Kategoriarkiv: Vård

Ansvarsfrihet

Om du såg söndagens Agenda, så såg du diskussionen om ansvarsfrihet för barnmorskor. Det handlar om abort. Nu för tiden så gör det ofta med ett piller. Men det hindrar inte att vissa barnmorskor vägrar utföra aborter genom att ge patienten pillret. Jag förstår dilemmat även om jag inte anser att man ska kunna välja bort arbetsuppgifter hur jobbiga de än är. Som jag har sagt tidigare så lägger man över det här på sina arbetskamrater, som säkert inte heller ser det som något de gärna gör, även om de vill hjälpa kvinnan. Man kan i alla fall utgå från det i synnerhet om det handlar om kirurgiska ingrepp på grund av sena aborter.

Ellinor Grimmark – barnmorskan som driver sitt eget fall med hjälp av pengar från antiabortrörelsen – har flyttat till Norge och jobbar där. Sverige delar inte Norges syn, och just ansvarsfrihet är det många länder som har. Fast även om många andra har en annan uppfattning, vilket ofta hänvisas till, så behöver det nödvändigtvis inte vara bra. Så det i sig är inget argument i det här fallet.

Hur kommer det att gå då? Ja, jag tror inte att Europadomstolen kommer att döma till Grimmarks fördel. Det vore ytterst beklagligt eftersom alla kvinnor som besöker vården ska veta att det alltid är patienten som står i centrum. Personalen på kvinnokliniker ska aldrig kunna vägra att hjälpa någon som behöver vård. Man ska vara medveten om att Grimmark inte ens skulle hjälpa ett våldtäktsoffer. Principerna går nämligen före patienternas väl och ve.

 

Annonser

Om BB, akutsjukhus och politikerhot

Förra veckan – innan jag hade sett Uppdrag granskning och Opinion – så bloggade jag om politikerhoten efter att BB i Sollefteå lagts ner. Hela sjukhuset kommer framöver att läggas ner. Det är olyckligt från början till slut det som har skett. Människor har drabbats hårt i vissa fall och politikerna har tvingats ta beslut som de säkerligen inte vill. Det har mynnat ut i demonstrationer, mestadels fredliga sådana, men även påhopp på landstingspolitiker som är bedrövliga.

Reaktionerna från berörda invånare i Ångermanland var inte nådiga efter uppdrag granskning och det blev debatt i SVT:s Opinion. Jag såg båda programmen i gårkväll, och det blev så att jag tittade på den efterföljande debatten först. Den ordningen var bra, för då förstod jag demonstranterna reaktioner bättre. Men jag tycker ändå att reaktionerna var väl upprörda. Större delen av programmet skildrade nämligen det som hänt på ett objektivt sätt. Det upplevde i alla fall jag som utomstående. Däremot så var intervjun med fyra av de drivande representanterna som protesterar mot nedläggningen av sjukhuset inte rättvis.

Vissa av dem hade utan tvekan gått över gränsen, men det och inget annat borde de ha få stått till svars för. Att sedan andra människor önskar både cancer och död till politikerna, är faktiskt inte deras ansvar. Ändå så pressades de om just detta. Hur som helst så var det bra att det kom fram hur allvarligt det är när sådant sker. Man må vara hur upprörd som helst, men det är ett hot mot demokratin när man passerar gränsen i sitt hat, och det borde man tänka på när man släpper ut sina känslor utan urskiljning. Att sedan tjänstemannen som varit en av de värsta när det gäller hetsjakten, får stanna kvar på sitt jobb i kommunen är helt vettlöst.

 

Hur trångsynt får försäkringskassan vara?

Ibland så blir man både mer förundrad och upprörd än vanligt. Just nu handlar det om försäkringskassans trångsynthet angående att som heltidssjukskriven börja jobba och då 25 procent. En arbetskamrat till en familjemedlem har blivit behandlad för canser och ska nu så smått försöka komma tillbaka igen. Det ska väl inte vara så märkvärdigt kan man tycka och som i det här fallet då det handlar om nattarbete så skulle ju var fjärde natt vara det naturliga om personen själv orkar det. Så kan man som vanlig medborgare med sunt förnuft anse. Men inte försäkringskassan inte. Nej då, här ska inga tio timmar i sträck arbetas, här ska det vara 25 procent varje natt.

Hur en sådan här sak löses borde ju vara från fall till fall utifrån hur det bäst fungerar för arbetstagare och arbetsgivare. Visst är ett helt nattpass krävande, men kanske känns det lättare än att resa kollektivt flera gånger i veckan för att vid obekväm arbetstid jobba endast 2,5 timme åt gången. Inte lär det underlätta för arbetsgivaren heller. Den som ska jobba övriga tider kommer, om personen ifråga inte har bil (något som väl samhället vill minska på), få resa när kollektivtrafiken är ytterst begränsad. I det här fallet så vill dessutom den sjukskrivne jobba hela nätter, men alltså färre pass.

En annan aspekt är att det är inom vården som personen arbetar. En maskin kan stängas av när som helst, men inte en människa. Rapportering måste ju också ske så att den som tar över blir informerad. Ja ni hör ju vad dumt det är. Men bryr sig försäkringskassan om detta? Icke sa Nicke! Naturligtvis så måste det finnas regler, men ska de vara utformade utifrån försäkringskassans bästa eller patientens? Man undrar ju. Vill man undvika att människor fastnar i sjukskrivningar för länge och då med risk att aldrig komma tillbaka igen, så är smidighet det allra bästa. Kan man prova sig fram, så skulle säkerligen många slippa gå hemma för länge. Det skulle även förenkla för arbetsgivaren.

 

Statens medicinsk-etiska råd om dödshjälp

Kanske läste du söndagens debattinlägg i DN https://www.dn.se/debatt/debatten-om-dodshjalp-har-varit-alltfor-svartvit/ som handlade om dödshjälp. Det är något som jag har bloggat om tidigare och för egen del så hyser jag inga tvivel om att det bör införas. Många är oroliga för vad som ska hända om vi inför det även i Sverige och det får självklart inte hanteras på annat än ett ytterst seriöst och säkert sätt. SMER har utan att ta ställning för eller emot, gjort en rapport http://www.smer.se/rapporter/dodshjalp-en-kunskapssammanstallning/ Där kan man läsa om forskning kring andra länders och delstaters dödshjälp. På flera håll pågår dessutom en diskussion huruvida det ska införas även på fler ställen. En sådan här sak går självklart inte att säga ja till utan kunskap om vad det handlar om. Ju mer vi vet, ju bättre är det, oavsett vart var och en landar i frågan.

Utöver det som vi vanligtvis tänker på när vi talar om det här, alltså lidande i livets slutskede eller att man lider av en obotlig sjukdom som inom en överskådlig framtid kommer att ta ens liv hur som helst, så nämns även värdighet och oberoend. Det är viktigt att vi även klarar av att diskutera den biten. Det mest önskvärda är naturligtvis att det finns människor som kan hjälpa en så att man känner sig så oberoende som möjligt även om man behöver mycket hjälp. Värdighet då? Ja vad som påverkar den biten kan bara var och en av oss svara på, men för en människa med stark integritet så kan säkert flera situationer påverka känslan. Att bli ett vårdpaket eller hamna i en situation där man inte känner igen sina närmaste längre, inte klarar av sina toalettbesök på grund av att man inte förstår hur man ska göra, eller annat grundläggande, är säkert skrämmande för många.

Jag kommer läsa rapporten eftersom frågan engagerar mig och jag hoppas att alla tar sig tid till det. Döden är trots allt definitiv och det vi allra helst vill är så klart att kvalitén på livet ska vara bra så länge vi lever, men när det inte blir så då? Ja, då måste vi kunna hantera även den delen av livet, hur svårt det än är att tänka på att en själv eller någon man håller av skulle hamna i en sådan situation.

 

Språkförbistringar inom vården

I somras så skrev jag ett blogginlägg om vikten av att kunna svenska språket ordentligt när man jobbar inom vården. https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/07/08/hoj-sprakkraven-inom-varden/ Det handlar givetvis om patientsäkerhet, men även om att vården i övrigt ska vara tillfresställande för patienterna. I dag skriver en läkare om det här i Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/debatt/a/KdK55/lakare-i-sverige–da-ska-du-kunna-svenska Man kan inte vifta bort allvaret som vissa gör. Att det sker är obegripligt. Dagens debattartikeln handlar om läkare, men bristande språkkunskaper finns hela vägen ner till vårdbiträden och jag anser att det ska vara ett krav att lära sig svenska och inte något som är frivilligt.

Jag brukar inte använda mig själv som exempel, men nu tänker jag göra det. Jag fick nämligen en remiss till röntgen för inte allt för länge sedan. Läkarens nivå på svenska var så låg så hon inte kunde skilja på höger och vänster utan det stod vänster i remissen fast det skulle ha stått höger. Ingen skada skedd den här gången eftersom jag inte var medtagen eller så utan upptäckte det själv och kunde berätta det för röntgenpersonalen. Men jag kunde lika gärna ha varit i en allvarlig situation och inte haft förmågan att förklara misstaget och därför inte blivit korrekt undersökt. Vad hade då hänt?

Den här läkaren är väldigt vänlig och en av dem som har bemött mig bäst av alla läkare genom åren. Hon bryr sig om mig och hon är mån om min hälsa. Ändå så kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om jag behövde hjälp och kanske inte har förmågan att föra ett samtal som jag kan när jag är vid mina sinnes fulla bruk. Vad händer om jag befinner mig i en allvarlig situation och det blir missförstånd på grund av vårdpersonalens dåliga språkkunskaper? Tänk om något allvarligt inte upptäcks? Ett annat problem är att risken för förtroendet sänks då ett dåligt språk lätt ger intryck av låga kunskaper i övrigt. Är det här en kunnig läkare eller inte? Vården är alldeles för viktig för att inte ställa högre krav och jag är därför glad att det här börjar uppmärksammas.

 

Vilket parti kommer att lyfta fram statens folkhälsomål i valdebatten?

Nu ska jag vara riktigt tråkig och svara: Inget! Det är helt ärligt vad jag tror, inget parti kommer att lyfta fram folkhälsan mer än nödvändigt nästa år. Att någon dessutom skulle driva statens alla elva folkhälsomål i valrörselsen, ja det kommer helt enkelt inte att hända. Jag önskar att det gjorde det och jag önskar att de här frågorna fick ökad status, men som före detta kommunalråd med folkhälsoansvar så vet jag hur lågt de står i kurs hos många. Förmodligen så skulle de flesta politiker säga att det inte är så, men tyvärr, vissa av målen får alldeles för lite utrymme.

Vilka är då de elva målen? Jo de här:

1. Delaktighet och inflytande i samhället
2. Ekonomiska och sociala förutsättningar
3. Barns och ungas uppväxtvillkor
4. Hälsa i arbetslivet
5. Miljöer och produkter
6. Hälsofrämjande hälso- och sjukvård
7. Skydd mot smittspridning
8. Sexualitet och reproduktiv hälsa
9. Fysisk aktivitet
10. Matvanor och livsmedel
11. Tobak, alkohol, narkotika, dopning och spel

Nu ingår ju flera av målen i den allmänna debatten, inte tu tal om det, men vissa saker borde få en mer framträdande roll, dessutom så borde det diskuteras mer hur olika saker påverkar målen. Det förebyggande arbetet måste också få mer utrymme i politiken. Men vad skulle behöva talas mer om då? Jo till exempel spelmissbruk som verkar vara en icke-fråga för många. Men med tanke på hur internet har påverkat speciellt unga och även gjort många människor till spelmissbrukare så är det märkligt att inte intresset för en lösning är större. Miljöer och uppväxtvillkor är visserligen något som får utrymme i debatten, men har det gjort så att en lösning siktas? Icke. Det här går att utveckla mycket och jag kommer att göra det framöver här på bloggen.

 

Landstingsvård efter misslyckad plastikkirurgi?

Ska sjukvårdspersonal moralisera kring vem som ska få vård? Ja säger vissa läkare, nej säger andra. I går så debatterades detta i Opinion och de flesta tittare ansåg att man fick skylla sig själv om man fick komplikationer efter ett plastikingrepp. Det gällde även om man hade andningsproblem, vilket en kvinna i publiken numera hade, plus andra problem efter att en klåpare hade opererat hennes näsa och sedan inte tog sitt ansvar. Det är så enkelt att spontant tycka att om man tar en medveten risk så får man också ansvara för konsekvenserna och betala för att få det åtgärdat. Men ändå… Det känns inte bra när vården börjar välja moraliskt vem som har rätt till den, före att se till vem som har störst behov.

Självklart så kan man tycka att den med ett medfött problem ska få vård före den som har gjort ett frivilligt ingrepp om än den personen har större problem. Men det blir problematiskt. De flesta plastikoperationer lyckas och det är en minoritet som får problem; vore risken mycket större så vore det lättare att moralisera, men vissa gör det alltså ändå. På grund av landstingets begränsade resurser så finns det sjukhus som inte hjälper en patient med misslyckad plastik överhuvudtaget. Men hur ställer sig samma läkare till mördaren som behöver vård? Eller rökaren som från början har vetat att detta kan ge cancer eller KOL? Eller den överviktige patienten som själv har ätit sig till sin övervikt? Om jag lider av cancer på grund av dåligt levene, ska jag då utestängas från vården så att bara de som har levt hälsosamt får hjälp då vi har bristande resurser?

Det här är knepigt och det är klart att man både i misslyckade plastikfall och i andra fall kan ha moraliserande åsikter, men var drar vi gränsen? Har vi inte alla gjort något fel någon gång eller tagit risker? Ska mobilprataren som krockar få betala för sin vård, men offret i den andra bilen få den gratis? Tanken är frestande, jag erkänner det, men vill vi verkligen ha det så? Jag tror inte det. Däremot så bör reglerna för vem som får utföra olika typer av vård vara mycket hårdare, en läkarlegitimation ska inte kunna räcka för att fuska lite här och var. Det måste dessutom gå att kräva ansvar från klinikerna som utför klåparjobb. Det ska naturligtvis även vara enklare att stänga av oseriös vårdpersonal även inom det privata. Men att någon innan vi har kommit så långt ska ha andningssvårigheter på grund av en misslyckad plastikoperation kan faktiskt inte vara rimligt.