Etikettarkiv: #beröringsskräck

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.

 

Annonser

”Jag kommer aldrig göra mig beroende av Sverigedemokraterna.”

Det har vi alla hört Stefan Löfven säga upprepade gånger. Varför säger han så kan man undra. Han är statsminister och sitter i Sveriges riksdag. Med andra ord har han i snart fyra år regerat med deras stöd. För hade inte SD röstat med regeringen så ofta som de gör så hade han aldrig kunnat styra landet. Varför förneka det? Sverigedemokraterna har varit ett stödparti till Socialdemokraterna vare sig han vill att det ska vara så eller inte och vare sig han erkänner det eller ej. Och ärligt talat: spelar det någon roll? Det viktigaste är väl ändå att få igenom sin egen politik.

När beröringsskräcken är så stor så att man inte ens vill tala med SD eller regera med deras stöd, utan hellre ger upp sin politik, då är väl något väldigt snett? För det är väl det han menar att han ska göra efter valet om läget blir knepigt. Det gäller för övrigt fler partier, så han är inte ensam. Men är det vettigt?

För egen del så ser jag det som bra mycket sämre att ge upp sin egen politik än att regera med SD-stöd. Nästa period hoppas jag på en alliansregering och om det är med stöd av dem, so what? Allt annat vore idioti. Det är givetvis ingen önskan, men nu ser verkligheten ut som den gör. Den här regeringen har inte lyckats hålla i pengarna och ta de för landet bästa besluten – trots högkonjunktur! Dessutom så har den förutom beroendet av SD även varit beroende av Vänsterpartiet, vilket också är ett ytterkantsparti, även om S inte vill erkänna att de är det. Varför? Ja de är beroende av dem också så klart.