Kategoriarkiv: Riksdagspartier

Grums och dess problem med flyktingar

Läs det här: https://www.expressen.se/gt/barngang-satter-skrack-boende-haller-sig-inne/ Man blir mållös. Vad är det som händer? När det är så många problem landet över att man tror att man har hört allt och det inte kan bli värre så ser man detta. Hur är det möjligt? Hur har det tillåtits pågå utan konsekvenser? Det har nämligen pågått i ett till två år. Varför har ingen satt ner foten? Hur kan föräldrarna vara totalt ovetande? Eller bryr de sig inte? Vilken moral har de gett sina barn? Och varför gör inte kommunen något?

Men nu så, nu ska det äntligen tas tag i. Till hösten ska det minsann bli informationsmöte men redan innan dess ska Grums kommun agera. Så här säger kommunchefen Annika Lomarker tillika VD i bostadsbolaget där de ouppfostrade flyktingbarnen bor: ”Vi ska gå in och hjälpa till både från kommunen och bostadsbolaget. Bland annat genom att engagera personal från fritidsgården som kan starta aktiviteter redan nu i sommar. Längre fram kommer vi att arrangera en gårdsdag. När vi jobbar så här använder vi alltid tolkar så att alla är med och förstår, säger hon …”

Det här är allvar så man kanske ska hålla igen lite med ironin, men ju mer man läser i artikeln, ju mer uppgiven blir man faktiskt. Gårdsdag? Vem kom upp med den idén? Sätt ner foten! Visa vart skåpet ska stå! Var övertydlig till föräldrarna att det här är helt oacceptabelt och det kommer få konsekvenser om de inte tar hand om sina ungar. Visst, man har aldrig koll för jämnan som förälder och alla barn gör saker de inte borde. Men det är milsvid skillnad på busstreck och hot om våldtäkt, faktiskt. Här bär föräldrarna ansvaret till hundra procent, så skippa fritidsgårdspratet och agera som invånarna har rätt att förvänta sig och som anstår en kommun.

 

Annonser

Problemen i Järvaområdet

”Enligt SCB har nästan 86 procent av alla unga som går ut nian behörighet till ett yrkesprogram på gymnasiet. I utsatta områden är siffran 70 procent, och bland killar 67 procent. Ännu större skillnad blir det om man tittar på Järvaområdet specifikt, exempelvis var bara 56 procent av eleverna behöriga till gymnasiet på Rinkebyskolan och 59 procent på Hjulsta grundskola. Förra årets resultat var ändå bra jämfört med tidigare år, då andelen med gymnasiebehörighet på skolorna i Järva snarare legat under 40 procent. Det är katastrofsiffror.”

Ovanstående text är kopierad från ett debattinlägg skrivet av Moderaten och Järvabon Benjamin Dousa. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/muf-skolan-viktigast-att-vanda-utvecklingen-i-jarva-28160 Han har flera viktiga poänger i sin text, och att bara satsa på fler poliser som gör fler ingripanden hjälper så klart inte. Men som alltid så saknar jag föräldraperspektivet. Har man svårt med språket så blir det knepigare så klart, men att lära sina barn hyfs så att de sköter sig på lektionerna har inte med språkkunskaper att göra. Att uppföra sig ska man ha lärt sig hemma när man väl börjar skolan. Då blir det lugnare och eleverna kan ta till sig kunskapen. För övrigt så är samarbete hem-skola det bästa eftersom ena parten inte kan göra allt. Även med engagerade föräldrar blir det svårt om inte skolan tar sitt ansvar. Givetvis stökar ungar, det sker överallt, men varför mer här? Det är oförsvarbart.

Det är bra att Dousa som själv är uppvuxen och bor i området engagerar sig och lyfter fram vad som behövs. Tänk om fler boende gav sig in i politiken och ville påverka till det bättre. Jag hoppas att allteftersom han blir mer känd, så lockar det fler att också engagera sig. Inget område blir vare sig sämre eller bättre än vad de boende gör det till. Järva ligger geografiskt bra till, har arbeten och utbildning, bra kollektivtrafik och annat positivt. Tänk om alla invånare där tog tillvara på det.

 

Moderaterna i EU

Nu har det gått en vecka sedan vi hade Europaparlamentsval och för Moderaternas del gick det väldigt bra. Tre mandat blev fyra och budskapet om vad som behövs i EU gick uppenbarligen fram. De som ska representera partiet är Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari. Stort lycka till! Det ska som moderat bli spännande att följa dem.

Här på SVT kan ni se en väldigt fin uppställning på vad resultatet blev för alla partier: https://valresultat.svt.se/2019/ Av de nio partierna som vi hade i parlamentet blev det bara åtta den här gången. Feministiskt initiativ åkte ut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag beklagar det. Jag tror för övrigt aldrig att FI kommer bli någon framgångssaga. De har funnits i 14 år nu och trampar fortfarande vatten. 2006 ställde de upp i riksdagsvalet och de har ännu inte lyckats ta sig in där. Så man får väl ändå säga att det måste ha varit en seger att komma in i EU-parlamentet.

Det parti som ökar mest den här gången är Sverigedemokraterna. Bra jobbat får man väl säga även om det är med viss oro som jag ser på deras framfart. Det är svårt att förhålla sig till partiet tycker jag. Mycket som de driver är bra, men det finns ju en del som får en att fundera. Sedan är frågan vad som händer med demokrati och yttrandefrihet om de får för stor makt. Där känner jag oro. Men det är en känga till de andra partierna och missnöjda väljare visar sitt missnöje.

 

Det finns andra ställen att tala på

Ja, det är Greta Thunberg som jag tänker på nu. Henne har jag stor respekt för. Jag tycker att hon är imponerande. Hon är bara 16 år och gör det hon gör och driver en fråga hon tror på. Dessutom så är hon mer saklig än många vuxna, så de som kastar skit på henne bara för att de inte håller med henne (läs vuxna människor) har jag ingen som helst respekt för däremot. Men… Jo, där kom det, ”menet”.

Nu driver vissa politiker på för att hon ska tala i Riksdagen. Jag anser inte det. Det börjar bli något populistiskt över det hela och vuxna makthavare från olika håll slåss om att bli förknippade med henne. Det är något annat som jag inte har respekt för. Det ska tas selfiar och man ska visa att man minsann har träffar Greta. Hur goda intentioner man än har, så blir det ett slags utnyttjande. Någonstans måste man visa respekt för hennes ålder och den exponering som sker.

Att man vill ge henne utrymme är visserligen en sak, men det kan man göra på många andra sätt och att göra talmannen till måltavla här är inte klädsamt. För en sak är säker. om han säger nej kommer det bli ett himla liv, men jag hoppas och tror att han kommer stå på sig. Även om Thunberg har många som står bakom henne, så är det en politisk fråga och vilka sådana ska man ha rätt att debattera i Riksdagen trots att man inte är ledamot? Det tål att tänka på även när det som nu för många framstår som självklart att alla ska hålla med henne. Men alla gör faktiskt inte det.

 

Att styra sina medborgare

Funderar ni någon gång på hur mycket vi styrs av riksdag och regering, givetvis även av landsting och kommuner, men lagarna och de mer övergripande reglerna kommer uppifrån. Politik är en vilja att påverka, så det är självklart att politiker också försöker göra det och min inställning är att viljan för det mesta är god. Däremot så finns det nog en mer dold agenda ibland än vad som påstås, eller så är man ärlig, men alldeles för klåfingrig. Kanske är man i andra fall alltför ideologiskt styrd än vad som är sunt, eller så vill man ge staten mer makt än vad som gynnar medborgarna. Det finns mycket som är värt att fundera över, problemet är att det ofta är subtilt.

Däremot kan man fundera över i vilken omfattning som höga politiker ska peta i våra liv och styra hur vi lever dem. Vissa åtgärder som vidtas fungerar, speciellt om de har föregåtts av lång och enträgen bearbetning och debatterande som styr oss i enligt dem rätt riktning, eller om vi har en ekonomisk vinst av deras beslut. Annat går beslutsfattarna bet med även om de försöker, men påverkar gör de ändå, det är bara att vi kanske anpassar våra beteenden för att kunna fortsätta leva som vi vill. Ett exempel är sockerskatt, något som våra nordiska grannländer har provat. Fungerade det? Nej så klart inte, man kunde i något fall till och med se minskad grönsakskonsumtion för att finansiera det man ville ha, samt att många reste till grannländer och handlade om den möjligheten fanns. Man alltså både anpassade sig och höll kvar vid det man ville ha.

Sedan har vi allt som är gratis, och där är jag i vissa fall väldigt skeptisk. Inte när det handlar om exempelvis utbildning. Ingen ska nekas sådant, det är självklart, men det finns annat som genom att vara gratis eller högt skattesubventionerat, införs för att styra folket i den riktning man vill ha dem. När det inte känns i plånboken speciellt mycket så protesterar väldigt få. Man tycker till och med att det är bra. Men någon måste alltid betala eftersom allt kostar och de som betalar är inte alltid de som drar nytta av det. Dessutom så minskar friheten ju mer man tar av våra skattepengar och påverkar våra vanor och våra liv. Vi blir helt enkelt toppstyrda utan att vi ofta ens märker det. Fundera gärna över hur du själv påverkas och i vilken omfattning staten ska lägga sig i dina val. Ju mer man tänker på det här, ju mer ifrågasätter man det faktiskt.

 

Nygamla Moderaterna

I helgen hade Moderaterna sitt Sverigemöte och bland annat bytte man tillbaka till sin gamla logotyp, det gamla M-et. Med det tog man steget bort från den mindre moderata linje man haft det senaste decenniet (drygt). Man lämnade det ljusblåa och blev det parti man egentligen är. Många är nog lättade över detta och nu blir det tydligt vad partiet står för. Själv har jag saknat det gamla M-et alltsedan man ersatte det med ett blekt gement dito. Det har på något vis funnits en otydlighet i partiet och jag gissar att många har känt sig vilsna. Nu gäller det bara att vara tydlig med vad återgången innebär.

Vissa är säkert oroliga för att partiet nu ska dra iväg allt för långt till höger. Personligen ser jag ingen fara i den riktningen. Snarare så blev det otydligt vad partiet stod för när man under många år försökte trängas med de flesta andra i mitten, för det är där man gärna vill se sig själv. Det finns någon slags trygghet i det; man kan inte bli anklagad för att vara vare sig höger eller vänster, såvida man nu inte är ett tydligt alternativ i endera riktningen. Men det politiskt korrekta och tidens andra har gjort att det har varit finare och bättre att befinna sig i mitten, så dit har partierna dragit sig. Det i sin tur har gjort att väljarna ansett att de är för lika. Jag håller visserligen inte med om det, men det kan å andra sidan bero på att jag nästan alltid har varit politiskt aktiv och därför sett skillnaderna ändå. Fast nu är det inte främst jag som ska övertygas om deras förträfflighet, utan väljare som ofta inte alls är insatta.

Hur som helst. Vad kommer det nu bli av Moderaterna då? Jo, det blir ett parti som med tydlighet kommer att visa var skåpet ska stå, vad som är rätt och fel, vad som ska gälla och inte i vårt samhälle. Sådant är viktigt för tillit och trygghet. Det kommer vidare att vara ett parti som kombinerar eget ansvar, sociala skyddsnät och individens värde. Det kommer bli ett parti för dem som tror på framtiden och möjligheten att vara med och forma den, vare sig det rör sig om privatlivet eller samhället där vi gemensamt ingår. Att Sverigemötet tog det beslut de gjorde både avseende logga och politik var det bästa som kunde hända partiet och nu är det dags för revansch efter alliansanpassningen där vännerna svek.

 

1911 är ett år att ha i minnet

Det här året hände nämligen två revolutionerande saker i Sverige. Det som de flesta säkert tänker på är att männen fick rösträtt. Men det finns en annan sak som inte talas lika högt om, och det är att vi för första gången uppmärksammade och firade den internationella kvinnodagen. Det var alltså ett viktigt år för både män och kvinnor och har självfallet påverkat den framtid vi lever i, och det är bara att tacka och hedra alla som var med i kampen för jämlikhet. Den fortsätter så klart och kommer nog göra det i många år framöver. Men har inget hänt kan man undra? Jo, massor naturligtvis, men så länge vi inte är i mål så är vi inte. Däremot så är det viktigt att inte bli blind för allt som faktiskt har skett, vilket många inte talar så högt om, utan mer ser problemen. Jag tänker som så, att om vi ser både och lika mycket, så går arbetet ännu bättre.

År 1911 beslutades det alltså att alla män skulle få rösta i riksdagen, men det var inte som nu, från 18 års ålder, utan från 25 år. Trots detta var det naturligtvis en stor framgång. Självfallet skulle inte titlar och att vara stadd i kassan vara det som avgjorde vem som fick vara med och bestämma eller inte. För oss är ju detta självklart, men det var en lång debatt innan man äntligen kom fram till beslutet. Att det är så många som i dag avstår sin rösträtt och blir soffliggare kan bara beklagas.

Kvinnokampen då, jo den har funnits långt innan 1911 så klart, men det här året var det flera länder som hakade på den internationella kvinnodagen som året innan hade instiftas. Numera är det en global händelse varje 8 mars. Här hemma har vi kommit långt, men vi har en del kvar att göra och att driva arbetet och uppmärksamma dagen är faktiskt också att vara ett stöd och dragplåster för kvinnor i andra mindre demokratiska länder. Det finns alltså all anledning att fortsätta kampen, men vi ska göra det tillsammans med männen och inte genom att få dem emot oss. Då får vi det bästa resultatet.