Kategoriarkiv: rasism

SD:s framgång och de andra partierna

I dag har jag en debattartikel i Göteborgs-Posten: http://www.gp.se/debatt/sd-s-framg%C3%A5ng-hade-kunnat-hejdas-1.10309967 Artikeln har delats i sociala medier och reaktionerna har varit blandade. Någon har undrat varför man ska hejda Sverigedemokraterna. Det resonemanget är odemokratiskt. Jag ser inget odemokratiskt att arbeta emot något om man inte håller med. Däremot så är det odemokratiskt att ignorera och till varje pris undvika partiet. Speciellt nu när man hellre offrar sin egen politik än att ta stöd av dem.

Jag fick hur som helst bekräftat att det finns många som sympatiserar med SD och inte delar bilden av att det finns rasism i partiet. Det tror jag att det gör med tanke på att det regelbundet kommer fram häpnadsväckande uttalanden från medlemmar hos dem och jag talar inte bara om någon stödmedlem i periferin utan höga politiker i partiet.

En annan sak som jag även tidigare har tagit upp är att partiet är relativt nytt. Det är inte samma som att alla har en osund syn på saker, men alldeles för många har det fortfarande. Dock så får de många röster och hade de andra partierna inte velat det så hade de kunnat föra en annan politik och lyssnat bättre på väljarna. Men fortfarande är det för många viktigare att ta avstånd från SD än att verkligen lägga örat mot marken och fånga upp vad väljarna anser och ofta oroar sig för. Samhället är inte så sunt som det en gång var, det måste vi förhålla oss till. Det har varit allt annat än bra att inte vela se det som händer. Nu har vi parlamentariska problem som ger enorma låsningar. Allt på grund av den politik som har förts genom åren.

 

Kils golfrestraurang

Jag kan inte låta bli att skriva om Kils golfrestaurang igen, och det enbart på grund av att det fortfarande regelbundet är sökningar just på det jag skrivit om golfrestaurangen. Och ja, jag anser fortfarande att restauranger bör vara politiskt neutrala. Jag vill givetvis inte smutskasta någon i onödan så kanske har bloggandet trots min kritik till deras förhållningssätt även givit dem fler besökare. Lite reklam har de faktiskt fått, trots att min blogg inte tillhör de mest lästa.

Men jag tänker inte skriva mer om vilka som får äta var och vad företagare borde eller inte borde göra. Däremot så tänker jag utveckla lite tankar kring hur det har blivit så här. Det är nämligen inte bara företagare som ger sig in i den heta politiska debatten, utan skådespelare, sångare och andra som tidigare låg lågt och helst höll sina åsikter för sig själva. Visst har textskrivare ibland varit väldigt politiska och ideologiska, men nu är det inte längre på scenen som man främst framför sina synpunkter, utan utanför den. Att Sverigedemokraterna har fått den framgång de har gör givetvis att det blir fler som ger sig in i debatten och det välkomnas så klart.

Fast håller vi på att bli fartblinda? Vad jag menar är att vi dömer hit och dit och det ofta utan betänketid. Är det rätt att döma en människa helt utifrån vad de har för åsikt i kanske en enda fråga, eller vilket parti de röstar på? Är det rätt att stänga någon ute från olika ställen som restauranger och konferensanläggningar på grund av partitillhörighet? Har det gått så långt så att vi har börjat sortera varandra? Och leder det i så fall dit vi vill? Alltså till ett mer demokratiskt och sympatiskt samhälle. Det tror jag faktiskt inte. Det gör att avståndet oss människor emellan växer istället och de som anser sig kränkta blir bara ännu mer övertygade i sin uppfattning, hur fel den än må vara. Jag skulle innerligt önska att vi alla kunde föra ett vuxet samtal med varandra och att det var fokuset istället för utestängning. Som jag har sagt tidigare, det har blivit en bildlig åsiktsregistrering och det är inte tilltalande. Givetvis så finns det gränser och vissa går helt enkelt inte att resonera med, men vi kan kanske i alla fall börja där.

 

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.

 

Kvinnor i nöd eller 9 000 unga män?

Är det något som jag ogillar så är det när saker ställs emot varandra, speciellt utan grund, vilket ideligen sker. Man måste kunna skilja på päron och äpplen. Alla gör inte det utan menar att vissa saker inte borde få kosta alls så länge det finns andra behov. Så kan inte ett samhälle fungera menar jag. Det finns människor som helt vill ta bort bidrag till flyktingar och nödlidande i utvecklingsländer. Argumenten kan givetvis vara olika och jag kan till viss del förstå och respektera dem, men faktiskt inte fullt ut. För mig är det helt uteslutet att stänga in oss i vår egen bubbla och inte hjälpa andra som lever under förhållanden som ingen borde. Däremot så blir det allt mer svårt att säga emot vissa saker som rör kostnaderna för flyktinghantering när vi ser utvecklingen i Sverige. Det handlar inte om domedagsprofetia, utan sunt förnuft och att se verkligheten. Men det handlar också om humanitet, något som har kommit i skymundan i den så kallade godhetsivern. Ett återkommande ämne är de 9 000 ensamkommande, vilka taleskvinnan Fatemeh Khavari skrev om i går:

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/RxeelJ/gymnasielagen-visst-men-hur-blir-det-sen

Hon driver sin sak stenhårt, och hon blickar inte åt något annat håll än åt dessa unga män. Khavari, precis som alla andra som mer eller mindre enbart diskuterar de här 9 000 personerna, inkluderat ungefär 55 kvinnor ska förtydligas, även om dessa aldrig hörs eller syns, funderar inte över vad det här fokuset medför. Först och främst är det alltså en snedfördelningen mellan kvinnor och män. Den så kallade feministiska regeringen har blivit manskramare mer än någon tidigare regering. Jag följer debatten hyfsat bra får jag säga och jag ser i princip alla partiledardebatter samt alla debattprogram jag hinner, plus läser en del. Trots detta så kan jag inte på rak arm peka ut någon politiker eller samhällsdebattör som verkligen tagit fajten för kvinnorna eller alla andra som inte har möjlighet att ta sig hit. Och nu talar jag om dem med asylskäl, inte dem tillhörande de ”ensamkommande” som fått avslag på sina ansökningar.

Nu kom vi alltså in på det andra problemet. Det denna taleskvinna ”glömmer” när hon så stenhårt tillsammans med till och med regeringsmedlemmar, propagerar för den här gruppen är att det sker på bekostnad av dem med asylskäl, både män och kvinnor. Det sker på bekostnad av dem som ärligt visar sina riktiga identitetshandlingar med risk att få avslag. I gruppen som hon försvarar så visade noll procent upp en sådan handling. Det är anmärkningsvärt, men inget som någon vill diskutera. Något som inte heller riksdags- eller regeringsmedlemmar vill tala om är att man har tagit av det så otroligt viktiga u-landsbiståndet för att ha råd med svensk flyktinghantering. Borde vi inte prioritera bättre och hjälpa fler? Att jag återigen återkommer till ämnet är för att vårt enormt stora mottagande har skapat många problem för både flyktingar och lidande i vår omvärld. Det har även skapat motsättningar då mycket ges förtur till och är gratis när många svenska medborgare som inte har råd med till exempel samma saker samtidigt ska betala andras som inte är skattebetalare här. Det är en farlig väg vi för många decennier slog in på. Vågar någon bryta den?

 

”Alla dessa män” ja…

En före detta riksdagsledamot och Socialdemokrat, Jan Emanuel Johansson, har skrivit en debattartikel om asylpolitiken. Den tar upp ungefär samma saker som jag själv har bloggat om vid några tillfällen, alltså den icke feministiska politik som regeringen förs, inte minst ivrigt påhejade av Miljöpartiet. Johanssons debattartikel är publicerad av Expressen och här kan du läsa den: https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/ Bland annat så nämner han just det jag själv har varit upprörd över så länge, alltså hur de svagaste inte nås av vår hjälp och att man för att kunna prioritera dem som kommer hit drar ner på u-landsbiståndet. Det är inte utan att det vänder sig i magen på en, och har man dessutom mage (ursäkta upprepningen av ord) att påpeka detta och förespråka en annan politik, ja då är man rasist. Det är bara skyddande av flyktingar som tar sig hit som är det rätta.

När vi ändå är inne på ämnet så är det väl värt att notera att det läggs miljard efter miljard på män utan identitetshandlingar, ofta grovt kriminella sådana. Man till och med sätter dem i gymnasiet trots att man på förhand vet att ingen som knappt har grundskola i bagaget klarar av den utmaningen. Men nu är vi i Sverige och då tror man att det ska gå bra. Finansieringen? Ja som sagt var, det går alltid att dra ner på u-landsbiståndet och offra flickors skolgång där. Givetvis så är jag inte emot att de som kommer hit och får stanna ska gå i skolan, det är så självklart så det knappt behöver kommenteras, det som upprör är när man inte ens har asylskäl och får förmånen på bekostnad av andra som lider större nöd. Vi vet ju alla att det är så, men vi fortsätter i samma hjulspår.

Jag tänker avsluta det här blogginlägget med ett citat från texten som så tydligt illustrerar vad vi håller på med. Inte för att jag tror att regeringen eller riksdagen vaknar, men för att jag anser att det är viktigt och jag tror på det där med att det är droppen som urholkar stenen. ”Slutligen drabbas kvinnor genom att det nuvarande asylsystemet styr resurser till de som haft styrkan att ta sig hit. Grupper som exempelvis de yezidiska kvinnor som förslavats och våldtagits av IS erbjuds inte skydd då de helt enkelt inte har samma möjligheter att ta sig hit.”

Ett par av mina tidigare inlägg på temat:

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2018/03/20/vad-haller-regeringen-pa-med-egentligen-2/

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/03/02/flyktinglager-och-neddragningar-till-vastsahara/

Fler eftervalsfunderingar

Nog är det rörigt det här med att få till en kommande regering. Sverigedemokraterna gick fram och fick 17,53 procent av rösterna och det ger dem 62 av 349 mandat. Många gör sig lustiga över att de inte fick större stöd eftersom det spåddes så innan valet. Men räcker det inte att de är tredje största parti av åtta i riksdagen? Hur har de andra kunnat tillåta deras framgång? Den frågan ställer jag mig då och då. Något svar kommer jag aldrig fram till, mer än att man inte vågade göra annat än att se på. Det spelar för övrigt inte så stor roll om det blev 17,53 eller 25 procent, partiet har trots allt ökat från 12,86 och det är ingen liten ökning. För egen del så tror jag inte att Sverige har fått så många rasister, utan väljarna röstar på SD i protest och för att de inte litar på att de andra ska ta alla integrationsproblem på allvar. Det är illa. Hur som helst så ställer detta till krångel och det borde de övriga har förstått flera val tillbaka. De senaste fyra åren har inneburit ganska många problem och skandaler men förhoppningsvis blir nästa mandatperiod lugnare.

Även lokala partier har fått större framgång och i Storstockholm finns de nu i 13 av 26 kommuner. Samma sak där, det är ofta ett symptom på något när de vinner mark. Endera så känner inte väljarna att riksdagspartierna lyssnar eller så anser de inte att alla frågor får plats i den politiska debatten. Det är inte alls samma som att det alltid stämmer, men det är en annan sak. Alla partier, inklusive de lokala, har svårt att nå ut med sin politik. Finns det då något som man har lättare att identifiera sig med så är det inte konstigt om man väljer det partiet. Men sedan så är det också så att de lokala ibland plockar upp frågor som har kommit i skymundan, det får man inte glömma.

Politik är otroligt intressant och här hemma så kommer vi ofta in på det flera gånger om dagen. Det känns som att det går att diskutera hur länge som helst och det finns alltid spännande vinklingar på olika frågor. Ofta förfäras man över vissa partiers uttalanden och syn på saker och då är det skönt att få lufta sin upprördhet. Men där stannar det. Att som vissa människor gör, alltså hota och bära sig åt, det hör inte hemma i en demokrati och det är väl ändå i en sådan vi vill leva? Tänk på att vi alla har rätt till våra åsikter och att det därför finns flera partier. Även sådana med i ens eget tycke idiotiska åsikter har rätt att finnas. Men när det gäller Sverigedemokraterna så hoppas jag trots allt att de ska bli en parentes i svensk politik, men jag tror att de är här för att stanna bra länge till. Samma med Vänsterpartiet, det hör inte heller hemma i en modern demokrati. Men det är mina åsikter och jag har respekt för andras.

 

Skogs- eller bilbränder?

Ja det är tydligen frågan. För mig är det en obegriplig jämförelse. Och varför skulle man alls ställa sakerna emot varandra eller rangordna deras viktighet? Att göra jämförelser är ett vanligt grepp för att endera fånga människors uppmärksamhet, eller ta till något som låter bra när argumenten tryter. Häromdagen skrev miljöpartisten Martin Marmgren följande debattartikel: https://asikt.dn.se/asikt/debatt/klimathotet-mycket-varre-an-bilbrander/ Den kunde ha varit kortare, men läs den ändå. Jag tänker göra några reflektioner kring den eftersom jag som före detta politiker och samhällsengagerad inte kunde låta bli att reagera på en hel del av vad han skriver. Speciellt som polis vilket han också är, så blir vissa uttalanden än mer anmärkningsvärda. Här är ett par citat som inte går att låta bli att reagera över.

”Bilbränder är problem på en helt annan skala än klimatförändringarna som sommarens torka och skogsbränder är en förutsägbar konsekvens av.”

”De politiska krafter som drar åt det gröna hållet strävar efter att möta problem med politik som skapar sammanhållning och framtidstro, samtidigt som man betonar det gemensamma och egna ansvaret. Högerpopulistiska strömningar gör allt för att peka ut en extern fiende man kan skrämma och splittra med medan den egna målgruppen alltid hålls ansvarslös (exempelvis är sexualbrott bara intressanta att lyfta om de kan kopplas till invandringen). Miljö- och klimatproblem, när de inte helt förnekas, handlar om att någon annan någon annanstans bör agera.”

Det är anmärkningsvärda uttalanden. Att människor skräms av den grova kriminaliteten som kostar åskilliga miljarder samt åsamkar stort lidande handlar inte om vare sig rasism eller bristande förståelse för vår miljö. Men ska vi ha ork och pengar att engagera oss för våra barns och barnbarns framtida jord så behövs ett tryggt samhälle och framtidstro. Det fås inte genom att förminska det som händer. Fortsätter Miljöpartiet och andra att blunda eller vifta bort allvaret så kommer laglösheten på vissa håll snart vara etablerad. Det drabbar alla laglydiga medborgare och det skapar ännu större otrygghet för dem som bor i områdena där bilar gärna bränns. Jag vet inte om några av riksdagspartierna räknas in bland de högerpopulistiska, men artikeln antyder utan tvekan det. Sverigedemokraterna är socialkonservativa, så det är väl Moderaterna och Kristdemokraterna som åsyftas. Att anklaga partierna för det Marmgren gör är inte bara grovt utan även fräckt, och det gör då vare sig något positivt för samhället eller klimatet.