Kategoriarkiv: självmord

Nu, Morgan Johansson, sätter vi vårt hopp till dig

Då fick alltså Anders Ygeman gå, men jag hade trott att den dagen som han gjorde det så skulle det vara på grund av den kapitala brist på insikt om medborgarnas säkerhet och trygghet som han besitter. I stället blev det på grund av information som han inte delgivit statsministern. Men det förstår ju alla att det var ett svepskäl för att flytta på honom. Nu blir han gruppledare eftersom Eneroth blir minister. Man vill alltså fortfarande ha honom kvar.

Att Löfven väljer att sparka två av tre ministrar i blåsvädret är intressant. Det är ju tre som missnöje riktas emot. Det är också intressant hur han spottar ur sig orden att det nu är upp till oppositionen om läget ska bli stabilt, vilket Sverige behöver. Men han skötte sig hyfsat bra, gav ett ganska självsäkert intryck och skakade fram nya ministrar snabbt. Tre stycken dessutom då folkhälsoministern avgår av hälsoskäl. Fast ändå, att han har tilltro till alla fortfarande visar på bristen på insikt i det som just nu händer. Det är ytterst allvarligt. Det är heller inte bra att han har så svårt att svara på ibland ganska enkla frågor. Något stämmer inte här.

Hur som helst så ska det bli spännande att se hur Morgan Johansson kommer att hantera problemet Dan Eliasson. Är han för mycket värd för att offra? Eller finns det någon hållhake på regeringen från hans sida? Ingen vågar ju andas avgång trots det stora missnöje som finns. Om Johansson ska slippa samma kritik som Ygeman har fått så är det första han bör göra att sparka rikspolischefen och sätta in någon med kompetens, respekt för landets säkerhet ute på gator och torg, och denne någon måste vara en bra chef. Det är bara att sätta igång!

 

Vilka IS-krigare och IS-sympatisörer ska vi känna sympati för?

Innan jag gör dagens egentliga blogginlägg, så vill jag återigen beklaga och visa mina sympatier för England som har blivit utsatt för ytterligare en terroristattack. En person är död och ett tiotal skadade. Även om det har hänt tidigare, så är det lika vidrigt varje gång.

Nu vidare till mitt inlägg: Man hör, ser och läser så mycket, ja man blir fullkomligt matad med intryck. Ibland så känns det som att hjärnan skulle behöva semester från allt som ska bearbetas hela tiden. Men de flesta av oss läser vidare och upprörs och förundras. En artikel som jag inte alls förstår syftet med, alltså vilket budskap avsändaren ville förmedla är den här: https://www.svd.se/yasmin-reste-till-is-jag-och-min-dotter-skulle-do-tillsammans Den är ytterst intressant, men lämnar en olustig eftersmak. Det handlar om sympatisörer med IS, om dem som åker ner och stöttar och om dem som deltar i detta barbariska krig.

En familj boende i Sverige med flera anhängare skildras och det berättas om hur flera medlemmar för några år sedan anslöt sig till denna vidriga organisation. En kvinna, numera död i ett förmodat självmord, porträtteras mer ingående. Det är en tragisk historia naturligtvis, inte minst med tanke på hennes små barn, varav den ena hittade en sprängladdning där de bodde i Syrien och dog endast tre år gammal.

Artikeln som finns i SvD lägger naturligtvis inte några värderingar i texten på så vis att den beskriver sina sympatier för dessa IS-sympatisörer/-krigare, men det är som att läsa ett personporträtt och man får ändå en känsla av att det finns ett underliggande budskap om att vi ska känna med personerna och se dem som offer. Men vilka av IS-krigarna är inte offer i så fall? Har inte de flesta som hamnar så kapitalt fel i livet en beklagansvärd bakgrund? För egen del så kan jag inte förstå hur SvD kunde publicera det här. Bryter man ner saker på det här viset så kan man säkert visa upp en sorglig bild av alla dessa barbarer, men terrorister av värsta sorten är de likväl.

 

En ny sorgens dag

Barn och flickor tycks ha varit målet för den vidriga självmordsbombaren som enligt polisen har tagit minst 22 människor med sig i döden. Oskyldiga unga personer som berövats sitt liv. Det finns inte ord…

Jag visste precis vad jag skulle blogga om i dag när jag upp, men efter vetskapen om vad som har hänt så känns allt fel att skriva om just nu. I dag så beklagar och känner jag bara med de drabbade i Manchester. 💚

 

Argument mot dödshjälp då?

Det bara slog mig i morse att jag endast har skrivit om argument för dödshjälp, men vad har motståndarna för argument? Här är några. Det första som jag hittade gjorde mig nästan bestört, finns det verkligen politiker som skulle vilja ta livet av funktionshindrade när pengarna tryter? Det vore förfärligt i så fall, men uppenbarligen så finns den rädslan, vilket i alla fall inte jag kände till eller hade tänkt på i sammanhanget. Läs gärna texten om nej till aktiv dödshjälp på DHR:s sajt: http://dhr.se/dhr-paverkar/ideologi/nej-till-aktiv-dodshjalp

Jag kopierar in ett av styckena, och här måste jag säga att den här debatten har jag missat helt och i det som jag själv har läst så har det handlat om att hjälpa svårt sjuka och döende människor för att de ska få ett slut på ett lidande som inte upphör: ”När media uppmärksammar dödshjälp handlar det oftast om att personer med funktionsnedsättning skall ”hjälpas” genom så kallade barmhärtighetsmord trots att de inte är döende.”

Jag bifogar även en artikel skriven av några läkare och jag har den största respekten för deras oro och det är därför som det är så otroligt viktigt att verkligen tänka igenom vad det här innebär och hur en eventuell lag ska formuleras. Läs gärna artikeln, för det tar upp vad som tyvärr kan hända, men som naturligtvis inte får hända. http://www.claphaminstitutet.se/dodshjalp/sag-nej-till-sluttande-planet/ Frågan är absolut inte utagerad och i en undersökning visade det sig att 73 procent av de svenska medborgarna vill ha ett införande av dödshjälp.

 

Är det värt 45 liv varje år för att vuxna inte tar sitt ansvar?

Det är nämligen antalet barn och ungdomar som tar sitt liv efter att ha blivit mobbade. Det är alltså ett mycket litet fåtal av alla som drabbas av trakasserier från skolkamrater, men det är 45 för många, varje år. Det här inlägget handlar inte på något vis om att peka ut någon och i många fall så har personer runt den utsatta kämpat, inte minst offrets föräldrar, men det har ändå slutat i tragedi. Däremot så skulle jag önska en större allmän debatt kring problemet. Speciellt efter uttalandet från en rektor som jag kommenterade igår, när vissa av mobbarnas föräldrar tydligen inte ville vara en del av lösningen. Det får enligt mig aldrig vara valfritt, utan det är deras förbannade skyldighet att göra något.

För mig så saknas det något i debatten och det är det där jävlar anamma som ser till att man jobbar med problemet tills det är löst. Jag tror visserligen att det finns många som verkligen gör vad de kan för att hjälpa offren och jag tänker inte minst på skolans personal, men samtidigt så vet vi att det alltid finns människor som helst stänger både öron och ögon i jobbiga situationer. Men det får vi naturligtvis inte acceptera. Därför så duger det inte att säga att vissa föräldrar inte vill vara en del av lösningen om man inte också lägger till att man inte accepterar detta utan ser till att de blir det.

Utöver det allvarliga i att inte ta problemen på allvar vilket tyvärr kostar liv, så är det ju vi vuxna som är våra barns förebilder och vad visar vi om vi inte fullt ut tar det här på allvar? Sedan så sker mycket av mobbningen på ett sätt som är svårt att se, men det finns många fall där det är glasklart och ändå så klarar sig vuxenvärlden undan på bekostnad av barnens välmående. Det vore även bra om fler politiker tog ställning för att eleverna ska sättas i första rummet. Jag tror även att det är bra att tänka på att även en mobbare kan vara ett offer. Att behandla andra illa är nästan alltid ett symptom på något och det är det viktigt att skolan ser. Ofta ser man redan i förskolan vilka barn som kommer att få problem, så hjälper vi dem tidigt så hjälper vi även deras potentiella offer.

 

 

Amerika, Trump och bakåtsträvande beslut

Kanske många i landet är nöjda med vad som händer i USA just nu, för händer saker gör det och man har faktiskt slutat att bli överraskad. Redan i valrörelsen såg vi ju vartåt det barkade. Det gör i och för sig inte besluten och de tokiga idéerna mindre och det är inte utan att man undrar vad amerikanerna själva tycker just nu. När jag talade med min son i går, som följer landet mer än någon som jag känner eller hört talas om, så sa han att människor vill se reaktioner och att många var missnöjda med Obama för att han inte hade varit tillräckligt handlingskraftig. Kanske inget nytt, men vi hade en intressant diskussion och man kan lära sig saker även från sina barn. Det finns nämligen exempel där hans frånvaro får en att häpna (men det får bli en annan diskussion). Men då ska man ha i bakhuvudet att politiker i USA ofta är sponsrade och det handlar om tjänster och gentjänster.

Trump har sina egna pengar, men han gör dumheter ändå. Att vilja försvåra information om preventivmedel samt bromsa allmän rätt till abort är utan tvekan en sådan. Men vi har ju även vår ”egen” Ellinor Grimmark som på sitt eget sätt driver det här i Sverige med Amerikanska pengar i ryggen. Tack och lov så har hon en försvinnande liten del politiker bakom sig och tack och lov ingen med större inflytande. Men vem hade trott att USA skulle bli det land som tog ett jättekliv tillbaka i en sådan här viktig fråga?

Nu har i alla fall Isabella Lövin kallat alla, ja nästan i alla fall, riksdagspartier till överläggning i frågan om dessa rättigheter. Jag blev glad när jag läste det, för det måste bli motreaktioner ch vi måste värna de här rättigheterna. Däremot så vet jag inte hur strategiskt det är att inte bjuda in Sverigedemokraterna, för i sådana här frågor är det bra ju mer enade vi är och hon samarbetar dessutom utan betänkligheter med Vänsterpartiet. Det var kanske en parentes, men värd att reflektera över trots allt. Hur som helst så ska man tänka efter före, för det finns alltid krafter som när man minst anar det kan slå till och då ska man vara förberedd.

 

 

Livet går vidare och världen går förhoppningsvis inte under

Den här veckan, som för all del inte är slut ännu, har varit väldigt intressant. Vänner i olika delar av världen är lika uppgiva som jag själv är just nu, men det finns undantag så klart. Ett i alla fall bland mina vänner. Han kritiserar nu så klart upploppen och protesterna mot den blivande presidenten. Sådant beteende övergår mitt förstånd. Det är dessutom kontraproduktivt och ger bränsle till motståndarna. Att man visar sitt missnöje är inte fel och det är ens demokratiska rättighet, jag anser även att det är bra att göra det, men när det blir upplopp, då handlar det inte längre om politik, utan annat.

Människor som beter sig så här är vare sig demokrater eller seriöst engagerade för sin sak. Det är bråkstakar och kriminella, vissa som dessutom säkerligen gillar att vara med där det händer, man växer själv på något vis. Jag blir dessutom arg eftersom jag tror på demokratin och anser att det bara finns ett sätt att protestera på, det lagliga, sakliga och icke kontraproduktiva. Att protestera på fel sätt förstör bara för dem som är sanna demokrater då de lätt blir ihopklumpade med bråkstakarna om de delar åsikt med dem. Risken är att det gynnar den som man protesterar emot, så man kan undra om det egentligen är smyganhängare. Det bästa nu är i stället att fokusera på vad man kan göra för att det inte ska bli så illa som många befarar, för karlen är ju inte den pålitligaste om man uttrycker sig snällt.

Vi hade även en liknande, om dock lugnare, protest när en riksdagsledamot sa ”Du är inte min talman”. Ibland så är man frestad att protestera på det här viset, alltså det odemokratiska sättet bara för att man är så upprörd, men offentligt så är det viltigt att hejda sig. Alla uttryck för ifrågasättande av demokratin riskerar att inskränka den. Det känns fel i hela kroppen att säga det, men jag accepterar att Donald Trump nu blir Amerikas president. Det finns inget annat alternativ. I alla fall inte så länge som man vill kalla sig demokrat.

 

Bättre samarbete kan minska antalet självmord

Om de olika vårdformerna vore bättre på att samarbeta så skulle färre liv tas, det är ett faktum. De flesta av dem som begår självmord har bara någon vecka eller någon månad innan haft kontakt med vården. Eftersom självmord går att förebygga så måste medvetenheten bli större här. Till exempel vid depression så ökar risken drastiskt. Det är inte så konstigt naturligtvis, men hur tas dessa patienter omhand och är alla läkare medvetna om hur stor risken är? Hur reagerar den övriga omgivningen när någon som mår dåligt öppnar sig? Många kanske tror att eventuellt prat om självmord är ett sätt att få lite uppmärksamhet bara.

Pojkar och män är överrepresenterade och man vet att till exempel skilsmässa och arbetslöshet är en riskfaktor. Både vården och övriga omgivningen kan göra mycket här. För dem som inte har kommit i kontakt med självmord så är det säkert lätt att tro att det inte är ett så stort problem, men fler än fyra självmord begås per dag. I DN fanns för några år sedan en kort men intressant artikel som jag länkar till här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/man-loper-storre-risk-for-sjalvmord/

Ända sedan 1931 har föreningen Mind arbetat för att förbättra den psykiska hälsan. Trots detta så känner väldigt få till dem. https://mind.se/om-oss/detta-gor-vi/ Deras arbete för psykisk hälsa handlar om mer än bara förebyggande mot självmord vilket är bra, för tillvaron handlar ju inte bara om att vara vid liv, utan att faktiskt leva också. Alla kan vi hjälpa till att sprida kunskap och själva lära oss mer för både vår egen och vår omgivnings skull. Ju fler som gör detta, ju fler kommer att må bättre och ju färre kommer att ta sitt liv.

 

Massmördarna, vår tids världskändisar

Jag har på sistone funderat mer över fenomenet med att media gör massmördare, och för den delen andra kriminella, till superkändisar. Det publiceras privata bilder där de poserar på ett sätt som gör att de ska framstå som större än oss andra, någon som minsann ska visa oss vilka de är. Namn på dem skrivs också naturligtvis och ibland rullas deras liv upp som en slags film. Har de dött i samband med händelsen så vet de ändå innan att de kommer att bli förstasidesstoff och alla kommer att se dem på bild vare sig vi vill eller inte. De har blivit någon, äntligen! För det här är människor som må framställa sig som grandiosa, men insidan är väldigt, väldigt liten.

Så i går på nyheterna så tog man upp frågan och jag kände att äntligen, ska det nu få bli ett slut på det här som sannolikt sporrar fler att begå hemska handlingar? Frankrike har efter de hårda drabbningarna på senare tid kommit fram till att det ska bli ett slut på att göra terrorister och liknande personer till kändisar. Men, så diskuterades vad som ska göras i Sverige och några journalister intervjuades varav den sista menade att bild på personen är viktig så att vi verkligen förstår att det är en människa som har utfört dådet. Något i stil med det, jag minns inte ordagrant. Sorglig ursäkt hur som helst.

Jag undrar hur det hade sett ut om vi hade tänkt till innan? IS framfart hade naturligtvis inte kunnat stoppas, men jag är övertygad om att vissa händelser som fotats och filmats skulle kunna ha förhindrats och färre bilder hade kunnat inspirera andra sjuka människor. Än mer övertygad är jag om att vissa ensamma och enskilda gärningsmän inte hade begått brott i samma omfattning om inte bekräftelsen genom det blivande kändisskapet hade hägrat. För det blir ju inte bara bilder utan det blir också ett tecknande av deras liv många gånger. Gör en vettig avvägning och skriv inte mer än nödvändigt och måste en bild med, gör den suddig så inte människan känns igen. För åtta år sedan fanns denna artikel (som jag tyvärr inte lyckas länka till) med i DN, men dessvärre så har ingen lyssnat: www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-ultimata-bekraftelsen/

 

Fler självmord på sommaren

Ett stort folkhälsoproblem i Sverige är självmord. Människor känner att livet är så tungt så det blir den enda utvägen till sist. Många kanske tror att ett självmord alltid är planerat, men speciellt sommartid så är det många som sker impulsivt. För oss flesta så är sommaren skönare ju varmare och soligare den är, men för många så blir just dessa saker det som gör det outhärdligt. Vårdguiden skriver väldigt bra om det här och de ger även tips på var man kan vända sig både om man bär på självmordstankar och om man är vän eller anhörig. http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Sjalvmordstankar/?ar=True

Självmord går att förebygga, men kunskapen är alldeles för låg hos de flesta. Ett förlorat liv går dessvärre aldrig att få tillbaka, så det är sorgligt att just de här problemen får så litet utrymme i folkhälso- och hälsopolitiken. Jag menar inte att det ska vara på bekostnad av annat, men kanske hälsa som politiskt område helt enkelt borde få större utrymme totalt. Ibland så skrivs och talas det om självmord, men det är oftast i samband med någon speciell händelse som att till exempel en känd person har tagit sitt liv. Sedan så tar det slut där och de råden och den där kunskapen om vad som vi alla som medmänniskor kan göra, ja de kommer aldrig.

Har du någonsin svarat ärlig på frågan ”Hur står det till”? Testa och se hur många som verkligen menar vad de säger. Det är visserligen en artighetsfras, men om någon, speciellt som du inte förväntar dig, ärligt talar om att det inte är bra, var då beredd att lyssna. I de flesta fall så kan det räcka med att få prata av sig, men det kan faktiskt vara så att någon mår mer dåligt än att det bara är lite extra motigt för tillfället. Det finns hjälp att få när man mår som sämst, men ibland så behöver omgivningen rycka in och se till att den hjälpen fås. Så avbryt inte och visa ointresse om någon öppnar sig för dig. Lyssna och visa att du finns där.