Kategoriarkiv: Vänsterpartiet

Motion om surrogatmödraskap

I februari 2016 skrev jag ett blogginlägg om surrogatmödraskap. För bara några veckor sedan lämnade Vänsterpartiets representant Amineh Kakabaveh in en motion till riksdagen i frågan där hon förespråkar förbud mot den här vägen till föräldraskap. Jag delar henne synpunkter. https://data.riksdagen.se/fil/B9B74195-84FB-4F66-BA32-D7596AABCB6B Som förälder så förstår jag att längtan kan vara enormt stor, men riskerna och andra, inte minst känslomässiga, komplikationer när det gäller surrogatmödrar väger för tungt för att det här ska vara ett alternativ.

Jag är inte alls säker på att riksdagen kommer att bifalla hennes motion, men jag hoppas innerligt det. Varje graviditet är en risk i sig och många svenskar vänder sig till fattiga kvinnor i andra länder för att få hjälp. Även om allt går lagligt tillväga så blir det en slags utnyttjande hur gärna man vill att det inte ska vara så. Kakabaveh säger i sin motion att hon inte bara vill ha ett förbud här, utan att Sverige ska vara ett föregångsland och jobba för ett internationellt förbud. Det borde inte vara omöjligt, men jag tror att det kommer ta sin tid.

Jag är fullt medveten om att flera riksdagsledamöter är osäkra på hur de ska förhålla sig i frågan, och att till och med vissa är för surrogatmödraskap. Att man är för är givetvis inte samma sak som att man anser att kvinnor i fattiga länder ska utnyttjas, utan att vi ska ha en lag som reglerar detta på hemmaplan. Men även om vi hade det så finns det mycket som kan gå fel under graviditet och förlossning. I en modern stat som Sverige där vi har kommit så långt när det gäller mänskliga rättigheter i andra frågor så är det faktiskt märkligt att vi ens överväger en sådan lag. Varför tvekar vi här? Är det av egoistiska skäl eller är det för att vi anser oss ha rätt att ”låna” en annan människas kropp för våra egna behov? Det kanske är hårda ord, men vi måste fundera djupare kring vad det här innebär. Som sagt var, jag förringar inte längtan efter barn, men det finns andra humanare sätt att gå till väga.

 

Annonser

Hur gick det i valet för partierna?

Jo, siffrorna har jag haft med tidigare, det kommer säkert de med bra minne ihåg. Men då vi efter 2½ månad fortfarande inte har någon regering så kan de vara intressanta att läsa igen. Som ni säkert också vet så skulle Miljöpartiet och Liberalerna sannolikt åka ur riksdagen om vi hade val i dag.

Att ha många partier leder lättare till sådana här problem så klart, samtidigt är det ett uttryck för att demokratin fungerar när väljarna är missnöjda. De bildar alltså ett nytt parti eller röstar på ett sådant. Men att det skulle bli så här svårt var det nog ingen som trodde, eller gjorde vi det, fast vi hoppades på att de skulle lösa situationen snabbare? Man kan i alla fall konstatera att talmannen har fått en utmaning som heter duga. Har vi en regering innan jul månntro?

Moderaterna 19,84% 70
Centerpartiet 8,61% 31
Liberalerna (tidigare folkpartiet) 5,49% 20
Kristdemokraterna 6,32% 22
Arbetarepartiet Socialdemokraterna 28,26% 100
Vänsterpartiet 8,00% 28
Miljöpartiet de gröna 4,41% 16
Sverigedemokraterna 17,53% 62

 

Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna

På onsdagen kommer Sveriges riksdag att ta ställning till om Moderaternas Ulf Kristersson ska bli vår nästa statsminister. Centerpartiet och Liberalerna som säger sig vilja ha Kristersson som statsminister tänker ändå inte rösta ja, meddelar de. I alla fall är det vad de säger än så länge. Kanske lägger de bara ner rösterna och låter åtminstone bli att rösta nej. Vi får se. En som förklarar läget väldigt bra och som resoneras logiskt är före detta riksdagsledamoten Maria Abrahamsson. Lyssna och hör henne resonemang. https://www.expressen.se/tv/politik/bara-politik/bara-politik-7-november—intervju-med-maria-abrahamsson-1/

Ett par andra politiker, nämligen Joar Forssell, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet samt Magnus Ek, förbundsordförande Centerpartiets ungdomsförbund har dock missat en del verkar det som. Här kan ni läsa en debattartikel som de skrev i Sveriges Dagblad häromdagen: https://www.svd.se/nationalister-ar-vara-huvudfiender Där säger de bland annat så här: ”Allt stöd från SD innebär förhandling om eller förskjutningar av den politik Alliansen för”. Det intressanta är nämligen att det var precis så det var den senaste mandatperioden när C och L satt i en regering. Samma för S och MP. Båda regeringarna har styrt i minoritet och SD har varit vågmästare. Visst, Sverigedemokraterna kommer att ställa vissa krav, det har Forssell och Ek rätt i, men vi är nog många som är övertygade om att den biten kan lösas utan större problem, bara man vill.

”Att stänga dem ute är att värna om borgerlig politik”, säger debattörerna vidare. Hur värnar man sin egen politik när man hellre ger upp den och kanske låter partier som stödjer sig på Vänsterpartiet, låta regera? För den risken finns. Det är precis så det har sett ut i fyra år. Eller är det så enkelt som att man vill gardera sig för att få makt, oavsett vem man kommer att styra med, så länge inte man har stöd av SD igen. Är det till och med så viktigt att inte tala med partiet och komma fram till en lösning, så man hellre låter V får fortsatt inflytande i svensk politik? För där kan vi tala om krav och påverkan. Ett parti som till och med vill plocka av företagare deras äganderätt till det de har byggt upp och som ger arbetstillfällen till 80 procent av landets arbetstagare? Kan någon förklara den logiken? Helt ärligt så tror jag att stressen internt i C och L är enorm just nu och man vet inte hur man ska ta sig ut ur det hörn man har målat in sig i. Det är verkligen att ge SD makt, för just nu står vi utan en ny regering på grund av sandlådan som så många har satt sig i. Var de vuxna i rummet som ni bör och se till att lösa det här och på kuppen kan ni, om ni vill, minska SD:s framgångar.

 

Siffror från valet

Det har gått 1½ månad, men valet är inte över då vi fortfarande inte vet vilken regering vi kommer att få. Allt på grund av beröringsskräcken med Sverigedemokraterna. Den ska man givetvis respektera, men när det går så här långt så blir man ändå lite fundersam. Vad är viktigast? Att kunna driva sin politik eller fortsätta springa i åsiktskorridoren? Men de är bedrägliga, det ska man ha i bakhuvudet, så det gäller att ”beröra” på rätt sätt. Stödet till dem talar dock sitt tydliga språk och att ignorera långt över 1,1 miljoner väljare kan aldrig kallas för demokrati.

Hur som helst, är du intresserad av att veta exakt hur det gick för alla partierna, kika in på val.se  https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html

Det är alltid spännande att se hur väljarna röstat och Raggarpartiet kammade hem hela 27 röster. Rosa Drömmar och Äkta Demokrati gick det däremot sämre för, de fick inte mer än en röst vardera. Är du förresten nyfiken på hur det gick i din kommun så klicka här: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/K/rike/index.html Sedan har vi så klart landstingsvalet: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/L/rike/index.html Att ha koll på de här två valen och vad som händer under mandatperioden är nog så viktigt. Det är ju här de nära frågorna beslutas om och där det som väljare faktiskt är lättast att påverka. Trevlig läsning.

 

Respekt för våra politiker

Jo jag har respekt för dem, stor respekt för det mesta. Med tanke på ”sandlådeinlägget” kanske det inte verkar så, men ibland måste man få ur sig sin frustration. Dessa damer och herrar gör säkert så gott de kan och jag är alldeles övertygad om att de vill både landet och medborgarna väl. Ändå blir det så vansinnigt fel och det kan jag däremot inte har någon respekt för. När principer blir viktigare än landets bästa, då är något vansinnigt galet.

Självfallet så förstår jag att saker inte alltid är så enkelt. Jag har själv varit politiker och vet att det behövs massor av kompromissanden ibland. Den delen har jag också respekt för. Det jag alltså ogillar är att man sätter upp villkor som i praktiken endera är omöjliga att fullfölja, eller också så stjälper den ens politik. Man får avstå makten och möjligheten att förändra på grund av principer som man aldrig borde ha skaffat sig. Fler och fler retar sig på det här och det märks tydligt att det inte bara gäller väljarna utan även internt. Det här är inte bra för demokratin.

Varför ska man rösta på ett parti när de inte gör allt de kan för att få styra landet? Det handlar inte om att sälja sig eller göra något omoraliskt. Men många tycks av någon obegriplig anledning tro det. Varför? Man har dessutom valt att sätta demokratin ur spel, vilket inte alls är bra för landet. Det finns hur mycket som helst att säga om det här och det är med uppgivenhet som jag ser på när alla partiledare ställer krav och villkor som för övrigt inte står i proportion till partiets storlek. Det är högst beklagligt det som nu sker.

 

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.

 

Kils golfrestaurang

Ja varför skriver jag om den igen? Det är nästan 22 månader sedan jag gjorde det här blogginlägget: https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2016/12/06/hur-tankte-kils-golfrestaurang/ Fortfarande så läses inlägget då och då och det jag skrev om är lika relevant, så därför gör jag ett nytt inlägg i frågan. Nu handlar inte detta direkt om eller enbart om Kils golfrestaurang, eftersom det som hände där när Sverigedemokraterna hade bokat julbord och plötsligt inte var välkomna är inte unikt. Själva sa de så här till NWT (Nya Wermlandstidningen): ”Alla är välkomna här och här har alla precis lika stort värde, vår restaurang skall vara en neutral mötesplats.” Sedan så gjorde de tvärtom. Alla var inte välkomna plötsligt.

Neutral mötesplats, självklart ska det vara så och ett julbord är ett julbord och ingen politisk aktivitet. Därför uppför man sig som vuxna förväntas göra, lämnar strandflaggan och flygbladen i bilen och låter bli att pådyvla andra gäster sina åsikter. Respekteras inte detta så har man inget på restaurangen att göra. Däremot så måste ju politiska partier, religiösa grupper och alla andra sammanslutningar få komma och äta, bara man inte skyltar med sina åsikter. Smälter man in och sköter sig, ja vad är då problemet?

Det intressanta i kråksången är att det endast handlar om Sverigedemokraterna i de här sammanhangen. Någon som kan påminna sig att till exempel Vänsterpartiet har blivit portade någonstans trots sina relativt nyliga kopplingar till dåvarande Sovjetunionen, medlemmar som kallar sig kommunister och som hyllar dessa vidriga kommuniststater? Det finns en förväntad ängslighet som gjort att även företag numera agerar politiska partier. Man sätter demokratin och yttrandefriheten åt sidan och därmed på spel. Vi har ett fantastiskt land där alla har rätt till sina åsikter; nu jobbar många hårt på att kväsa den rätten. Det blir som en informell åsiktsregistrering och tycker du ”fel” så riskerar du att inte ens få äta en bit mat. Tänker någon av dessa företagare, för de är fler än bara Kils golfrestaurang, på vad det är de egentligen sysslar med?