Kategoriarkiv: Terrorism

Vilka ska anses rehabiliterbara?

Jag skrev häromsistens om Stina Oscarsons (bland annat samhällsdebattör) som önskade att terroristen Akilov en dag ska kunna sitta i snabbköpskassan och vi ska handla av honom och hälsa på honom som vilken annan butiksanställd som helst. Trots att det har gått några veckor så förstår jag fortfarande inte vart hon ville komma. Vad är poängen? På facebook så skrev en person i ett inlägg att han tror att de flesta kan rehabiliteras, alltså även terrorister. Han tänkte mer som Oscarson än vad jag själv gör, och ändå så är jag positiv och tror att människan är förändringsbar.

Däremot så är jag gruvligt besviken på alla de politiker som vill låta terrorister, ofta IS-anhängare få jobb och bostad och leva som oss andra. Vi vet att hundratals återvändare går fria och det är ett stort svek mot vårt samhälle. Att kriminella återfaller i brott är otroligt vanligt och även sådant som ligger ljusår från terrorism. Att då tro att en terrorist är rehabiliterbar är otroligt naivt. Å andra sidan så finns de säkert, de där personerna som faktiskt skulle kunna fungera i samhället trots sina extrema åsikter och bristande respekt för medmänniskor. Problemet är bara att vi på förhand inte vet vilka av dem som eventuellt tillhör den gruppen.

Vi kan inte ta risken helt enkelt. Förutom att dessa människors värderingar ligger ljusår från det normala, så bär de på trauman som kan blossa upp och driva dem till farliga handlingar. Svenska samhället måste förstå att de är som tickande bomber. Att en terrorist aldrig ska få gå fri handlar om andras säkerhet och att inte Sverige tar sitt ansvar här gör mig både ledsen och arg. Vilket parti vågar lova – och fullfölja löftet om – att inga terrorister ska finnas bland oss vanliga människor? Det borde alla ge som vallöfte. Kommer någon att göra det?

 

Annonser

Avtrubbning angående terrorister

Det är alldeles uppenbart att vi har blivit avtrubbade när det gäller terrorister och terrorism. För inte så länge sedan skrev Stina Oscarsson, bland annat debattör, följande i tidningen ETC:

”Det är vinter i Stockholm
och jag tänker:
Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop.
Att han står där och hälsar på kunderna med respekt,
och där de,
vi,
– jag måste andas djupt för att ens kunna skriva det –
och där vi,
väl medvetna om vem han är,
och vad han gjort,
hälsar tillbaka.”

Jag har bloggat om det tidigare, och jag måste säga att de uteblivna reaktionerna i media gör mig både förundrad och förfärad. Kan man slänga ur sig vad som helst nu för tiden? Är det ingen som ser vad hon säger? Vi ska alltså låta terrorister ”bli” som alla oss andra, fast vi vet att de inte är det. Denna terrorist som tog livet av och skadade många människor för ett år sedan visar inte ens ånger, men hade vi egentligen förväntat oss det? Det gör det hela än mer obehagligt. Sådana som han ska verkligen inte ut på våra gator igen. Att någon ens kan andas dylikt måste bero på avtrubbning.

Vad händer egentligen med Jan Björklunds önskan om förtur till Kumla istället för förtur i bostadskön? Vågar politikerna göra slag i saken och inse att de spelar rysk roulette med Sveriges säkerhet och se till att inga återvändande terrorister får röra sig bland vanligt folk? Kan det bli en av frågorna i valet?

 

7 april

Årsdagen av terrorattacken i Stockholm. Det känns som att det finns massor att skriva, men ändå så är det som att det är så lite som behöver sägas. Det jag tänker mest på är de som drabbades hårdast för ett år sedan och deras närstående. Att visa deltagande och respekt är vad som först dyker upp i huvudet.

Sedan, när tankarna går vidare så kommer ilskan. Det är så ofattbart hur en människa kan kränka dels enskilda människor, men också vårt land och demokratin. Jag tänker även på religion och hur skruvade vissa kan bli i huvudet av den; vad då otrogna? Hur kan tankegången bli så galen?

Det känns tomt just nu, och jag vet att vi är många som hade anhöriga i området för attacken just vid den tid det skedde. Drottninggatan med omnejd var så klart full med människor, precis som för det mesta. Det finns inget ”varför” i det här, varför vissa klarade sig, andra skadades och några till och med dog. Däremot så är det så orättvist och man känner vanmakt över att vissa drabbades så hårt. Livet är vidrigt ibland. Må det aldrig hända igen.

 

Stina Oscarsons önskan för terroristen Akilov

Kanske känner du igen namnet Stina Oscarson, teaterprofilen och debattören som nu i mars skrev i tidningen ETC. Hon hade en del samhällsreflektioner, det mesta inget uppseendeväckande, men ett stycke fick mig att bli riktigt obehaglig till mods. Det är sällan som jag blir så illa berörd av andras uttalanden och åsikter om saker, eller i det här fallet: skruvade världsbild. Men nu, jag lyckas inte på något vis greppa vad som försiggår i huvudet på henne. Det lilla jag känner till om Oscarson har aldrig givit mig någon anledning att ifrågasätta hennes medkänsla med andra, hennes intellekt eller så, även om vi politiskt nog står en bra bit ifrån varandra, men när jag läste detta blev jag ytterst konfunderad. Vad menar hon egentligen?

”Det är vinter i Stockholm
och jag tänker:
Mitt mål vore ett samhälle där Rakhmat Akilov en dag efter avtjänat straff kunde jobba i kassan på Coop.
Att han står där och hälsar på kunderna med respekt,
och där de,
vi,
– jag måste andas djupt för att ens kunna skriva det –
och där vi,
väl medvetna om vem han är,
och vad han gjort,
hälsar tillbaka.”

Vad sjutton menar hon? Ska en icke svensk medborgare, tillika kallblodig terrorist, få uppehållstillstånd, till och med medborgarskap, arbete och bostad hos oss, och vara den vi möter när vi går ner och handlar mjölk??? Stycket är en text från ett längre sammanhang där hon talar om ett samhälle som hon vill ha. Det finns en god vilja. Jag vill också ge människor en andra chans, vilket hon skriver om. Men det finns väl för bövelen gränser? Såg jag honom i kassan så är det nog troligare att jag skulle dra som en avlöning, än att gå fram och betala. Gud vet när nästa knäpp kommer och han får ett anfall bland kunderna. Dessutom så skulle jag må så illa av att se honom så jag skulle inte kunna förmå mig att handla. Men kanske det viktigaste av allt: respekten för alla offer. Ska deras anhöriga också behöva se honom och ”hälsa tillbaka”? Hur kunde Sverige en fristad för terrorister? Vi har nämligen ett gäng, många som strövar fritt på gatorna med politikernas goda minne. Tycker Oscarson att det också är i sin ordning?

 

Ja, vi har haft fred i över 200 år, men…

Kommer det att hålla i sig? För snart två år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag räknade upp allt som är bra i Sverige eftersom jag tyckte att det var så mycket negativt som diskuterades hela tiden. Nu är det visserligen inte så att jag själv bara gör positiva inlägg och aldrig är en del av gnället, verkligen inte, men lite jämvikt är alltid bra. Så här skrev jag bland annat: ”Sverige är ett land där det har varit fred i drygt 200 år. Sådant kan man tycka är självklar, men det är det inte, utan det pågår ständigt krig på olika håll.” Det där med fred är viktigt att ha i åtanke eftersom det är en stark indikation på hur ett land mår och fungerar.

Jag är verkligen stolt över att mitt land är så bra som det är. Mycket som är positivt har kommit tack vare freden, för krig kostar både pengar och energi utöver en fasligt massa lidande. Men nu, vad är det som händer här egentligen? Vissa som vi har välkomnat hit respekterar vare sig vårt land, dess medborgare eller det vi har byggt upp. Alla dessa skjutningar som i princip sker dagligen riskerar att bli en början på något som slutar i katastrof. Växer motsättningarna så finns det en risk för inbördeskrig på sikt, delvis på grund av att många vill låta religion ta större plats i samhället och politiken. Jag vet att det låter drastiskt, men vår naivitet har redan skadat oss rejält. Vem trodde att skjutningar skulle bli vardag i Sverige? Eller att vi skulle få terrordåd? Än så har inte regeringen tagit det här på allvar. Jag vet att de fördömer och vidtar åtgärder, men det behövs mer och tydligare reaktioner mot utveckligen.

Det är val i höst och jag hoppas att vi tillsammans väljer en regering som bryter den ytterst obehagliga trenden som har tillåtits ske i flera år nu. Jag skulle förresten vilja skriva fler positiva inlägg, men det blir allt svårare om jag ska vara ärlig. Dock så ska man alltid vara positiv och jag hoppas därför att vår nästa statsminister heter Ulf Kristersson, för jag tror att han kan vända skutan så vi kommer i rätt farvatten igen.

 

Terroristhot mot Theresa May

Ja det här är självklart mycket grövre än det jag bloggade om i går, men det planerade mordet på Storbritanniens premiärminister Theresa May får mig trots det att tänka på var saker kan sluta om vi inte tar dem på allvar. Det planerade brottet klassas som terroristbrott och i dag hålls en rättegång. Det är naturligtvis så att det för det mesta stannar vid småsaker i vardagen, men det här med etik är viktigt att alltid ha med sig. Saker eskalerar lätt när känslorna tar över. Politiker skickar vare sig de tror det eller inte signaler till invånare och medborgare om var gränsen går när de debatterar med varandra. Det som planerades mot May är en ytterlighet, tack och lov, och ingen normal människa beter sig så hemskt, men det finns trots det ganska mycket som kan hända om man tar för lätt på det här.

Kanske blir jag mer upprörd än många eller i alla fall på ett annat sätt när jag hör om hot och våld mot politiker och det som kunde ha drabbat Storbrittaniens premiärminister om inte polisen hade varit uppmärksam, vilket är fruktansvärt. Sprängning och knivattack stod på agendan. Alldeles vidrigt. Sådana här människor stoppas så klart inte av att de blir ombedda att hålla en god ton, men det finns andra människor som triggas av saker som händer. Just därför så ska alltid demokrati och hur den värnas tas på största allvar. En god samtalston är en del av det här.

Det är ytterst beklagligt det som händer med alla terrorbrott och bra många fler än de genomförda har planerats. Målet är naturligtvis att ta ifrån oss människor den demokrati som vi har byggt upp, för det mesta av andra som inte ens är en del av den. Det är otroligt svårt att värja sig mot sådant här, och även egna medborgare har begått terroristbrott. Trots detta så tror jag att vår naivitet har satt oss i en sämre sits än vad vi skulle kunna ha haft. Många har exempelvis inte sett Sverige som ett land där sådant här riskerar att hända i samma omfattning som på andra håll. Men ingen är immun. Det börjar poppa upp frågor på facebook nu i olika grupper som handlar om vad man önskar sig för 2018. Tänk om man genom en önskan skulle kunna få stopp på allt detta hemska. Då vore det i alla fall vad jag skulle svara.

 

Unga muslimer

I dag så skriver Rashid Musa, förbundsordförande för Sveriges unga muslimer en intressant debattartikel. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/zL5AoO/varfor-ar-ni-sa-tysta-nar-unga-muslimer-fick-ratt Han nämner bland annat hur lite intresset i media var när det visade sig att det stöd som SUM hade sökt från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och fått nej till, senare i Förvaltningsrätten blev ändrat. Föreningen fick alltså bidraget trots att myndigheten hade ansett att den inte uppfyllde kraven som handlade om demokrati. När sedan rätten menade att de visst uppfyllde kraven så var inte media lika intresseade av att rapportera, säger Musa. Om han har rätt så är det givetvis beklagligt.

Men det finns annat som jag också vill ta upp och det är att han är orolig för hur samhället ser på muslimer och han skriver att vita män i Polen har demonstrerat och vill utrota muslimer. Jag delar oron över att risken för en ny förintelse finns, eller åtminstone grov förföljelse. Det kan bli mot muslimer, det kan bli emot andra. Oavsett så skrämmer tanken mig och det är sorgligt att vi inte har lärt mer av historien utan sådana tankar uttrycks på nytt. Det här har jag skrivit om tidigare. Vidrigheterna får inte ske igen. Musa talar om islamofobi och den finns utan tvekan. Det behöver dock inte alltid vara så allvarligt som han framställer det, utan många skräms av det som händer i samhället med kriminalitet och terrorism. Det är en naturlig reaktion, speciellt som Sverige är kristet men framför allt sekulärt. Först så vill jag säga att jag inte ett ögonblick ser majoriteten av muslimer som ett hot. Däremot så finns det alldeles för många som är radikaliserade. Det är även ett problem att så många kräver särbehandling med hänvisar till religionen. Det finns bland annat många exempel på vald arbetslöshet framför anpassning till arbetsplatsens regler.

Alla som lever i Sverige måste ta till sig att vi har ett sekulärt samhälle. Det är något som vi verkligen har jobbat för och inte alls något som har skett av en slump. De flesta här vill hålla politik och religion åtskilda. Därför så tror jag att det här citatet från artikeln angånde den nya generationen muslimer i Sverige säger en hel del och är värd för Rasid Musa att reflektera över. ”Denna generation av unga män och kvinnor har inte som mål att vädja till den rådande hegemonin eller kompromissa bort sina rättigheter. De står rakryggade, stolta och vägrar att underkasta sig själva för någon.” Givetvis så ska ingen människa kompromissa bort sina rättigheter, men det är inte samma som att alltid få sin vilja igenom och exempelvis inte acceptera allmänna regler hos en arbetsgivare. Det är heller inte samma sak som att religionen ska få större utrymme i samhället. Ska vi kunna leva i fred så måste vi alla kunna anpassa oss.