Kategoriarkiv: Regeringen

Nya medlemmar till Moderaterna

Det har nu gått drygt två månader sedan januariöverenskommelsen slöts. En beklaglig överenskommelse som inte byggde på vilja till samarbete eller hade sin grund i att se till att ge Sverige den bästa politiken. Det enda det handlade om var att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. Jag respekterar visserligen det, men de försvinner inte på grund av dåliga samarbeten eller önsketänkande. De sitter där, med hela 62 av 349 mandat. I procent är det 17,53. De är som bekant tredje största parti. Är då detta samma sak som att släppa in dem i värmen? Nej, det bestämmer man så klart själv och jag ser helst att de inte ingår i någon regering, så där är vi överens. Men de är demokratiskt inröstade och den biten borde man ha större respekt för.

Men, varför den här rubriken? Jo därför att Moderaterna har fått flera medlemmar på kort tid och fler än på väldigt länge. Grattis! Någon som är förvånad? Jag hoppas att ett flertal av dessa medlemmar väljer att bli aktiva, för vi behöver många som engagerar sig för demokratin. Det oavsett tvivelaktiga avtal givetvis. Men med större engagemang från invånare och medborgare kanske den här situationen hade kunnat undvikas. Saken är trots allt den att det är politikerna själva som har drivit på situationen i den här beklagliga riktningen, även om det inte var meningen. Med fler engagerade kloka människor kanske vi hade kunnat undvika att hamna här. Kanske, kanske, hade åsiktskorridoren inte varit så snäv och diskussionerna hade kunnat vara sundare och tagit oss framåt i stället för att som nu där så många målat in sig i olika hörn. Att måla in sig i ett hörn och agera utifrån det leder som vi har fått bevittna inte till något bra.

Att Moderaterna har fått många nya medlemmar säger något. Människor, alltså väljarna, är allt annat än nöjda med utvecklingen, och de som förstår innebörden av vad demokrati handlar om förstår att det som fyra partier – C, L, S och MP – har kommit överens om, inte är vare sig sunt eller bra. C och L som nu blev beroende av det andra partiet som de gör allt att hålla utanför, alltså Vänsterpartiet, har inte åstadkommit något bra utan har istället ökat politikerföraktet. Det är högst beklagligt då de flesta politiker faktiskt engagerar sig för en god sak och tror på vår demokrati. Det blev en stor pannkaka av allt, men det gynnade Moderaterna. Man får väl se det positiva i det trots allt.

 

Annonser

Politiska funderingar

Ibland känns det som att huvudet blir överfullt av politik och politiska funderingar. Det är i och för sig intressant då jag i går läste att majoriteten av människor inte tänker en politisk tanke de flesta dagar. För mig finns det närvarande hela tiden och att prata politik eller vara på en politisk konferens kan kännas som en vitamininjektion. Här hemma vågar jag påstå att vi pratar politik precis varje dag året runt. Roligast är det så klart när det är andra närvarande och man har olika åsikter och ingångar i samtalet. Och nej, vi blir aldrig ovänner. Även om åsikterna är starka så finns där en självklar respekt. Vi lever trots allt i demokrati och vi har alla rätt till våra åsikter. Men det är klart att man kan bli frustrerad när människor tycker konstigheter, enligt ens eget sätt att se saker. Fast det är bara nyttigt och utvecklande att höra andras åsikter.

Hur som helst, just nu är jag både förundrad, frustrerad och nyfiken. Det är så många nyheter om olika saker och det är debatter hit och dit och artiklar som skrivs. Vissa är bra och sakliga och man känner hopp. Sedan hör man om saker som gör en galen av ilska. Då blir man uppgiven, för en del av vår politik är allt annat än sund. Till exempel kan man undra över Eskil Erlandssons pinsamma beteende. Gift är han också, karlsloken. Inte kul för familjen. Men även en ogift man om han har sunda värderingar tar sig självfallet inte sådana friheter som Erlandsson gjorde. Det gör för övrigt att man undrar hur diskussionerna internt i Centerpartiet har gått. Det hela känns lite märkligt faktiskt. Men det är ju fler som vet hur man hamnar i fokus och där ligger då sannerligen inte Liberalerna i lä. De vet hur man levererar. Jag beskyller absolut inte partiet för enskilda medlemmars omdömeslösa beteende, men man får känslan av att det är så mycket mer som händer hos dem.

Men det finns mer som får en att undra och det är allt det här med IS-krigarna. Det är på något vis absurt att vi i Sverige har den här diskussionen. Hur har vi hamnat här? Det känns så långt från vår moral och våra värderingar som man kan komma. Hur har för övrigt vi kunnat låta bli att göra fler lagändringar än vad vi har gjort? Jag förstår att allt inte kunnat förutses, men nog måste SÄPO, regering och riksdag ha haft tillräckligt med information för att ta detta på större allvar? De flesta har uppenbarligen låtit naiviteten få råda, men både från det ena och det andra håller hör vi hur man har uppmärksammat och varnat, samtidigt som majoriteten av beslutsfattarna har viftat bort det. Sådant skapar stor frustration och jag håller med Hanif Bali, Moderaterna, om att politikerna som blundat borde be svenska folket om ursäkt. Vår naivitet har även lett till mycket lidande för framför allt flickor och kvinnor bland vissa invandrargrupper här hemma då de är styrda av män och en som påpekar det väldigt bra är Liberalernas Gulan Avci. Så hur uppgiven man än är så finns det ändå många som tänker sunt, tack och lov. All denna mjäkiga anpassning till olika invandrares osunda önskemål har lett till att vi helt spelat män med unkna värderingar i händerna. Varför? Var är jämställdheten här? Vi har trots allt en så kallad feministisk regering. Vi får se om de lyckas leva upp till det de kommande åren.

 

IS-terrorister

Det har plötsligt blossat upp en diskussion om de IS-terrorister som nu ”ångrar” sitt deltagande i det syniska kriget och vill åka hem. Självfallet så ångrar de sig, vidare så har de givetvis inte själva deltagit i dödandet. De visste rent av inte om vad som i de flesta fall försiggick. Och som någon av dem sa när hon blev intervjuad, Sverige är känt för att ge människor en andra chans. Den kommentaren säger en hel del om synen på vårt land när det gäller människor som vill utnyttja oss. Man tror inte att något är tillräckligt grovt, inte ens terrorism. Här får man alltid en ny chans och blir förlåten i sinom tid.

Tack och lov har både inrikesminister Damberg samt statsminister Löfven sagt att man inte kommer att göra något för att ta hem terroristerna. Men den diskussion som regeringen borde ha fört sedan länge är hur vi kan se till att de inte alls kommer hit. För frågan som måste ställas är: Sedan när blev Sverige en fristad för terrorister? Vi har många så kallade återvändare, och få politiker har reagerat på detta. Vissa har visserligen försökt, men responsen har uteblivit. Därför har vi alltså många som lever bland oss och givetvis är ett stort hot mot landet. Så länge inte regeringen gör något är det svårt att komma någonstans. Det är högst beklagligt att vi har den naivitet som vi har.

Men kommer det här att förändra något? Man hoppas verkligen det, men jag är fortsatt skeptisk. Vad vi också måste göra är att våga se religioners påverkan på fred och krig, men det kommer inte heller att hända. Även om de flesta som tillhör en religion är fredliga, så finns det alldeles för många som inte är det. Men risken att inte lyfta upp frågan tar vi alltså hellre än att stöta oss med dem som eventuellt blir upprörda av den. Ur led är tiden, tyvärr…

 

Vad har regeringen för omdöme egentligen?

Klimatminister Isabella Lövin har fått en ny stabs- och planeringschef som heter Annika Jacobson. Redan 2017 fick Jacobson arbete som politisk sakkunnig hos dåvarande klimat- och miljöminister, alltså Isabella Lövin. Något att uppröra sig över? Ja i allra högsta grad då vederbörande innan dessa fina uppdrag var Sverigechef på Greenpeace. Jag talar om Annika Jacobson alltså. Men bara det är givetvis inte det anmärkningsvärda utan det faktum att hon stod bakom de två kärnkraftsintrången i Sverige som Greenpeace gjorde under hennes ledarskap. Titta gärna på den här korta filmen: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-sag-det-ut-nar-greenpeace-gjorde-intrang-i-karnkraftverken

Personligen är jag inte mycket för att hänga ut andra och vill därför vara tydlig med att syftet med det här blogginlägget alltså inte handlar om att smutskasta personen ifråga. Jag beklagar dock hennes bristande omdöme på vad man kan tillåta sig att göra. Att tränga sig in i ett kärnkraftverk slår nämligen det mesta när det handlar om intrång. Att sedan få jobba åt ett riksdagsparti och vidare åt ett statsråd är minst sagt häpnadsväckande. Att hon får det förtroendet säger en hel del om inte bara Lövin utan även övriga regeringen. Det är också märkligt att ingen i riksdagen har reagerat. Eller är det här något som nyligen blivit känt?

Som om inte detta räcker så arbetar Jacobson på miljö- och energidepartementet, som bland annat ansvarar för strålskydd och kärnsäkerhet!!! Om det åtminstone varit på ett annat departement! Det är inte utan att man blir … ja vad blir man? Orden räcker liksom inte riktigt till här, men hos regeringen verkar ändå allt vara som det ska. Hur kan det få vara så här? Någon måste väl ändå våga sätta ner foten och lyfta fram det galna i situationen? Eller är regeringen så skör så ingen vågar säga något? I så fall har vi en mandatperiod framför oss där allt kan hända och det är självfallet alla statsråd medvetna om. Det går alltså att komma undan med vad som helst. Allt för att få regera. Det är inte utan att det finns anledning till stor oro. Och förresten, var är de två borgerliga stödpartierna? De lovade ju att vara ett stödparti som agerade stark opposition. Så ”Hallå C- och L-oppositionen, var är ni?”

 

Problemet är inte kulturell appropriering

Men det tycker många när de kritiserar Amanda Linds hår. Jag ser det faktiskt tvärtom, hon anammar och skapar acceptans för något annat. Så nej, jag förstår inte alls de reaktionerna. Däremot så tycker jag inte att det passar i riksdag och regering, lika lite som rosa hår, tuppkam eller för den delen tatueringar gör det. Samma gäller kläder då djupa urringningar, trasiga kläder och träskor också går bort. Jag lägger inga övriga värderingar i det jag nyss räknade upp, utan det är bara ett konstaterande. Det handlar om att kunna respektera det sammanhang man befinner sig i. Sedan kan ett par träskor vara hur praktiska och sköna som helst att ha på sig, men de gör sig inte i en statsrådsroll.

Generellt så anser jag givetvis att vi måste få se ut hur vi vill men vi representerar trots allt både våra väljare, vårt parti och vårt land om vi sitter på höga politiska poster. Det ska man ha respekt för. Att många ändå inte har det tror jag handlar om att Sverige har blivit väldigt individualistiskt. Det är positivt på många sätt, men på vägen har många tappat förståelsen för att kunna anpassa sig och förstå när det privata tar slut och när man representerar fler än endast sig själv. När det gäller Lind och hennes hår så är det inte bara jag som har reagerat över det faktumet. Man måste kunna skilja på sitt privata och sitt professionella jag.

Vi lever i en tid där alla (lite överdrivet resonerat) ska få se ut hur de vill och då menar jag både i skola och på arbetsplatser. Vissa avstår hellre en anställning eller säger upp sig från sitt arbete, än att anpassa sig. De blir ibland uppbackade, andra gånger får de kritik. Men klart är att det har blivit känsligt att kritisera någon för dess yttre, annars skulle reaktionerna inte bli så starka om man blir tillsagd att det där, det passar inte. Vidare skulle ingen privatperson komma på idén att stämma en arbetsgivare för att denne vill att man ska anpassa sig till arbetsplatsen. Däremot appropriering ligger i tiden, så då kan man alltid ta den omvägen. Sedan så menar nog många att det verkligen är det som är problemet, men då bör de förklara sig bättre. För mig handlar det om att lägga ribban på en vettig nivå då en minister även representerar oss utomlands och vid statsrådsbesök. Håret ska inte vara i blickfånget då.

 

Transportstyrelsen och polisen

Är minnet verkligen så kort hos väljarna, eller är det för en del helt acceptabelt att det är lite hipp som happ inom politiken och att regeringsföreträdare tar alldeles för lätt på landets säkerhet? Om inte, hur kan 40 procent ha förtroende för Stefan Löfven och hur kan Centerpartiet och Liberalerna vilja göra upp med hans parti Socialdemokraterna och deras mindre erfarna kompisar Miljöpartiet? Den 25 juli -17 sa Anders Ygeman att man inte kan ta vilka frågor som helst på en kafferast. Det var därför som han inte berättade något om Transportstyrelsen för statsministern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Transportstyrelsens_IT-upphandling

Peter Hultqvist försvarade sig med att det inte är hans ansvar. Vad skulle då detta innebära? Jo att Stefan Löfven inte på ett helt år som detta pågick ha haft ett enda formellt möte för att kunna gräva djupare i frågan än vad han kunde på de tydligen gängse fikarumsmötena. Ygeman fick förvisso sparken, men en annan tung position i partiet och övriga två fortsatte som vanligt. Det är intressant med tanke på att ministrar tidigare fått gå på grund av en obetald TV-licens, eller svart barnflicka. Ärligt talat så påverkar det mig som väljare och medborgare mycket mindre än stora säkerhetsfrågor.

Sedan har vi då polisen. Före detta rikspolischef Dan Eliasson hade under hela sin chefsperiod regeringens förtroende. Det är sådana saker som får en att undra över hur våra ledande politiker ser på landet och dess säkerhet. Han skyddade utländska förövare, till och med när övergrepp begåtts mot barn. Varför? Jo för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Hjälpte det? Nej så klart inte. De blir bara större och större. För att inte tala om den eskalerande grova kriminaliteten som också ökar. Han drev dessutom organisationen så att polis efter polis sa upp sig. Resultatet? Jo alla partier skriker efter nya poliser. Men sådana tar tid att utbilda och vi borde samtidigt försöka få tillbaka dem som försvann. Var är den diskussionen? Men regeringen S och MP hade förtroende för Eliasson och de lät både Ygeman och hans efterträdare Morgan Johansson hållas. Ingen av dem satte ner foten mot rikspolischefen under den tid han hade sitt uppdrag. Även han blev förvisso petad, men gavs ett annat uppdrag han aldrig borde ha fått.

Det här är bara ett par av bevisen för att den förra regeringen, som nu har fått en ny chans, inte borde fortsätta styra landet. Men vi är många som inte har glömt och att C och L nu släpper fram dem igen, trots all galla de spydde över dem före valet, är obegripligt. Förklaringarna och resultaten av alla förhandlingar med främst S ter sig bara märkligare och märkligare. Jag som medborgare accepterar inte den här cirkusen och det verkar de flesta andra inte heller göra. Ändå står vi där vi står. Jag är rädd att det här kommer få konsekvenser som vi inte vill ha. När demokratin sätts ur spel och reglerna ändras från dag till dag, så är man ute på hal is. Det här är inte risk, monopol, stratego eller något annat man roar sig med hemma i vardagsrummet. Det handlar om vår nation. Hur kan så många inte se det???

 

Dags för byte av logga och färg?

Finns det något politiskt partis logotyp som alla vet hur den ser ut så är det den här:

l

I april är det tre år sedan den nya loggan presenterades, några månader efter att man bytt namn från Folkpartiet till Liberalerna. Men hur relevant är den numera? Det verkar verkligen som att de har tappat staken och färgen är också helt fel. Med andra ord så bör de se sig om efter en ny logga och skippa det blåa.

Att en avgörande majoritet av medlemmar i det så kallade partirådet ville släppa fram Stefan Löfven som statsminister när de röstade i söndags är beklagligt. Siffrorna för detta sorgliga och för alliansen avgörande beslut blev 62–30. Att det dessutom behövs att Vänsterpartiet röstar ja eller lägger ner sina röster i riksdagen för att detta ska bli verklighet gör det hela än mer obegripligt. Man gör sig alltså beroende av V! Så gör bara inte ett blått parti och absolut inte ett alliansparti. Man har haft flera chanser att låta Ulf Kristersson, Moderaterna, bli statsminister, men valt att släppa den möjligheten. Det är sorgligt och det är sorgligt att man sviker sina alliansvänner. Nu har verkligen vänsterpartierna samt Sverigedemokraterna fått som de velat. L har svalt betet och sitter fast i rävsaxen. Det är givetvis lätt att vara efterklok, men för att förstå det här behövdes faktiskt ingen större intelligens.