inte ens om åsikter utan något annat. Men hur ska vi få veta det när vi så ofta bara nöjer oss med att fördöma?

 

Almedalstalen, Ebba och Jimmie

Då var alla partiledare och deras partier avhandlade, bara Kristdemokraternas Ebba Busch Thor och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kvar att kommentera. Båda framförde sina tal bra. En del hel vettigt sades också, även om man sällan håller med om allt någon säger. Det bästa i Jimmie Åkessons tal var att han tydligt markerade mot nazisterna i Almedalen. Samma sak från Busch Thor, även om hon i mina ögon har starkare moraliska värderingar och man kunde förvänta sig ett avståndstagande. Alf Svensson var också med och diskuterade i Almedalen på KD:s dag, och han påminde oss bättre än någon vad medmänsklighet handlar om.

Inget av partierna lovade något storslaget, men ibland kan det där mer nära och vardagliga vara det som är viktigast för oss att höra. Att KD trycker så starkt på de äldres väl och ve uppskattar jag även om jag själv inte är gammal. Men är man svag så är det svårt att förs sin talan. Dessutom ska man inte behöva fundera på om man får den hjälp man behöver på ålderns höst. Jimmie Åkesson talade förvånansvärt lite om invandring och tryckte mer på vår personliga trygghet. Människor är alltid mer oroliga än befogat, men sådant ska tas på allvar. Där tror jag att han – dessvärre – fick ännu fler röster.

Apropå röster så har SD ett otroligt stort väljarstöd just nu, KD riskerar att åka ut ur riksdagen. Det förstår jag inte. De förtjänar att vara större än flera andra tack vare sin politik. Däremot så blev jag både förundrad och besviken över att Busch Thor gjorde ett nummer av att KD bröt decemberöverenskommelsen. Hur kan någon med hennes moral vara stolt över att ha brutit ett avtal? Förstår hon verkligen inte att det KD gjorde var att sänka tilliten mellan riksdagspartierna? Vem kan lita på partiet fortsättningsvis? Och vad har de själva för utrymme att kräva något? Mycket trist avslutning på ett annars bra tal.

 

Björklund och Lööf

Två duktiga talare, men ärligt talat så tycker jag att Annie Lööf har blivit hård på något vis, eller kanske stel; svårt att exakt sätta fingret på det. Det har inget med innehållet att göra, utan hennes stil bara. På något vis är hon mindre intressant att lyssna på än de andra. Däremot så ska hon ha en eloge för hur hon hanterade NMR. Hon fann sig direkt i en säkerligen väldigt obehaglig situation. Det är stor synd och skam att demokratiska Almedalsveckan ska innehålla nazister. Att de dessutom inte kan respektera andras tal är än mer bedrövligt. Men hon fann sig och höll sitt tal på ett bra sätt även om jag personligen inte tilltalas av hennes stil. Kommentatorerna efteråt menade förresten att hon målade upp en för mörk bild av samhället, men problem måste adresseras för att kunna lösas, så det har jag inget problem med det.

Men åter till Björklund. I de så kallade expertkommentarerna efteråt fanns det kritik och förvåning över hur mycket han tryckte på vikten av EU och risken med swexit. Det ifrågasattes till och med hur talskrivaren hade tänkt. Själv såg jag det tvärtom. Liberalerna gjorde verkligen ett smart drag som vävde in SD och swexit och lyckades lyfta fram det negativa med partiet utan att diskutera det kopplat till enbart rasism. Man kan även se det som att han ligger steget före just för att han tar upp något som kan få stora konsekvenser många år framåt i tiden och samtidigt tala om annat än gängkriminalitet. Att lämna EU är nämligen inte direkt en lysande idé.

Nu har det varit fem Almedalstal och alla har tagit upp olika frågor, även om vissa har varit dessamma. Alla har också haft sin egen stil och egen vinkling. Det uppskattar nog många. Att köra samma mall blir bara tråkigt. Vissa har tagit ut svängarna mer än andra, även om det givetvis finns hur mycket mer som helst att lyfta fram. Nu är det bara tre kvar och jag ser fram emot att lyssna även till dem. Det ska bli spännande att se vad de kommer att ta upp förutom invandring och kriminalitet.

 

Arbetsgivare och deras värderingar

Hur långt kan vi gå i att endera stänga av, säga upp eller inte anställa människor som är medlemmar i Sverigedemokraterna, eller som bara röstar på dem? Ska vi ha ett samhälle där var femte vuxen person inte arbetar längre därför att de har fel värderingar? Och hur vet vi om de har det förresten? Ja det är ju bara om detta har kommit fram på något vis, genom diskussion eller engagemang. Annars då? Vad blir nästa steg? Att fråga alla arbetstagare? Hur gör vi sedan med egenföretagarna, den grupp där 80 procent av alla jobb finns, eller ännu fler i och för sig, eftersom det är småföretagarna som står för andelen? Kan vi tillåta rasister att driva företag och anställa människor? Låt oss säga att de får det, vågar någon ta anställning hos dem utan att bli brunstämplad själv?

Jo jag vet, jag far iväg lite här, men med tanke på hur resonemanget har gått i ett antal år nu, så anser jag mig inte vara ute och cykla alldeles totalt. Att jag alls skriver det här inlägget beror på att jag är orolig för vart vi är på väg och det har jag varit länge. Nej, jag vill inte se SD som ett inflytelserikt parti, men min bestämda uppfattning är att ju mer de motarbetas och ju mer människor stämplas om de röstar på dem, ju mer går de framåt och ju mer blir deras anhängare övertygade om att de måste rösta på dem för att få till en förändring. Förändring av vad undrar säkert någon även om det är uppenbart. Ja att det inte går att föra en invandringspolitik som övriga riksdagspartier gör. Det har nämligen inte med rasism att göra, utan med människors oro. Senast förra veckan sa en socialdemokrat till mig, invandrare för övrigt, att Sverigedemokraterna har en del bra politik. Just den här personen var en av de sista jag förväntade mig skulle säga något sådant. Jag hör det här från olika håll, människor som jag känner väl och ytligt bekanta och i olika sammanhang.

Men tillbaka till där jag började. Vi vet att runt 20 procent skulle stötta SD i dag. Är det verkligen någon som är så naiv så att den tror att det endast handlar om okunniga, rasistiska anställda på olika håll? Nej precis! Det handlar om företagare, chefer och även politiker aktiva i andra partiet. Hur vet jag då detta? Jag vet det eftersom jag själv alltid har varit samhällsengagerad och ofta pratar politik med andra. Jag vet det dessutom då människor är alltmer öppna med vad de tycker. Därför så blir det märkligt när ett företag ratar en duktig arbetstagare på grund av fel partitillhörighet. Alla andra då? Ska vi börja fråga och registrera politiska åsikter? Ligger även Vänsterpartister risigt till i så fall? Inte alls långsökt tycker nog många. Men att tro att företag med den ena och den andra värdegunden inte har SD-anhängare kanske till och med bland cheferna som är med och sparkar en person, är bara naivt. Det här är ofta ett spel för gallerierna, eller en rädsla för att själv bli stämplad som brun. Vi har alla sett det många gånger i exempelvis politiska debatter och ibland skiner det igenom väl mycket. Det är inte rädsla för vad som kan hända om SD blir för stora som alltid leder oss, utan rädslan för att bli stämplade som rasister. Det är en skillnad där och ett rasistiskt samhälle vill ytterst få av oss ha. Så det gäller att balansera rätt, vilket vi tyvärr inte gör.

 

IKEA och gata uppkallad efter Ingvar Kamprad

Han väcker känslor, Ingvar Kamprad, mestadels positiva, men även negativa. Att han var engagerad i Nysvenska rörelsen och under en tid även i nazistiska Svensk socialistisk samling SSS är allt annat än klädsamt. Han må ha varit i tonåren och de unga tjugo, men ändå, det är beklagligt och det är verkligen hemskt att någon kan stötta sådant, ung eller ej. Jag förstår att vissa är kluvna eller direkt emot en gata i Kungens kurva efter Kamprad på grund av detta. Det är nämligen vad de flesta politiker i Huddinge verkar vilja. Däremot så är även min egen slutsats att han bör hyllas på det här sättet.

Inget kan ursäkta vad han har gjort, däremot så kan en bakgrundsförklaring vara bra att ha i sammanhanget, han växte nämligen upp i ett delvis nazistiskt hem. Från barnsben hade han alltså fått dessa värderingar. Däremot så avslutade han sitt politiska engagemang och tog även avstånd ifrån det. Hur ärlig han var kan ju bara han själv veta så klart, men om vi antar att han menade vad han sa, så känns det svårt att hålla honom skyldig för något som hände för runt 70 år sedan. Kanske kan man till och med säga att det är bra när människor kan bättra sig och därigenom se det på ett positivt sätt.

Vi kan naturligtvis sätta livstidsstraff på hans engagemang, men vi kan även välja att se allt som han gjorde och som har gynnat Sverige enormt. Det har även gynnat många andra då hans varuhus finns världen över. Det är 59 år sedan som det första IKEA slogs upp i Älmhult. I höst fyller det 60. Världens största och andra IKEA-varuhus slog upp portarna i Huddinge år 1965. Är du nyfiken på i vilka fler länder som det finns varuhus så kika in här: http://www.ikea.com Som avslutning så vill jag också skicka med att det finns ingen svensk som har spridit våra traditioner som Kamprad som har sålt sill, köttbullar och adventsljusstakar i andra världsdelar och på så vis givit människor en inblick i vår kultur. Det må vara på ett ytligt plan, men ändock. Nog är han värd en gata.

 

Gårdagens inlägg om raketer

Jag fick olika reaktioner på gårdagens inlägg om föräldraansvar kopplat till raketer, då det handlade om att det var invandrarungdomar som siktade mot andra människor. Någon menade bland annat att det förekom även bland vita vuxna människor, det här med raketskjutande. Vita i området hade på nyårsaftonen roat sig med att skjuta över taken. Det är givetvis idiotiskt, men jag ser ändå inte kopplingen till de fall där ungdomarna står öga mot öga med poliser, skjuter raketer emot dem och provocerar dem på olika sätt. Varför tar man hela tiden den eskalerande kriminaliteten i försvar? Vi vet alla att den finns och det grova våldet mot andra människor blir oftare och oftare oprovocerat. Nazister, rasister och andra må jubla och de har god draghjälp av dem som blundar för vilka som utför attackerna på blåljuspersonal, samt skjuter raketer direkt mot människor och egendom mitt inne i städer (Malmö exempelvis). En medlem av Nordiska Motståndsrörelsen är självklart inte intresserad av att framhålla att övergrepp och annat utförs av en minoritet av invandrarna. Nej, deras syfte är att få bort dessa människor och då är det bäst att dra alla över en kam. Det lyckas också i många fall och gör människor mer och mer skeptiska till invandrare. Är någon till exempel förvånad över SD:s siffror?

Vissa ser inte längre några nyanser. Det kan få hemska konsekvenser. Men vi som gör det och ser nyktert på det hela betraktar med fasa vad som händer. När man förnekar eller inte vill diskutera vilka som står för många av de brott som sker, inte minst av brott som tidigare knappt har förekommit, så lämnar vi öppet för tolkning, och tolkar gör människor. Vi kan aldrig lösa något som vi blundar för. Samtidigt så lägger rasister fram så kallad fakta, något som aldrig bemöts korrekt (väldigt sällan i alla fall) då samhället undviker sådana diskussioner. Eller jo, diskuterar gör man, men med ursäkter och sopande under mattan. Men vi måste våga tala om det här precis som det ser ut. Det de kriminella invandrarungdomarna gör, är att de hjälper till att skapa fördomar och motsättningar, för skulle de inte begå brott som stenkastning mot blåljuspersonal eller skjuta raketer i ansiktet på folk, så skulle det inte finnas något att anklaga dem för.

När vi sedan försöker tysta ner det hela så drar människor sina egna, ofta värre, slutsatser och rasismen ökar. Det drabbar majoriteten av invandrare, för majoriteten har den moral som minoriteten saknar. Ett sådant samhälle vill i alla fall inte jag ha. Vi får aldrig hamna i ett läge där en blåögd person är mer värd än en brunögd. Vi gör alltså vare sig vårt land eller dem som vi tar emot en tjänst genom att säga att en vit person skjöt raketer över hustaken och jämföra det med att medvetet skjuta mot ansiktet på någon samtidigt som man vet att det kan ta livet av personen ifråga. Erkänn vilka som står för den ökade kriminaliteten, stävja utvecklingen, kräv att föräldrar tar ansvar för sina ungdomar och kräv att landets lagar följs. Och jo, jag anser fortfarande att det är en kränkning när man beter sig så här där man har fått en andra chans. Jag försöker personligen alltid att se människan före hudfärgen och jag vill inte bo i ett land där vi inte hjälper andra, men jag vill göra det självkänslan i behåll och inte genom att bli kränkt. I det finns inga fördomar. Så känner de flesta oavsett i vilket land de bor.