Etikettarkiv: föräldraansvar

Sockerskatt löser inte beteendeproblem

En gång tidigare så har jag bloggat om sockerskatt och det var i februari förra året. https://wallenborgspolitikblogg.wordpress.com/2016/02/19/sockerskatt/ Jag tyckte lika illa om skatten då som nu. Ändå så kan jag inte låta bli att skriva om den igen eftersom den kom upp i en annan tappning i gårdagens Opinion; nu var den riktad till familjer med barn och ungdomar eftersom övervikt hos barn är så stor. Jag är ju så gammal så jag gick i grundskolan och på gymnasiet under 70–80-talen och på den tiden så var inte många ungar överviktiga, åtminstone inte på mina skolor. De var så få så jag minns fortfarande vilka de var. Det känns som att det har svängt och blivit tvärtom nu, de normalviktiga barnen är snart i minoritet. Självklart så är det mycket som spelar in och som förälder så kan man långt ifrån göra allt för att förhindra problemet. Samtidigt så måste man undra: Har inte föräldrar något ansvar längre?

När man lyssnar på vissa debattörer så verkar det som att allt handlar om samhället, men ärligt talat, det är inte femåringen som planerar middagen, skriver inköpslistan och går till affären och handlar, det är det föräldrarna som gör. Om ens barn har hälsoproblem, varför ger man det då läsk och godis kanske dagligen? Det är totalt obegripligt och det är ju inte högre skatt som är problemet här utan brist på ansvar för barnets välbefinnande. Man läser ibland om förskolebarn vars tänder är sönderruttnade. Hur tänker föräldrarna till dessa barn? Sådant här går inte att skatta bort. Det samhället ska göra i dessa fall är helt andra saker än att hoppas på att en skatt löser problemen, för det är uppenbarligen inte sockret som är det största problemet i de här familjerna. Nu vill jag verkligen poängtera att de flesta föräldrar oavsett barnens vikt inte beter sig så. Men de finns dessvärre.

Jag vet av erfarenhet hur svårt det är att ha koll på godisätandet hos större barn. Vem kan vara en tonåring i hasorna för jämnan? Helt omöjligt. Där skulle möjligtvis en skatt kunna påverka, men jag tror ändå inte att det löser problemet, för många barn är överviktiga redan innan den här åldern. Det är ett dåligt beteende som ofta har byggts upp tidigt. En annan sak som vi föräldrar måste göra är att laga våra barns mat i så stor utsträckning som möjligt. Det finns mycket dolt socker i färdigmat. Mängden mat är också något som är viktigt att tänka på. Vi måste också lära våra barn att sötsaker inte tillhör vardagsätandet. Men tabun ska vi inte ha så klart. Att få unna sig det som är gott tillhör livskvalitén, även för barnen, men det kan ske på helgen. Lär vi våra barn rätt och fel när det gäller ätbeteendet samt ger dem hemlagad mat, så är jag alldeles överygad om att det skulle bli en stor förändring när det gäller övervikt hos barn. Där bör samhället sätta in stöten och inte göra det enkelt för sig och bara höja skatten, något som verkar vara vissa politikers och experters universallösning.

 

Annonser

Och vad tycks om inhägnade sjukhusområden?

Detta föreslår nu ett par Moderater i en debattartikel. https://www.sydsvenskan.se/2017-08-24/vi-foresprakar-gated-hospitals-inhagnade-sjukhusomraden Som vanligt så känns det som att man återigen vill ”ta bort symptomen i stället för att bota sjukdomen”. Jag trodde faktiskt inte att Moderaterna av alla skulle komma med en sådan idé samtidigt som de inte går till botten med del hela. Det är i alla fall inte vad jag uppfattar att de gör, för det skriver de inget om. Någonstans börjar ju nämligen problemen. Jag instämmer i att man bör ha kameror på sjukhusområden där man vet att brott begås. Jag tycker också att straffskärpning är bra i dessa sammanhang, alltså när skottskadades umgänge hotar, är våldsamma och i stora grupper tränger sig in på sjukhusen och kräver det ena med det andra. Tydligen så är detta nu vanligt i hela landet. Man baxnar!

Killarna och männen, för det rör sig för det mesta om unga män, har invandrat till Sverige och fått en fristad, ofta med högre standard inkluderad, här. Eller också så har deras föräldrar kommit hit från förtryck, krig eller fattigdom. Sverige har givit dem en tillvaro i ett av världens bästa länder. Vi kanske bokstavligt talat har räddat livet på, och nu försörjer, hela familjen. Ska vi då acceptera det här beteendet? Det är alldeles orimligt. Det här om något föder rasism eftersom vissa människor alltid ska dra alla över en kam och tyvärr dömer alla invandrare efter vad ett fåtal gör. Men de flesta invandrare tar också avstånd från det här, för det är dem fjärran att bära sig så illa åt. Däremot så blir de drabbade när motsättningar mellan människor ökar.

Vi måste sluta att främst fundera på hur vi ska göra för att inte personalen ska vända på sina namnbrickor, polis alltid ska kallas in när en skottskadad person kommer till ett sjukhus, hur alla patienter ska känna trygget och så vidare. Det första som ska göras är att med emfas sätta ner foten, både bildligt och bokstavligt, och visa att från och med i dag så accepterar vi inte det här beteendet. Svenska medborgare betalar skatt som försvinner i miljarder räknat för att man inte har velat/vågat ta tag i problemen på riktigt. Om polis finns på plats och man känner till personens umgänge och familj och dessa har betett sig hotfullt, ja men då måste det vara lättare att döma dem. Acceptera inte att föräldrar låter minderåriga ränna ute och umgås med kriminella, kräv att de håller ordning på sina barn. Annars så kan de inte längre få behålla vårdnaden. Acceptera inte att människor som invandrar till Sverige tar med sig sådana här våldsamma och kostsamma beteenden. Vi ska vara inte vara ett land som sluter oss och inte låter någon komma in, men vi ska vara ett stolt land som alltid sätter trygghet och demokrati före att vissa tar sig rättigheter som de inte har.

 

Skolan och elevers val

Jag läser en intressant debattartikel om skolan och vilka elever som går var. https://www.svd.se/kommuner-bor-blanda-elever-med-olika-bakgrund Jag både håller med och inte håller med vad som skrivs. Först vill jag säga att det är ett problem det här med fulla kommunala skolor, för så ser det ofta ut i storstadsområdena. Däremot så finns i de här regionerna ofta många fristående skolor dit man kan söka sig. Men gör man det då? Tyvärr inte många gånger, men många gör det. För vissa är det en chans att komma till något bättre.

Jag kopierar in ett stycke som jag trots att jag höll med om en del i artikeln, reagerade emot (och det är naturligtvis inte att alla elever ska ha samma chans till bra skolgång). ”Att utjämna elevers grundförutsättningar, att göra livschanserna så jämna som möjligt, tycker vi är en mycket viktig ambition. Det är ohållbart med ett system som konsekvent missgynnar barn vars föräldrar inte har tillräckliga resurser. Därför är Skolkommissionens förslag om lottning för att ge alla elever samma möjligheter att komma in på populära skolor inget dåligt förslag. Vi önskar till och med att driva frågan ännu längre.” Längre ner i texten utvecklas detta med resurser ”Föräldrars pengar avgör barnens utbildning och framtid”. Det här är intressant, för föräldrarnas ekonomi hänvisas ofta till i olika sammanhang, däremot så får man aldrig veta vilka inkomster som det rör sig om eller hur stor påverkan det verkligen har. Givetvis så är pengar en förutsättning för mycket i livet så jag inser att det påverkar, men jag tror att även föräldrars engagemang också måste våga talas om. Det finns inte många länder i världen där förmånerna och möjligheterna är så många som hos oss. Det kanske till och med är så att vi har lärt oss att samhället tar hand om allt, alltid, så vi helt enkelt inte gör så mycket som vi har förmåga till?

Sedan det här med lottning; lottas en elev in så får en annan stå tillbaka. Hur kan vi vara säkra på att eleven som förlorar sin plats inte hade varit lika välförtjänt av den som den inlottade? Morötterna bör snarare bli fler än färre, men framför allt, alla ni föräldrar, lägg en halvtimme vid tillfälle på att kontrollera vilka fristående skolor som finns tillgängliga där ni bor, ta ytterligare en halvtimme och diskutera dem med ert barn. Den här timmen kanske förändrar hela deras tillvaro och den timmen tror jag faktiskt att alla har.

 

Barn är olika

I debatten om skolan, stökiga ungdomar med mera så måste vi alltid ha i minnet att barn är olika. Det finns föräldrar som kämpar mer än de flesta, men ändå så räcker det inte. De här familjerna behöver naturligtvis mycket stöd och ibland experthjälp. Så är det alltid, vad man än diskuterar så finns det alltid undantag, saker är inte svart eller vitt – någonsin. Men rent generellt så kan många föräldrar göra mer. Jag tror även att barn som har exempelvis koncentrationsstörningar som lätt gör att de hamnar i problem, behöver ännu tydligare regler. Det är inte att vara hård, utan att vägleda.

Det här måste skolan kunna hantera. Om dessutom alla som inte har barn som kräver mer än normalt tar större ansvar så finns också resurser att hjälpa dem som verkligen behöver det. Därför så måste vi lyfta fram föräldraskapet och det ansvar som man därigenom har. Det är orättvist mot dem som verkligen behöver hjälp att andra tar resurser från dem. Det är ju inte bara en gång som vi har hört uppgivna lärare vädja till föräldrar att ta ansvar för sina barn och sätta gränser med mera.

Men alla vuxna har ansvar för kommande generationer och tar vi det så får vi ett fantastiskt samhälle. Det är jag övertygad om. Det skulle dessutom öka tryggheten för både barn och föräldrar eftersom det alltid finns någon som ser och stöttar. Men som sagt var, för våra barns skull så måste vi komma ihåg att alla är olika, en del har medicinska problem, andra mognar bara lite senare. Med rätt hjälp så ger vi ändå alla chansen att få ett bra liv. Ingen förtjänar mindre.

 

Det framtida Malmö

Gårdagens program Opinion tog bland annat upp problemen med brottsligheten i Malmö. Det är bra att det här debatteras, men det är samtidigt viktigt att det händer något också, annars så orkar ingen vare sig lyssna eller diskutera problemen framöver och än mindre göra något. Nu är visserligen Opinion ett debattprogram och här ska olika synpunkter fram, men det är ändå sorgligt att det alltid finns människor som inte vill se sanningen i vitögat eller inte vill att rätt åtgärder vidtas. Igår skrev jag om politikern som gärna ville se verkligheten som hon önskade att den var, lite så tror jag även att vissa tänker när det gäller allt våld med mera som sker i Malmö. Kanske är det allt för tungt att acceptera det som händer och vad som måste göras för att vända skutan.

Kloka Hasso Aro var också med i studion och han, precis som polisen som var med från annan plats i Malmö, ansåg att man måste stävja brottsligheten tidigt och reagera starkt redan vid småbrott. Det är nog svårt att göra på annat sätt om man vill förändra inom överskådlig framtid, för ingen går från att aldrig ens ha snattat en kola till att bli knarkhandlare eller mördare. Någonstans börjar det alltid och kan vi bromsa den kriminella banan redan när någon utyttjar kollektivtrafiken utan att betala, eller klottrar i skolan så är vi verkligen på rätt väg. ”Hårda tag” kallade programledaren detta, men jag kallar det att lära ungar rätt och fel och att stävja en kriminell bana.

Jag tror visserligen att även de flesta vuxna har gjort något som de inte borde när de var unga men för dem så handlade det om spänning eller dumhet bara och man hade ingen tanke på att bli kriminell istället för att ta ett hederligt arbete. Saken är bara den att man kan inte veta vilka som blir kriminella och vilka som inte blir det, även om vissa så klart utmärker sig. Men kan man reagera tidigt så hjälper man dem som inte själva har förstånd till att ta den hederliga banan. En av debattörerna skyllde allt, till och med alla mord, på fattigdom. Dålig ekonomi ökar naturligtvis en individs frustration, men var försiktig med att sätta likhetstecken mellan dålig ekonomi och kriminalitet. Självklart så har den absoluta majoriteten av låginkomsttagare en hög moral och de skulle exempelvis aldrig råna någon för att få mer pengar. Nu gäller det bara att alla gör vad de kan för att lösa problemen och jag tror precis som alltid att det går om man bara lägger manken till.

 

 

Sanslöst beteende mot polisen!

Man kan ju gå i bitar av ilska för mindre, men när man läser (häromdagen) om hur ungdomar attackerar polisen i Järvaområdet så blir man verkligen upprörd. Vad är det egentligen frågan om? Man önskar att någon, och då helst föräldrarna så klart, höll barn och ungdomar hemma när de är i den åldern att det går, för då skulle de med stor sannolikhet inte hamna i fel sällskap och det felaktiga sällskapet skulle ju minska rejält det med eftersom även det hölls hemma av sina respektive föräldrar. Sannolikt skulle dessa ungdomar ägna sig åt bättre saker i framtiden än när de kan löpa vind för våg. Efter att ha sett helgens hemska polispåhopp så mejlade jag till Kistapolisen. Jag ser fram emot deras svar. Så här såg mitt eget mejl ut:

Hej! Jag har två frågor som jag har funderat på en tid och som jag hoppas få svar på. Den första är vilka krav som ställs på stökiga ungdomars föräldrar och om ni alltid går hem med omyndiga barn och ungdomar när ni ser att något är fel eller de ägnar sig åt sådant som de inte borde? Det andra är varför inte hundar används mer i Järvaområdet och andra stökiga områden?

Hälsningar Katharina Wallenborg

Det finns exempel på annat håll i landet där polisen har jobbat på det sättet, alltså att kontakta föräldrarna varje gång de ser något, men då handlade det om alkohol och unga berusade. Det gav bra effekt kan jag säga. Nu åkte man inte främst hem med ungdomarna, utan ringde till föräldrarna så de fick hämta sina telningar, men det spelar ju mindre roll eftersom det viktiga är att göra dem uppmärksamma på att det finns problem och att barnen är deras ansvar och inte samhällets först och främst. Samhället ska stötta och hjälpa när det behövs, för det är tufft att vara förälder ibland, men ansvaret måste man ändå ta.

 

 

Bra debattinlägg från en barnskötare

I går – efter att jag hade bloggat – så fick jag se ett så bra debattinlägg i Metro. Det var skrivet av en barnskötare som uppenbarligen inte delade politikernas ambitioner om att låta barnen vara på förskolan mer än vad de behöver. Bland annat tar hon upp anknytningen till det nya syskonet, vilket jag själv har börjat fundera mer på. Varför talar ingen om det? Eller för den delen om hur det känns att som liten bli lämnad när mamma eller pappa går tillbaka hem med lilla bebisen, som ju automatiskt redan har stulit uppmärksamheten från en själv, något som kan vara svårt att förstå som liten.

Att någon som har insikt i förskoleverksamheten uppmuntrar föräldrar att ta tillvara på tiden med sina barn är bra, bättre än om jag eller någon annan utan insikt på samma sätt gör det. Hon skriver kort och sakligt och jag tror att många kommer att tänka till efter att ha läst hennes text. http://www.metro.se/nyheter/uteslut-inte-ditt-barns-syskon-genom-att-skicka-det-till-forskolan/EVHphD!kivClBwc5utb6/ Att jag skriver om det här själv har inte att göra med att jag försöker ge någon dåligt samvete, utan helt enkelt det osunda i att vi numera anser det vara naturligt att lämna våra barn även när vi inte behöver.

Många menar att det finns för få kompisar hemma, men om fler valde att lämna kortare tid eller inte alls när de ändå är hemma, så skulle det ju lösa sig automatiskt. Kommunerna skulle också kunna göra mer här när det gäller den öppna förskolan som ofta riktar sig mer till yngre barn. Med större fokus på alla åldrar så skulle fler barn kunna träffa kompisar när de är hemma. Det ger även föräldrarna en plats att ses på. Något som inte ska underskattas. Det känns som att det här är ett ämne som kommer fortsätta debatteras och med reultatet att fler och fler faktiskt inte vill lämna bort sina barn för mycket. Snart nog så har man ju inget val och det är dags även för den lilla att börja på förskolan och då är det som det är.