Kategoriarkiv: Religion

Björklund om burkaförbud

Liberalernas partiledare Jan Björklunds resonemang kring bruka är att det handlar om kvinnoförtryck. Jag tittar på TV 4:s partiledarutfrågning och kan inte annat än att hålla med. Fast sedan kommer uttalandet som gör mig förfärad: ”Men sedan så är det ju så att det finns många kvinnor som bär det av helt egen fri vilja.” Det är också anledningen till att han inte vill införa ett förbud. Det är inte utan att man här behöver dra ett ganska så djupt andetag.

För det första: det är ett fåtal kvinnor som bär burka, och redan där fallet resonemanget om att många bär det frivilligt. Men man ska inte dra den sämsta slutsatsen, så vi antar här att han menar många av dem som använder plagget. Men ändå. Hur kan han i TV påstå att så är fallet? Även kvinnor som inte vill använda slöja blir bespottade av många andra från sin kultur, och redan där har vi alltså ett förtryck. De som täcker sig helt lever inte i en fri och jämställd värld, de lever under ännu värre förtryck och får sannolikt inte gå ut om de visar sig så som andra kvinnor gör, alltså utan täckande plagg.

Björklund brukar vara en jordnära person med sunt förnuft, men här klampade han i klaveret rejält och hans uttalande bekräftar verkligen varför vi har integrationsproblem: många politiker är alldeles för naiva eller så vill de inte se verkligheten. Jag vill inte heller ha burkaförbud eftersom det bara är tramsigt att förbjuda vissa plagg. Att inte täcka sitt ansikte ute räcker gott. Vi ska kunna se den vi möter. Men det är intressant att höra resonemangen för och emot. I dag har vi en lag mot maskeringsförbud i vissa fall, utöka den, det räcker gott skulle jag själv säga.

 

Annonser

Nej, religionsfrihet betyder inte att bestämma över andra

Det råder en viss förvirring skulle jag vilja påstå när det gäller begreppet religionsfrihet. Förhoppningsvis så tolkar de flesta detta precis som det är tänkt, men många, framför allt föräldrar, utnyttjar begreppet för att kunna bestämma över sina barns livsåskådning. Nyligen läste jag intervjuer med tre unga muslimer, eller rättare sagt atesiter uppvuxna i muslimska hem. Vågade de vara ärliga med sin icke tro? Nej, för som en av dem sa, så skulle det ses som värre än om de sympatiserade med IS eller vore mördare.

I sommar håller Jehovas vittnen konvent i Stockholm, Malmö och Sundsvall. Där finns även barn med, och här är viktigt att påpeka att alla föräldrar måste få fostra sina barn i det de tror är det bästa för dem. Det har även jag som ateist gjort. Oavsett om man har en tro eller ej så ska detta respekteras och för varje individ måste religionsfrihet råda. Dock så uppstår alltså problemet när de vuxna inte respekterar var gränsen går. De tvingar många gånger sina barn till en viss livsåskådning och i vissa fall lär de dem dessutom att andra som inte delar den är lägre stående eller till och med satans anhängare och förtjänar att dö. De skrämmer sina barn till att tro på det de själva tror. Detta är inte religonsfrihet!

Men åter till konventet. Problemet är alltså inte främst att det finns barn med, utan just det jag skrev om att utnyttja begreppet religionsfrihet för att tvinga andra till en viss tro. Jehovas vittnen visar regelbundet filmer för barn som skrämmer dem till att tro på gud, alltså deras gud, för andra religioners gudar är förkastliga anser de. Harmageddon, det heliga kriget som ska förinta allt och alla utom vittnena är det stora hotet för barnen. Vittnena väntar naturligtvis på kriget, och barnen är livrädda för att göra något fel så att de kommer att bli förintade. I sommar planeras återigen så kallade barnfilmer att visas i religionsfrihetens namn. Inte heller den här gången är någon av dem granskad av Statens mediaråd, vilket är lagkrav på. Är det här rimligt? Nej självklart inte och samhället måste vakna och skolan sluta gå föräldrarnas ärenden när de kräver särbehandling av barnen. Det här går nämligen helt emot FN:s barnkonvention.

 

Val i Irak i dag – men det är inte jämställt

Ungefär 24,5 miljon människor förväntas rösta i Irak i dag. Det är alltså så många som har registrerat sig. Man ska nu utse sina 329 parlamentsledamöter. Jag har inte sett någon samstämmig siffra, eller helt uppdaterad, men gissningsvis drygt 37 miljoner människor bor här och de flesta är araber. Huvudstaden heter Bagdad. Med andra ord så är det jämfört med Sveriges 349 riksdagsledamöter väldigt få personer som ska representera så många. Det finns naturligtvis fler än en aspekt att se på representation, men någonstans så börjar det trots allt med mäns och kvinnors lika värde och därför ska det bli ytterst intressant att se hur fördelningen blir. Lagen säger att minst 25 procent kvinnor ska finnas i parlamentet. Det är inte mycket, men ändå. Det är trots allt viktigt att det synliggörs och en nedre gräns har lagstadgats.

Trots detta så kan man inte bli annat än arg när man hör hur Iraks män motarbetar sina kvinnliga företrädare. De hotas, förnedras och förminskas. Ändå kämpar många på och det krävs mod och styrka för sådant. Tänk att det ska vara så svårt för många män att hantera en framgångsrik och duktig kvinna. I stället för att ta tillvara på hennes kunskaper och stora engagemang så gör vissa allt för att motarbeta henne. Säger inte sådant mer om männen än kvinnorna? Hotet är uppenbarligen stressande och inte är det kvinnornas ”innehållslösa politik” som är problemet, trots att det är ett argument emot dem.

Landet har haft det svårt i många år med diktatur, men även efter att USA störtade Hussein för 15 år sedan. Man har även varit i krig med IS och religiösa motsättningar är ett stort problem. Korruptionen likaså. Det här är ett land där oljan har varit både en välsignelse och förbannelse. Medborgarna har prövats hårt på många sätt. Som utomstående är det naturligtvis lätt att se på och tycka att människor borde enas och alla tillgångar i form av kompetenta företrädare tas tillvara. Så är det alltså inte, och även om det inte går att jämföra med våra egna förhållanden så måste kvinnornas ställning stärkas och det är en skam att de inte ses som jämlikar och att deras politik diskuteras i stället för deras utseende och påhittade brister.

 

Att ta eller inte ta seden dit man kommer

Eller kanske mer riktigt att inte vilja följa arbetsgivares regler. Men det handlar ändå om att ta seden dit man kommer då vi i Sverige skakar hand med varandra när vi hälsar, vilket tyvärr inte alla ställer upp på. Nu kan lärarvikarien i och för sig vara född och uppvuxen här, men i så fall så borde hon ha vetat att handskakning är gängse. Hur som helst. I dag har ett fall avgjorts och då till arbetsgivarens fördel, helt i sin ordning. https://www.expressen.se/debatt/ett-handslag-inte-enda-sattet-att-visa-respekt/ Det anser däremot inte fackförbundet Union, vars artikel från gårdagen jag här länkar till. De tycker inte allt att en lärare behöver behandla sina kolleger likvärdigt. Vill man inte ta den ena i hand, men göra det med den andra så ska man vara i sin fulla rätt att göra så. Varför?

I dag kom då domen och den lärarvikarie som försökt mjölka skolan på 120 000 kronor förlorade. https://lararnastidning.se/lararvikarie-forlorade-handskakningstvist/ Att det just är en lärare som inte ställer upp på skolans jämställdhetsregler är naturligtvis extra anmärkningsvärt då personen ifråga är en vuxen förebild för eleverna. I Expressens debattartikel skriven av Unionen kan man läsa följande: ”Ta alla i hand eller lämna skolan. Lärarvikarien valde att lämna skolan, eftersom hon inte tilläts att arbeta på skolan på grund av hennes religionsutövning och ser med oro på sitt framtida arbetsliv.” Det gör en ju än mer fundersam över det hela. Hon är alltså bekymrad för sin framtid, men tycker att sin egen ”sed” är viktigare än sin försörjning.

Det är nu det här med att ta seden dit man kommer, kommer in. Man måste för att samhället ska fungera smidigt kunna anpassa sig och vi har alldeles för många kostsamma rättegångar på grund av att man inte vill göra den anpassningen. Sverige är sekulärt, det vet alla, vi är till och med världskända för det. Att då inte bara låta bli att respektera sekulariteten, utan även försöka tjäna pengar genom att kräva skadestånd är givetvis fel. Söker man ett jobb så vet man sannolikt vilka regler som gäller och då repsketerar man dem. Hur skulle samhället bli om alla vi enskilda individer sätter upp våra egna regler och anser att alla ska utgå ifrån dem? Det blir kaos, därför har vi sociala regler och annat i form av exempelvis lagar. Följer vi alla dessa så blir samspelet oss människor emellan så mycket enklare.

 

7 april

Årsdagen av terrorattacken i Stockholm. Det känns som att det finns massor att skriva, men ändå så är det som att det är så lite som behöver sägas. Det jag tänker mest på är de som drabbades hårdast för ett år sedan och deras närstående. Att visa deltagande och respekt är vad som först dyker upp i huvudet.

Sedan, när tankarna går vidare så kommer ilskan. Det är så ofattbart hur en människa kan kränka dels enskilda människor, men också vårt land och demokratin. Jag tänker även på religion och hur skruvade vissa kan bli i huvudet av den; vad då otrogna? Hur kan tankegången bli så galen?

Det känns tomt just nu, och jag vet att vi är många som hade anhöriga i området för attacken just vid den tid det skedde. Drottninggatan med omnejd var så klart full med människor, precis som för det mesta. Det finns inget ”varför” i det här, varför vissa klarade sig, andra skadades och några till och med dog. Däremot så är det så orättvist och man känner vanmakt över att vissa drabbades så hårt. Livet är vidrigt ibland. Må det aldrig hända igen.

 

Politiska funderingar om olika saker

Det har gått sex dagar sedan som jag bloggade. Så många dagar har jag aldrig gjort ett uppehåll tidigare, men låtit bli att funderat på politik har jag däremot inte. Det händer saker hela tiden och ibland så bara konstaterar man man hör eller läser om, ibland funderar man vidare, eller också så tänker man på sådant som har hänt sedan en tid tillbaka eller samhället i största allmänhet. Jag tror att de flesta fungerar på det viset. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle vara helt utan funderingar kring landets politik och i vilken riktning som samhället är på väg. ”Jag är inte intresserad av politik” säger människor ibland. Men inte kan man väl vara ointresserad av sina barns skola, om den där vägen som man vill ha kommer att byggas, eller hur vården kommer att se ut framöver?

Förutom att tänka på vart samhället är på väg i stort så finns ju det kommande valet närvarande hela tiden. Riksdagsvalet är så klart den stora rysaren, men landstinget och kommunen är så klart viktiga de också. Vilka som kommer att styra där påverkar oss en hel del. Jag såg förresten att Katerina Janouch ska kandidera för Medborgerlig Samling. I riksdagsvalet alltså. I Aftonbladet kunde vi läsa att det var ett främlingsfientligt parti. Det kanske stämmer, men det lilla som jag har sett och läst om dem har inte givit det intrycket. Men den som lever får se naturligtvis. Sedan så har vi Bert Karlsson och KD. Hur han kommer att lyckas i sin mission ska bli spännande att se. De hänger ju onekligen på gärdesgården.

Annars då? Vad har hänt på sistone? Ja det är böneutrop, skolans resultat, dessa vedervärdiga och aldrig upphörande våldtäkterna och gruppvåldtäkterna, hot mot sjukhuspersonal, arbetsförmedlingens vara eller icke vara, suketter till de gamla på hemmet, de pinsamt usla ålderspensionerna och den sorgliga kampen för handikappade för att få den hjälp de behöver. Det är domar som man häpnar över, permissioner till vedervärdiga brottslingar och alldeles för låga straff i vissa fall, ja många fall tyvärr. Vad ska man säga? Ur led är tiden…

 

Religiösa friskolors vara eller icke vara

Det här med om det ska finnas religiösa inslag i skolor har diskuterats från väldigt många håll de senaste veckorna och i går var civilminister Ardalan Shekarabi och Kristdemokraternas partiledare Ebba Bush Thor inbjudna till Agenda för att debattera frågan. Jag som brukar tycka att Bush Thor resonerar klokt och debatterar bra, kan bara konstatera att den här debatten förlorade hon.

Det får inte finnas några religiösa inslag på skoltid, men utanför den så får sådant som till exempel bön ske. Nu menar Socialdemokraterna att allt som har med religion ska bort. Detta ska gälla alla skolor, inte bara nya, utan även befintliga. Liberalerna är inne på nästan samma linje, men vill låta välfungerande skolor få fortsätta. Däremot ska inga nya konfessionella skolor få starta.

Bush Thor däremot menar att man vill stänga skolor, eller att de tvingas stänga. Det stämmer inte eftersom de kan fortsätta som vanligt, bara att de religiösa inslagen utanför skoltid ska bort. Om en skola är bra och eleverna får den kunskap som de ska, så tror jag inte att många föräldrar tar dem därifrån på grund av en sådan anledning. Däremot så håller jag med dem som vill att allt som har med religion förutom i undervisningen, ska bort. Det handlar om elevernas rättigheter att inte vara sina föräldrars religiösa budbärare.