Kategoriarkiv: rasism

Problemet är inte kulturell appropriering

Men det tycker många när de kritiserar Amanda Linds hår. Jag ser det faktiskt tvärtom, hon anammar och skapar acceptans för något annat. Så nej, jag förstår inte alls de reaktionerna. Däremot så tycker jag inte att det passar i riksdag och regering, lika lite som rosa hår, tuppkam eller för den delen tatueringar gör det. Samma gäller kläder då djupa urringningar, trasiga kläder och träskor också går bort. Jag lägger inga övriga värderingar i det jag nyss räknade upp, utan det är bara ett konstaterande. Det handlar om att kunna respektera det sammanhang man befinner sig i. Sedan kan ett par träskor vara hur praktiska och sköna som helst att ha på sig, men de gör sig inte i en statsrådsroll.

Generellt så anser jag givetvis att vi måste få se ut hur vi vill men vi representerar trots allt både våra väljare, vårt parti och vårt land om vi sitter på höga politiska poster. Det ska man ha respekt för. Att många ändå inte har det tror jag handlar om att Sverige har blivit väldigt individualistiskt. Det är positivt på många sätt, men på vägen har många tappat förståelsen för att kunna anpassa sig och förstå när det privata tar slut och när man representerar fler än endast sig själv. När det gäller Lind och hennes hår så är det inte bara jag som har reagerat över det faktumet. Man måste kunna skilja på sitt privata och sitt professionella jag.

Vi lever i en tid där alla (lite överdrivet resonerat) ska få se ut hur de vill och då menar jag både i skola och på arbetsplatser. Vissa avstår hellre en anställning eller säger upp sig från sitt arbete, än att anpassa sig. De blir ibland uppbackade, andra gånger får de kritik. Men klart är att det har blivit känsligt att kritisera någon för dess yttre, annars skulle reaktionerna inte bli så starka om man blir tillsagd att det där, det passar inte. Vidare skulle ingen privatperson komma på idén att stämma en arbetsgivare för att denne vill att man ska anpassa sig till arbetsplatsen. Däremot appropriering ligger i tiden, så då kan man alltid ta den omvägen. Sedan så menar nog många att det verkligen är det som är problemet, men då bör de förklara sig bättre. För mig handlar det om att lägga ribban på en vettig nivå då en minister även representerar oss utomlands och vid statsrådsbesök. Håret ska inte vara i blickfånget då.

 

Annonser

Bör Sverige införa språktest?

”Istället verkar språktest för medborgarskap handla om det symboliska värdet av att ställa krav på en viss grupp i samhället.” https://www.svd.se/darfor-ar-spraktest-en-dalig-ide

Jag läste i går ovanstående artikel i Svenska Dagbladet där två språkforskare är oroliga för vart det ska leda om vi inför detta. Ja sådant vet man så klart inte i förväg och de tar upp en del tänkvärt. Dock så tänker de inte hela vägen, och här kommer några reflektioner, först om det citat som jag la ut här. För mig personligen så är symbolvärdet en viktig del i förslaget, även om det inte är allt. Men att visa att det finns ett värde i ett medborgarskap i ett av världens tryggaste och mest utvecklade länder som innebär ett motkrav är inte något att vara orolig för, utan att sträcka på sig över. Det ska vara åtråvärt att få ta del av detta. Vad vi svenskar behöver är att stärka vår kollektiva självkänsla för landet. Det ska inte förväxlas med att ställa krav på endast vissa grupper. Formuleringen fungerar därför inte här då det givetvis handlar om invandrare eftersom de som är födda här redan har medlemskap. Forskarna försöker göra en politisk debatt om rasism som inte finns.

Men det de tar upp om livssituation och möjligheten att lära sig ett nytt språk är givetvis viktig att tänka på. Man kan inte ställa orimliga krav på människor. Däremot så kan man ställa rimliga krav och man ska även se till individen. Men viss grundläggande svenska ska man kunna ta till sig för att komma in i samhället och fungera här. Det handlar om både rättigheter och skyldigheter. Du ska kunna studera och arbeta, du ska kunna gå till läkare utan tolk, du ska kunna förstå det politiska systemet för att kunna rösta, engagera dig i dina barns skolgång och så vidare. Tilläggas ska att det normalt sett tar fem år för att få ett medborgarskap och är viljan tillräcklig stor så klarar givetvis de flesta det här. Har man inte lärt sig grundläggande svenska på så många år så kanske man bör diskutera varför i stället för att försöka skapa en debatt om att medborgarskapet handlar om något annat än vad det faktiskt gör.

 

Ledare om vikten av brottsbekämpning

Innan jag bloggar vidare så uppmanar jag dig att läsa denna utmärkta ledare av Lars Anders Johansson på Timbro, Smedjan: https://timbro.se/smedjan/lat-oss-slippa-saval-ett-laglost-land-som-en-polisstat/?fbclid=IwAR0oMd_2VZ1ZnrNM-ZoqMNmVNstr7wkPBDP0VHgQOzhcQfG3BR9szDmae4s

På pricken, eller hur? Nu handlar inte samhället om enbart medelklassen även om de flesta befinner sig där, utan den handlar om alla som bor i vårt land. Däremot så är det viktigt att reflektera över vad som händer när den här gruppen inte längre känner sig trygga. Signaler har i åratal, ja kanske till och med decennier, skickats till politiker och myndigheter. Har det hjälpt? Dessvärre inte. Själv känner jag oro och uppgivenhet över samhällsutvecklingen och då inte bara det grova våld som har blivit vardag, utan även andra konsekvenser av bristande ledarskap.

Det finns alltså mer att oroa sig över och en sak är vad som händer om denna medelklass börjar agera själva i större utsträckning. Det behöver inte handla om olagligheter, även om det sannolikt kommer att finnas med. Vi kommer att se fler medborgargarden (något som riskerar att urarta), fler inhägnade bostadsområden, mindre medmänsklighet, risk för politiker med hårdare attityd när det gäller medborgarna och hur de ska hanteras. Motsättningarna människor emellan kommer fortsätta öka och oskyldiga, både svenskar och invandrare, kommer att drabbas av brott i ännu större omfattning. Detta hade till stor del kunnat förhindras om riksdag och regering hade tagit sitt ansvar och inte offrat både sin självkänsla och den omsorg om medborgarna som de är skyldiga att ha. Självklart kan vi inte acceptera detta. Det är alltså av största vikt att åtgärder vidtas under den här mandatperioden.

 

SD:s framgång och de andra partierna

I dag har jag en debattartikel i Göteborgs-Posten: http://www.gp.se/debatt/sd-s-framg%C3%A5ng-hade-kunnat-hejdas-1.10309967 Artikeln har delats i sociala medier och reaktionerna har varit blandade. Någon har undrat varför man ska hejda Sverigedemokraterna. Det resonemanget är odemokratiskt. Jag ser inget odemokratiskt att arbeta emot något om man inte håller med. Däremot så är det odemokratiskt att ignorera och till varje pris undvika partiet. Speciellt nu när man hellre offrar sin egen politik än att ta stöd av dem.

Jag fick hur som helst bekräftat att det finns många som sympatiserar med SD och inte delar bilden av att det finns rasism i partiet. Det tror jag att det gör med tanke på att det regelbundet kommer fram häpnadsväckande uttalanden från medlemmar hos dem och jag talar inte bara om någon stödmedlem i periferin utan höga politiker i partiet.

En annan sak som jag även tidigare har tagit upp är att partiet är relativt nytt. Det är inte samma som att alla har en osund syn på saker, men alldeles för många har det fortfarande. Dock så får de många röster och hade de andra partierna inte velat det så hade de kunnat föra en annan politik och lyssnat bättre på väljarna. Men fortfarande är det för många viktigare att ta avstånd från SD än att verkligen lägga örat mot marken och fånga upp vad väljarna anser och ofta oroar sig för. Samhället är inte så sunt som det en gång var, det måste vi förhålla oss till. Det har varit allt annat än bra att inte vela se det som händer. Nu har vi parlamentariska problem som ger enorma låsningar. Allt på grund av den politik som har förts genom åren.

 

Kils golfrestraurang

Jag kan inte låta bli att skriva om Kils golfrestaurang igen, och det enbart på grund av att det fortfarande regelbundet är sökningar just på det jag skrivit om golfrestaurangen. Och ja, jag anser fortfarande att restauranger bör vara politiskt neutrala. Jag vill givetvis inte smutskasta någon i onödan så kanske har bloggandet trots min kritik till deras förhållningssätt även givit dem fler besökare. Lite reklam har de faktiskt fått, trots att min blogg inte tillhör de mest lästa.

Men jag tänker inte skriva mer om vilka som får äta var och vad företagare borde eller inte borde göra. Däremot så tänker jag utveckla lite tankar kring hur det har blivit så här. Det är nämligen inte bara företagare som ger sig in i den heta politiska debatten, utan skådespelare, sångare och andra som tidigare låg lågt och helst höll sina åsikter för sig själva. Visst har textskrivare ibland varit väldigt politiska och ideologiska, men nu är det inte längre på scenen som man främst framför sina synpunkter, utan utanför den. Att Sverigedemokraterna har fått den framgång de har gör givetvis att det blir fler som ger sig in i debatten och det välkomnas så klart.

Fast håller vi på att bli fartblinda? Vad jag menar är att vi dömer hit och dit och det ofta utan betänketid. Är det rätt att döma en människa helt utifrån vad de har för åsikt i kanske en enda fråga, eller vilket parti de röstar på? Är det rätt att stänga någon ute från olika ställen som restauranger och konferensanläggningar på grund av partitillhörighet? Har det gått så långt så att vi har börjat sortera varandra? Och leder det i så fall dit vi vill? Alltså till ett mer demokratiskt och sympatiskt samhälle. Det tror jag faktiskt inte. Det gör att avståndet oss människor emellan växer istället och de som anser sig kränkta blir bara ännu mer övertygade i sin uppfattning, hur fel den än må vara. Jag skulle innerligt önska att vi alla kunde föra ett vuxet samtal med varandra och att det var fokuset istället för utestängning. Som jag har sagt tidigare, det har blivit en bildlig åsiktsregistrering och det är inte tilltalande. Givetvis så finns det gränser och vissa går helt enkelt inte att resonera med, men vi kan kanske i alla fall börja där.

 

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.

 

Kvinnor i nöd eller 9 000 unga män?

Är det något som jag ogillar så är det när saker ställs emot varandra, speciellt utan grund, vilket ideligen sker. Man måste kunna skilja på päron och äpplen. Alla gör inte det utan menar att vissa saker inte borde få kosta alls så länge det finns andra behov. Så kan inte ett samhälle fungera menar jag. Det finns människor som helt vill ta bort bidrag till flyktingar och nödlidande i utvecklingsländer. Argumenten kan givetvis vara olika och jag kan till viss del förstå och respektera dem, men faktiskt inte fullt ut. För mig är det helt uteslutet att stänga in oss i vår egen bubbla och inte hjälpa andra som lever under förhållanden som ingen borde. Däremot så blir det allt mer svårt att säga emot vissa saker som rör kostnaderna för flyktinghantering när vi ser utvecklingen i Sverige. Det handlar inte om domedagsprofetia, utan sunt förnuft och att se verkligheten. Men det handlar också om humanitet, något som har kommit i skymundan i den så kallade godhetsivern. Ett återkommande ämne är de 9 000 ensamkommande, vilka taleskvinnan Fatemeh Khavari skrev om i går:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RxeelJ/gymnasielagen-visst-men-hur-blir-det-sen

Hon driver sin sak stenhårt, och hon blickar inte åt något annat håll än åt dessa unga män. Khavari, precis som alla andra som mer eller mindre enbart diskuterar de här 9 000 personerna, inkluderat ungefär 55 kvinnor ska förtydligas, även om dessa aldrig hörs eller syns, funderar inte över vad det här fokuset medför. Först och främst är det alltså en snedfördelningen mellan kvinnor och män. Den så kallade feministiska regeringen har blivit manskramare mer än någon tidigare regering. Jag följer debatten hyfsat bra får jag säga och jag ser i princip alla partiledardebatter samt alla debattprogram jag hinner, plus läser en del. Trots detta så kan jag inte på rak arm peka ut någon politiker eller samhällsdebattör som verkligen tagit fajten för kvinnorna eller alla andra som inte har möjlighet att ta sig hit. Och nu talar jag om dem med asylskäl, inte dem tillhörande de ”ensamkommande” som fått avslag på sina ansökningar.

Nu kom vi alltså in på det andra problemet. Det denna taleskvinna ”glömmer” när hon så stenhårt tillsammans med till och med regeringsmedlemmar, propagerar för den här gruppen är att det sker på bekostnad av dem med asylskäl, både män och kvinnor. Det sker på bekostnad av dem som ärligt visar sina riktiga identitetshandlingar med risk att få avslag. I gruppen som hon försvarar så visade noll procent upp en sådan handling. Det är anmärkningsvärt, men inget som någon vill diskutera. Något som inte heller riksdags- eller regeringsmedlemmar vill tala om är att man har tagit av det så otroligt viktiga u-landsbiståndet för att ha råd med svensk flyktinghantering. Borde vi inte prioritera bättre och hjälpa fler? Att jag återigen återkommer till ämnet är för att vårt enormt stora mottagande har skapat många problem för både flyktingar och lidande i vår omvärld. Det har även skapat motsättningar då mycket ges förtur till och är gratis när många svenska medborgare som inte har råd med till exempel samma saker samtidigt ska betala andras som inte är skattebetalare här. Det är en farlig väg vi för många decennier slog in på. Vågar någon bryta den?