Kategoriarkiv: Terrorism

IS-återvändare

”Först och främst vill jag att de straffas. Det måste finnas konsekvenser för att ja hjälpt IS. Det var ett medvetet val att åka ner för att upprätta en shariastat och döda andra som inte tror på deras lagar. Om de har gjort massor av skitgrejer där nere så är det fel att de blir belönade med jobb. Det blir en belöning för deras brott mot mänskliga rättigheter och alla värderingar vi tror på i Sverige.”

Det här är ett citat ur en tidningsintervju (HuddingeDirekt v. 22) med en muslim från Syrien. Han flyttade till Sverige för att ”det är ett fritt och sekulärt land”. Mannen har släktingar som dödats av IS och är orolig för vad som kan hända här på grund av att vi inte har kontroll på alla återvändare. Han spekulerar så långt fram som 10 år i tiden. Kanske kan en attack ske till och med då. Vidare känner han upprördhet över att kanske få en granne som har varit med i IS och kanske varit med och dödat hans släktingar.

Att läsa sådana här historier ger ytterligare ett perspektiv på det här med IS-återvändare. Vi som är etniska svenskar tänker nog sällan på sådant här. Vi är berättigat rädda och oroliga och det bör vi vara, men för dem som har lämnat den här kulturen och den religiösa fanatismen, finns det ofta mer påtagliga saker som berör. Vem lyssnar egentligen på dem? Hur har det kunnat bli så fel? Vi har sedan länge vetat att både vanliga människor som vill leva i en sekulär stat och religiösa fanatiker bor här och vi har oftast försvarat de senare. När religion kommer in i diskussionerna blir de flesta politiker och tjänstemän stressade och gömmer sig bakom religionsfrihet. Det här är ett exempel på hur långt det kan gå, och det är det värsta tänkbara. Ändå verkar vi än i dag stå handfallna många gånger. Varför är naiviteten fortfarande så stor?

 

Annonser

Sorgliga senaste dagar

Egentligen hade jag tänkt skriva ett vanligt blogginlägg, men det känns helt enkelt fel just nu med tanke på de senaste dagarnas skjutningar. Först den fruktansvärda attacken på moskéerna på Nya Zeeland och nu skjutningen i Nederländerna. Det spelar ingen roll om det är långt bort som det här har skett, man lider lika mycket med de drabbade ändå.

Samtidigt så blir man frustrerad, arg, ledsen, rädd och uppgiven. Det är många känslor som bubblar upp. Man inser också att det inte finns något sätt att skydda sig och jag tror att alla föräldrar känner samma sak, man är livrädd för att ens barn ska hamna i liknande situation.

Jag tänker då och då på att många föräldrar drabbas och måste begrava sina barn efter en sådan här oprovocerad och onödig händelse. Hur orkar de leva vidare? Det är så vidrigt och man blir rädd för att människor kan bli så grymma. I dag väljer jag att beklaga det som har hänt och avslutar med att säga ”vila i frid” till de som fick sätta livet till i skjutningarna.

 

Politiska funderingar

Ibland känns det som att huvudet blir överfullt av politik och politiska funderingar. Det är i och för sig intressant då jag i går läste att majoriteten av människor inte tänker en politisk tanke de flesta dagar. För mig finns det närvarande hela tiden och att prata politik eller vara på en politisk konferens kan kännas som en vitamininjektion. Här hemma vågar jag påstå att vi pratar politik precis varje dag året runt. Roligast är det så klart när det är andra närvarande och man har olika åsikter och ingångar i samtalet. Och nej, vi blir aldrig ovänner. Även om åsikterna är starka så finns där en självklar respekt. Vi lever trots allt i demokrati och vi har alla rätt till våra åsikter. Men det är klart att man kan bli frustrerad när människor tycker konstigheter, enligt ens eget sätt att se saker. Fast det är bara nyttigt och utvecklande att höra andras åsikter.

Hur som helst, just nu är jag både förundrad, frustrerad och nyfiken. Det är så många nyheter om olika saker och det är debatter hit och dit och artiklar som skrivs. Vissa är bra och sakliga och man känner hopp. Sedan hör man om saker som gör en galen av ilska. Då blir man uppgiven, för en del av vår politik är allt annat än sund. Till exempel kan man undra över Eskil Erlandssons pinsamma beteende. Gift är han också, karlsloken. Inte kul för familjen. Men även en ogift man om han har sunda värderingar tar sig självfallet inte sådana friheter som Erlandsson gjorde. Det gör för övrigt att man undrar hur diskussionerna internt i Centerpartiet har gått. Det hela känns lite märkligt faktiskt. Men det är ju fler som vet hur man hamnar i fokus och där ligger då sannerligen inte Liberalerna i lä. De vet hur man levererar. Jag beskyller absolut inte partiet för enskilda medlemmars omdömeslösa beteende, men man får känslan av att det är så mycket mer som händer hos dem.

Men det finns mer som får en att undra och det är allt det här med IS-krigarna. Det är på något vis absurt att vi i Sverige har den här diskussionen. Hur har vi hamnat här? Det känns så långt från vår moral och våra värderingar som man kan komma. Hur har för övrigt vi kunnat låta bli att göra fler lagändringar än vad vi har gjort? Jag förstår att allt inte kunnat förutses, men nog måste SÄPO, regering och riksdag ha haft tillräckligt med information för att ta detta på större allvar? De flesta har uppenbarligen låtit naiviteten få råda, men både från det ena och det andra håller hör vi hur man har uppmärksammat och varnat, samtidigt som majoriteten av beslutsfattarna har viftat bort det. Sådant skapar stor frustration och jag håller med Hanif Bali, Moderaterna, om att politikerna som blundat borde be svenska folket om ursäkt. Vår naivitet har även lett till mycket lidande för framför allt flickor och kvinnor bland vissa invandrargrupper här hemma då de är styrda av män och en som påpekar det väldigt bra är Liberalernas Gulan Avci. Så hur uppgiven man än är så finns det ändå många som tänker sunt, tack och lov. All denna mjäkiga anpassning till olika invandrares osunda önskemål har lett till att vi helt spelat män med unkna värderingar i händerna. Varför? Var är jämställdheten här? Vi har trots allt en så kallad feministisk regering. Vi får se om de lyckas leva upp till det de kommande åren.

 

IS-terrorister

Det har plötsligt blossat upp en diskussion om de IS-terrorister som nu ”ångrar” sitt deltagande i det syniska kriget och vill åka hem. Självfallet så ångrar de sig, vidare så har de givetvis inte själva deltagit i dödandet. De visste rent av inte om vad som i de flesta fall försiggick. Och som någon av dem sa när hon blev intervjuad, Sverige är känt för att ge människor en andra chans. Den kommentaren säger en hel del om synen på vårt land när det gäller människor som vill utnyttja oss. Man tror inte att något är tillräckligt grovt, inte ens terrorism. Här får man alltid en ny chans och blir förlåten i sinom tid.

Tack och lov har både inrikesminister Damberg samt statsminister Löfven sagt att man inte kommer att göra något för att ta hem terroristerna. Men den diskussion som regeringen borde ha fört sedan länge är hur vi kan se till att de inte alls kommer hit. För frågan som måste ställas är: Sedan när blev Sverige en fristad för terrorister? Vi har många så kallade återvändare, och få politiker har reagerat på detta. Vissa har visserligen försökt, men responsen har uteblivit. Därför har vi alltså många som lever bland oss och givetvis är ett stort hot mot landet. Så länge inte regeringen gör något är det svårt att komma någonstans. Det är högst beklagligt att vi har den naivitet som vi har.

Men kommer det här att förändra något? Man hoppas verkligen det, men jag är fortsatt skeptisk. Vad vi också måste göra är att våga se religioners påverkan på fred och krig, men det kommer inte heller att hända. Även om de flesta som tillhör en religion är fredliga, så finns det alldeles för många som inte är det. Men risken att inte lyfta upp frågan tar vi alltså hellre än att stöta oss med dem som eventuellt blir upprörda av den. Ur led är tiden, tyvärr…

 

Bara politik – intervjuer i Expressen

Jag sitter och tittar på gamla TV-intervjuer som jag har missat i Bara Politik. Eller gamla och gamla, tidigare intervjuer är kanske bättre uttryckt. Hur som helst så debatterar Ebba Bush Thor (KD) emot Isabella Lövin (MP) i ett ganska nytt avsnitt. Givetvis kommer frågan om stökiga områden samt trygghet i allmänhet upp och Lövin uttrycker sin ledsamhet över att vissa politker målar upp en alltför negativ bild av Sverige. Thor kontrar genast med att undra i vilken verklighet hon lever då detta är ett faktum. Vem har då rätt?

När jag själv var politiker och då kommunalråd och vi fick våra trygghetsundersökningar så var det alltid uppenbart: otryggheten var markant större än befogat. Det är så vi människor fungerar. Man kan tycka att det är dumt att stressa upp sig i onödan då risken för brott är så liten som den är. Men den finns där och otryggheten ska därför respekteras. Själv var jag dock noga med att poängtera att Huddinge där jag bor, är lika tryggt som andra kommuner och att risken för brott är liten. En politiker ska inte elda på oron. Men…

Sedan jag slutade för knappt 2,5 år sedan så har det hänt massor. Skulle jag vara politiker i dag så skulle jag givetvis vara lika noga med att fakta är det som gäller och att vi kan vara trygga på de flesta platser. Däremot kan jag vare sig jag är politiker eller privatperson beklaga de politiker som lyfter fram den eskalerade brottsligheten och ser allvarligt på den. Saker har hänt hos oss, sådant som vi inte känner igen, sådant som inte fanns förr, eller i så fall i väldigt liten omfattning. Det finns krafter som vill bryta ner vårt trygghetssystem och som inte ser det sociala kapitalet som en tillgång. Så jag undrar precis som Thor, vilken verklighet lever Lövin i? Erkänner vi inte problemen så kommer vi nämligen aldrig att kunna lösa dem. Framför allt regeringen borde ha dragit i handbromsen för länge sedan.

 

Val i Irak i dag – men det är inte jämställt

Ungefär 24,5 miljon människor förväntas rösta i Irak i dag. Det är alltså så många som har registrerat sig. Man ska nu utse sina 329 parlamentsledamöter. Jag har inte sett någon samstämmig siffra, eller helt uppdaterad, men gissningsvis drygt 37 miljoner människor bor här och de flesta är araber. Huvudstaden heter Bagdad. Med andra ord så är det jämfört med Sveriges 349 riksdagsledamöter väldigt få personer som ska representera så många. Det finns naturligtvis fler än en aspekt att se på representation, men någonstans så börjar det trots allt med mäns och kvinnors lika värde och därför ska det bli ytterst intressant att se hur fördelningen blir. Lagen säger att minst 25 procent kvinnor ska finnas i parlamentet. Det är inte mycket, men ändå. Det är trots allt viktigt att det synliggörs och en nedre gräns har lagstadgats.

Trots detta så kan man inte bli annat än arg när man hör hur Iraks män motarbetar sina kvinnliga företrädare. De hotas, förnedras och förminskas. Ändå kämpar många på och det krävs mod och styrka för sådant. Tänk att det ska vara så svårt för många män att hantera en framgångsrik och duktig kvinna. I stället för att ta tillvara på hennes kunskaper och stora engagemang så gör vissa allt för att motarbeta henne. Säger inte sådant mer om männen än kvinnorna? Hotet är uppenbarligen stressande och inte är det kvinnornas ”innehållslösa politik” som är problemet, trots att det är ett argument emot dem.

Landet har haft det svårt i många år med diktatur, men även efter att USA störtade Hussein för 15 år sedan. Man har även varit i krig med IS och religiösa motsättningar är ett stort problem. Korruptionen likaså. Det här är ett land där oljan har varit både en välsignelse och förbannelse. Medborgarna har prövats hårt på många sätt. Som utomstående är det naturligtvis lätt att se på och tycka att människor borde enas och alla tillgångar i form av kompetenta företrädare tas tillvara. Så är det alltså inte, och även om det inte går att jämföra med våra egna förhållanden så måste kvinnornas ställning stärkas och det är en skam att de inte ses som jämlikar och att deras politik diskuteras i stället för deras utseende och påhittade brister.

 

Vilka ska anses rehabiliterbara?

Jag skrev häromsistens om Stina Oscarsons (bland annat samhällsdebattör) som önskade att terroristen Akilov en dag ska kunna sitta i snabbköpskassan och vi ska handla av honom och hälsa på honom som vilken annan butiksanställd som helst. Trots att det har gått några veckor så förstår jag fortfarande inte vart hon ville komma. Vad är poängen? På facebook så skrev en person i ett inlägg att han tror att de flesta kan rehabiliteras, alltså även terrorister. Han tänkte mer som Oscarson än vad jag själv gör, och ändå så är jag positiv och tror att människan är förändringsbar.

Däremot så är jag gruvligt besviken på alla de politiker som vill låta terrorister, ofta IS-anhängare få jobb och bostad och leva som oss andra. Vi vet att hundratals återvändare går fria och det är ett stort svek mot vårt samhälle. Att kriminella återfaller i brott är otroligt vanligt och även sådant som ligger ljusår från terrorism. Att då tro att en terrorist är rehabiliterbar är otroligt naivt. Å andra sidan så finns de säkert, de där personerna som faktiskt skulle kunna fungera i samhället trots sina extrema åsikter och bristande respekt för medmänniskor. Problemet är bara att vi på förhand inte vet vilka av dem som eventuellt tillhör den gruppen.

Vi kan inte ta risken helt enkelt. Förutom att dessa människors värderingar ligger ljusår från det normala, så bär de på trauman som kan blossa upp och driva dem till farliga handlingar. Svenska samhället måste förstå att de är som tickande bomber. Att en terrorist aldrig ska få gå fri handlar om andras säkerhet och att inte Sverige tar sitt ansvar här gör mig både ledsen och arg. Vilket parti vågar lova – och fullfölja löftet om – att inga terrorister ska finnas bland oss vanliga människor? Det borde alla ge som vallöfte. Kommer någon att göra det?