Kategoriarkiv: Regeringen

IS-återvändare

”Först och främst vill jag att de straffas. Det måste finnas konsekvenser för att ja hjälpt IS. Det var ett medvetet val att åka ner för att upprätta en shariastat och döda andra som inte tror på deras lagar. Om de har gjort massor av skitgrejer där nere så är det fel att de blir belönade med jobb. Det blir en belöning för deras brott mot mänskliga rättigheter och alla värderingar vi tror på i Sverige.”

Det här är ett citat ur en tidningsintervju (HuddingeDirekt v. 22) med en muslim från Syrien. Han flyttade till Sverige för att ”det är ett fritt och sekulärt land”. Mannen har släktingar som dödats av IS och är orolig för vad som kan hända här på grund av att vi inte har kontroll på alla återvändare. Han spekulerar så långt fram som 10 år i tiden. Kanske kan en attack ske till och med då. Vidare känner han upprördhet över att kanske få en granne som har varit med i IS och kanske varit med och dödat hans släktingar.

Att läsa sådana här historier ger ytterligare ett perspektiv på det här med IS-återvändare. Vi som är etniska svenskar tänker nog sällan på sådant här. Vi är berättigat rädda och oroliga och det bör vi vara, men för dem som har lämnat den här kulturen och den religiösa fanatismen, finns det ofta mer påtagliga saker som berör. Vem lyssnar egentligen på dem? Hur har det kunnat bli så fel? Vi har sedan länge vetat att både vanliga människor som vill leva i en sekulär stat och religiösa fanatiker bor här och vi har oftast försvarat de senare. När religion kommer in i diskussionerna blir de flesta politiker och tjänstemän stressade och gömmer sig bakom religionsfrihet. Det här är ett exempel på hur långt det kan gå, och det är det värsta tänkbara. Ändå verkar vi än i dag stå handfallna många gånger. Varför är naiviteten fortfarande så stor?

 

Annonser

Att styra sina medborgare

Funderar ni någon gång på hur mycket vi styrs av riksdag och regering, givetvis även av landsting och kommuner, men lagarna och de mer övergripande reglerna kommer uppifrån. Politik är en vilja att påverka, så det är självklart att politiker också försöker göra det och min inställning är att viljan för det mesta är god. Däremot så finns det nog en mer dold agenda ibland än vad som påstås, eller så är man ärlig, men alldeles för klåfingrig. Kanske är man i andra fall alltför ideologiskt styrd än vad som är sunt, eller så vill man ge staten mer makt än vad som gynnar medborgarna. Det finns mycket som är värt att fundera över, problemet är att det ofta är subtilt.

Däremot kan man fundera över i vilken omfattning som höga politiker ska peta i våra liv och styra hur vi lever dem. Vissa åtgärder som vidtas fungerar, speciellt om de har föregåtts av lång och enträgen bearbetning och debatterande som styr oss i enligt dem rätt riktning, eller om vi har en ekonomisk vinst av deras beslut. Annat går beslutsfattarna bet med även om de försöker, men påverkar gör de ändå, det är bara att vi kanske anpassar våra beteenden för att kunna fortsätta leva som vi vill. Ett exempel är sockerskatt, något som våra nordiska grannländer har provat. Fungerade det? Nej så klart inte, man kunde i något fall till och med se minskad grönsakskonsumtion för att finansiera det man ville ha, samt att många reste till grannländer och handlade om den möjligheten fanns. Man alltså både anpassade sig och höll kvar vid det man ville ha.

Sedan har vi allt som är gratis, och där är jag i vissa fall väldigt skeptisk. Inte när det handlar om exempelvis utbildning. Ingen ska nekas sådant, det är självklart, men det finns annat som genom att vara gratis eller högt skattesubventionerat, införs för att styra folket i den riktning man vill ha dem. När det inte känns i plånboken speciellt mycket så protesterar väldigt få. Man tycker till och med att det är bra. Men någon måste alltid betala eftersom allt kostar och de som betalar är inte alltid de som drar nytta av det. Dessutom så minskar friheten ju mer man tar av våra skattepengar och påverkar våra vanor och våra liv. Vi blir helt enkelt toppstyrda utan att vi ofta ens märker det. Fundera gärna över hur du själv påverkas och i vilken omfattning staten ska lägga sig i dina val. Ju mer man tänker på det här, ju mer ifrågasätter man det faktiskt.

 

1911 är ett år att ha i minnet

Det här året hände nämligen två revolutionerande saker i Sverige. Det som de flesta säkert tänker på är att männen fick rösträtt. Men det finns en annan sak som inte talas lika högt om, och det är att vi för första gången uppmärksammade och firade den internationella kvinnodagen. Det var alltså ett viktigt år för både män och kvinnor och har självfallet påverkat den framtid vi lever i, och det är bara att tacka och hedra alla som var med i kampen för jämlikhet. Den fortsätter så klart och kommer nog göra det i många år framöver. Men har inget hänt kan man undra? Jo, massor naturligtvis, men så länge vi inte är i mål så är vi inte. Däremot så är det viktigt att inte bli blind för allt som faktiskt har skett, vilket många inte talar så högt om, utan mer ser problemen. Jag tänker som så, att om vi ser både och lika mycket, så går arbetet ännu bättre.

År 1911 beslutades det alltså att alla män skulle få rösta i riksdagen, men det var inte som nu, från 18 års ålder, utan från 25 år. Trots detta var det naturligtvis en stor framgång. Självfallet skulle inte titlar och att vara stadd i kassan vara det som avgjorde vem som fick vara med och bestämma eller inte. För oss är ju detta självklart, men det var en lång debatt innan man äntligen kom fram till beslutet. Att det är så många som i dag avstår sin rösträtt och blir soffliggare kan bara beklagas.

Kvinnokampen då, jo den har funnits långt innan 1911 så klart, men det här året var det flera länder som hakade på den internationella kvinnodagen som året innan hade instiftas. Numera är det en global händelse varje 8 mars. Här hemma har vi kommit långt, men vi har en del kvar att göra och att driva arbetet och uppmärksamma dagen är faktiskt också att vara ett stöd och dragplåster för kvinnor i andra mindre demokratiska länder. Det finns alltså all anledning att fortsätta kampen, men vi ska göra det tillsammans med männen och inte genom att få dem emot oss. Då får vi det bästa resultatet.

 

Nya medlemmar till Moderaterna

Det har nu gått drygt två månader sedan januariöverenskommelsen slöts. En beklaglig överenskommelse som inte byggde på vilja till samarbete eller hade sin grund i att se till att ge Sverige den bästa politiken. Det enda det handlade om var att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. Jag respekterar visserligen det, men de försvinner inte på grund av dåliga samarbeten eller önsketänkande. De sitter där, med hela 62 av 349 mandat. I procent är det 17,53. De är som bekant tredje största parti. Är då detta samma sak som att släppa in dem i värmen? Nej, det bestämmer man så klart själv och jag ser helst att de inte ingår i någon regering, så där är vi överens. Men de är demokratiskt inröstade och den biten borde man ha större respekt för.

Men, varför den här rubriken? Jo därför att Moderaterna har fått flera medlemmar på kort tid och fler än på väldigt länge. Grattis! Någon som är förvånad? Jag hoppas att ett flertal av dessa medlemmar väljer att bli aktiva, för vi behöver många som engagerar sig för demokratin. Det oavsett tvivelaktiga avtal givetvis. Men med större engagemang från invånare och medborgare kanske den här situationen hade kunnat undvikas. Saken är trots allt den att det är politikerna själva som har drivit på situationen i den här beklagliga riktningen, även om det inte var meningen. Med fler engagerade kloka människor kanske vi hade kunnat undvika att hamna här. Kanske, kanske, hade åsiktskorridoren inte varit så snäv och diskussionerna hade kunnat vara sundare och tagit oss framåt i stället för att som nu där så många målat in sig i olika hörn. Att måla in sig i ett hörn och agera utifrån det leder som vi har fått bevittna inte till något bra.

Att Moderaterna har fått många nya medlemmar säger något. Människor, alltså väljarna, är allt annat än nöjda med utvecklingen, och de som förstår innebörden av vad demokrati handlar om förstår att det som fyra partier – C, L, S och MP – har kommit överens om, inte är vare sig sunt eller bra. C och L som nu blev beroende av det andra partiet som de gör allt att hålla utanför, alltså Vänsterpartiet, har inte åstadkommit något bra utan har istället ökat politikerföraktet. Det är högst beklagligt då de flesta politiker faktiskt engagerar sig för en god sak och tror på vår demokrati. Det blev en stor pannkaka av allt, men det gynnade Moderaterna. Man får väl se det positiva i det trots allt.

 

Politiska funderingar

Ibland känns det som att huvudet blir överfullt av politik och politiska funderingar. Det är i och för sig intressant då jag i går läste att majoriteten av människor inte tänker en politisk tanke de flesta dagar. För mig finns det närvarande hela tiden och att prata politik eller vara på en politisk konferens kan kännas som en vitamininjektion. Här hemma vågar jag påstå att vi pratar politik precis varje dag året runt. Roligast är det så klart när det är andra närvarande och man har olika åsikter och ingångar i samtalet. Och nej, vi blir aldrig ovänner. Även om åsikterna är starka så finns där en självklar respekt. Vi lever trots allt i demokrati och vi har alla rätt till våra åsikter. Men det är klart att man kan bli frustrerad när människor tycker konstigheter, enligt ens eget sätt att se saker. Fast det är bara nyttigt och utvecklande att höra andras åsikter.

Hur som helst, just nu är jag både förundrad, frustrerad och nyfiken. Det är så många nyheter om olika saker och det är debatter hit och dit och artiklar som skrivs. Vissa är bra och sakliga och man känner hopp. Sedan hör man om saker som gör en galen av ilska. Då blir man uppgiven, för en del av vår politik är allt annat än sund. Till exempel kan man undra över Eskil Erlandssons pinsamma beteende. Gift är han också, karlsloken. Inte kul för familjen. Men även en ogift man om han har sunda värderingar tar sig självfallet inte sådana friheter som Erlandsson gjorde. Det gör för övrigt att man undrar hur diskussionerna internt i Centerpartiet har gått. Det hela känns lite märkligt faktiskt. Men det är ju fler som vet hur man hamnar i fokus och där ligger då sannerligen inte Liberalerna i lä. De vet hur man levererar. Jag beskyller absolut inte partiet för enskilda medlemmars omdömeslösa beteende, men man får känslan av att det är så mycket mer som händer hos dem.

Men det finns mer som får en att undra och det är allt det här med IS-krigarna. Det är på något vis absurt att vi i Sverige har den här diskussionen. Hur har vi hamnat här? Det känns så långt från vår moral och våra värderingar som man kan komma. Hur har för övrigt vi kunnat låta bli att göra fler lagändringar än vad vi har gjort? Jag förstår att allt inte kunnat förutses, men nog måste SÄPO, regering och riksdag ha haft tillräckligt med information för att ta detta på större allvar? De flesta har uppenbarligen låtit naiviteten få råda, men både från det ena och det andra håller hör vi hur man har uppmärksammat och varnat, samtidigt som majoriteten av beslutsfattarna har viftat bort det. Sådant skapar stor frustration och jag håller med Hanif Bali, Moderaterna, om att politikerna som blundat borde be svenska folket om ursäkt. Vår naivitet har även lett till mycket lidande för framför allt flickor och kvinnor bland vissa invandrargrupper här hemma då de är styrda av män och en som påpekar det väldigt bra är Liberalernas Gulan Avci. Så hur uppgiven man än är så finns det ändå många som tänker sunt, tack och lov. All denna mjäkiga anpassning till olika invandrares osunda önskemål har lett till att vi helt spelat män med unkna värderingar i händerna. Varför? Var är jämställdheten här? Vi har trots allt en så kallad feministisk regering. Vi får se om de lyckas leva upp till det de kommande åren.

 

IS-terrorister

Det har plötsligt blossat upp en diskussion om de IS-terrorister som nu ”ångrar” sitt deltagande i det syniska kriget och vill åka hem. Självfallet så ångrar de sig, vidare så har de givetvis inte själva deltagit i dödandet. De visste rent av inte om vad som i de flesta fall försiggick. Och som någon av dem sa när hon blev intervjuad, Sverige är känt för att ge människor en andra chans. Den kommentaren säger en hel del om synen på vårt land när det gäller människor som vill utnyttja oss. Man tror inte att något är tillräckligt grovt, inte ens terrorism. Här får man alltid en ny chans och blir förlåten i sinom tid.

Tack och lov har både inrikesminister Damberg samt statsminister Löfven sagt att man inte kommer att göra något för att ta hem terroristerna. Men den diskussion som regeringen borde ha fört sedan länge är hur vi kan se till att de inte alls kommer hit. För frågan som måste ställas är: Sedan när blev Sverige en fristad för terrorister? Vi har många så kallade återvändare, och få politiker har reagerat på detta. Vissa har visserligen försökt, men responsen har uteblivit. Därför har vi alltså många som lever bland oss och givetvis är ett stort hot mot landet. Så länge inte regeringen gör något är det svårt att komma någonstans. Det är högst beklagligt att vi har den naivitet som vi har.

Men kommer det här att förändra något? Man hoppas verkligen det, men jag är fortsatt skeptisk. Vad vi också måste göra är att våga se religioners påverkan på fred och krig, men det kommer inte heller att hända. Även om de flesta som tillhör en religion är fredliga, så finns det alldeles för många som inte är det. Men risken att inte lyfta upp frågan tar vi alltså hellre än att stöta oss med dem som eventuellt blir upprörda av den. Ur led är tiden, tyvärr…

 

Vad har regeringen för omdöme egentligen?

Klimatminister Isabella Lövin har fått en ny stabs- och planeringschef som heter Annika Jacobson. Redan 2017 fick Jacobson arbete som politisk sakkunnig hos dåvarande klimat- och miljöminister, alltså Isabella Lövin. Något att uppröra sig över? Ja i allra högsta grad då vederbörande innan dessa fina uppdrag var Sverigechef på Greenpeace. Jag talar om Annika Jacobson alltså. Men bara det är givetvis inte det anmärkningsvärda utan det faktum att hon stod bakom de två kärnkraftsintrången i Sverige som Greenpeace gjorde under hennes ledarskap. Titta gärna på den här korta filmen: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-sag-det-ut-nar-greenpeace-gjorde-intrang-i-karnkraftverken

Personligen är jag inte mycket för att hänga ut andra och vill därför vara tydlig med att syftet med det här blogginlägget alltså inte handlar om att smutskasta personen ifråga. Jag beklagar dock hennes bristande omdöme på vad man kan tillåta sig att göra. Att tränga sig in i ett kärnkraftverk slår nämligen det mesta när det handlar om intrång. Att sedan få jobba åt ett riksdagsparti och vidare åt ett statsråd är minst sagt häpnadsväckande. Att hon får det förtroendet säger en hel del om inte bara Lövin utan även övriga regeringen. Det är också märkligt att ingen i riksdagen har reagerat. Eller är det här något som nyligen blivit känt?

Som om inte detta räcker så arbetar Jacobson på miljö- och energidepartementet, som bland annat ansvarar för strålskydd och kärnsäkerhet!!! Om det åtminstone varit på ett annat departement! Det är inte utan att man blir … ja vad blir man? Orden räcker liksom inte riktigt till här, men hos regeringen verkar ändå allt vara som det ska. Hur kan det få vara så här? Någon måste väl ändå våga sätta ner foten och lyfta fram det galna i situationen? Eller är regeringen så skör så ingen vågar säga något? I så fall har vi en mandatperiod framför oss där allt kan hända och det är självfallet alla statsråd medvetna om. Det går alltså att komma undan med vad som helst. Allt för att få regera. Det är inte utan att det finns anledning till stor oro. Och förresten, var är de två borgerliga stödpartierna? De lovade ju att vara ett stödparti som agerade stark opposition. Så ”Hallå C- och L-oppositionen, var är ni?”