Kategoriarkiv: Sexuella övergrepp

Transportstyrelsen och polisen

Är minnet verkligen så kort hos väljarna, eller är det för en del helt acceptabelt att det är lite hipp som happ inom politiken och att regeringsföreträdare tar alldeles för lätt på landets säkerhet? Om inte, hur kan 40 procent ha förtroende för Stefan Löfven och hur kan Centerpartiet och Liberalerna vilja göra upp med hans parti Socialdemokraterna och deras mindre erfarna kompisar Miljöpartiet? Den 25 juli -17 sa Anders Ygeman att man inte kan ta vilka frågor som helst på en kafferast. Det var därför som han inte berättade något om Transportstyrelsen för statsministern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Transportstyrelsens_IT-upphandling

Peter Hultqvist försvarade sig med att det inte är hans ansvar. Vad skulle då detta innebära? Jo att Stefan Löfven inte på ett helt år som detta pågick ha haft ett enda formellt möte för att kunna gräva djupare i frågan än vad han kunde på de tydligen gängse fikarumsmötena. Ygeman fick förvisso sparken, men en annan tung position i partiet och övriga två fortsatte som vanligt. Det är intressant med tanke på att ministrar tidigare fått gå på grund av en obetald TV-licens, eller svart barnflicka. Ärligt talat så påverkar det mig som väljare och medborgare mycket mindre än stora säkerhetsfrågor.

Sedan har vi då polisen. Före detta rikspolischef Dan Eliasson hade under hela sin chefsperiod regeringens förtroende. Det är sådana saker som får en att undra över hur våra ledande politiker ser på landet och dess säkerhet. Han skyddade utländska förövare, till och med när övergrepp begåtts mot barn. Varför? Jo för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Hjälpte det? Nej så klart inte. De blir bara större och större. För att inte tala om den eskalerande grova kriminaliteten som också ökar. Han drev dessutom organisationen så att polis efter polis sa upp sig. Resultatet? Jo alla partier skriker efter nya poliser. Men sådana tar tid att utbilda och vi borde samtidigt försöka få tillbaka dem som försvann. Var är den diskussionen? Men regeringen S och MP hade förtroende för Eliasson och de lät både Ygeman och hans efterträdare Morgan Johansson hållas. Ingen av dem satte ner foten mot rikspolischefen under den tid han hade sitt uppdrag. Även han blev förvisso petad, men gavs ett annat uppdrag han aldrig borde ha fått.

Det här är bara ett par av bevisen för att den förra regeringen, som nu har fått en ny chans, inte borde fortsätta styra landet. Men vi är många som inte har glömt och att C och L nu släpper fram dem igen, trots all galla de spydde över dem före valet, är obegripligt. Förklaringarna och resultaten av alla förhandlingar med främst S ter sig bara märkligare och märkligare. Jag som medborgare accepterar inte den här cirkusen och det verkar de flesta andra inte heller göra. Ändå står vi där vi står. Jag är rädd att det här kommer få konsekvenser som vi inte vill ha. När demokratin sätts ur spel och reglerna ändras från dag till dag, så är man ute på hal is. Det här är inte risk, monopol, stratego eller något annat man roar sig med hemma i vardagsrummet. Det handlar om vår nation. Hur kan så många inte se det???

 

Annonser

Bara politik – intervjuer i Expressen

Jag sitter och tittar på gamla TV-intervjuer som jag har missat i Bara Politik. Eller gamla och gamla, tidigare intervjuer är kanske bättre uttryckt. Hur som helst så debatterar Ebba Bush Thor (KD) emot Isabella Lövin (MP) i ett ganska nytt avsnitt. Givetvis kommer frågan om stökiga områden samt trygghet i allmänhet upp och Lövin uttrycker sin ledsamhet över att vissa politker målar upp en alltför negativ bild av Sverige. Thor kontrar genast med att undra i vilken verklighet hon lever då detta är ett faktum. Vem har då rätt?

När jag själv var politiker och då kommunalråd och vi fick våra trygghetsundersökningar så var det alltid uppenbart: otryggheten var markant större än befogat. Det är så vi människor fungerar. Man kan tycka att det är dumt att stressa upp sig i onödan då risken för brott är så liten som den är. Men den finns där och otryggheten ska därför respekteras. Själv var jag dock noga med att poängtera att Huddinge där jag bor, är lika tryggt som andra kommuner och att risken för brott är liten. En politiker ska inte elda på oron. Men…

Sedan jag slutade för knappt 2,5 år sedan så har det hänt massor. Skulle jag vara politiker i dag så skulle jag givetvis vara lika noga med att fakta är det som gäller och att vi kan vara trygga på de flesta platser. Däremot kan jag vare sig jag är politiker eller privatperson beklaga de politiker som lyfter fram den eskalerade brottsligheten och ser allvarligt på den. Saker har hänt hos oss, sådant som vi inte känner igen, sådant som inte fanns förr, eller i så fall i väldigt liten omfattning. Det finns krafter som vill bryta ner vårt trygghetssystem och som inte ser det sociala kapitalet som en tillgång. Så jag undrar precis som Thor, vilken verklighet lever Lövin i? Erkänner vi inte problemen så kommer vi nämligen aldrig att kunna lösa dem. Framför allt regeringen borde ha dragit i handbromsen för länge sedan.

 

SD går framåt – igen

Och jag tror att det kommer att fortsätta. Men det är alltså vad jag tror. Med tanke på exempelvis söndagens debatt i Agenda där ingen ”visste” varför de sexuella övergreppen har ökat så drastiskt, så förstår man alltså fortfarande inte att man med sådana uttalanden ger röster till Sverigedemokraterna. Det här är ett parti som utöver tvivelaktiga uttalanden och ibland mycket häpnadsväckande kommentarer kring samhället och sina medmänniskor, mycket väl kan börja pilla på yttrandefriheten om de får chansen.

De vill lämna EU och vad det innebär för ett sådant parti är det nog bäst att vi slipper erfara. Men sedan så finns det så klart annat mindre drastiskt. Allt de vill är ju inte dåligt och med sitt hitills begränsade inflytande i kommuner och landsting så har de inte ställt till några större problem. För egen del så tror jag till skillnad mot tidigare, att det bästa är att samarbeta med dem i frågor där det är möjligt. Någonstans så sätts dessutom demokratin ur spel om allt ska gå ut på att osynliggöra dem trots att deras existens faktiskt vilar på demokratiska val.

Men ändå, jag trodde i min enfald att vi nu när vi är i en valrörelse, skulle slippa se hur övriga partiledare för öppen ridå (om än inte det är syftet så klart) agerar valarbetare åt SD. Situationen är självklart svår eftersom allt är en balansgång och de måste vara seriösa i sina argument. Men att inte kunna hantera vissa frågor bättre än i söndags retar bara upp gemene man, och vad tjänar man på det?

 

Lövfen, Löfven, Löfven…

Vad håller statsministern på med egentligen? Såg du Agenda i går och partiledardebatten? Om inte så börjar vi här, eller förresten, vi börjar med det här klippet hur som helst, för det finns en del att reflektera över i det: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofvens-svar-fick-akesson-att-vanda-ryggen-till-kom-igen

För det första: Återigen ger andra politiker SD gratispoäng. Varför??? Det övergår mitt förstånd. Och om man nu vill ge ett parti med så tveksamma rötter fler röster, gör det åtminstone utan att göra bort er själva! Jag tror inte att jag var den enda som skruvade på mig i soffan i går och det av genans å statsministerns vägnar. Detta ämne om något, alltså den enorma ökningen av sexuella övergrepp, dessutom sådana som vi inte tidigare har haft i Sverige, måste han väl ha förstått skulle komma? Ändå blev han totalt tagen på sängen. Innerst inne så gissar jag att han anser att Åkesson hade en poäng med att alla dömda asylsökande våldtäktsmän som får chans att stanna här, vilka är 80 procent, borde utvisas. Inte ens det ville Stefan Löfven bemöta.

Så vad hände? Jo han förklarade de sexuella övergreppens ökning med LAS och #metoo!? Någon som hängde med där? Är det verkligen vad Löfven tror är pudelns kärna? Är inte detta ett hån mot alla brottsoffer, men även mot alla oroliga kvinnor och föräldrar vars största fasa är att råka ut för ett sådant vidrigt brott? Hur kan vår högste politiker vifta bort den här viktiga frågan? Jag blir bedrövad då det här är en jämlikhetsfråga, men jag blir det även som kvinna. Återigen, inte är detta en feministik regering. Till och med här rycker man ut till männens försvar då man försöker undvika att tala om det verkliga problemet. Det är beklagligt.

 

Arbetsgivare och deras värderingar

Hur långt kan vi gå i att endera stänga av, säga upp eller inte anställa människor som är medlemmar i Sverigedemokraterna, eller som bara röstar på dem? Ska vi ha ett samhälle där var femte vuxen person inte arbetar längre därför att de har fel värderingar? Och hur vet vi om de har det förresten? Ja det är ju bara om detta har kommit fram på något vis, genom diskussion eller engagemang. Annars då? Vad blir nästa steg? Att fråga alla arbetstagare? Hur gör vi sedan med egenföretagarna, den grupp där 80 procent av alla jobb finns, eller ännu fler i och för sig, eftersom det är småföretagarna som står för andelen? Kan vi tillåta rasister att driva företag och anställa människor? Låt oss säga att de får det, vågar någon ta anställning hos dem utan att bli brunstämplad själv?

Jo jag vet, jag far iväg lite här, men med tanke på hur resonemanget har gått i ett antal år nu, så anser jag mig inte vara ute och cykla alldeles totalt. Att jag alls skriver det här inlägget beror på att jag är orolig för vart vi är på väg och det har jag varit länge. Nej, jag vill inte se SD som ett inflytelserikt parti, men min bestämda uppfattning är att ju mer de motarbetas och ju mer människor stämplas om de röstar på dem, ju mer går de framåt och ju mer blir deras anhängare övertygade om att de måste rösta på dem för att få till en förändring. Förändring av vad undrar säkert någon även om det är uppenbart. Ja att det inte går att föra en invandringspolitik som övriga riksdagspartier gör. Det har nämligen inte med rasism att göra, utan med människors oro. Senast förra veckan sa en socialdemokrat till mig, invandrare för övrigt, att Sverigedemokraterna har en del bra politik. Just den här personen var en av de sista jag förväntade mig skulle säga något sådant. Jag hör det här från olika håll, människor som jag känner väl och ytligt bekanta och i olika sammanhang.

Men tillbaka till där jag började. Vi vet att runt 20 procent skulle stötta SD i dag. Är det verkligen någon som är så naiv så att den tror att det endast handlar om okunniga, rasistiska anställda på olika håll? Nej precis! Det handlar om företagare, chefer och även politiker aktiva i andra partiet. Hur vet jag då detta? Jag vet det eftersom jag själv alltid har varit samhällsengagerad och ofta pratar politik med andra. Jag vet det dessutom då människor är alltmer öppna med vad de tycker. Därför så blir det märkligt när ett företag ratar en duktig arbetstagare på grund av fel partitillhörighet. Alla andra då? Ska vi börja fråga och registrera politiska åsikter? Ligger även Vänsterpartister risigt till i så fall? Inte alls långsökt tycker nog många. Men att tro att företag med den ena och den andra värdegunden inte har SD-anhängare kanske till och med bland cheferna som är med och sparkar en person, är bara naivt. Det här är ofta ett spel för gallerierna, eller en rädsla för att själv bli stämplad som brun. Vi har alla sett det många gånger i exempelvis politiska debatter och ibland skiner det igenom väl mycket. Det är inte rädsla för vad som kan hända om SD blir för stora som alltid leder oss, utan rädslan för att bli stämplade som rasister. Det är en skillnad där och ett rasistiskt samhälle vill ytterst få av oss ha. Så det gäller att balansera rätt, vilket vi tyvärr inte gör.

 

Politiska funderingar om olika saker

Det har gått sex dagar sedan som jag bloggade. Så många dagar har jag aldrig gjort ett uppehåll tidigare, men låtit bli att funderat på politik har jag däremot inte. Det händer saker hela tiden och ibland så bara konstaterar man man hör eller läser om, ibland funderar man vidare, eller också så tänker man på sådant som har hänt sedan en tid tillbaka eller samhället i största allmänhet. Jag tror att de flesta fungerar på det viset. Jag har svårt att tänka mig att någon skulle vara helt utan funderingar kring landets politik och i vilken riktning som samhället är på väg. ”Jag är inte intresserad av politik” säger människor ibland. Men inte kan man väl vara ointresserad av sina barns skola, om den där vägen som man vill ha kommer att byggas, eller hur vården kommer att se ut framöver?

Förutom att tänka på vart samhället är på väg i stort så finns ju det kommande valet närvarande hela tiden. Riksdagsvalet är så klart den stora rysaren, men landstinget och kommunen är så klart viktiga de också. Vilka som kommer att styra där påverkar oss en hel del. Jag såg förresten att Katerina Janouch ska kandidera för Medborgerlig Samling. I riksdagsvalet alltså. I Aftonbladet kunde vi läsa att det var ett främlingsfientligt parti. Det kanske stämmer, men det lilla som jag har sett och läst om dem har inte givit det intrycket. Men den som lever får se naturligtvis. Sedan så har vi Bert Karlsson och KD. Hur han kommer att lyckas i sin mission ska bli spännande att se. De hänger ju onekligen på gärdesgården.

Annars då? Vad har hänt på sistone? Ja det är böneutrop, skolans resultat, dessa vedervärdiga och aldrig upphörande våldtäkterna och gruppvåldtäkterna, hot mot sjukhuspersonal, arbetsförmedlingens vara eller icke vara, suketter till de gamla på hemmet, de pinsamt usla ålderspensionerna och den sorgliga kampen för handikappade för att få den hjälp de behöver. Det är domar som man häpnar över, permissioner till vedervärdiga brottslingar och alldeles för låga straff i vissa fall, ja många fall tyvärr. Vad ska man säga? Ur led är tiden…

 

Ledare i DN om samhället och rädsla

Sådär, då var datorkrånglet ur världen och jag kan skriva det inlägg som jag höll på med för två dagar sedan. Det gällde en ledare i DN. Läs den, fundera sedan över vad den egentligen innehåller och skickar för budskap. Försåtlighet talar den om, men är det något som är försåtligt, så är det just den här texten. https://www.dn.se/ledare/signerat/sofia-nerbrand-kara-ulf-kristersson-befast-inte-radslan-genom-att-bekrafta-den/ Jag ska förklara varför jag anser det.

Visserligen så tas bra saker upp som att vi filtrerar och lätt ser det negativa och att vi hanterar saker utifrån ideologi. Ledaren nämner också hur människor skriver falska nyheter på webben och piskar upp stämningen. Inte alls bra! Sådant är viktigt att ha i åtanke, för samhällsbilden blir lätt skev. Däremot så vänder jag mig emot det här: ”Mantrat ”det är viktigt att ta människors oro på allvar” – flitigt använt av allehanda politiker – är försåtligt. Det låter empatiskt, men kan vara problematiskt. Att man lyssnar på personer som är rädda, ja. Löser verkliga problem, visst. Men det är inte lyckat att bekräfta rädslor när de är obefogade.” Det är inte försåtligt om det görs på rätt sätt. Sedan så kan man undra vilka rädslor som är obefogade när polisen går på knäna, brott läggs på hög eller avskrivs och kvinnor våldtas på löpande band.

Människor (väljarna alltså) är inte dumma och oron och rädslan kommer många gånger ifrån att politikerna har gjort precis tvärtemot, de har inte tagit människors oro på allvar. Det däremot är försåtligt. Det är till och med uppenbart farligt. Speciellt som så många är direkt eller indirekt berörda och det är vi väl mer eller mindre allihop. Att med den uppåtgående vålds- och kriminalitetsspiral som vi har mena att politikerna borde göra annorlunda förstår jag faktiskt inte. Jag är snarare rädd för vilka motreaktioner som kan komma att ske just för att makthavare har låtit utvecklingen gå så långt och ignorerat människors rädsla och behov och valt att inte bekräfta den. Sådant leder nämligen till frustration. Däremot så ska man samtidigt som man löser problemen ge oss en positiv bild av framtiden, det ena behöver nämligen inte utesluta det andra.