Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

Mer om bostadssegregation

För några dagar sedan gjorde jag ett blogginlägg om bostadssegregation. Det här är en viktig fråga, men jag tycker sällan att politiker närmar sig den riktigt som de borde. Många gör det för all del och förstår verkligen vitsen med blandade upplåtelseformer, men långt ifrån alla gör det. Många verkar inte ens vilja blanda. Vänsterpartisten Per Sundgren hade nyligen en debattartikel och det var den som fick mig att skriva inlägget för några dagar sedan. Här är bloggen med hans text inkluderad: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2019/06/17/bostadssegregation/ För det första så är han ganska snabb med att tala om ”utsatta områden”, ett uttryck som verkar vara mångas favorit. Det ska stämplas och det ska göras om och om igen, så ingen missar att här bor det utsatta människor. Självklart förstår jag att begreppet är relevant ibland, men nog kunde man dra ner på antalet gånger man använder det. I det här fallet går det alldeles utmärkt att utesluta det helt.

Frågan vi ska ställa oss är rätt och slätt: Hur gör vi för att få alla bostadsområden att bli bra och trivsamma och att samtidigt ge människor möjlighet att välja upplåtelseform? Sundgren tar upp en viktig sak och det är hur människor som får det bättre ställt väljer att flytta. Där borde man uppehålla sig mer i sina funderingar. Varför gör de det och hur ändrar vi på problemet? Allt för stor rotation på de boende skapar nämligen ingen trygghet. Hans debattartikel avslutas med ett konstaterande, även om han tar upp många intressanta aspekter. Så frågan kvarstår: Hur löser vi problemen? Från Vänsterpartiets håll andas alltid diskussionen orättvisa och fattigdom, grupper ska ställas emot varandra och så vidare. Hyresrättskramarna allmänt är gärna på krigsstigen när det gäller exempelvis ombildningar till bostadsrätter. Men de skriker ofta högt även när det är nybyggen, och det trots att det kan finnas många hyresrätter i området redan. Jag vet, för jag har varit med och tagit massor av sådana beslut och det är samma sak varje gång. I min värld så ska valfriheten vara så stor som möjligt samtidigt som alla måste ha någonstans att bo så klart. Så är det inte i alla andras värld.

Det första som måste avlivas är myten om ”normala plånböcker” och hyresrätter. Många som hyr bor väldigt dyrt och det gör att de är fast. Hur ska man kunna spara åtminstone en liten del till en insats om hyran är så hög så den äter upp en stor del av inkomsten? Jag ser det i min närhet och ofta räcker alltså inte någon normal plånbok för att ha den frihet man kan önska sig. En annan sak man bör göra är att se över hur man kan hjälpa människor bättre om de faktiskt vill köpa en bostadsrätt eller ett eget hus. Det kanske inte alltid är enkelt att själv räkna på vad månadskostnaden blir och hur man ska skaffa lån och så vidare. Hur många år är rimligt att vänta och hur kan jag göra för att nå dit? Det finns mycket som skulle kunna underlätta om debatten blev saklig och vi verkligen ville hjälpa människor. Nu upplever jag inte att det ser ut så tyvärr.

Glad midsommar förresten!

 

Annonser

Bostadssegregation

En Vänsterpartist vid namn Per Sundgren skrev häromdagen en intressant artikel om bostadssegretation: https://www.svt.se/opinion/utsatta-omraden-har-inte-tillkommit-av-en-slump När det har blivit så tokigt som det har i vissa bostadsområden så är det naturligtvis bra att titta tillbaka i tiden och se om man kan lära något av den. Det kanske man kan i det här fallet och planering, god sådan alltså, är givetvis det bästa. Decennium efter decennium har det blivit fel och nu är det på många håll katastrof. Artikeln innehåller en del intressant, men när man läser har man ändå en känsla av att det blandas och dribblas lite som man vill för att enbart kunna skylla på bostadsmarknaden. Så enkelt är det givetvis inte.

Men om vi håller oss där så vill jag kommentera en sak, nämligen detta som Vänstern gärna kallar ”utförsäljning” av bostäder. Det är inte så att man har någon slags marknad eller auktion och lite hipp som happ säljer människors bostäder. Men begreppet ”utförsäljning” låter nästan så. Man ska givetvis använda ordet ombildning, vilket är mer korrekt att kalla det. När den väl sker, så ska majoriteten av de boende vilja köpa sina bostäder. Processen är dessutom omfattande och inte gjort över en natt. Bostadsbolag och banker samarbetar och är ofta väldigt generösa dessutom. För den enskilde boende är det här sannolikt den bästa affär som kommer att göras i livet. Och förutom att boendet på sikt blir mycket mer ekonomiskt förmånligt så är lägenheten ens egen på ett helt annat sätt. Risken för en kraftig hyreshöjning minskas. Ett nej till renovering efter egen smak tas bort, för att ta ett par exempel. Boendet är oftast lugnare och tryggare i dessa fastigheter.

Om man då inte kan köpa? Ja det är inte så att erbjudandet försvinner utan möjligheten finns kvar längre fram. Kan man bo kvar om man inte vill köpa? Ja, ingen sätts på bar backe. Lagen ger dig den rättigheten. Jag tror att Sundgren, trots sin långa erfarenhet, missar något väldigt viktigt och det är att ett område med blandade upplåtelseformer är bättre än det med enbart hyreslägenheter. Omflyttningen blir heller inte lika hög och det är en faktor som brukar skapa oro då det blir sämre stabilitet och mindre grannförtroende. Däremot så är det viktigt det han tar upp om problemen i skolan när bara ett fåtal har svenska som modersmål. Det är en svår nöt att knäcka och det gör vi inte här och nu, men där har politikerna något att verkligen ta tag i.

 

Moderaterna i EU

Nu har det gått en vecka sedan vi hade Europaparlamentsval och för Moderaternas del gick det väldigt bra. Tre mandat blev fyra och budskapet om vad som behövs i EU gick uppenbarligen fram. De som ska representera partiet är Tomas Tobé, Jessica Polfjärd, Jörgen Warborn och Arba Kokalari. Stort lycka till! Det ska som moderat bli spännande att följa dem.

Här på SVT kan ni se en väldigt fin uppställning på vad resultatet blev för alla partier: https://valresultat.svt.se/2019/ Av de nio partierna som vi hade i parlamentet blev det bara åtta den här gången. Feministiskt initiativ åkte ut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag beklagar det. Jag tror för övrigt aldrig att FI kommer bli någon framgångssaga. De har funnits i 14 år nu och trampar fortfarande vatten. 2006 ställde de upp i riksdagsvalet och de har ännu inte lyckats ta sig in där. Så man får väl ändå säga att det måste ha varit en seger att komma in i EU-parlamentet.

Det parti som ökar mest den här gången är Sverigedemokraterna. Bra jobbat får man väl säga även om det är med viss oro som jag ser på deras framfart. Det är svårt att förhålla sig till partiet tycker jag. Mycket som de driver är bra, men det finns ju en del som får en att fundera. Sedan är frågan vad som händer med demokrati och yttrandefrihet om de får för stor makt. Där känner jag oro. Men det är en känga till de andra partierna och missnöjda väljare visar sitt missnöje.

 

EU-valsfunderingar

TV-debatter tillhör definitivt en av favoritgenrerna för mig. Därför är det inte konstigt att jag har tittat på det mesta som har visats nu i samband med EU-valet. Det har blivit en del, men det är fortfarande två dagar kvar innan valdagen, så mer kommer det att bli. Hur mycket klokare har jag blivit då? Ja inte lika klok som jag har offrat antal timmar, det är ett som är säkert. En statsvetare sa att det ibland har blivit för detaljerat. Jag som klagat på att det är för ytligt. Jag vill har mer konkreta diskussioner, även om det blir en del detaljer. Hur ska vi annars förstå och lära oss?

En debatt som jag såg var som en repris på riksdagsvalsdebatten och gav inte alls speciellt mycket. När det är så då har inte debatten blivit vad den var tänkt anser jag. Sverige är en sak, Europeiska unionen en annan. Men jag ska erkänna att allt debattittande har lett till en sak som är positiv, och det är att mitt EU-intresse har ökat. Så någonstans har de lyckats, våra kandidater. Trots det så saknar jag mer information om själva systemet, vad vi kan påverka och hur det går till. Att valdeltagandet är lågt har nog med att göra att det helt enkelt är för abstrakt. (Det är en trolig förklaring, men självklart inte en ursäkt.)

Nu är det snart söndag och valdag, så den valrörelse som vi har haft, den är som den är. Dock så kan man hoppas att det framöver blir ett ökat intresse från både medborgare och media, för EU är viktigt och det kostar fasligt mycket pengar, så vi kan inte bara rycka på axlarna om vi inte förstår. Det vi ska göra är i stället att ta reda på mer, ställa frågor till politikerna och sätta press på bättre mediebevakning, och då menar jag under hela mandatperioderna. Valdeltagandet då? Förra gången var det drygt 51 procent. Kan vi hoppas på 58 den här gången? Alldeles för lågt så klart, men bättre än 2014.

 

Att styra sina medborgare

Funderar ni någon gång på hur mycket vi styrs av riksdag och regering, givetvis även av landsting och kommuner, men lagarna och de mer övergripande reglerna kommer uppifrån. Politik är en vilja att påverka, så det är självklart att politiker också försöker göra det och min inställning är att viljan för det mesta är god. Däremot så finns det nog en mer dold agenda ibland än vad som påstås, eller så är man ärlig, men alldeles för klåfingrig. Kanske är man i andra fall alltför ideologiskt styrd än vad som är sunt, eller så vill man ge staten mer makt än vad som gynnar medborgarna. Det finns mycket som är värt att fundera över, problemet är att det ofta är subtilt.

Däremot kan man fundera över i vilken omfattning som höga politiker ska peta i våra liv och styra hur vi lever dem. Vissa åtgärder som vidtas fungerar, speciellt om de har föregåtts av lång och enträgen bearbetning och debatterande som styr oss i enligt dem rätt riktning, eller om vi har en ekonomisk vinst av deras beslut. Annat går beslutsfattarna bet med även om de försöker, men påverkar gör de ändå, det är bara att vi kanske anpassar våra beteenden för att kunna fortsätta leva som vi vill. Ett exempel är sockerskatt, något som våra nordiska grannländer har provat. Fungerade det? Nej så klart inte, man kunde i något fall till och med se minskad grönsakskonsumtion för att finansiera det man ville ha, samt att många reste till grannländer och handlade om den möjligheten fanns. Man alltså både anpassade sig och höll kvar vid det man ville ha.

Sedan har vi allt som är gratis, och där är jag i vissa fall väldigt skeptisk. Inte när det handlar om exempelvis utbildning. Ingen ska nekas sådant, det är självklart, men det finns annat som genom att vara gratis eller högt skattesubventionerat, införs för att styra folket i den riktning man vill ha dem. När det inte känns i plånboken speciellt mycket så protesterar väldigt få. Man tycker till och med att det är bra. Men någon måste alltid betala eftersom allt kostar och de som betalar är inte alltid de som drar nytta av det. Dessutom så minskar friheten ju mer man tar av våra skattepengar och påverkar våra vanor och våra liv. Vi blir helt enkelt toppstyrda utan att vi ofta ens märker det. Fundera gärna över hur du själv påverkas och i vilken omfattning staten ska lägga sig i dina val. Ju mer man tänker på det här, ju mer ifrågasätter man det faktiskt.

 

Nya medlemmar till Moderaterna

Det har nu gått drygt två månader sedan januariöverenskommelsen slöts. En beklaglig överenskommelse som inte byggde på vilja till samarbete eller hade sin grund i att se till att ge Sverige den bästa politiken. Det enda det handlade om var att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande. Jag respekterar visserligen det, men de försvinner inte på grund av dåliga samarbeten eller önsketänkande. De sitter där, med hela 62 av 349 mandat. I procent är det 17,53. De är som bekant tredje största parti. Är då detta samma sak som att släppa in dem i värmen? Nej, det bestämmer man så klart själv och jag ser helst att de inte ingår i någon regering, så där är vi överens. Men de är demokratiskt inröstade och den biten borde man ha större respekt för.

Men, varför den här rubriken? Jo därför att Moderaterna har fått flera medlemmar på kort tid och fler än på väldigt länge. Grattis! Någon som är förvånad? Jag hoppas att ett flertal av dessa medlemmar väljer att bli aktiva, för vi behöver många som engagerar sig för demokratin. Det oavsett tvivelaktiga avtal givetvis. Men med större engagemang från invånare och medborgare kanske den här situationen hade kunnat undvikas. Saken är trots allt den att det är politikerna själva som har drivit på situationen i den här beklagliga riktningen, även om det inte var meningen. Med fler engagerade kloka människor kanske vi hade kunnat undvika att hamna här. Kanske, kanske, hade åsiktskorridoren inte varit så snäv och diskussionerna hade kunnat vara sundare och tagit oss framåt i stället för att som nu där så många målat in sig i olika hörn. Att måla in sig i ett hörn och agera utifrån det leder som vi har fått bevittna inte till något bra.

Att Moderaterna har fått många nya medlemmar säger något. Människor, alltså väljarna, är allt annat än nöjda med utvecklingen, och de som förstår innebörden av vad demokrati handlar om förstår att det som fyra partier – C, L, S och MP – har kommit överens om, inte är vare sig sunt eller bra. C och L som nu blev beroende av det andra partiet som de gör allt att hålla utanför, alltså Vänsterpartiet, har inte åstadkommit något bra utan har istället ökat politikerföraktet. Det är högst beklagligt då de flesta politiker faktiskt engagerar sig för en god sak och tror på vår demokrati. Det blev en stor pannkaka av allt, men det gynnade Moderaterna. Man får väl se det positiva i det trots allt.

 

Ny regering

Men är vi nöjda? Vissa är det givetvis, andra inte alls. Vi har nu fått en regering med endast 116 mandat tillsammans, S med 100 och MP med 16. Det är en otroligt svag regering som nu ska styra i mer än 3½ år. Efter dagens riksdagsomröstning konstaterade Liberalernas Jan Björklund att hans parti tillsammans med allianspartierna inte lyckades få makten och därför kunna bilda regering. Det var anledningen till att partiet till sist valde att förhandla med S och MP. Hur många mandat hade då de fyra allianspartierna tillsammans? Jo 143. Någon som kan förklara den tankevurpan? Det är många frågor och tankar som dyker upp i huvudet på en, en dag som denna. Det här var en av dem. Men det finns mer så klart.

  • Har Liberalerna och Centerpartiet förhandlat och röstat fram den här svaga regeringen för att slippa ta regeringsansvar i tider med stora och komplicerade frågor?
  • Väljer man det här alternativet som man egentligen inte gillar, för att slippa nyval och riskera att åka ut ur riksdagen?
  • Hur stor vikt lägger L och C vid att de med största sannolikhet hjälper fram Sverigedemokraterna ytterligare?
  • Var finns den politiska moralen när ett sådant här samarbete genomförs?
  • Och hur går Jonas Sjöstedts tankar just nu? Har han inte sålt sig och sitt parti väl billigt?
  • Hur ska man kunna lita på varandra partierna emellan när sådant här sker?
  • Hur blev det viktigare att offra sina politiska hjärtefrågor för att stänga ute två partier med sammanlagt 90 mandat än att regera landet och driva igenom den politik man gick till val på?
  • Hur resonerar man kring att man låtsas som att nästan 39 procent av väljarnas röster inte finns och ska respekteras? Det är inte samma som att man gillar faktumet, men allas röster har lika mycket värde, eller ska ha i alla fall.
  • Har vissa redan glömt hur vår förra regering uttalade förtroende för Dan Eliasson och stod och såg på när den grova kriminaliteten ökade samtidigt som polis efter polis sa upp sig? Det handlar trots allt om vårt lands säkerhet.

Ja det går att göra listan längre och reaktionerna visar att det här är både anmärkningsvärt och ohederligt. L och C skulle göra allt för att Sverige skulle få en ny regering sa de, men det löftet höll de alltså inte.