Kategoriarkiv: rasism

”Alla dessa män” ja…

En före detta riksdagsledamot och Socialdemokrat, Jan Emanuel Johansson, har skrivit en debattartikel om asylpolitiken. Den tar upp ungefär samma saker som jag själv har bloggat om vid några tillfällen, alltså den icke feministiska politik som regeringen förs, inte minst ivrigt påhejade av Miljöpartiet. Johanssons debattartikel är publicerad av Expressen och här kan du läsa den: https://www.expressen.se/debatt/-alla-dessa-man-hur-tanker-var-feministiska-regering/ Bland annat så nämner han just det jag själv har varit upprörd över så länge, alltså hur de svagaste inte nås av vår hjälp och att man för att kunna prioritera dem som kommer hit drar ner på u-landsbiståndet. Det är inte utan att det vänder sig i magen på en, och har man dessutom mage (ursäkta upprepningen av ord) att påpeka detta och förespråka en annan politik, ja då är man rasist. Det är bara skyddande av flyktingar som tar sig hit som är det rätta.

När vi ändå är inne på ämnet så är det väl värt att notera att det läggs miljard efter miljard på män utan identitetshandlingar, ofta grovt kriminella sådana. Man till och med sätter dem i gymnasiet trots att man på förhand vet att ingen som knappt har grundskola i bagaget klarar av den utmaningen. Men nu är vi i Sverige och då tror man att det ska gå bra. Finansieringen? Ja som sagt var, det går alltid att dra ner på u-landsbiståndet och offra flickors skolgång där. Givetvis så är jag inte emot att de som kommer hit och får stanna ska gå i skolan, det är så självklart så det knappt behöver kommenteras, det som upprör är när man inte ens har asylskäl och får förmånen på bekostnad av andra som lider större nöd. Vi vet ju alla att det är så, men vi fortsätter i samma hjulspår.

Jag tänker avsluta det här blogginlägget med ett citat från texten som så tydligt illustrerar vad vi håller på med. Inte för att jag tror att regeringen eller riksdagen vaknar, men för att jag anser att det är viktigt och jag tror på det där med att det är droppen som urholkar stenen. ”Slutligen drabbas kvinnor genom att det nuvarande asylsystemet styr resurser till de som haft styrkan att ta sig hit. Grupper som exempelvis de yezidiska kvinnor som förslavats och våldtagits av IS erbjuds inte skydd då de helt enkelt inte har samma möjligheter att ta sig hit.”

Ett par av mina tidigare inlägg på temat:

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2018/03/20/vad-haller-regeringen-pa-med-egentligen-2/

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/03/02/flyktinglager-och-neddragningar-till-vastsahara/

Annonser

Fler eftervalsfunderingar

Nog är det rörigt det här med att få till en kommande regering. Sverigedemokraterna gick fram och fick 17,53 procent av rösterna och det ger dem 62 av 349 mandat. Många gör sig lustiga över att de inte fick större stöd eftersom det spåddes så innan valet. Men räcker det inte att de är tredje största parti av åtta i riksdagen? Hur har de andra kunnat tillåta deras framgång? Den frågan ställer jag mig då och då. Något svar kommer jag aldrig fram till, mer än att man inte vågade göra annat än att se på. Det spelar för övrigt inte så stor roll om det blev 17,53 eller 25 procent, partiet har trots allt ökat från 12,86 och det är ingen liten ökning. För egen del så tror jag inte att Sverige har fått så många rasister, utan väljarna röstar på SD i protest och för att de inte litar på att de andra ska ta alla integrationsproblem på allvar. Det är illa. Hur som helst så ställer detta till krångel och borde de övriga har förstått flera val tillbaka. De senaste fyra åren har inneburit ganska många problem och skandaler men förhoppningsvis så blir nästa mandatperiod lugnare.

Även lokala partier har fått större framgång och i Storstockholm finns de nu i 13 av 26 kommuner. Samma sak där, det är ofta ett symptom på något när de vinner mark. Endera så känner inte väljarna att riksdagspartierna lyssnar eller så anser de inte att alla frågor får plats i den politiska debatten. Det är inte alls samma sak som att det alltid stämmer, men det är en annan sak. Alla partier, inklusive de lokala, har svårt att nå ut med sin politik. Finns det då något som man har lättare att identifiera sig med så är det inte konstigt om man väljer det partiet. Men sedan så är det också så att de lokala ibland plockar upp frågor som har kommit i skymundan, det får man inte glömma.

Politik är otroligt intressant och här hemma så kommer vi ofta in på det flera gånger om dagen. Det känns som att det går att diskutera hur länge som helst och det finns alltid spännande vinklingar på olika frågor. Ofta förfäras man över vissa partiers uttalanden och syn på saker och då är det skönt att få lufta sin upprördhet. Men där stannar det. Att som vissa människor gör, alltså hota och bära sig åt, det hör inte hemma i en demokrati och det är väl ändå i en sådan vi vill leva? Tänk på att vi alla har rätt till våra åsikter och att det därför finns flera partier. Även sådana med i ens eget tycke idiotiska åsikter har rätt att finnas. Men när det gäller Sverigedemokraterna så hoppas jag trots allt att de ska bli en parentes i svensk politik, men jag tror att de är här för att stanna bra länge till. Samma med Vänsterpartiet, det hör inte heller hemma i en modern demokrati. Men det är mina åsikter och jag har respekt för andras.

 

Skogs- eller bilbränder?

Ja det är tydligen frågan. För mig är det en obegriplig jämförelse. Och varför skulle man alls ställa sakerna emot varandra eller rangordna deras viktighet? Att göra jämförelser är ett vanligt grepp för att endera fånga människors uppmärksamhet, eller ta till något som låter bra när argumenten tryter. Häromdagen skrev miljöpartisten Martin Marmgren följande debattartikel: https://asikt.dn.se/asikt/debatt/klimathotet-mycket-varre-an-bilbrander/ Den kunde ha varit kortare, men läs den ändå. Jag tänker göra några reflektioner kring den eftersom jag som före detta politiker och samhällsengagerad inte kunde låta bli att reagera på en hel del av vad han skriver. Speciellt som polis vilket han också är, så blir vissa uttalanden än mer anmärkningsvärda. Här är ett par citat som inte går att låta bli att reagera över.

”Bilbränder är problem på en helt annan skala än klimatförändringarna som sommarens torka och skogsbränder är en förutsägbar konsekvens av.”

”De politiska krafter som drar åt det gröna hållet strävar efter att möta problem med politik som skapar sammanhållning och framtidstro, samtidigt som man betonar det gemensamma och egna ansvaret. Högerpopulistiska strömningar gör allt för att peka ut en extern fiende man kan skrämma och splittra med medan den egna målgruppen alltid hålls ansvarslös (exempelvis är sexualbrott bara intressanta att lyfta om de kan kopplas till invandringen). Miljö- och klimatproblem, när de inte helt förnekas, handlar om att någon annan någon annanstans bör agera.”

Det är anmärkningsvärda uttalanden. Att människor skräms av den grova kriminaliteten som kostar åskilliga miljarder samt åsamkar stort lidande handlar inte om vare sig rasism eller bristande förståelse för vår miljö. Men ska vi ha ork och pengar att engagera oss för våra barns och barnbarns framtida jord så behövs ett tryggt samhälle och framtidstro. Det fås inte genom att förminska det som händer. Fortsätter Miljöpartiet och andra att blunda eller vifta bort allvaret så kommer laglösheten på vissa håll snart vara etablerad. Det drabbar alla laglydiga medborgare och det skapar ännu större otrygghet för dem som bor i områdena där bilar gärna bränns. Jag vet inte om några av riksdagspartierna räknas in bland de högerpopulistiska, men artikeln antyder utan tvekan det. Sverigedemokraterna är socialkonservativa, så det är väl Moderaterna och Kristdemokraterna som åsyftas. Att anklaga partierna för det Marmgren gör är inte bara grovt utan även fräckt, och det gör då vare sig något positivt för samhället eller klimatet.

 

Vad innebär egentligen att ”ta avstånd ifrån”?

När man klipper gräsmattan så finns det inte så mycket annat att göra än att fundera, ja utöver att se till så man inte klipper av elsladden då. Så i dag har jag klippt och funderat. Innan trädgårdsarbetet läste jag nämligen om nazister och NMR igen. Jag har även läst om SD, de syns ju i media dagligen. Nu jämför jag visserligen inte dessa två, även om jag anser att de båda är extremistpartier. Men vi kan lika gärna tala om religiös extremism eller andra organiserade åsikter där man gärna hoppar på andra människor eller ser dem som mindre värda, eller kanske sådana som inte ska får bestämma över sitt liv trots att de är vuxna. Man kan fortsätta så här hur länge som helst om man vill.

Vad ledde då mitt funderande till? Kanske inget nytt i och för sig, men jag tänkte på hur man ska hantera sådana här svåra saker. Politiker, tjänstemän, företagare och andra säger ofta att de ”tar avstånd ifrån” uttalanden och åsikter. Men vad innebär det i praktiken? Handlar det om åsikten som sådan, eller kanske organisationen, eller individerna? Innebär avståndet att de med avvikande åsikter ska frysas ut, eller bara ignoreras så där i största allmänhet? Eller vill man diskutera och tala tillrätta? Det här är nämligen lika viktigt som det är intressant.

Jag tror nämligen att det absolut sämsta och dessutom farligaste man kan göra, är att endast försöma. Vi ska fördöma det som är fel, men det kan göras i kombination med samtal och respekt, hur mycket det än tar emot. Ta till exempel tonårskillen som äntligen blir sedd, men blir det i en nazistisk rörelse. Tror någon att han sätter sig ner och reflekterar över varför andra inte ens vill tala med honom? Det kan vara just osynliggörandet från omgivningen som fick honom att gå med i rörelsen och nu blir det bekräftat återigen, det där att han är värdelös i andras ögon. Varför ska han då lämna det sammanhang där han blir bekräftad som individ? Den här killen är kanske inte förlorad om vi, hur svårt det än är, kan se att en människa är mer än en avskyvärd åsikt. Kanske handlar det inte ens om åsikter utan något annat. Men hur ska vi få veta det när vi så ofta bara nöjer oss med att fördöma?

 

Exakt två månader kvar till valet bara

Nu har verkligen nedräkningen börjat och jag har sett att Medborgerlig samling dyker upp lite då och då i politiken. Jag har bloggat om dem tidigare och trodde att vi skulle få se mycket mer av dem, men det kanske är taktik, de har legat lågt och poppar nu upp som gubben i lådan. Jag tror att de kan ha en chans, det gäller dock inte F! De har lite samma problem som Kristdemokraterna: namnet är emot dem. Att sedan båda partierna gör vad de kan för att tilltala väljarna hjälper inte. Namnen kommer alltid att begränsa dem. För övrigt så tror jag bara att det verkligen är KD som riskerar att åka ut ur riksdagen. Det är lite förvånande, för de har mycket som är bra och de har en duktig partiledare. Men det räcker uppenbarligen inte.

Annars då? Ja jag skulle önska att vi fick ett hundraprocentigt valdeltagande. Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men svenskar är duktiga på att rösta, så gissningsvis blir det ett bra resultat ändå. Det blir det faktiskt alltid, även när vi är missnöjda. Förutom att det är viktigt för demokratin att vi röstar, så ska man komma ihåg att ens gnällberättigande försvinner om man är soffliggare. Det går inte att klaga om man inte ens har röstat och försökt påverka.

Vilka blir valets vinnare då? Ja tyvärr tycks det bli Sverigedemokraterna. Det är ynkligt att ett demokratiskt land som vårt har fått ett sådant parti och att det har blivit så stort. Tänk om våra andra partier hade sett verkligheten och redan då tagit tag i de problem som finns. Då hade SD aldrig fått sådan framgång. Nu har man i stället efter år av förnekande kopierad deras partiprogram i mångt och mycket. Det går sannerligen inte att köpa allt de säger, men vissa saker som de påpekade borde ha tagits på allvar. Om ett hus brinner, så brinner det inte mindre bara för att någon med tvivelaktig moral uppmärksammar det. Men kanske det här har varit en lärdom, om än vansinnigt dyrköpt.

 

Ska vi verkligen ta risken att låta SD bli det största partiet?

Återigen funderar jag över SD och svensk politik. Hur kunde det bli så här? Varför var alla så veka och låtsades som om inte invandringsproblemen fanns? Det här handlar inte om främlingsfientlighet, för i alla länder med stor invandring blir det konflikter och kulturkrockar. Varför mörkade man och tystade ner det som skedde? När Folkpartiet vågade sticka ut och tala om språktest så blev de satta på plats på direkten. De backade och hoppade tillbaka in i ledet igen och svängde om och tog återigen på sig skygglapparna. Alla såg ju och alla visste, men vissa (de främlingsfientliga) ”såg” mycket mer och ”visste” mycket mer och det ledde till att rasisterna kunde vinna mark, för det de såg var värre än det egentligen var. Ingen ville ta debatten med SD och plötsligt så kunde de och andra ännu mer extrema partier diskutera mer eller mindre ostört och ge en skev bild av verkligheten.

För trots allt så är det så att de flesta oavsett vilka de är i stort är laglydiga och sköter sig och lever sitt liv som alla andra normala människor. Det gäller oavsett nationalitet. Men alla har vetat att det inte är ett svenskt beteende att kalla kvinnliga poliser för hora, att ringa in falsklarm till 112 för att sedan hoppa på utryckningspersonal och förstöra dess fordon, eller att säga till någon att de ska knulla deras morsa. Men våra politiker har velat ge den bilden. Varför är totalt obegripligt. Ja det är ju begripligt så tillvida att de inte har velat att oskyldiga ska bli utpekade. Men de borde ha kunnat räkna ut att följden blir att det späder på rasismen eftersom så kallat vanligt folk förstår mer än vad politikerna uppenbarligen tror. Det i sin tur leder till att alla skötsamma invandrare blir dragna över en kam av rasisterna, de blir sedda som andra klassens medborgare och de blir i vissa fall hotade och utsatta för våld.

Det tål att upprepas det där med att för att problem ska kunna lösas så måste de erkännas. Sverigedemokraterna lyfte upp problemen, saken är bara den att de gärna överdriver och utan tvekan är det parti där det finns flest rasister. Ändå så tillåts de växa i val efter val. Personligen så vill jag inte att SD ska ”lösa” invandringsproblemen, utan att integrationen sköts av andra i mitt tycke normala partier. Men inte ens nu, bara två månader innan valet så gör de andra vad som behövs för att stävja partiets tillväxt. Allt i ängslighetens namn. Varför???

 

Björklund och Lööf

Två duktiga talare, men ärligt talat så tycker jag att Annie Lööf har blivit hård på något vis, eller kanske stel; svårt att exakt sätta fingret på det. Det har inget med innehållet att göra, utan hennes stil bara. På något vis är hon mindre intressant att lyssna på än de andra. Däremot så ska hon ha en eloge för hur hon hanterade NMR. Hon fann sig direkt i en säkerligen väldigt obehaglig situation. Det är stor synd och skam att demokratiska Almedalsveckan ska innehålla nazister. Att de dessutom inte kan respektera andras tal är än mer bedrövligt. Men hon fann sig och höll sitt tal på ett bra sätt även om jag personligen inte tilltalas av hennes stil. Kommentatorerna efteråt menade förresten att hon målade upp en för mörk bild av samhället, men problem måste adresseras för att kunna lösas, så det har jag inget problem med det.

Men åter till Björklund. I de så kallade expertkommentarerna efteråt fanns det kritik och förvåning över hur mycket han tryckte på vikten av EU och risken med swexit. Det ifrågasattes till och med hur talskrivaren hade tänkt. Själv såg jag det tvärtom. Liberalerna gjorde verkligen ett smart drag som vävde in SD och swexit och lyckades lyfta fram det negativa med partiet utan att diskutera det kopplat till enbart rasism. Man kan även se det som att han ligger steget före just för att han tar upp något som kan få stora konsekvenser många år framåt i tiden och samtidigt tala om annat än gängkriminalitet. Att lämna EU är nämligen inte direkt en lysande idé.

Nu har det varit fem Almedalstal och alla har tagit upp olika frågor, även om vissa har varit dessamma. Alla har också haft sin egen stil och egen vinkling. Det uppskattar nog många. Att köra samma mall blir bara tråkigt. Vissa har tagit ut svängarna mer än andra, även om det givetvis finns hur mycket mer som helst att lyfta fram. Nu är det bara tre kvar och jag ser fram emot att lyssna även till dem. Det ska bli spännande att se vad de kommer att ta upp förutom invandring och kriminalitet.