Kategoriarkiv: Terrorism

Bara politik – intervjuer i Expressen

Jag sitter och tittar på gamla TV-intervjuer som jag har missat i Bara Politik. Eller gamla och gamla, tidigare intervjuer är kanske bättre uttryckt. Hur som helst så debatterar Ebba Bush Thor (KD) emot Isabella Lövin (MP) i ett ganska nytt avsnitt. Givetvis kommer frågan om stökiga områden samt trygghet i allmänhet upp och Lövin uttrycker sin ledsamhet över att vissa politker målar upp en alltför negativ bild av Sverige. Thor kontrar genast med att undra i vilken verklighet hon lever då detta är ett faktum. Vem har då rätt?

När jag själv var politiker och då kommunalråd och vi fick våra trygghetsundersökningar så var det alltid uppenbart: otryggheten var markant större än befogat. Det är så vi människor fungerar. Man kan tycka att det är dumt att stressa upp sig i onödan då risken för brott är så liten som den är. Men den finns där och otryggheten ska därför respekteras. Själv var jag dock noga med att poängtera att Huddinge där jag bor, är lika tryggt som andra kommuner och att risken för brott är liten. En politiker ska inte elda på oron. Men…

Sedan jag slutade för knappt 2,5 år sedan så har det hänt massor. Skulle jag vara politiker i dag så skulle jag givetvis vara lika noga med att fakta är det som gäller och att vi kan vara trygga på de flesta platser. Däremot kan jag vare sig jag är politiker eller privatperson beklaga de politiker som lyfter fram den eskalerade brottsligheten och ser allvarligt på den. Saker har hänt hos oss, sådant som vi inte känner igen, sådant som inte fanns förr, eller i så fall i väldigt liten omfattning. Det finns krafter som vill bryta ner vårt trygghetssystem och som inte ser det sociala kapitalet som en tillgång. Så jag undrar precis som Thor, vilken verklighet lever Lövin i? Erkänner vi inte problemen så kommer vi nämligen aldrig att kunna lösa dem. Framför allt regeringen borde ha dragit i handbromsen för länge sedan.

 

Annonser

Val i Irak i dag – men det är inte jämställt

Ungefär 24,5 miljon människor förväntas rösta i Irak i dag. Det är alltså så många som har registrerat sig. Man ska nu utse sina 329 parlamentsledamöter. Jag har inte sett någon samstämmig siffra, eller helt uppdaterad, men gissningsvis drygt 37 miljoner människor bor här och de flesta är araber. Huvudstaden heter Bagdad. Med andra ord så är det jämfört med Sveriges 349 riksdagsledamöter väldigt få personer som ska representera så många. Det finns naturligtvis fler än en aspekt att se på representation, men någonstans så börjar det trots allt med mäns och kvinnors lika värde och därför ska det bli ytterst intressant att se hur fördelningen blir. Lagen säger att minst 25 procent kvinnor ska finnas i parlamentet. Det är inte mycket, men ändå. Det är trots allt viktigt att det synliggörs och en nedre gräns har lagstadgats.

Trots detta så kan man inte bli annat än arg när man hör hur Iraks män motarbetar sina kvinnliga företrädare. De hotas, förnedras och förminskas. Ändå kämpar många på och det krävs mod och styrka för sådant. Tänk att det ska vara så svårt för många män att hantera en framgångsrik och duktig kvinna. I stället för att ta tillvara på hennes kunskaper och stora engagemang så gör vissa allt för att motarbeta henne. Säger inte sådant mer om männen än kvinnorna? Hotet är uppenbarligen stressande och inte är det kvinnornas ”innehållslösa politik” som är problemet, trots att det är ett argument emot dem.

Landet har haft det svårt i många år med diktatur, men även efter att USA störtade Hussein för 15 år sedan. Man har även varit i krig med IS och religiösa motsättningar är ett stort problem. Korruptionen likaså. Det här är ett land där oljan har varit både en välsignelse och förbannelse. Medborgarna har prövats hårt på många sätt. Som utomstående är det naturligtvis lätt att se på och tycka att människor borde enas och alla tillgångar i form av kompetenta företrädare tas tillvara. Så är det alltså inte, och även om det inte går att jämföra med våra egna förhållanden så måste kvinnornas ställning stärkas och det är en skam att de inte ses som jämlikar och att deras politik diskuteras i stället för deras utseende och påhittade brister.

 

Vilka ska anses rehabiliterbara?

Jag skrev häromsistens om Stina Oscarsons (bland annat samhällsdebattör) som önskade att terroristen Akilov en dag ska kunna sitta i snabbköpskassan och vi ska handla av honom och hälsa på honom som vilken annan butiksanställd som helst. Trots att det har gått några veckor så förstår jag fortfarande inte vart hon ville komma. Vad är poängen? På facebook så skrev en person i ett inlägg att han tror att de flesta kan rehabiliteras, alltså även terrorister. Han tänkte mer som Oscarson än vad jag själv gör, och ändå så är jag positiv och tror att människan är förändringsbar.

Däremot så är jag gruvligt besviken på alla de politiker som vill låta terrorister, ofta IS-anhängare få jobb och bostad och leva som oss andra. Vi vet att hundratals återvändare går fria och det är ett stort svek mot vårt samhälle. Att kriminella återfaller i brott är otroligt vanligt och även sådant som ligger ljusår från terrorism. Att då tro att en terrorist är rehabiliterbar är otroligt naivt. Å andra sidan så finns de säkert, de där personerna som faktiskt skulle kunna fungera i samhället trots sina extrema åsikter och bristande respekt för medmänniskor. Problemet är bara att vi på förhand inte vet vilka av dem som eventuellt tillhör den gruppen.

Vi kan inte ta risken helt enkelt. Förutom att dessa människors värderingar ligger ljusår från det normala, så bär de på trauman som kan blossa upp och driva dem till farliga handlingar. Svenska samhället måste förstå att de är som tickande bomber. Att en terrorist aldrig ska få gå fri handlar om andras säkerhet och att inte Sverige tar sitt ansvar här gör mig både ledsen och arg. Vilket parti vågar lova – och fullfölja löftet om – att inga terrorister ska finnas bland oss vanliga människor? Det borde alla ge som vallöfte. Kommer någon att göra det?

 

Avtrubbning angående terrorister

Det är alldeles uppenbart att vi har blivit avtrubbade när det gäller terrorister och terrorism. För inte så länge sedan skrev Stina Oscarsson, bland annat debattör, följande i tidningen ETC:

”Det är vinter i Stockholm
och jag tänker:
Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop.
Att han står där och hälsar på kunderna med respekt,
och där de,
vi,
– jag måste andas djupt för att ens kunna skriva det –
och där vi,
väl medvetna om vem han är,
och vad han gjort,
hälsar tillbaka.”

Jag har bloggat om det tidigare, och jag måste säga att de uteblivna reaktionerna i media gör mig både förundrad och förfärad. Kan man slänga ur sig vad som helst nu för tiden? Är det ingen som ser vad hon säger? Vi ska alltså låta terrorister ”bli” som alla oss andra, fast vi vet att de inte är det. Denna terrorist som tog livet av och skadade många människor för ett år sedan visar inte ens ånger, men hade vi egentligen förväntat oss det? Det gör det hela än mer obehagligt. Sådana som han ska verkligen inte ut på våra gator igen. Att någon ens kan andas dylikt måste bero på avtrubbning.

Vad händer egentligen med Jan Björklunds önskan om förtur till Kumla istället för förtur i bostadskön? Vågar politikerna göra slag i saken och inse att de spelar rysk roulette med Sveriges säkerhet och se till att inga återvändande terrorister får röra sig bland vanligt folk? Kan det bli en av frågorna i valet?

 

7 april

Årsdagen av terrorattacken i Stockholm. Det känns som att det finns massor att skriva, men ändå så är det som att det är så lite som behöver sägas. Det jag tänker mest på är de som drabbades hårdast för ett år sedan och deras närstående. Att visa deltagande och respekt är vad som först dyker upp i huvudet.

Sedan, när tankarna går vidare så kommer ilskan. Det är så ofattbart hur en människa kan kränka dels enskilda människor, men också vårt land och demokratin. Jag tänker även på religion och hur skruvade vissa kan bli i huvudet av den; vad då otrogna? Hur kan tankegången bli så galen?

Det känns tomt just nu, och jag vet att vi är många som hade anhöriga i området för attacken just vid den tid det skedde. Drottninggatan med omnejd var så klart full med människor, precis som för det mesta. Det finns inget ”varför” i det här, varför vissa klarade sig, andra skadades och några till och med dog. Däremot så är det så orättvist och man känner vanmakt över att vissa drabbades så hårt. Livet är vidrigt ibland. Må det aldrig hända igen.

 

Stina Oscarsons önskan för terroristen Akilov

Kanske känner du igen namnet Stina Oscarson, teaterprofilen och debattören som nu i mars skrev i tidningen ETC. Hon hade en del samhällsreflektioner, det mesta inget uppseendeväckande, men ett stycke fick mig att bli riktigt obehaglig till mods. Det är sällan som jag blir så illa berörd av andras uttalanden och åsikter om saker, eller i det här fallet: skruvade världsbild. Men nu, jag lyckas inte på något vis greppa vad som försiggår i huvudet på henne. Det lilla jag känner till om Oscarson har aldrig givit mig någon anledning att ifrågasätta hennes medkänsla med andra, hennes intellekt eller så, även om vi politiskt nog står en bra bit ifrån varandra, men när jag läste detta blev jag ytterst konfunderad. Vad menar hon egentligen?

”Det är vinter i Stockholm
och jag tänker:
Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop.
Att han står där och hälsar på kunderna med respekt,
och där de,
vi,
– jag måste andas djupt för att ens kunna skriva det –
och där vi,
väl medvetna om vem han är,
och vad han gjort,
hälsar tillbaka.”

Vad sjutton menar hon? Ska en icke svensk medborgare, tillika kallblodig terrorist, få uppehållstillstånd, till och med medborgarskap, arbete och bostad hos oss, och vara den vi möter när vi går ner och handlar mjölk??? Stycket är en text från ett längre sammanhang där hon talar om ett samhälle som hon vill ha. Det finns en god vilja. Jag vill också ge människor en andra chans, vilket hon skriver om. Men det finns väl för bövelen gränser? Såg jag honom i kassan så är det nog troligare att jag skulle dra som en avlöning, än att gå fram och betala. Gud vet när nästa knäpp kommer och han får ett anfall bland kunderna. Dessutom så skulle jag må så illa av att se honom så jag skulle inte kunna förmå mig att handla. Men kanske det viktigaste av allt: respekten för alla offer. Ska deras anhöriga också behöva se honom och ”hälsa tillbaka”? Hur kunde Sverige en fristad för terrorister? Vi har nämligen ett gäng, många som strövar fritt på gatorna med politikernas goda minne. Tycker Oscarson att det också är i sin ordning?

 

Ja, vi har haft fred i över 200 år, men…

Kommer det att hålla i sig? För snart två år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag räknade upp allt som är bra i Sverige eftersom jag tyckte att det var så mycket negativt som diskuterades hela tiden. Nu är det visserligen inte så att jag själv bara gör positiva inlägg och aldrig är en del av gnället, verkligen inte, men lite jämvikt är alltid bra. Så här skrev jag bland annat: ”Sverige är ett land där det har varit fred i drygt 200 år. Sådant kan man tycka är självklar, men det är det inte, utan det pågår ständigt krig på olika håll.” Det där med fred är viktigt att ha i åtanke eftersom det är en stark indikation på hur ett land mår och fungerar.

Jag är verkligen stolt över att mitt land är så bra som det är. Mycket som är positivt har kommit tack vare freden, för krig kostar både pengar och energi utöver en fasligt massa lidande. Men nu, vad är det som händer här egentligen? Vissa som vi har välkomnat hit respekterar vare sig vårt land, dess medborgare eller det vi har byggt upp. Alla dessa skjutningar som i princip sker dagligen riskerar att bli en början på något som slutar i katastrof. Växer motsättningarna så finns det en risk för inbördeskrig på sikt, delvis på grund av att många vill låta religion ta större plats i samhället och politiken. Jag vet att det låter drastiskt, men vår naivitet har redan skadat oss rejält. Vem trodde att skjutningar skulle bli vardag i Sverige? Eller att vi skulle få terrordåd? Än så har inte regeringen tagit det här på allvar. Jag vet att de fördömer och vidtar åtgärder, men det behövs mer och tydligare reaktioner mot utveckligen.

Det är val i höst och jag hoppas att vi tillsammans väljer en regering som bryter den ytterst obehagliga trenden som har tillåtits ske i flera år nu. Jag skulle förresten vilja skriva fler positiva inlägg, men det blir allt svårare om jag ska vara ärlig. Dock så ska man alltid vara positiv och jag hoppas därför att vår nästa statsminister heter Ulf Kristersson, för jag tror att han kan vända skutan så vi kommer i rätt farvatten igen.