IS-terrorister

Det har plötsligt blossat upp en diskussion om de IS-terrorister som nu ”ångrar” sitt deltagande i det syniska kriget och vill åka hem. Självfallet så ångrar de sig, vidare så har de givetvis inte själva deltagit i dödandet. De visste rent av inte om vad som i de flesta fall försiggick. Och som någon av dem sa när hon blev intervjuad, Sverige är känt för att ge människor en andra chans. Den kommentaren säger en hel del om synen på vårt land när det gäller människor som vill utnyttja oss. Man tror inte att något är tillräckligt grovt, inte ens terrorism. Här får man alltid en ny chans och blir förlåten i sinom tid.

Tack och lov har både inrikesminister Damberg samt statsminister Löfven sagt att man inte kommer att göra något för att ta hem terroristerna. Men den diskussion som regeringen borde ha fört sedan länge är hur vi kan se till att de inte alls kommer hit. För frågan som måste ställas är: Sedan när blev Sverige en fristad för terrorister? Vi har många så kallade återvändare, och få politiker har reagerat på detta. Vissa har visserligen försökt, men responsen har uteblivit. Därför har vi alltså många som lever bland oss och givetvis är ett stort hot mot landet. Så länge inte regeringen gör något är det svårt att komma någonstans. Det är högst beklagligt att vi har den naivitet som vi har.

Men kommer det här att förändra något? Man hoppas verkligen det, men jag är fortsatt skeptisk. Vad vi också måste göra är att våga se religioners påverkan på fred och krig, men det kommer inte heller att hända. Även om de flesta som tillhör en religion är fredliga, så finns det alldeles för många som inte är det. Men risken att inte lyfta upp frågan tar vi alltså hellre än att stöta oss med dem som eventuellt blir upprörda av den. Ur led är tiden, tyvärr…

 

Annonser

Vad har regeringen för omdöme egentligen?

Klimatminister Isabella Lövin har fått en ny stabs- och planeringschef som heter Annika Jacobson. Redan 2017 fick Jacobson arbete som politisk sakkunnig hos dåvarande klimat- och miljöminister, alltså Isabella Lövin. Något att uppröra sig över? Ja i allra högsta grad då vederbörande innan dessa fina uppdrag var Sverigechef på Greenpeace. Jag talar om Annika Jacobson alltså. Men bara det är givetvis inte det anmärkningsvärda utan det faktum att hon stod bakom de två kärnkraftsintrången i Sverige som Greenpeace gjorde under hennes ledarskap. Titta gärna på den här korta filmen: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-sag-det-ut-nar-greenpeace-gjorde-intrang-i-karnkraftverken

Personligen är jag inte mycket för att hänga ut andra och vill därför vara tydlig med att syftet med det här blogginlägget alltså inte handlar om att smutskasta personen ifråga. Jag beklagar dock hennes bristande omdöme på vad man kan tillåta sig att göra. Att tränga sig in i ett kärnkraftverk slår nämligen det mesta när det handlar om intrång. Att sedan få jobba åt ett riksdagsparti och vidare åt ett statsråd är minst sagt häpnadsväckande. Att hon får det förtroendet säger en hel del om inte bara Lövin utan även övriga regeringen. Det är också märkligt att ingen i riksdagen har reagerat. Eller är det här något som nyligen blivit känt?

Som om inte detta räcker så arbetar Jacobson på miljö- och energidepartementet, som bland annat ansvarar för strålskydd och kärnsäkerhet!!! Om det åtminstone varit på ett annat departement! Det är inte utan att man blir … ja vad blir man? Orden räcker liksom inte riktigt till här, men hos regeringen verkar ändå allt vara som det ska. Hur kan det få vara så här? Någon måste väl ändå våga sätta ner foten och lyfta fram det galna i situationen? Eller är regeringen så skör så ingen vågar säga något? I så fall har vi en mandatperiod framför oss där allt kan hända och det är självfallet alla statsråd medvetna om. Det går alltså att komma undan med vad som helst. Allt för att få regera. Det är inte utan att det finns anledning till stor oro. Och förresten, var är de två borgerliga stödpartierna? De lovade ju att vara ett stödparti som agerade stark opposition. Så ”Hallå C- och L-oppositionen, var är ni?”

 

Klimatsmart…

I går funderade jag återigen på just det ordet och hur märkligt det är och hur det har kunnat få så stor spridning. Jag var övertygad om att jag någon gång hade bloggat om det, men upptäckte att så inte var fallet. En av anledningarna är säkert att jag aldrig någonsin har använt det, men jag skulle ändå ha kunnat skriva om det så klart. Men nu så, nu ska det bli av. När jag själv var heltidspolitiker och vi jobbade med ett nytt större dokument så sa jag att jag tyckte att ordet var för pratigt och inte passade i en formell text. Så tycker jag fortfarande. Huruvida de andra höll med eller inte var svårt att avgöra, för just det här med klimatet är en så het potatis så det är omöjligt att tala om det på ett vettigt sätt, oavsett om det handlar om ordet som sådant eller innebörden av det. Klimatsmart har helt enkelt blivit ett modeord och det ska bara med. Det är faktiskt förbryllande. Men gör gärna en sökning och det bara sprutar träffar.

Behöver det då vara fel med modeord, de finns ju överallt? Så klart inte, men de ska i så fall användas av rätt anledning och det tycker jag  inte att klimatsmart alla gånger gör. Det vi bör diskutera är vår miljö och vad vi gör med den när vi inte tänker på hur vi lever. Det är konkret och det är mer seriöst. Som debatten förs nu så känns det som att bara vi gör vad vi ska för att inte jordens temperatur ska stiga så är vi automatiskt miljömedvetna och gör rätt. Men om vi lortar ner ännu mer vatten så att ännu fler blir utan rent sådant så att de kan överleva, är inte det att missgynna miljön? Även om det inte påverkar temperaturen ett dyft? Eller om vi besprutar jorden vi odlar vår mat i ännu mer? Debatten handlar mer om att hålla sig i åsiktskorridoren, uttrycka sig rätt och visa att man minsann är medveten och gör och säger rätt saker än att verkligen vara miljömedveten. Men hur många gånger har vi inte sett motsatsen trots detta? Bilen som körde väldigt tunga stenar, men samtidigt släppte ut massor av ohälsosamma avgaser, eller båten som målades med giftig färg säger väl allt?

Så nej, det är inte att värna miljön jag vänder mig emot, utan när politiken mer handlar om mode än mening. Att många är fullt seriösa betvivlar jag inte alls, men det finns alldeles för många som tar till sig allt som ”bör sägas” utan att egentligen reflektera över innebörden. Vidare finns en stor rädsla för att inte hålla sig så lång som möjligt i mitten av mittfåran. Men jag tror att klimatdiskussionen hur den än förs, gör att många känner att den är avlägsen och till och med omöjlig att kunna leva upp till. Varför inte återgå till att tala om vår miljö och vad vi i vardagen kan göra för den? Och om vi nu ska ha något ord, så är faktiskt klimatklok, klimatanpassad eller klimatgenomtänkt mer seriöst. Ord som är begripliga men ändå har ett visst mått av formalitet över sig sänder alltid ett annat och bättre budskap. De känns helt enkelt inte så politiskt korrekta och man får inte samma känsla av att de används ”bara för att”.

 

Ett viktigt mål inom politiken

Innan valet delades det ut massor av valmaterial och jag har fortfarande kvar det jag fick från MSS när jag passerade deras tält i Kungsträdgården i somras. MSS står för Moderata seniorer i Stockholms stad. Jag har visserligen själv många år kvar tills jag är senior, men min respekt för de äldre och det de bidrar med till samhället är inte mindre för det. När det gäller att påverka så ska vi kunna göra det under hela livet och vi behöver de äldre som förebilder och vägledare till oss som är yngre. Lyssnar vi så har de mycket att förmedla till oss.

MSS hade formulerat sju punkter som de kallade förstahandsmål och de rör olika politiska frågor. En av dem var däremot mer allmän hållen, men tog upp något som jag själv många gånger har framhållit och som tål att upprepas. Så här ser den ut:

Äldres erfarenhet och kompetens tas tillvara, både i näringsliv, politik och samhälle.

Man tycker att det här borde vara självklart och det är det tack och lov för många, men inte för alla, och åldersdiskriminering finns absolut. Det behöver man inte vara gammal för att erfara, många vittnar om hur de blir utbytta av yngre förmågor på sin arbetsplats trots att de har många år kvar innan pensionen. Nu är vi alla olika, och det är klart att en arbetsgivare vill ha dem som hänger med i utvecklingen, men många ser sig bli utbytta trots att de gör alla rätt. Då säger det sig självt att en person som passerat 65 inte alltid har så lätt att göra sig hörd och lyssnad på. Den erfarenhet och kunskap som gamla människor besitter borde lyftas fram mer. De har också en livserfarenhet som bara fås genom att leva länge och den är värd respekt. Sedan har yngre annat att bidra med, och tillsammans så blir det en väldigt bra kombination för vårt samhälle.

 

Vi borde visa dessa kvinnor mer respekt

Ni som har följt min blogg vet att för min del så räcker en enda sak för att få mig till valurnan och det är att visa respekt för de kvinnor som gav mig den möjligheten, vilken jag ser som både en rättighet och en skyldighet. Jag är fullt medveten, om än samtidigt förvånad, över att jag inte är representativ i mitt tänkande. Fundera över hur det var innan vi hade rösträtt och fundera över vad du tycker om att inte ha den. Det fanns en förkämpe i USA som hette Susan B Anthony och hon föddes 1820 och var en drivande kraft för att ge kvinnor där rösträtt; här är en kopia av beskrivningen av henne från sajten http://susanbanthonyhouse.org/index.php

Biography of Susan B. Anthony

Susan B. Anthony was born February 15, 1820 in Adams, Massachusetts. She was brought up in a Quaker family with long activist traditions. Early in her life she developed a sense of justice and moral zeal.

After teaching for fifteen years, she became active in temperance. Because she was a woman, she was not allowed to speak at temperance rallies. This experience, and her acquaintance with Elizabeth Cady Stanton, led her to join the women’s rights movement in 1852. Soon after, she dedicated her life to woman suffrage.

Ignoring opposition and abuse, Anthony traveled, lectured, and canvassed across the nation for the vote. She also campaigned for the abolition of slavery, the right for women to own their own property and retain their earnings, and she advocated for women’s labor organizations. In 1900, Anthony persuaded the University of Rochester to admit women.

Anthony, who never married, was aggressive and compassionate by nature. She had a keen mind and a great ability to inspire. She remained active until her death on March 13, 1906.

Intressant, och visst är hon värd att utnyttja sin rösträtt för?

 

Var kommer all ängslighet ifrån?

När jag rensade i utkorgen så hittade jag det här ungefär 1½ år gamla mejlet som jag skrev till Viking Line. Det var en reaktion på hur de sa upp Katerina Janouch från deras samarbete, trots att de var fullt nöjda med henne. Det fick mig och många, många andra att reagera. Så här skrev jag alltså till rederiet:

Hej,

Jag har förstått att ni har blivit dränkta i mejl och telefonsamtal angående cirkusen kring Janouch, men jag mejlar er ändå. Jag vill inte döma ut er som rederi och jag vill inte säga att jag aldrig ska kryssa med er igen, men jag månar om yttrandefrihet och jag känner helt ärligt obehag inför det som har drabbat henne. Ni har säkert vare sig tid eller lust att läsa bloggar om detta, men jag tar mig ändå friheten att skicka över ett (relativt kort) inlägg kring det här där jag även länkar till Zinat Pirzadehs mycket tänkvärda text, som dessvärre ingen ville publicera, utöver Katerina Janouch själv.

Viking Line skulle ha mycket på att vinna om ni vågade stå upp för yttrandefriheten genom att ge tillbaka Janouch hennes uppdrag. Att erkänna att man har gjort fel – om ni nu anser det – är också något som vi är många som skulle uppskatta och respektera och det viktigaste av allt, ni skulle visa att ni väljer att inte vara en del av dem som tystar andra.

https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2017/08/23/ja-vem-ar-egentligen-perfekt-i-den-politiska-debatten/

Hälsningar Katharina Wallenborg

Jag känner inte Janouch, har aldrig träffat henne eller läst några av hennes böcker. Jag vet ju någotsånär vem hon är givetvis, men det kunde lika gärna ha handlat om Agda Berg från Kungsör i Västmanland (OBS, påhittad person). Det här är en principfråga och vad diverse företag och andra som dras in i PK-cirkusen inte bryr sig om är att de skapar sympatier för människor som de inte gillar. Som jag har sagt tidigare, jag försvarar alla som blivit felaktigt behandlade, Vänsterpartister, Sverigedemokrater och allt däremellan. Det handlar om demokrati och yttrandefrihet och den ängslighet som råder har skapat ett samhälle som i alla fall jag gissar, kommer att fortsätta leda till ökade motsättningar. Vi behöver inte sådant, utan vad vi behöver är acceptans, även när människor är klumpiga.

Förresten, de svarade och tackade för ett välformulerat mejl och vi skrev ett varsitt till, där jag även avslutade mitt medlemskap hos dem. För mig som värnar yttrandefriheten var det ett viktigt ställningstagande. Men jag undrar fortfarande varifrån all denna ängslighet kommer.

 

Problemet är inte kulturell appropriering

Men det tycker många när de kritiserar Amanda Linds hår. Jag ser det faktiskt tvärtom, hon anammar och skapar acceptans för något annat. Så nej, jag förstår inte alls de reaktionerna. Däremot så tycker jag inte att det passar i riksdag och regering, lika lite som rosa hår, tuppkam eller för den delen tatueringar gör det. Samma gäller kläder då djupa urringningar, trasiga kläder och träskor också går bort. Jag lägger inga övriga värderingar i det jag nyss räknade upp, utan det är bara ett konstaterande. Det handlar om att kunna respektera det sammanhang man befinner sig i. Sedan kan ett par träskor vara hur praktiska och sköna som helst att ha på sig, men de gör sig inte i en statsrådsroll.

Generellt så anser jag givetvis att vi måste få se ut hur vi vill men vi representerar trots allt både våra väljare, vårt parti och vårt land om vi sitter på höga politiska poster. Det ska man ha respekt för. Att många ändå inte har det tror jag handlar om att Sverige har blivit väldigt individualistiskt. Det är positivt på många sätt, men på vägen har många tappat förståelsen för att kunna anpassa sig och förstå när det privata tar slut och när man representerar fler än endast sig själv. När det gäller Lind och hennes hår så är det inte bara jag som har reagerat över det faktumet. Man måste kunna skilja på sitt privata och sitt professionella jag.

Vi lever i en tid där alla (lite överdrivet resonerat) ska få se ut hur de vill och då menar jag både i skola och på arbetsplatser. Vissa avstår hellre en anställning eller säger upp sig från sitt arbete, än att anpassa sig. De blir ibland uppbackade, andra gånger får de kritik. Men klart är att det har blivit känsligt att kritisera någon för dess yttre, annars skulle reaktionerna inte bli så starka om man blir tillsagd att det där, det passar inte. Vidare skulle ingen privatperson komma på idén att stämma en arbetsgivare för att denne vill att man ska anpassa sig till arbetsplatsen. Däremot appropriering ligger i tiden, så då kan man alltid ta den omvägen. Sedan så menar nog många att det verkligen är det som är problemet, men då bör de förklara sig bättre. För mig handlar det om att lägga ribban på en vettig nivå då en minister även representerar oss utomlands och vid statsrådsbesök. Håret ska inte vara i blickfånget då.