Etikettarkiv: Annie Lööf

Tack för det Annie

Jo, jag är ironisk och jag är ännu mer besviken. Det här har hela tiden funnits i bakhuvudet, men det är som när man har en trisslott, innan den är skrapad så finns ju hoppet. Visst, riksdagen har inte tagit något beslut ännu, men det här visar vartåt det lutar och det känns sannerligen inte bra. Centerpartiet vill släppa fram Löfven som statsminister. https://www.svt.se/nyheter/15-30-annie-loof-kallar-till-presstraff

Det finns en del saker som man osökt reflekterar över när man hör Centerpartiets pressträff som nyligen har hållits. Det första är stressen med att hålla träffen. Varför? Är man innerst inne själva så osäkra eller tycker att det här är så mentalt jobbigt gentemot sina allianskamrater, så man går ut med sitt ställningstagande på en gång, innan att ens låta helgen passera? Det är som att man är rädd för att man ska ångra sig om man väntar. Principer går alltså före allt sunt förnuft just nu. Oavsett så ser det inte snyggt ut. Vad mer? Man ser Socialdemokraternas och Miljöpartiets desperation till att få regera. Det är alltså dessa två som vi riskerar att få se fortsätta styra landet. De säljer sig billigt måste jag säga. Det är en stor ”helig ko-slakt” som sker just nu.

Det mesta av pressträffen gick åt till att tala om hur mycket centerpolitik som nu kommer att genomföras efter att partierna har förhandlat med varandra. Annie Lööf berättade om vad de lyckats få igenom och vad regeringspartierna måste backa med eller till och med göra helomvändningar inom. Bra jobbat, och nu är jag inte ironisk. Partiledaren räknade dessutom upp ett stort antal förbättringar. Men hon missar att det är dessvärre inte detta som det handlar om just nu. Det som kommer på köpet och som får väljarna mest upprörda är det svek som sker. Partiet väljer hellre att låta Stefan Löfven bli statsminister än att hålla ihop alliansen och på så vis faktiskt få igenom ännu mer av sin politik. Jag undrar hur många centerpartister som verkligen vill se Löfven fortsätta i den roll som han inte klarade av. Den här fredagen känns onekligen tung.

 

Annonser

Gott nytt 2019!

Nytt år och nya mål, förhoppningar och planer. Känslan den första dagen på det nya året är speciell. Som alltid hoppas jag att politiken ska bli bättre och fler saker ska hända så att samhället blir bättre och inte fortsätter att utvecklas åt fel håll. Däremot så är jag nog ganska pessimistisk då både regering och riksdag alltjämt visar flathet när det gäller människor som vänder samhället ryggen och medvetet förstör för andra. Dock ligger det inte för mig att ge upp hoppet och jag kommer fortsätta blogga och försöka påverka även på andra sätt. Det är ett måste och jag hoppas att fler gör samma sak.

Men man ska givetvis inte inleda ett nytt år med enbart en negativ syn på saker, speciellt inte i ett land som trots allt har så mycket positivt som Sverige har. Det är mycket som jag är tacksam för, till exempel den hjälp av vården som jag har fått under året, mina barns utbildning, yttrandefriheten, vårt jämlika samhälle med mera. Självklart finns det saker att önska även här, men vad är perfekt?

Fortsättningsvis så hoppas och tror att vi snart har en regering på plats och att den blir bra och handlingskraftig. Eller också så blir det nyval, vilket kan vara en lösning även det. Kanske skulle det leda till en större ödmjukhet från partiledarna och deras partier, då åtta partier på 349 mandat inte leder till att någon egentligen har råd att mopsa upp sig så mycket som de gör. Självkänsla ska man ha, men verklighetsförankring är också en tillgång. Den jag för tillfället är mest besviken på är Annie Lööf. Det finns andra partiledare som man i och för sig kan ha fler åsikter om, men hon har visat prov på mycket som jag inte hade trott om henne. Det känns väldigt tråkigt då jag gillade henne tidigare. Men, hon kan ju alltid bättra sig…

God fortsättning önskar jag er, mina läsare.

 

Björklund och Lööf

Två duktiga talare, men ärligt talat så tycker jag att Annie Lööf har blivit hård på något vis, eller kanske stel; svårt att exakt sätta fingret på det. Det har inget med innehållet att göra, utan hennes stil bara. På något vis är hon mindre intressant att lyssna på än de andra. Däremot så ska hon ha en eloge för hur hon hanterade NMR. Hon fann sig direkt i en säkerligen väldigt obehaglig situation. Det är stor synd och skam att demokratiska Almedalsveckan ska innehålla nazister. Att de dessutom inte kan respektera andras tal är än mer bedrövligt. Men hon fann sig och höll sitt tal på ett bra sätt även om jag personligen inte tilltalas av hennes stil. Kommentatorerna efteråt menade förresten att hon målade upp en för mörk bild av samhället, men problem måste adresseras för att kunna lösas, så det har jag inget problem med det.

Men åter till Björklund. I de så kallade expertkommentarerna efteråt fanns det kritik och förvåning över hur mycket han tryckte på vikten av EU och risken med swexit. Det ifrågasattes till och med hur talskrivaren hade tänkt. Själv såg jag det tvärtom. Liberalerna gjorde verkligen ett smart drag som vävde in SD och swexit och lyckades lyfta fram det negativa med partiet utan att diskutera det kopplat till enbart rasism. Man kan även se det som att han ligger steget före just för att han tar upp något som kan få stora konsekvenser många år framåt i tiden och samtidigt tala om annat än gängkriminalitet. Att lämna EU är nämligen inte direkt en lysande idé.

Nu har det varit fem Almedalstal och alla har tagit upp olika frågor, även om vissa har varit dessamma. Alla har också haft sin egen stil och egen vinkling. Det uppskattar nog många. Att köra samma mall blir bara tråkigt. Vissa har tagit ut svängarna mer än andra, även om det givetvis finns hur mycket mer som helst att lyfta fram. Nu är det bara tre kvar och jag ser fram emot att lyssna även till dem. Det ska bli spännande att se vad de kommer att ta upp förutom invandring och kriminalitet.

 

Lämna kaffekannan hemma och visa var skåpet ska stå!

Jag hade inte tänkt att skriva om problemområden i dag igen och om utsatta poliser med flera, men efter att ha sett Agendas inslag som jag hade spelat in, och som handlade om hur det går till i ett stort antal svenska områden, så känner jag inte att det finns något alternativ just nu. Ingen av oss är väl numera omedveten om hur illa behandlade både poliser och vissa andra yrkesgrupper är, men när jag tittade på TV-inslaget med poliserna ute på fältet så blev det så påtagligt så jag riktigt kände hur irritationen steg på ett helt annat sätt än tidigare. Att de vågar arbeta här utan skyddsutrustning är för mig en gåta. Jag är ändå väldigt tacksam över att det finns så många som trots allt gör det. Blir de lika uppgivna och irriterade som många av oss andra så kommer det aldrig att bli någon ordning i dessa områden. Ingen vågar vistas där till sist.

Men det fanns även annat som retade mig i inslaget och det var att SVT berättade att polisen egentligen inte är ute efter att gripa någon, man vill bara skapa ordning och ta tillbaka samhället. Om man ska vara lite raljerande så kanske det är dags att lämna kaffekannan hemma och se till att faktiskt gripa dem som bär sig åt som de gör. En kastad gatsten är ett mordvapen, punkt! Man vet att det pågår omfattande kriminalitet på många håll och oavsett om det är droghandel eller annan verksamhet som man håller på med, så är det trots allt bara en handfull personer som det handlar om. Varför ska många tusen invånare i de här områden drabbas för att en ”klick” som polisen uttryckte det i inslaget, inte kan uppföra sig? Minister Ygeman började med att säga att det är ”för djävligt”; starka ord av en minister i TV. Men sedan då? Både han och kollegan Annie Lööf ville skärpa straffen, få fler poliser på plats med mera, men jag upplevde det inte som att någon av dem riktigt vågade ta steget fullt ut trots att båda sa mycket bra.

Det talades också om den berömda ”svansen” i TV-inslaget från det otrygga bostadsområdet och där hittar man många omyndiga ungar som tycker att de stora kriminella grabbarna är häftiga. Genom svansen så sker också tillväxt och det borde vara självklart att kontakta varenda unges föräldrar för ett ordentligt samtal med dem. Fråga föräldrarna vad barnen gör ute på kvällen när de ska upp tidigt till skolan nästa dag. Berätta att det är kriminella som de hänger med och inte bara sina vanliga kompisar. Arbeta med föräldrastöd där det behövs. Inte en anda gång nämndes något sådant. Varför? Är man fortfarande så rädd för att prata om det ansvar som alla vi föräldrar faktiskt har, så man hellre offrar barnen? För det är faktiskt vad vi gör. Barnen och ungdomarna i svansen är också offer för det som händer. I så många andra sammanhang talas det om att sätta barnen först, men aldrig i dessa. Då är det vuxenvärlden som skyddas. Vi måste inse att 99,9 procent (om man ska gissa) av dem som bor i områdena med problem är skötsamma människor och det är de som låser in sig och inte vågar gå ut när det är mörkt. När ska vi vända på detta och se till att det är de skötsamma boende som ska ha tillgång till sitt bostadsområde och inte de kriminella?