Kategoriarkiv: Okategoriserade

Slutbloggat

Ja i alla fall för tillfället, men troligen för gott. Den här bloggen har varit så rolig att göra och jag kommer alltid vara samhällsengagerad, men jag har funderat hit och dit och kommit fram till att efter mer än 3½ års politikbloggande så är färdig. Nu kommer jag prioritera annat. Men jag vill inte sluta blogga utan att tacka er som har läst det jag har skrivit och ibland också haft synpunkter.

Vill du komma i kontakt med mig så nås jag alltid på k.wallenborg@mail.com

Ha en fortsatt bra sommar, och kom ihåg: samhället blir vare sig sämre eller bättre än vad vi gör det till, så engagera dig gärna politiskt, vilket jag själv kommer fortsätta göra, något som är roligt, viktigt och utvecklande. Tillsammans kan vi skapa en bra framtid.

Tack för de här åren!

 

Vad händer när samhällskontraktet bryts uppifrån?

För det är precis vad som sker i vårt land. Vad händer med oss medborgare och vilka är förlorarna? Ja det är självklart den generation som växer upp. När misstro, rädsla och ilska växer och trygghet, identitet, gemensam kultur och myndigheters möjlighet till att uppfylla sitt åtaganden minskar, då väntar inget annat än motsättningar. Då det sociala kapitalet minskar ökar misstänksamheten mot andra och tilliten försvinner samtidigt. Tyvärr växer också hatet hos många. Vi talar ofta om att barn förtjänar det bästa, men varför gäller inte det deras framtid? Inget gott alls kommer ur det som nu sker, alltså att det ”berömda” samhällskontraktet bryts. De styrande vägrar att ta rätt beslut samtidigt som de experimenterar med framtiden. Sällan har ett samhälle genomgått en så snabb förändring identitetsmässigt som Sverige, om det ens har skett. Ändå fortsätter man i samma hjulspår. 

För vad händer när vår gemensamma identitet försvinner mer och mer, eller som av vissa helt förnekas? Att känna identitet med gruppen är livsviktigt, det ligger i vår natur. Alla vill kunna göra det, men av någon anledning så ska det inte gälla här. Ju fler kulturer ju bättre snarare. Man kan visserligen ha många kulturer nära varandra om alla accepterar varandra. Dessutom så är det berikande att möta människor som har en annan bakgrund och vi har alltid influerats av andra som har kommit hit. Problemet är bara att vi har låtit intoleranta kulturer växa sig starka, vi kräver inte heller att oliktänkande ska respektera oss. Sådant skapar problem. För att konkretisera lite: Vad jag menar med att samhällskontraktet brutits uppifrån är att trots den ökande brottsligheten, många nya typer av kriminalitet och bristande resurser hos polisen, så agerar man inte som man borde.

Vad bör man då göra? Ja det första man bör göra är att ställa sig frågan vad vi har råd med, hur mycket vi mäktar med och vad ens politiska uppdrag egentligen är. Förstår man inte att det är att jobba för landets bästa och att företräda medborgarna så har man helt enkelt hamnat på fel plats. Skapar den förda politiken utsatthet, försämrad kvalité i vård, skola, hos polis och annat viktigt så måste utgångspunkten vara varför Sverige har hamnat där vi är och vad som ska göras för att backa tillbaka. Det är ohållbart att inte fundera över vilka kostnader dagens politik medför och det är inhumant att inte se till medborgarnas trygghet och säkerhet först och främst och det handlar bland annat både om risken att bli utsatt för kriminalitet samt rätten till utbildning och vård.

 

Det svenska samhällskontraktet

Samhällskontraktet ja, hur ligger det till med det egentligen? Har vi medborgare och framför allt ickemedborgare fått för många rättigheter? Det talas om visserligen även om skyldigheter, men i vilken omfattning gäller de egentligen? Eller är det kanske så att samhällskontraktet med allt vad det innebär i form av vad vi kan kräva och vad vi ska bidra med lever i allra högsta grad, bara att det ofta går åt skogen och att gamla ouppdaterade lagar gör att det blir på det viset, vilket självklart sticker i ögonen på vanligt så kallat hederligt folk? Ja när det går åt skogen alltså och brottslingar får fördelar och offer blir illa behandlade. För visst är det mycket som är alldeles galet och som till och med urholkar det här viktiga som vi har byggt upp.

Något som får människor att gå i taket mer än annat, och med rätta, är när grovt kriminella klarar sig undan och anmälningar till och med läggs ner. Sådant händer ständigt och det är helt vansinnigt. Eller när någon som faktiskt har begått ett brott får skadestånd av olika anledningar. Det är en svår balansgång det här, men det borde gå att nyansera lagen mer och göra den rättvisare. Det borde inte vara rimligt att få skadestånd i vissa fall.

Något som jag har funderat mycket på de senaste åren är hur mycket politiker ska lyssna på sina väljare och i vilken omfattning de faktiskt gör det. Man är ju förtroendevald eller folkvald och då har man uppdraget att företräda väljarna, ja även ickeväljarna, men ska en politiker lyssna på alla åsikter hela tiden innan beslut tas så fungerar inte det här systemet. Det måste finnas ett förtroende för företrädarna som röstats fram, inte tu tal om saken. Däremot finns det mycket i samhället som fallerar, även om många politiker inte vill se det, och när medborgarna ständigt påpekar det uppenbara, vilket kan handla om ökad kriminalitet och inte blir tagna på allvar, vad händer då med samhällskontraktet? Hur ska förtroendet kunna behållas när det från högre ort sägs att man ”tar itu” med de problem som finns, men de fortsätter att eskalera? Där känner jag stor oro för vart vi är på väg och jag önskar att fler politiker insåg allvaret.

 

När partiledarna får tala fritt

Det är då det blir intressant. Som i Almedalen. Partiledarna täckte in många områden men det var intressant att notera hur vissa frågor inte nämndes alls eller väldigt kort ibland. Det noterade så klart också ”tyckarna” efteråt. Däremot tror jag inte att man ska dra för stora växlar på det; tiden är begränsad och att försöka klämma in allt gör talet spretigt bara. Men visst, att utesluta något helt kan så klart vara ett budskap. Det kan för övrigt också vara så att man anser sig ha talat tillräckligt om vissa frågor i alla debatter tidigare.

Jag vet att många kritiserar den veckan, men den är det tillfälle när alla kan mötas, allt från små föreningar, lokala företagare till toppolitiker. Dessvärre så vågade inte RFSL delta i år. Det är bedrövligt att den öppna Almedalsveckan inte längre är vad den alltid har varit. Jag hoppas innerligt att det här var en engångsföreteelse. Bättre kan vi i Sverige än att låta icke-demokrater tysta oss. Flera av talarna tog fasta på det här och det var bra. Hoppas bara att det leder till något också.

Även annat som svenska värderingar, lag och ordning och trygghet togs upp, så klart! Vad som än luftas i sådana här sammanhang så är det här så grundläggande så det nästan hade varit konstigt annars. Förhoppningsvis leder även detta till mer än bara prat. När tryggheten sjunker, brotten ökar och samhällsförändringarna fortsätter i fel riktning så måste det tas på allvar. Men, jag är dessvärre skeptisk. Även när det gäller nazisterna som skrämmer RFSL och dem de företräder. Det är väldigt mycket prat, men alldeles för lite verkstad. Fast intressant har det varit det här med att lyssna till talen.

 

Almedalstal

Sådär, nu har jag tittat ikapp alla Almedalstalen. Den där veckan ligger för många mitt i semestern, men därför är det så bra att programmen ligger kvar så man kan titta efteråt. Gillar man politik så är det svårt att inte titta på alla. Dessutom så är det kommentarer från debattörer efteråt och de är ju nästan lika intressanta de att lyssna på. Det som är roligt med partiledartalen är att alla fritt får prata om det de vill. Det gör att variationen av ämnen blir större och talen känns mer spontana. Alla partiledarna var där, utom den självskrivne, alltså vår statsminister. Han har gjort det förr och gör det igen, låter bli att resa dit och skickar en ersättare. Inte alls snyggt. Men finansministern klarade det galant, ja bättre än Löfven själv så klart.

Hur som helst så får det som sägs en att fundera vidare och alla möjliga tankar dyker upp i huvudet. Alla talade självklart om Sverige och den verklighet vi lever i och vilken framtid vi ska ha. Verkligheten och visionerna ser lite olika ut, men det är intressant att få allas perspektiv på saken. Dock kan jag känna att vissa är väldigt långt från verkligheten, eller att det politiskt korrekta lever kvar mer än nödvändigt. Populism kan man också kalla det. Men visst, alla vill ha väljare och ibland är det nästan övertydligt hur man formulerar sig för den saken. Jag tror att partiledarna i stort säger vad de är övertygade om, men ibland så blir det lite väl mycket valfläsk även om det är drygt tre år kvar.

Hur lyckades de då? Bra vill jag säga och de fick överlag goda betyg av kritikerna efteråt. Tyvärr är Nyamko Sabuni alldeles ny på sin post och stakade sig väldigt mycket. Det var synd, för hon är annars en rutinerad politiker. Jag tror att det här var en engångsföreteelse. Per Bolund är också ny, men har ändå haft två månader på sig att komma in i sin nya roll. Vidare så har han inte Sabunis splittrade parti att förhålla sig till, vilket gjorde att han framförde sitt tal mycket bra. Kanske ska man till och med kosta på sig ett tack till alla partiledarna. Det har varit intressant att lyssna till er och det ska bli lika roligt igen nästa sommar.

 

Grums och dess problem med flyktingar

Läs det här: https://www.expressen.se/gt/barngang-satter-skrack-boende-haller-sig-inne/ Man blir mållös. Vad är det som händer? När det är så många problem landet över att man tror att man har hört allt och det inte kan bli värre så ser man detta. Hur är det möjligt? Hur har det tillåtits pågå utan konsekvenser? Det har nämligen pågått i ett till två år. Varför har ingen satt ner foten? Hur kan föräldrarna vara totalt ovetande? Eller bryr de sig inte? Vilken moral har de gett sina barn? Och varför gör inte kommunen något?

Men nu så, nu ska det äntligen tas tag i. Till hösten ska det minsann bli informationsmöte men redan innan dess ska Grums kommun agera. Så här säger kommunchefen Annika Lomarker tillika VD i bostadsbolaget där dessa flyktingbarn bor: ”Vi ska gå in och hjälpa till både från kommunen och bostadsbolaget. Bland annat genom att engagera personal från fritidsgården som kan starta aktiviteter redan nu i sommar. Längre fram kommer vi att arrangera en gårdsdag. När vi jobbar så här använder vi alltid tolkar så att alla är med och förstår, säger hon …”

Det här är allvar så man kanske ska hålla igen lite med ironin, men ju mer man läser i artikeln, ju mer uppgiven blir man faktiskt. Gårdsdag? Vem kom upp med den idén? Sätt ner foten! Visa vart skåpet ska stå! Var övertydlig till föräldrarna att det här är helt oacceptabelt och det kommer få konsekvenser om de inte tar hand om sina ungar. Visst, man har aldrig koll för jämnan som förälder och alla barn gör saker de inte borde. Men det är milsvid skillnad på busstreck och hot om våldtäkt, faktiskt. Här bär föräldrarna ansvaret, så skippa fritidsgårdspratet och agera som invånarna har rätt att förvänta sig och som anstår en kommun.

 

Mer om bostadssegregation

För några dagar sedan gjorde jag ett blogginlägg om bostadssegregation. Det här är en viktig fråga, men jag tycker sällan att politiker närmar sig den riktigt som de borde. Många gör det för all del och förstår verkligen vitsen med blandade upplåtelseformer, men långt ifrån alla gör det. Många verkar inte ens vilja blanda. Vänsterpartisten Per Sundgren hade nyligen en debattartikel och det var den som fick mig att skriva inlägget för några dagar sedan. Här är bloggen med hans text inkluderad: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2019/06/17/bostadssegregation/ För det första så är han ganska snabb med att tala om ”utsatta områden”, ett uttryck som verkar vara mångas favorit. Det ska stämplas och det ska göras om och om igen, så ingen missar att här bor det utsatta människor. Självklart förstår jag att begreppet är relevant ibland, men nog kunde man dra ner på antalet gånger man använder det. I det här fallet går det alldeles utmärkt att utesluta det helt.

Frågan vi ska ställa oss är rätt och slätt: Hur gör vi för att få alla bostadsområden att bli bra och trivsamma och att samtidigt ge människor möjlighet att välja upplåtelseform? Sundgren tar upp en viktig sak och det är hur människor som får det bättre ställt väljer att flytta. Där borde man uppehålla sig mer i sina funderingar. Varför gör de det och hur ändrar vi på problemet? Allt för stor rotation på de boende skapar nämligen ingen trygghet. Hans debattartikel avslutas med ett konstaterande, även om han tar upp många intressanta aspekter. Så frågan kvarstår: Hur löser vi problemen? Från Vänsterpartiets håll andas alltid diskussionen orättvisa och fattigdom, grupper ska ställas emot varandra och så vidare. Hyresrättskramarna allmänt är gärna på krigsstigen när det gäller exempelvis ombildningar till bostadsrätter. Men de skriker ofta högt även när det är nybyggen, och det trots att det kan finnas många hyresrätter i området redan. Jag vet, för jag har varit med och tagit massor av sådana beslut och det är samma sak varje gång. I min värld så ska valfriheten vara så stor som möjligt samtidigt som alla måste ha någonstans att bo så klart. Så är det inte i alla andras värld.

Det första som måste avlivas är myten om ”normala plånböcker” och hyresrätter. Många som hyr bor väldigt dyrt och det gör att de är fast. Hur ska man kunna spara åtminstone en liten del till en insats om hyran är så hög så den äter upp en stor del av inkomsten? Jag ser det i min närhet och ofta räcker alltså inte någon normal plånbok för att ha den frihet man kan önska sig. En annan sak man bör göra är att se över hur man kan hjälpa människor bättre om de faktiskt vill köpa en bostadsrätt eller ett eget hus. Det kanske inte alltid är enkelt att själv räkna på vad månadskostnaden blir och hur man ska skaffa lån och så vidare. Hur många år är rimligt att vänta och hur kan jag göra för att nå dit? Det finns mycket som skulle kunna underlätta om debatten blev saklig och vi verkligen ville hjälpa människor. Nu upplever jag inte att det ser ut så tyvärr.

Glad midsommar förresten!